Nu har jag äntligen kommit igång med registrering av fynden som samlades in vid den arkeologiska forskningsundersökningen som Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet genomförde av en boplats i Nelkerimområdet i maj förra året. Boplatsen ligger invid (eller nuförtiden i) Lilla Lule älv och är en av flera boplatser som kom att läggas under vatten i samband med vattenkraftsutbyggnaden. Boplatsen är enbart framme under våren i samband med låga vattenflöden, direkt efter isen på älven har smält och innan vattennivåerna har stigit för mycket på grund av snösmältningen. Undersökningen gjordes inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som vi har berättat mer om tidigare här på bloggen.
I samband med fyndregistreringen har vi även sökt reda på de fynd som samlades in från samma boplats under 1980-talet inom Luleälvsprojektet som drevs av Umeå universitet. Jag trodde i min enfald att det skulle röra sig om en mindre mängd fynd som finns med i en rapport från 1983 som handlar om de inventeringar som genomfördes inom Luleälvsprojektet i Lule älvdal. Fynden från Luleälvsprojektet levererades till Norrbottens museum tillsammans med alla fynd och prover från de arkeologiska undersökningar som genomförts i Vuollerim när Vuollerim 6000 stängde ner sin verksamhet. Till min förvåning hittade vi igen hela fem kartonger med fynd från samma boplats! Därtill en kartong med insamlade brända ben, bland annat från boplatsen som vi nu delundersökt. Fynden har varit packade i fyndpåsar, och vi bestämde oss för att lägga upp dem i fyndaskar för att göra materialet mer lättillgängligt. Någon närmare fyndregistrering av materialet hinner vi inte med just nu – men det är ett omfattande fyndmaterial (inte bara från ”vår” Nelkerimboplats, utan en rad andra fornlämningar längs med Lilla Lule älv. Materialet är en guldgruva och det vore värdefullt att i framtiden få materialet uppordnat och lättillgängligt för forskning. Jag vill dels jämföra materialet som vi har samlat in förra året med det material som samlades in under 1980-talet. En av frågorna vi ställde inför undersökningen var hur denna boplats har påverkats av vattenkraftsregleringen. En möjlig effekt kan vara att det slagna stenmaterialet är påverkat av svallning på grund av överdämningen. Vi vill gärna titta på om det går att se skillnad mellan det material som hittades på 1980-talet och det material som vi samlade in 2025. Det har ju gått ca 40 år mellan dessa fyndinsamlingstillfällen, så det vore intressant att se om vi kan se någon skillnad.
Bland arkivmaterialet hittade vi till min stora glädje dessutom en mycket fin karteringsritning av boplatsen som David Loeffler gjorde på 1980-talet. På ritningen finns alla anläggningar som då identifierades inritade och har erhållit ett eget nummer. Många av fyndpåsarna som låg i kartongerna med fynd är märkta med ett anläggningsnummer. Tack vare detta så kommer vi att kunna relatera fynden något sånär och få en uppfattning om fyndspridningen inom boplatsen. David Loefflers karteringsritning kommer vi att rektifiera och passa in mot dagens kartor (och 1980-talets). Sedan kommer jag kunna jämföra den med de inmätningar vi har gjort, och få en bättre uppfattning om anläggningar har försvunnit (förstörts) på grund av den ständigt pågående erosionen.
Fyndregistreringen är enbart påbörjad, jag kommer ägna några dagar till för att få alla fynd rengjorda (borsta bort sand), vägda, uppmätta i längd, bredd och tjocklek samt identifiera eventuella föremål bland alla avslag och kärnor. Hittills har jag registrerat några skrapor och retuscherade avslag, och jag vet att åtminstone en pilspets finns i en av fyndpåsarna.
Bland fynden som samlades in på 1980-talet finns stora mängder med avslag och kärnor främst i mörkgrå kvartsit, men även i kvarts, ett flertal skrapor och även mikrospån. Avslag är en slags rest av redskapstillverkning i sten, men kan också ha använts som redskap. Avslagen slås från en kärna, en sten i det råmaterial som stensmeden valt att använda sig av. Mikrospån är små stenverktyg som kan ha använts till pilspetsar, mothakar på bilar och spjut. De sattes fast i spår som tagits upp i trä eller ben och fästes med harts. Mikrospån är vanlig under äldre stenålder men förekommer även under yngre stenålder. Detta får ytterligare stöd i en datering som är gjord på brända ben från matrester, som visar att lokalen nyttjades redan för ca 8000 år sedan! Fynd av kritpipor visar dock på att boplatsen även har nyttjats under senare tid. Lokalen är sannolikt en plats dit människor har vistats vid under många skeden under vår förhistoria och historia. Boplatsen ligger i ett fint läge vid Harrijaurebäckens/Hárrejávrejåhkås utlopp i Lilla Lule älv, i ett sandigt och väldränerat område. En strand där vi människor idag kan vandra runt bland de synliga spåren efter gångna generationer under en mycket begränsad tid under våren, innan Luleälvens vatten återigen döljer de idag så fragmentariska ögonblicken av det förflutna.
Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
Läs mer om Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer och Nelkerim:
Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer
Ny kunskap om ett annars dränkt kulturarv
Tack för dina ord, Frida. Många minnen från denna plats som lockade till flera vårars inventeringsbesök under 80- och 90-talet. Och massor av fyndplock i leran. Visst ser du likheterna med stranden nedströms Ligga?
Hej och tack för din kommentar. Ja, jag har ju haft möjlighet att vandra längs flera stränder längs både Stora och LIlla Lule älv de senaste vårarna, och det finns definitivt många likheter!