”Successful farmers have social relations with each other, while hunter-gatherers have ecological relations with hazelnuts.”

(ur Bradley: The social Foundation of Prehistoric Britain (1984)  )

Citatet som jag återger här är ett citat som har upprepats av ganska många arkeologer vid det här laget, men det förtjänar att upprepas igen. Det Bradley berör är ett problem som handlar om hur arkeologer genom åren har beskrivit människor olika beroende på om de levde under jägarstenåldern (mesolitikum), eller om de levde under bondestenåldern (neolitikum).

Jägare-samlare har enligt Bradley i huvudsak beskrivits som tvångsmässigt följande naturens alla skiftningar och nycker, medan bönder har fattat sina beslut i förhållande till sina värderingar och övriga människor i omgivningen. Naturligtvis är det inte så. Bönderna är precis lika mycket beroende av naturens växlingar (torka, missväxt) som jägare-samlare (om inte mer), samtidigt som jägare-samlare varit beroende av andra människor runt omkring. Antalet människor må ha varit färre under jägarstenåldern, men relationerna mellan människor har naturligtvis spelat en stor roll i det liv som de har levt. Människan är en social varelse, utan andra människor att samspela med är vi riktigt illa ute.

Det är väldigt lätt hänt att vi i det arkeologiska arbetet, ute i fält och inne på kontoret glömmer bort att det är människor som vi har att göra med. Arkeologi tenderar att ofta handla om de fysiska spår som tidigare människor lämnat efter sig, och inte människorna själva.

Jag var inbjuden att hålla ett föredrag på Ájtte fjäll- och samemuseum igår, i samband med Jokkmokks marknad. Jag berättade om mitt favoritämne: Boplatserna i Aareavaara. Jag pratade om inlandsis, landhöjning, ¹⁴C-dateringar, sedimentproppar och analyser av pollen från propparna och vilken typ av vegetation som fanns när boplatserna användes. Jag pratade om stenrester från redskapstillverkning och spridningsbilder av fynd, och om rester av ben och om jakt. Det blev också en del prat om invandringsvägar.

Men det saknades en viktig beståndsdel i berättelsen om Aareavaara: Människan.

Under slutet av föreläsningen om Aareavaara skiftade jag därför perspektiv från att berätta om fakta, till att göra reflektioner. Hur tänkte människorna som kom till platsen, hur såg de på sin värld? Vad var det som drev dem? Varför kom de till Aareavaara? Jag började kasta ut frågorna till publiken och prata kring svaren, men tiden var begränsad och frågestunden skulle strax ta vid.

På vägen tillbaka till Luleå fortsatte jag att reflektera över de här människorna som befann sig alldeles intill inlandsisen. Vad kände de? Älskade de sina barn? Sjöng de när de var glada? Vad skrattade de åt, vad var det för någonting som gjorde dem ledsna? Hur levde de tillsammans? Hur såg familjekonstellationerna ut? Det är så många frågor som verkligen är intressanta, men som vi troligen aldrig kommer att få svar på. Men det hindrar ju inte att man funderar på frågorna.

Vad var det som lockade de här människorna att komma till Aareavaara och kanten på glaciären? Ville de bara av ren nyfikenhet se hur mycket mera is som smält bort sedan förra sommaren, samtidigt som de passade på att jaga? Eller var det någonting annat som gjorde att de kom dit? Europa var inte direkt överbefolkat vid den här tiden, så varför flytta över huvud taget?

Bland arkeologer har det funnits flera olika förklaringar till varför människor flyttat under förhistorien. En förklaring är naturdeterministisk (alltså att om naturen förändras så måste människan förändras med den för att överleva). En naturdeterministisk förklaring till att människorna kom till Aareavaara ser ut så här: Naturen (tundran) och bytesdjuren (renen) följer den bortsmältande iskanten, alltså måste människorna som jagar ren följa den bortsmältande isen. En icke-naturdeterministisk  förklaring säger att människorna inte alls behöver följa den vikande iskanten av den anledningen. Det är ett aktivt val. Människorna väljer att följa den natur och det djurliv som de är vana att leva i, därför att de anser sig vara en del av just den naturen. Andra människor väljer att stanna kvar och leva på att jaga älg istället (till exempel). Valen bygger på värderingar som finns inom gruppen.

Det troliga är att människorna som kom till Aareavaara inte alls märkte att de flyttade. Om isen smälte med en takt av 170 m per år så innebar det att den på 50 år smält bort mindre än 10 km. Även om det är mycket snabbt, så är 10 km fortfarande bara på bakgården för människor som var vana att flytta omkring mellan olika säsongsanpassade läger.

Vad hade de för världsbild i en mycket snabbt föränderlig värld, där snabb isavsmältning, snabb landhöjning (som fick kusten att snabbt flytta sig från år till år), och kraftiga jordbävningar var vardag.

Hur tänkte de om de här sakerna? Var det gudar eller någon slags Moder Jord som gjorde att jorden skakade? Vart försvann det stora vattnet när kusten drog sig tillbaka? Var det någon gud som drack upp det? Funderade människorna på det?

Var det kanske en drickande gud i form av en ren som gjorde att vattnet vid kusten försvann? ©Norrbottens museum. Olof Östlund

Kan någon låna mig en tidsmaskin. Jag skulle vilja ställa frågor till en grupp människor som levde för länge, länge sedan…

Vid tangentbordet idag:

Olof Östlund

Att läsa:

Fuglestvedt, Ingrid (2005): Pionerbosetningens fenomenologi – Sørvest-Norge oc Nord-Europa 10200/10000 – 9500 BP   

(Det här är visserligen ganska tungläst litteratur, men den är riktigt bra och värd att läsa om man vill sätta sig in i hur människor kan ha tänkt för 12000 – 11500 år sedan).

Se även tidigare blogginlägg om Aareavaara:  http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/