Kangosboplatsen och den döda älvfåran – början på Mellan is och hav-projektet

”Hej, det är Carina. Var är du någonstans?” Carina Bennerhags röst hördes i min mobiltelefon.
”Jag jobbar på Coop Forum nu under vintern. Står högst upp på en stege och lastar matvaror på en hylla.”
”Gå ned från stegen, så att du inte faller ned. Vi har fått dateringen på Kangos-boplatsen och den är gammal. Mycket gammal…”

Ungefär så minns jag att telefonsamtalet började någon gång på vintern 2004/2005. Då växlade jag fortfarande mellan arkeologijobb på sommaren och vinterjobb på Konsum i Skellefteå. Det är en nödvändighet för de flesta arkeologer i början av karriären att ha ett extrajobb vid sidan av, för att kunna försörja sig. (Eftersom jag då ”bara” varit yrkesverksam sedan 1996 var jag fortfarande att betrakta som ung i branschen).

Boplatsen som ligger 3,2 km norr om Kangos och ca 45 km nordväst om Pajala, upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1993. (I fornminnesregistret FMIS heter boplatsen Raä Junosuando 22:1). I vegetationsfria markskador intill väg 886 mellan Kangos och Huukanmaa påträffades kvartsavslag och brända ben. Vi åkte dit sommaren 2004 för att göra en förundersökning med anledning av att landsvägen skulle breddas. Uppgiften var att avgränsa boplatsens storlek inom det tänkta vägarbetsområdet och ta reda på vad det var för typ av boplats och hur gammal den var.

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Vid grävningen påträffades boplatsmaterial i en sträcka av ca 15 m längs med vägen från norr till söder. Hur stor boplatsen var österut vet vi inte eftersom vi inte hade tillstånd att gräva utanför det område som skulle påverkas av vägbreddningen. Mängden boplatsmaterial var mycket litet i förhållande till de ytor vi grävde och boplatsen gav intryck av att vara en tillfällig boplats, alltså ett tillfälligt läger.

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Boplatsen hade bearbetat stenmaterial av kvarts och kloritskiffer (samma typ av stenmaterial som påträffades år 2009 på boplatserna i Aareavaara). Där fanns också en städ-sten, alltså en sten som tjänat som underlag för ”stensmeden”. Inga andra stenar fanns i den sandiga marken och det var tydligt att den här litet större stenen fått krosskador på en sida, mot vilket den sten som bearbetats hållits, samtidigt som smeden slagit till med en knacksten (hammarsten). På platsen fanns två skilda koncentrationer med avslagsmaterial från stenbearbetningen. Däremellan var det tomt.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

En anläggning upptäcktes vid den ena avslagskoncentrationen och den grävdes delvis ut. Anläggningen var en liten härdgrop med innehåll av rödbränd sand, några få flagor av träkol, samt fragment av brända ben. De fragment som gick att artbestämma kom från gädda och ren. Två dateringar gjordes efter grävningen. Den andra för att kontrollera att den första verkligen stämde. Dateringarna visade att boplatsen användes för ungefär 9800 år sedan. Det var detta som Carina ville berätta för mig där jag stod på stegen.

Silvermuseet i Arjeplog hade några år tidigare grävt en ungefär lika gammal boplats i närheten av Arjeplog (Dumpokjauratj-boplatsen), men detta var den första tidigmesolitiska boplats som hittats relativt nära den dåtida Östersjökusten. Kangosboplatsen gjorde att vi på Norrbottens museum fick upp ögonen för möjligheten att hitta gamla boplatser ännu närmare den dåtida kusten. Kangosboplatsen ligger ungefär 249 m ö h, vilket innebär att den låg ovanför den högsta kustlinjen, som vid den här tiden redan snabbt hunnit dra sig tillbaka. Lainioälven bör dock med kanot eller enklare båt ha varit en bra färdväg till den dåtida kusten några mil nedströms. Om så gamla boplatser som den vid Kangos fanns, borde det ju kunna finnas möjlighet att hitta lika gamla boplatser eller äldre vid den äldsta kustlinjen. Carina Bennerhag och jag började därför resonera om möjligheten att hitta tidigmesolitiska kustboplatser, sådana som låg ”Mellan is och hav”, mellan glaciären och den dåtida Östersjön.

I det resonemanget föddes Mellan is och hav-projektet. Vi gjorde en riktad inventering i ett försök att hitta sådana glaciärnära kustboplatser för att göra 14C-dateringar sommaren 2006, genom att använda högsta kustlinjen som riktmärke och fornminnesregistret som hjälpmedel att snabbt hitta boplatser som redan var kända och som hade bekräftade fynd av brända ben att datera. Vi tittade på lägen där havet kunde ha bildat bra vikar med lämpliga boplatslägen och där färskvatten i form av glaciärälvar runnit ut i havet (i själva verket var Österjön då i ett sötvattenstadium, kallat Ancylussjön). Av de fem eller sex boplatser vi daterade år 2006 var endast en från mesolitkum och den var inte alls lika gammal som den i Kangos. Vi lät Mellan is och hav-projektet vila, men jag hade det ändå i mina tankar de följande åren. När Frida Palmbo och jag sommaren 2009 hittade Aareavaaraboplatserna var det någonting som fick min hjärna att ropa: ”Mellan is och hav!” Aareavaara visade sig vara ungefär 900 år äldre än Kangos och vi hade hittat den första boplatsen vid den tidigaste Norrbottenskusten, alldeles intill den bortsmältande glaciären.

Nu i efterhand inser jag att Kangos för mig var en startpunkt för ett brinnande intresse för de tidigaste mesolitiska boplatserna som visar hur tätt inpå inlandsisen människor levde. Ett frö till intresset började nog spira i mina tankar redan vid grävningen i Dumpokjauratj. Jag var en av de arkeologer som anställdes av Silvermuseets Ingela Bergman till den grävningen. Summan av alla tidigare erfarenheter gjorde att det klickade till i min skalle när Frida och jag hittade boplatserna i Aareavaara.

Både Kangos och Dumpokjauratj ligger i att landskap som kraftigt förändrats av landhöjning och ”sjötippning”. Silvermuseet kunde i det projektet som Dumpokjaruatj var en del av, visa att den olikformiga landhöjningen (där landet stiger snabbare i öster än i väster), gjort att sjöar tippats västerut och att vattendrag bytt riktning. Det gör att riktigt gamla boplatser inte längre ligger vid strandkanten av nutida sjöar eller vattendrag. För de äldre Aareavaaraboplatserna spelar detta med landtippning mindre roll eftersom de låg vid strandkanten av Ancylussjön på en ö vid utflödet av en glaciärälv. Där är det landhöjningens påverkan på östersjökusten som har påverkat landskapet mest. Landtippningen har däremot en stor betydelse för Kangosboplatsen (på samma sätt som Silvermuseet visat för Dumpokjaurajboplatsen) och landtippningen har också stor betydelse för hur man ska leta efter de äldsta boplatserna över hela Norrbotten, på de marker som finns ovanför högsta kustlinjen.

Kangosboplatsen ligger på en sandig höjdrygg. I sin förlängning sträcker sig höjdryggen ut som en udde i den meanderslingrande Lainioälven i väster. Norr och söder om boplatsen finns myrar som med stor sannolikhet varit tidigare älvfåror av Lainioälven. Det blir extra tydligt när man tittar på flygfoto över området. Se här på bilden hur de brun-rosa myrarna sträcker sig genom landskapet. Man kan se gamla meanderslingor från Lainioälven nästan lika tydligt som dagens öppna vatten (det svarta). Kangosboplatsen låg förmodligen närmare öppet vatten än vad dagens Lainoälv visar eftersom älven har flyttat sig västerut.

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Om vi har möjlighet att titta på ortofoton redan i ett planeringsläge inför våra fältarbeten, kan vi redan där peka ut områden som ser intressanta ut. I kombination med jordartskartor som visar glaciärälvar blir förarbetet riktigt inspirerande. Gamla döda älvfåror ger oss möjlighet att hitta boplatser från den tid när älvarna var levande i de fårorna. Den typen av boplatser som fortfarande kan få mig att bli så upphetsad att jag riskerar att ramla ned från stegar.

Vid tangentbordet denna soliga och mycket varma fredag.

Olof Östlund

Om Kangosboplatsen kan du läsa mer i Norrbotten 2005 (Norrbottens hembygdsförbund och Norrbottens museums årsbok 2005

Vill du läsa mer om Aaravaaraboplatsen? Föjlande länk leder dig till tidigare blogginlägg: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/

Människor är människor: Jag tror att de älskade sina barn de också…

”Successful farmers have social relations with each other, while hunter-gatherers have ecological relations with hazelnuts.”

(ur Bradley: The social Foundation of Prehistoric Britain (1984)  )

Citatet som jag återger här är ett citat som har upprepats av ganska många arkeologer vid det här laget, men det förtjänar att upprepas igen. Det Bradley berör är ett problem som handlar om hur arkeologer genom åren har beskrivit människor olika beroende på om de levde under jägarstenåldern (mesolitikum), eller om de levde under bondestenåldern (neolitikum).

Jägare-samlare har enligt Bradley i huvudsak beskrivits som tvångsmässigt följande naturens alla skiftningar och nycker, medan bönder har fattat sina beslut i förhållande till sina värderingar och övriga människor i omgivningen. Naturligtvis är det inte så. Bönderna är precis lika mycket beroende av naturens växlingar (torka, missväxt) som jägare-samlare (om inte mer), samtidigt som jägare-samlare varit beroende av andra människor runt omkring. Antalet människor må ha varit färre under jägarstenåldern, men relationerna mellan människor har naturligtvis spelat en stor roll i det liv som de har levt. Människan är en social varelse, utan andra människor att samspela med är vi riktigt illa ute.

Det är väldigt lätt hänt att vi i det arkeologiska arbetet, ute i fält och inne på kontoret glömmer bort att det är människor som vi har att göra med. Arkeologi tenderar att ofta handla om de fysiska spår som tidigare människor lämnat efter sig, och inte människorna själva.

Jag var inbjuden att hålla ett föredrag på Ájtte fjäll- och samemuseum igår, i samband med Jokkmokks marknad. Jag berättade om mitt favoritämne: Boplatserna i Aareavaara. Jag pratade om inlandsis, landhöjning, 14C-dateringar, sedimentproppar och analyser av pollen från propparna och vilken typ av vegetation som fanns när boplatserna användes. Jag pratade om stenrester från redskapstillverkning och spridningsbilder av fynd, och om rester av ben och om jakt. Det blev också en del prat om invandringsvägar.

Men det saknades en viktig beståndsdel i berättelsen om Aareavaara: Människan.

Under slutet av föreläsningen om Aareavaara skiftade jag därför perspektiv från att berätta om fakta, till att göra reflektioner. Hur tänkte människorna som kom till platsen, hur såg de på sin värld? Vad var det som drev dem? Varför kom de till Aareavaara? Jag började kasta ut frågorna till publiken och prata kring svaren, men tiden var begränsad och frågestunden skulle strax ta vid.

På vägen tillbaka till Luleå fortsatte jag att reflektera över de här människorna som befann sig alldeles intill inlandsisen. Vad kände de? Älskade de sina barn? Sjöng de när de var glada? Vad skrattade de åt, vad var det för någonting som gjorde dem ledsna? Hur levde de tillsammans? Hur såg familjekonstellationerna ut? Det är så många frågor som verkligen är intressanta, men som vi troligen aldrig kommer att få svar på. Men det hindrar ju inte att man funderar på frågorna.

Vad var det som lockade de här människorna att komma till Aareavaara och kanten på glaciären? Ville de bara av ren nyfikenhet se hur mycket mera is som smält bort sedan förra sommaren, samtidigt som de passade på att jaga? Eller var det någonting annat som gjorde att de kom dit? Europa var inte direkt överbefolkat vid den här tiden, så varför flytta över huvud taget?

Bland arkeologer har det funnits flera olika förklaringar till varför människor flyttat under förhistorien. En förklaring är naturdeterministisk (alltså att om naturen förändras så måste människan förändras med den för att överleva). En naturdeterministisk förklaring till att människorna kom till Aareavaara ser ut så här: Naturen (tundran) och bytesdjuren (renen) följer den bortsmältande iskanten, alltså måste människorna som jagar ren följa den bortsmältande isen. En icke-naturdeterministisk  förklaring säger att människorna inte alls behöver följa den vikande iskanten av den anledningen. Det är ett aktivt val. Människorna väljer att följa den natur och det djurliv som de är vana att leva i, därför att de anser sig vara en del av just den naturen. Andra människor väljer att stanna kvar och leva på att jaga älg istället (till exempel). Valen bygger på värderingar som finns inom gruppen.

Det troliga är att människorna som kom till Aareavaara inte alls märkte att de flyttade. Om isen smälte med en takt av 170 m per år så innebar det att den på 50 år smält bort mindre än 10 km. Även om det är mycket snabbt, så är 10 km fortfarande bara på bakgården för människor som var vana att flytta omkring mellan olika säsongsanpassade läger.

Vad hade de för världsbild i en mycket snabbt föränderlig värld, där snabb isavsmältning, snabb landhöjning (som fick kusten att snabbt flytta sig från år till år), och kraftiga jordbävningar var vardag.

Hur tänkte de om de här sakerna? Var det gudar eller någon slags Moder Jord som gjorde att jorden skakade? Vart försvann det stora vattnet när kusten drog sig tillbaka? Var det någon gud som drack upp det? Funderade människorna på det?

Var det kanske en drickande gud i form av en ren som gjorde att vattnet vid kusten försvann? ©Norrbottens museum. Olof Östlund

Kan någon låna mig en tidsmaskin. Jag skulle vilja ställa frågor till en grupp människor som levde för länge, länge sedan…

Vid tangentbordet idag:

Olof Östlund

 

Att läsa:

Fuglestvedt, Ingrid (2005): Pionerbosetningens fenomenologi – Sørvest-Norge oc Nord-Europa 10200/10000 – 9500 BP   

(Det här är visserligen ganska tungläst litteratur, men den är riktigt bra och värd att läsa om man vill sätta sig in i hur människor kan ha tänkt för 12000 – 11500 år sedan).

 

Se även tidigare blogginlägg om Aareavaara:  https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/