S(lav)arbete? Nej, lavar är ett spännande verktyg.

Förra veckan åkte jag ut på ett tips från allmänheten, förmodligen det sista fältarbetet som jag utför den här säsongen. Snön började falla när vi besökte platsen, jag och mina informanter (eller tipsare).

Platsen var ett berg med kala berghällor väster om Roknäs där informanterna hittat någonting som de misstänkte kunde vara härdar. I det här fallet var det ett 15-tal stenringar av frostsprängd sten som någon lagt ovanpå hällorna. Det fanns dock i princip ingen träkol alls i dessa stenringar. Vi hittade endast en kolflisa i en av de stenringar vi tittade närmare på, men en kolflisa är inte mycket. Där borde ha funnits massor av kol om detta verkligen varit härdar där man eldat med tall- eller granved. Svart träkol från sådan ved är relativt tung och binds snabbt av gräs och mossor som börjar gro, det flyger inte iväg som t ex vit aska. Berghällarna under stenringarna hade inte heller spruckit av värmen från eldar.

Området med lagda stenringar. Kala hällor och enstaka tallar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Området med lagda stenringar. Kala hällor och enstaka tallar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Stenringarna fanns på en ganska begränsad yta (30 x 10 m), varav flera låg inom en meters avstånd från varandra. Det är inte logiskt att anlägga härdar så tätt inpå varandra vid samma tillfälle. Om man istället besökt platsen vid flera skilda tillfällen, brukar människor inte anlägga nya härdar om de gamla är synliga. Det borde de ha varit i det här fallet eftersom de låg på berghällar. I det senare fallet brukar man ju dessutom använda sten från de tidigare härdarna om man anlägger nya. De gamla härdarna borde alltså inte ligga kvar bredvid de nya.

enringarna ligger väldigt nära varandra. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Stenringarna ligger väldigt nära varandra. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

De lösa stenarna i stenringarna ovanpå berghällarna gav intryck av att vara ditlagda i relativt sen tid ur en arkeologs synvinkel, (1800- 1900-tal), men det fanns en faktor som komplicerade det hela: Tillväxten av lav på stenarna i stenringarna var lika omfattande som lavtillväxten på berghällorna som stenringarna låg på. Inga lavar fanns heller under stenarna, vilket skulle visa att de brutits loss från befintliga berghällar och placerats där väldigt nyligen. Får lavarna inget ljus dör de, vilket alltså skett här under stenarna. Lavarna på berghällorna var alltså lika gamla som de som fanns på stenarna.  Stenarna hade också legat på platsen så pass länge att inga lavar fanns på berghällarna under dem. Väldigt märkligt.

Jag tog tillbaka information och fotografier till mina kollegor på museet för att vi tillsammans skulle kunna lista ut vad det var för typ av lämningar som våra tipsare hittat på berget. Härdar försvann snabbt ur diskussionen och så även äggsamlingsreden (det finns inte en fågel som kan tänka sig att lägga sig och ruva ägg under bar himmel med risk för att bli attackerade av rovfåglar). Vi kom fram till att detta mest troligt var någonting som lagts dit de senaste två århundradena. Som de låg – i vissa fall högst upp på krönet av berghällor och på toppen av ett stenblock – borde de ha rasat ned med tiden. Naturen ser förr eller senare till så att saker som ligger på krön rasar nedåt till sänkor och skrevor.

Men likheten mellan lavarna på berghällorna och på stenarna behövde en förklaring. Det finns en speciell ljusgrön lav – kartlav – som arkeologer och geologer ibland använder för att avgöra hur länge stenar legat still på en plats samtidigt som de haft tillgång till dagsljus. Att använda kartlav för datering kallas för lichenometri. Det var länge sedan jag hade användning för dateringsmetoden och jag kunde inte uttala mig för mina informanter i fält om hur gamla de ca 25 mm stora fläckarna av kartlavar som vi såg på stenar och berghällor, kunde tänkas vara. Jag blev tvungen att leta efter mer information först.

Kartlaven är de ljusgröna lavarna, inte de grå. Kartlavsfläckarna är ungefär 25 mm i diameter. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kartlaven är de ljusgröna lavarna, inte de grå. Kartlavsfläckarna är ungefär 25 mm i diameter. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kartlavar enligt Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kartlav

Arkeologen Noel Broadbent arbetade på 1980-talet fram en dateringsmetod med kartlavar utifrån hur snabbt de växt på stenbumlingar som stigit upp ur havet på grund av landhöjningen. Landhöjningen har ett noga fastställt tidsförlopp som gick bra att jämföra dateringsmetoden med. Broadbent visade då hur snabbt (eller snarare långsamt) tillväxten av kartlav sker längs med den norrländska kusten. Senare gjorde han och geologen Rabbe Sjöberg en studie på stenlabyrinter och kartlavar, där de kunde visa att metoden gav rimliga dateringar på labyrinterna.

Kartlavar och stenlabyrinter (Broadbent och Sjöberg): http://www.labyrinthos.net/lichoenometry.html

Enligt det som Broadbent och Sjögren skrivit framgår det att lavtillväxten på de stenlabyrinter som finns i Norrbotten är ungefär 0,2 mm per år. Kartlavar som har en diameter på 25 mm kan alltså maximalt vara ca 125 år gamla. Det finns en osäkerhet på ett par årtidenden plus eller minus. Kartlaven på berget vid Roknäs började alltså växa för ungefär 125 år sedan.

Hur förklarar vi då att hällarna och stenarna har lika stora kartlavar. Jo, fönsterlav (kallas allmänt för ”vitmossa”) kan ha täckt stenhällarna. Vid något tillfälle har all den laven försvunnit, t ex vid en skogsbrand, och så har kartlaven fått tillfälle att växa till sig när området blivit kalt. En rimlig förklaring,

Så hände det att den ene informanten kontaktade mig igår. Jag nämnde det här med kartlavarna för honom och våra tankar om att en skogsbrand rensat området på vegetation för mer än 125 år sedan. Han berättade då att en skogsbrand drabbat Roknäs under mitten av 1800-talet. Det visste jag inte, men det är kul att ha rätt! Att med fakta och iakttagelser kunna lista ut vad det är som en gång har hänt på en plats, och sedan få bekräftelse på att det stämmer är oerhört tillfredställande.

Kartlaven visar alltså ungefär hur länge sedan det är som skogsbranden passerade. Däremot visar de inte hur länge sedan det är som stenringarna lades dit. Min bedömning är dock fortfarande att de är ganska sentida, säg 1800-tal eller första hälften av 1900-talet. Min kvalificerade gissning är att det är barn som lekt på platsen.  Fenomenet med stenringarna verkar vara resultatet av en lek.

Vid tangentbordet idag.

/Olof Östlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s