Under åren 2018–2020 gjorde länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län en gemensam satsning på samiskt präglade kulturmiljöer. Finansieringen skedde genom det statliga bidraget till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, som tilldelas länsstyrelserna av Riksantikvarieämbetet. Särskilt välkomnades projekt som speglar mindre kända företeelser och aspekter av det samiska kulturarvet. Piteå museum beviljades av Länsstyrelsen i Norrbotten bidrag för projektet Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar. Länsstyrelsen motiverade beslutet med att projektet passade väl in i norrlandslänens syfte, som var att lyfta fram tidigare förbisedda aspekter av det samiska kulturarvet.

Syftet med projektet var i första hand kunskapsuppbyggnad och metodutveckling: att undersöka om det är möjligt att få bättre kunskap om den samiska befolkningen i kustbygdens jordbruksbyar i Piteå. Kunskapsinsamling skedde brett, men de fakta som framkom är förstås endast ett axplock av vad som mer systematiska inventeringar skulle kunna ge.

Undersökningen visar dock att det är möjligt att kartlägga den samiska befolkning som tidvis eller i flera generationer varit bofasta i kustbyarna Svensbyn, Lillpite, Roknäs och Böle, att det finns platser i byarna som kan knytas till samisk bosättning och markanvändning, både fornlämningar och övriga kulturlämningar, att ort-, plats- och smånamn vittnar om samisk närvaro och om hur marken nyttjats, samt att det finns traditionsuppgifter knutna till den samiska befolkningen.

*

Att samer vistats i kustbygderna har setts som ett problem ända sedan 1500-talet. Sedan dess och i än högre grad under 1600- och 1700-talen reglerade statsmakten genom beslut, lagstiftning och förordningar samernas bosättningsmöjligheter och näringsverksamhet. Ett nyckelbegrepp i statens hållning gentemot samerna var ”laga försvar”. Den som hade laga försvar kunde själv försörja sig genom egna medel, som anställd eller som näringsidkare. Den som var ”försvarslös” kunde däremot avhysas eller sättas på fästning. Det senare finns belagt genom ett exempel från Lillpite (kapitel 1).

Kyrkan har alltsedan 1686 års kyrkolag bokfört socknens befolkning. Samerna har särskilt under 1800-talet klassificerats enligt olika system. Under andra hälften av 1800-talet urskiljdes ”lappar, finnar och zigenare” som etniska och kulturella element som var främmande för ”den svenska folkstammen”. Begreppet ”folkstam” var under 1800-talet det vanligaste, medan ”ras” användes ibland. Vid 1920 års folkräkning användes genomgående ”ras”. Vid 1945 års folkräkning är det begreppet borta. Vid den särskilda ”Lappräkning” som då gjordes bedömdes tillhörigheten utifrån hemspråk och rätt att bedriva renskötsel i enlighet med 1928 års renbeteslag (kapitel 2).

Ortnamn, platsnamn och ”smånamn” bär på historisk information och är starkt kopplade till traditioner. De har en praktisk funktion och bildas ofta spontant utifrån människors behov av att tala om viktiga lokaliteter. De kan också berätta om mark- och resursutnyttjande i äldre tider. I undersökningsområdet är namn som bildats utifrån etnonymen ”lapp” eller utifrån ”ren-” rikt förekommande. De kan sättas i samband med att nomadiserande, renskötande samer alltsedan 1600-talet vintertid flyttat ut till kustlandet och gör så än idag. Det förefaller troligt att ”lapp-” och ”ren-” namnen givits av en icke-samisk befolkning, som haft behov av att särskilt peka på etnicitet och/eller näringsfång. Det är också möjligt att urskilja namn av betydligt äldre ursprung, som har samiska rötter. Det är då troligt att namngivningen gjorts av en samisktalande befolkning och att namngivningen skett innan svenskan blivit dominerande språk. Därefter har namnen varit etablerade och bibehållits av en svenskspråkig befolkning. Exempel på båda kategorierna av namn finns i byarna i Infjärden.

I byarna finns även talrika exempel på fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar som kan knytas till samisk förekomst i området. Dessa kan identifieras utifrån fornlämningsregistret och övrigt kartmaterial, utifrån arkeologisk och historisk forskning men också utifrån de så kallade byaböckerna. Dessa är särskilt intressanta eftersom de även innehåller traditionsuppgifter som i övrigt lämnat få spår i källor och litteratur (kapitel 3).

*

Den genomgång av kyrkoarkiven från Piteå socken som gjorts omfattar byarna Böle, Lillpite, Roknäs och Svensbyn. En genomgång av förhörsböcker, födelse- och dopböcker, lysnings- och vigselböcker och död- och begravningsböcker har gett ett stort underlag för analysen. Pitebygdens forskarförenings databas Piteanor har använts för att komplettera kyrkböckerna.

Undersökningen visar att det i de fyra undersökta byarna i Infjärden har bott cirka 550 samer under perioden 1750 till 1880-talet. Om undersökningen hade kunnat förlängas till tiden före 1750 skulle troligen siffran varit högre. Om andra byar i landsförsamlingen skulle inkluderas är den troliga siffran för samisk närvaro i Piteåområdet närmare 1 000 personer.

Befolkningsundersökningen visar att många av de samer som flyttade till de fyra byarna i Infjärden kom från byar i främst Arvidsjaur och Arjeplog. Vissa av dem var troligen släkt med varandra och att döma av de personer som uppträdde som dopvittnen i de olika byarna, kan man också dra slutsatsen att de samiska familjerna stod i nära förbindelse med varandra. Många namn återkommer som dopvittnen även i andra byar, exempelvis Porsnäs, Blåsmark och Öjebyn. Det tyder på släktskap, sociala kontakter eller annan gemenskap mellan samerna i landsförsamlingen.

Samma tendens är tydlig när det gäller giftermålsmönstret som genomgående är endogamt. Samer i de fyra byarna gifter sig genomgående med samer i någon av de fyra närliggande byarna, med samer i andra byar i landsförsamlingen eller i hembyarna. Det är först i slutet av 1800-talet som vi ser äktenskap mellan samer och en partner med icke-samisk bakgrund, ett så kallat exogamt giftermålsmönster.

Många samefamiljer har många barn, men skillnaden mellan dem och icke-samiska familjer är inte uppseendeväckande. Däremot är dödligheten bland de samiska barnen betydligt högre än hos andra familjer. Det finns exempel där alla barnen i en samisk familj dör. Barnen dör ofta under de första levnadsåren. Farsoter som smittkoppor och rödsot drabbar även icke-samiska familjer, men samefamiljer verkar vara hårdare drabbade. Förklaringen kan vara den utsatta position som många av dem levde under med svåra ekonomiska och näringsmässiga förhållanden, vilket kanske framför allt gällde mödrarna. En mer systematisk analys av barnadödligheten i de samiska familjerna skulle kunna berätta mer om de sociala förhållandena i byarna.

Den samiska befolkningen i Piteåområdet har fyllt en viktig uppgift som arbetskraft i jordbruksbyarna. Samtidigt är skillnaden mellan samer och den fasta bondebefolkningen tydlig. Beteckningen ”lapp” är tydligen viktig som särskiljande begrepp, både från statens och kyrkans sida. Det finns ändå en del exempel på att samer kunde frigöra sig från en underordnad position i samhället. Några kan förvärva ett jordstycke, någon får beteckningen jordtorpare, jordägare och till och med bonde i förhörsboken. Flera exempel finns också på att samer övergår från att vara ”lappdräng” till att bli arbetare (kapitel 4).

*

Både litteratur och muntlig tradition har talat om motsättningar mellan samer och icke-samer i kustområdena. Det finns samtidigt många exempel på goda relationer, på interaktion mellan de båda grupperna och på integration. Att samer under hela historien funnits i kustbygden är uppenbart, men det är svårt att utifrån den forskning som hittills gjorts få en uppfattning om deras ställning i samhället och hur relationerna mellan dem och byarnas övriga befolkning har sett ut. De företeelser som enligt vår bedömning skulle kunna ge perspektiv på hur situationen har sett ut och förändrats över tid, liksom hur integration och interaktion har skett, är exempelvis renhjordarnas vinterbete i kustlandet och systemet med att bofasta bönder, men även borgare och samer, hade skötesrenar som följde med renhjordarna. Genom exempel från Svensbyn och Lillpite vet vi att ägandet av skötesrenar var utbrett, men det saknas forskning på området. Det källmaterial som systemet efterlämnat i form av renlängder, skulle kunna användas för att ge en inblick i hur renägandet verkligen såg ut i jordbruksbyarna. Eftersom även de bofasta renägarna hade renmärken som registrerades av häradsrätterna, borde det vara möjligt att kartlägga ägandet mer i detalj. Renmärkena kunde köpas och säljas. Sådana transaktioner har förmodligen också lämnat spår i källorna.

Om samers arbete i kustbygderna är kunskapen begränsad. I Mellansverige och Södra Norrland fanns ett system med anställda ”sockenlappar”. Från både Luleå och Skellefteå socknar finns uppgifter om att liknande system kan ha funnits i Övre Norrland. I det material som vår undersökning omfattar finns dock inga uppgifter som tyder på ett sådant system. De arbeten som stod till buds tycks ha funnits inom jordbruk, boskapsskötsel, fiske och sjöfart.

Mot slutet av undersökningsperioden betecknas samer också som arbetare. De hade då sannolikt tagit anställning i sågverksindustrin. Sågverk som kan ha haft arbetare från samiska familjer fanns i Munksund, Storfors, Bergsviken och Borgfors. När de övergick till industriarbete verkar det som om de inte längre betecknades som samer i kyrkböckerna. Det finns också ovanligare exempel på försörjning. Från Roknäs finns en person som köpte mark i byn och senare benämns som jordägare och bonde. En same i Roknäs, liksom hans son, nämns på 1700-talet som lappuppsyningsman, respektive uppsyningsman för lappallmogen (kapitel 5).

I kyrkoarkivens längder betecknas samerna under 1700-talet och större delen av 1800-talet med avledningar av etnonymen ”lapp”. Detta förhållande levde kvar fram till 1880-talet, för att därefter försvinna. Vi tolkar detta som att samerna vid denna tid assimilerats in i den jordbrukande, eller i andra näringar sysselsatta, befolkningen. En alternativ förklaring kunde ha varit att statsmaktens och kyrkans inställning förändrats och därför inte längre sett något behov av att kategorisera människorna. Den förklaringen motsägs av att statens folkbokföring under samma tidsperiod allt mer syftade till att särskilja befolkningsgrupperna utifrån rasistiska kriterier.

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg, FD och antikvarie vid Piteå museum
Håkan Myrlund, statsvetare och ordförande i Föreningen Piteå museum

Projektrapporten finns att ladda ned på Piteå museums hemsida:

Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar

Under 2022 kommer rapporten att ges ut som bok på Piteå museums bokförlag.