Ett kulturarv som smälter bort

Sedan 2017 har Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur och Institutionen för naturgeografi samarbetat i ett projekt rörande smältande kulturarv (Fjellström 2018, 2019, 2020, 2022; Fjellström et al. 2019, Lidén 2020). Projektet startades och leds av Kerstin Lidén, professor i laborativ arkeologi och Per Holmlund, professor i glaciologi. I de rådande klimatförändringarna, uppvärmningen av planeten och smältandet av glaciärer och permanenta snölegor, dyker allt fler artefakter och ekofakter fram som under en lång tid förvarats och bevarats av det kalla klimatet (Dixon et al. 2015:3). Glaciärarkeologi som ämne är i sig inget nytt (Callanan 2014; Ceruti 2014; Bjørgo et al. 2015; Sgouros & Stirn 2015), men med uppvärmningen av planeten är det ett alltmer viktigt ämne med tanke på att föremål smälter fram och som snabbt kan försvinna om de inte tas om hand. Föremål som kan ge oss ny kunskap om det förflutna. Eftersom is och snö bevarar organiskt material mycket bra, ger det oss goda förutsättningar att återfinna föremål som annars, varit utsatta för nedbrytning under en längre tid och inte finns kvar att finna vid arkeologiska undersökningar.

Figur 1. På fotot syns Kerstin Lidén och Karin Angerbjörn och i bakgrunden är Sálajiegna inom Arjeplogs kommun, Lappland. Foto: Markus Fjellström.

Mellan 2017 och 2020 har vi varit lyckosamma med att få finansiering från Göran Gustafssons stiftelse för natur och miljö i Lappland för att genomföra glaciärarkeologiska inventeringar i svenska Sápmi. Projektet berör och berörde redan då kombinerade studier av glaciärer fotogrammetriskt genom att studera sätt att reagera på klimatsignaler, att kvantifiera volymförändringar och leta spår av mänsklig aktivitet genom fotogrammetri, samt att inventera framsmältande arkeologiska lämningar och fynd vid glaciärer och snöfläckar (Glaciärarkeologi – en fotogrammetrisk studie av glaciärers dynamik och arkeologiska spår i Norrbottensfjällen). Det är ett stort område att täcka och med endast några få personer närvarande varje år, en till två veckor per år, är det svårt att hinna med allt. Därför ansökte vi om kostnader för ett större program där vi involverade och samarbetar med Silvermuseet/INSARC i Arjeplog, Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, Norr- och Västerbottens läns museer i Luleå och Umeå, samt Jamtli som är Jämtland läns museum i Östersund. År 2020 beviljades vi ett bidrag för omkostnader rörande bl.a. resor, boende och anlayskostnader från Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond (MAW 2020.0122). Tack vare det kan vi nu under fyra år, från 2020 till 2024 inventera fler och större glaciär- och snöfläcksområden i Sápmi. Det här programmet är ett tvärvetenskapligt program med tanke på att det är ett samarbete mellan arkeologer och geologer specialiserade på Sveriges och Sápmis historia, arkeologi, geologi, glaciologi och klimathistoria (läs mer om det på https://maw.wallenberg.org/glaciararkeologi-i-svenska-sapmi och på vår hemsida https://glaciararkeologisapmi.wordpress.com

Vad är det då vi egentligen hittar och hur går vi tillväga. Inför varje säsong väljer vi ut det område som kommer att inventeras. Valen görs bl.a. genom att gå igenom ortografiska kartor från Lantmäteriet, samt registreringen av redan kända fornlämningar och tidigare funna glaciäarkeologiska fynd, t.ex. pilspetsar med skaft och någon gieris (ackja). Här kan det även vara av intresse att kolla upp de samiska ortnamnen. De kan trots allt ge en ledtråd till utnyttjandet av landskapet.

Ett av de mer intressanta fynden som gjorts hittills är av ett skidfragment som vi lät datera och som gav en kalibrerad ålder till 1400-talet (Fig. 2). Men med tanke på skidors användning och att de kan ha vallats utförde vi lipidanalyser för att reda ut om det fanns valla och vad den i så fall bestått av. Det visade sig att det fanns valla och att den bl.a. innehöll paraffin och tjära. På grund av detta lät vi omdatera den rena cellulosan från träet som gav en något senare datering mellan 1600 och början på 1900-talet. Det var en problematisk datering av en skida som pekar på att valla kan påverka 14C-dateringar och om det inte reds ut därefter även tolkningen av föremålet (Fjellström et al. 2021).

Figur 2. Skida funnen vid Loktačohkkaglaciären under inventeringarna 2018 (Fjellström et al. 2021). Foto: Markus Fjellström.

De stora fyndigheterna utgörs av djurben som har osteologiskt bedömts till att först och främst härröra från renar (Fig. 3). Men det finns även rester från t.ex. ripor, rovfågel, lemmlar och till och med en hel trollslända återfanns på en högre höjd intill Gállanvárriglaciären. När det kommer till renen är det både horn och ben som återfinns på plats. Det är sällan att fler delar av djuret återfinns, utan de ligger snarare utspridda i landskapet där de återfinns som enstaka benfynd. För att skapa oss en bild över när renarna befunnit sig på plats och relatera det till den smältande isen och snön har vi utfört ett antal 14C-dateringar. Den äldsta dateringen är på ett renhorn och dateras till 355–55 f.v.t. En annan ren dateras till en period mellan 400 och 570 e.v.t., men tyngdpunkten för de daterade renarna, än så länge, ligger på en period mellan ca. 1650 och 1950 e.v.t. Vi har även gått vidare med att utföra stabila isotopanalayser för att studera renarnas kost och mobilitet i förhållande till landskapet, geologin men också klimatet och temperaturskillnader under längre tid.

Figur 3. Fynd av två underkäkar härrörande från en och samma ren framsmälta från isen funna vid Tjånka på Ammarfjället 2021. Foto: Markus Fjellström.

Förutom ben och skidfragment har vi även återfunnit en del metallföremål som med stor sannolikhet kommer från 1900-talet. Bland dessa återfann vi bland annat använda hylsor till ett gevär. De har inte daterats men tankarna leder antingen till militära övningar, alternativt rester från andra världskriget. Speciellt med tanke på närheten till Norge. En annan stor fyndkategori är modernt skräp. Även dessa registreras och dokumenteras för att skapa oss en bild över nedskräpningen i fjällen. Vi plockar upp skräpet och tar ned det från fjället. En del av det tas till vara på, men större delen kastas efter dokumentation p.g.a. platsbrist. Näven skräp kan berätta något om människors närvarande i fjällen och ett modernt utnyttjande av landskapet. Några exempel på de rester av skräp är olika typer av läsk och ölburkar, handskar och mössor troligen från vinterturism, godis och chokladpapper och en hel del plaster. Ett lite udda fynd av skräp var en väderballong som vi fann 2019 vid Sálajiegna i Arjeplog socken (Fig. 4). Nedskräpningen av fjällen är ett faktum, och det i sig har en påverkan på klimatet. Med ett ökat intresse för t.ex. fjällvandring inom vissa områden i fjällen kommer allt fler människor till fjällen och i det finns en ökad risk för nedskräpning. Genom att via respekt för naturen och för andra människor som besöker fjällen och som kanske utnyttjar de är det absolut nödvändigt att inte lämna någonting efter sig. Om det skräp som finns i fjällen, vems ansvar är det att ta reda på det? Jag skulle vilja påstå att det är allas ansvar att ta reda på det och slänga i närmaste sopkorg.

Figur 4. Exempel på skräp funna vid de glaciärarkeologiska inventeringarna sedan 2017. På bilden syns (från vänster till höger och från upp till ned) en snusdosa, en burk med läsk, en handske, en ketchupflaska, en ölburk, en konservburk, en del till en skoterhjälm, godispapper och en väderballong. Foto: Markus Fjellström.

Det här projektet är i all högsta grad pågående och vi har genom åren sett och upptäckt att det verkligen finns ett behov av att fortsätta med den här typen av arkeologiska inventeringar. Glaciärerna, isen och snön smälter bort allt snabbare och med det utsätts de organiska lämningarna för allt större och snabbare nedbrytning. De fynd som kan göras är ett viktigt kulturarv och viktiga föremål som kan bidra med större kunskap om det förflutna och utnyttjandet av landskapet i fjällen. Och det som inte hittats lyfter så klart fram frågor om dess avsaknad och ett immateriellt kulturarv i fjällen. Det finns en stor potential gällande forskningen och kunskapsbyggandet med de fynd som görs med den här typen av inventeringar, inte minst med de animala kvarlevorna (Fjellström et al. submitted).

Vid skrivbordet är Markus Fjellström (koordinator för projektet) och Kerstin Lidén (projektledare för projektet)

Referenser:
Bjørgo, T., Linge, T., Skår, Ø., Lohne Rongved, S. & Slinning, T. 2015. Fragments of a Late Iron Age Sledge Melted Out of the Vossaskavlen Snowdrift Glacier in Western Norway. Journal of Glacial Archaeology 2: 73–81.

Callanan, M. 2014. Bronze Age Arrows from Norwegian Alpine Snow Patches. Journal of Glacial Archaeology 1: 25–49.

Ceruti M.C. 2014. Overview of the Inca Frozen Mummies from Mount Lullaillaco (Argentina). Journal of Glacial Archaeology 1: 79–97.

Dixon, E. J., Callanan, M., Hafner, A. & Hare, P. G. 2014. The Emergence of Glacial Archaeology. Journal of Glacial Archaeology 1: 1–9.

Fjellström, M. 2018. Glaciärarkeologisk inventering vid Ålmallojekna, Jokkmokk socken, Lappland (20–24 augusti 2017). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 29, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M. 2019. Glaciärarkeologisk inventering vid Ekman-, Låktatjåkko-, Kårsa-, Kåtotjåkko-, Gállanvárri- och Sálajiegnaglaciärerna i Norrbottens län, Lappland (8–15 augusti 2018). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 30, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M. 2020. Glaciärarkeologisk inventering vid Sálajiegna- och Stuorjiegnaglaciärerna i Norrbottens län, Lappland (23–26 augusti 2019). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 33, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M., Ahlgren, H., Holmlund, P., Schytt Holmlund, E., & Lidén, K. 2019. Nya 14C-dateringar av glaciärfynd vid Ålmallojekna i Jokkmokks kommun, Lappland. Fornvännen, 114(4): 253–257.

Fjellström, M., Isaksson, S. & Lidén., K. 2021. Ett ovanligt skidfynd från Låktatjåhkkå- / Loktačohkkaglaciären, Sápmi – Skidbruk, vallning, 14C-datering och lipidanalyser. META historiskarkaologisk tidsskrift 2021: 53–66.

Fjellström, M., Salmi, A.-K., Aronsson, K.-Å. & Lidén, K. submitted. Prehistoric and historic reindeer as evidenced from two melting snow patches.

Lidén, K. 2020. Vid Ekmanglaciärer. In: Gustafsson-Reinius, L. (ed.). Arktiska spår. Natur och kultur i rörelse. Nordiska museets förlag: Stockholm. 192–193.

Sgouros, R. A. & Stirn, M. A. 2015. An Ice Patch Artifact and Paleobiological Specimen from the Teton Mountains, Wyoming, USA. Journal of Glacial Archaeology 2: 3–24.

Detta krävs av en bra arkeolog (eller vilda fantasier om Den Perfekta Arkeologen).

Det här blir ett blogginlägg av det lättare och mera ironiska slaget, men ändå kanske med ett visst allvar. Det känns skönt att för ett kort tag bryta det arbetet som jag håller på med just nu, för att istället göra någonting lättsammare. Det är nämligen så att jag sitter och skriver på en artikel som förhoppningsvis ska bli klar för publicering någon gång under 2015.

Skrivandet är en del av yrket, och att få sätta sig ned och faktiskt göra analyser och genomgångar av befintligt material (sådant som jag själv varit med och grävt fram, men också sådant som andra grävt fram och skrivit om) är viktigt. Vi måste ta tillvara på det som vi gräver fram även i det avseendet: Att producera ny kunskap och dra nya slutsatser ur gammalt material.

Sista inlämningsdatum är den första september. Jag har alltså enligt min kalender litet drygt två veckor på mig att göra den klar. Jag tror att jag kommer att fixa det, men saker tenderar att ta längre tid än vad man tror ibland.

Objects in the calendar are closer than they appear.

Men, för en kort stund gör jag nu någonting annat. Jag sitter och funderar på vad som krävs av en människa för att bli arkeolog. Det är ju uppenbart att en arkeolog måste vara intresserad av ämnet i sig, i annat fall skulle man nog inte ens överväga detta som yrkesval.

Universitetsstudier i arkeologi är självklara, men också historia och etnologi är bra ämnen att studera. Vi har här på jobbet också diskuterat vilka övriga ämnen som skulle vara bra att ha läst. Kvartärgeologi är bra för att förstå landskapets utveckling från inlandsisen och framåt (speciellt för mig som håller på mycket med äldsta mesolitikum). Geologi är också ett bra ämne att läsa, för att förstå hur olika stensorter bildats, och vilka egenskaper de har när man bearbetar dem. Datakunskap är bra, speciellt sådan datakunskap som har att göra med redigeringsprogram för kartor och användandet av datastyrd mätutrustning som t.ex. handdator/GPS eller andra typer av mätstationer. Man måste ju i efterhand kunna visa var varje enskilt fynd har hittats på en karta. Att kunna fotografera är ett plus, och helst ska man också kunna fotografera bra så att alla fakta kommer med på bilden. Social kompetens är mycket viktig, man ska ju kunna interagera med sina arbetskamrater, men också med myndigheter, exploatörer, markägare och allmänhet. Det finns dock ingen universitetskurs i ämnet. Journalister är också en grupp människor som man måste kunna hantera. (Ett tips, om du är tidspressad och irriterad när du pratar med en journalist, tänk dig ändå för noga. Uppmana aldrig t.ex. journalisten att göra drastiska saker med sina gamla läroböcker – det tenderar att slås upp väldigt stort).

Om vi nu istället går in på praktiska fysiska egenheter som kan vara bra att ha som fältarkeolog. Långa ben, lätt kropp och god fysisk kondition är en stor fördel vid inventering och utredning. Man ska helst obehindrat kunna kliva över tätvuxen vegetation, stock och sten. Gärna får arkeologen också vara utrustad med stora fötter så att hon/han lätt håller sig flytande vid korsandet av myrar. Dessa uppräknade fysiska egenskaper är dock ett hinder när man deltar i utgrävningar. Då är det istället bättre att ha tillräckligt mycket muskler för att orka flytta på stenar och sand. Eftersom det mesta som man gräver finns på marknivå, (eller under), så är det till stor fördel med korta ben och långa armar. Mänsklig intelligens behövs dock: Schimpanser anställs inte på vårt museum, även om de råkar ha rätt kroppskonstitution för grävande arkeologi. Gemensamt för alla fältarkeologer är dock behovet av god syn (eller bra glasögon) och förmåga att läsa av nyansskillnader i markfärgningar eller i landskapets terräng. Hittills har jag ännu inte träffat på någon arkeolog som har alla de perfekta fysiska anlagen för fältarkeologi. Jag själv saknar många kroppsliga egenskaper. Det innebär att du i princip kan se ut hur som helst och ända platsa i gänget.

Slutligen är det viktigt med ett rörligt och öppet sinne. Detta är en vetenskap. Det innebär att det som var sant och riktigt för 10, 20 eller 30 år sedan, kanske inte längre är det. Ny kunskap gör att du måste vara beredd att överge det du trott på tidigare. Och kanske magasinera dina gamla läroböcker.

Nu måste jag avbryta och återgå till mina viktigare sysslor. Jag känner en närvaro här i rummet…

Redaktören för kommande bok har skickat denna bild till artikelförfattarna, till mig också. Jag känner mig träffad..

Redaktören för kommande bok har skickat denna bild till artikelförfattarna, till mig också. Jag känner mig träffad..

Vid bloggtangentbordet denna fredag: Olof Östlund