Jag som har fått äran att gästblogga för Norrbottens museum den här veckan heter Lisa Hartzell och är osteoarkeolog. Osteologi betyder läran om ryggradsdjurens skelett, och som osteoarkeolog arbetar man med benmaterial från arkeologiska utgrävningar.Anledningen till att jag skriver här är att jag arbetar jag med ett forskningsprojekt som rör två skelettmaterial från Norrbotten. Det finns många fyndmaterial i museernas samlingar som sällan eller aldrig undersöks av forskare. För drygt ett år sedan blev jag uppmärksammad på just ett sådant, tack vare Frida Palmbos inlägg på denna blogg (länk till Fridas inlägg). Det visade sig att Norrbottens museum på 1970-talet hade undersökt en massgrav på Magasinsgatan mitt i Luleå, där man hade begravt döda under 1808-1809 års krig. Det fanns dessutom ett annat gravmaterial från Jävre i Piteå kommun, som också hade grävts ut på 1970-talet och hade koppling till samma krig. En spännande kontext alltså. Och det hade aldrig gjorts någon osteologisk analys av något av materialen! Eftersom jag själv dessutom är född och uppvuxen i Luleå kändes det extra roligt om jag skulle få möjlighet att ta mig an de här skeletten. Sagt och gjort, jag kontaktade museet och nu, lite mer än ett år senare, är jag mitt uppe i den osteologiska analysen.

Den djupa gropen på Magasinsgatan där massgraven hittades 1972.
Foto: Kjell Lundholm
© Norrbottens museum

Vad kan man då få ut av en osteologisk analys? Eftersom ben är ett av de vanligaste fyndmaterialen på arkeologiska utgrävningar är de också en viktig källa till kunskap om fyndplatsen. En osteolog kan artbestämma djurben från en boplats, beräkna konsumtionsmönster utifrån måltidsrester och slaktavfall, analysera brända ben från brandgravar, köns- och åldersbedöma mänskliga kvarlevor, tolka spår efter sjukdomar i skelettet, och mycket mer. Hur mycket information man kan få ut från ett benmaterial begränsas nästan bara av dess bevaringsgrad (och vilken budget man har, förstås).

Kranier och andra skelettdelar i massgraven på Magasinsgatan.
Foto: Kjell Lundholm
© Norrbottens museum

På skeletten från Magasinsgatan och Jävre kommer jag förstås att bedöma kön och ålder, undersöka tand- och hälsostatus och beräkna kroppslängd. Men det är också viktigt att anpassa sina frågeställningar efter materialet och fyndsammanhanget. Ett mål med den här analysen är att få en tydligare uppfattning om vilka de döda var; ryssar, svenska eller finska soldater, eller lokalbefolkning? Kring båda platserna har det funnits traditioner som talat om ”ryssgravar”, ett uttryck som nog ska tas med en nypa salt. Ett av föremålsfynden från Jävre är dock ett hängsmycke i form av ett kors med snedställd tvärarm, som troligen har ett östligt ursprung. I Luleå med omnejd är det känt att den så kallade fältsjukan krävde många offer år 1809, både bland soldater och ortsbefolkning. Fältsjukan användes som samlingsnamn för olika tarm- och febersjukdomar och spreds antagligen på grund av den dåliga hygienen som följde med de undermåliga förhållandena i den retirerande svenska hären.

Ett sätt att ta reda på om de döda varit soldater eller civilbefolkning är att leta efter huggskador, skottskador och möjliga dödsorsaker som kan sättas i samband med deltagande i krig. Vanligtvis är det sällan man som osteolog kan se hur en person har dött, men oläkta svärdshugg och liknande talar förstås sitt tydliga språk. Dessvärre brukar inte sjukdomar av fältsjukans karaktär sätta spår i skelettet, eftersom de har ett så snabbt förlopp. Materialets demografiska sammansättning är också en viktig pusselbit. Om de döda enbart är soldater – ryska eller svenska – kan man förvänta sig uteslutande män i skelettmaterialet. Representerar de däremot ett utsnitt ur lokalbefolkningen så bör köns- och åldersfördelningen vara jämnare.

Lisa arbetar med ett skelett från Magasinsgatan. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Hittills har jag gått igenom skeletten från Jävre och börjat titta på Magasinsgatan. Att sammanställa och bearbeta resultatet av analysen kommer att ta lite tid. Därför kommer jag inte att säga något om köns- och åldersfördelningen här. Istället ska jag ta upp Mind-beräkningar. Mind står för Minsta individantal och används för att beräkna det minsta möjliga antalet individer en grav eller annan kontext kan innehålla. I Jävre skulle det enligt den arkeologiska rapporten finnas åtta skelett, fördelade på fem gravar, varav en dubbelgrav och en trippelgrav. Då det gäller flerpersonsgravarna är det inte så konstigt om enstaka ben har hamnat hos fel individ när arkeologerna samlade in benen, och så var mycket riktigt fallet. Hos en av individerna i trippelgraven låg det hela fyra högersidiga skulderblad! Eftersom varje individ bara kan ha ett skulderblad från höger sida, måste minst fyra individer vara representerade bland benen. Men då flera av de andra skeletten saknade just höger skulderblad, verkar det som att benen bara blandats samman mellan gravarna. Om man däremot skulle hitta fyra höger skulderblad från vuxna och ett vänster skulderblad från ett litet barn i samma grav, måste Mind bli 5 i den graven.

Avslutningsvis vill jag visa hur några av benen från Jävre ser ut. Det första är ett mellanfotsben som har fått en s.k. inkomplett fraktur, d.v.s. ett benbrott som inte har delat benet helt itu. Läkningsprocessen har påbörjats men är inte klar, så skadan bör ha skett inom några få veckor före döden. Det här är en typ av fraktur som kallas stressfraktur och som kan uppstå vid upprepad ansträngning under lång tid. Just när den inträffar på mellanfotsbenen brukar den även kallas marschfraktur, eftersom den inte är helt ovanlig hos soldater som marscherar långa sträckor. Att åtminstone den här individen skulle vara soldat verkar alltså ganska troligt.

Mellanfotsben med stressfraktur.
Foto: Lisa Hartzell.

Nästa bild visar ett exempel på hur det går om man inte borstar tänderna… Den här underkäken tillhör en medelålders man som har drabbats av stora kariesangrepp på alla de bakre kindtänderna. Karies orsakas av bakterier som tillsammans med socker bryter ner tandsubstansen. I den här underkäken har nedbrytningen gått så långt att bara rötterna finns kvar av flera av tänderna. En tand har också tappats eller dragits ut, kanske p.g.a. just karies, flera år innan mannen dog. Förutom tandvärk och svårigheter att tugga, kan karies även ge upphov till svåra infektioner som, om man har riktig otur, sprider sig till andra delar av huvudet och som kunde orsaka stora plågor före antibiotikans tid.

Underkäke med stora kariesangrepp.
Foto: Lisa Hartzell.

Med en uppmaning till god tandvård vill jag härmed tacka för mig och önska trevlig helg!

Lisa Hartzell