Hur vi påverkar forntiden och hur forntiden påverkar oss

Hej
Jag som har fått äran att gästblogga för Norrbottens museums kulturmiljöblogg den här veckan heter Therese Ekholm och är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet. Jag ska berätta om mitt forskningsämne som behandlar den tidigaste bosättningsfasen i Norrland efter istiden, mellanstenåldern 8000-4000 f.Kr., eller mesolitikum som perioden kallas, då människor fortfarande var jägare/samlare och ännu inte bofasta.

Som arkeolog är det bra att specialisera sig på något inom arkeologin och mitt område är osteologi (läran om ben). Jag analyserar benmaterial som kommer fram vid utgrävningar och kan få fram, med hjälp av referensmaterial, om benen kommer från människa eller djur och i så fall vilken djurart, vilket ben i kroppen det rör sig om, vilken ålder individen var i vid dödstillfället och om benet var sjukligt eller om det var skadat innan eller efter dödstillfället. Med benmaterialet som utgångspunkt bygger jag min forskning. Men ett problem med så gamla ben är att de ofta är dåligt bevarade och speciellt i Norrlandsregionen är det dåliga bevaringsförhållanden för ben. Endast de brända benen från mesolitikum finns bevarade i Norrland och det är det brända djurbensmaterialet från arkeologiska platser jag arbetar med.

Det jag gör med benmaterialen är att plocka ut benbitar från bestämda djurarter som påträffats i ett bestämt sammanhang, till exempel i en härd eller i en kokgrop. Dessa ben har jag sedan skickat till Ångströmlaboratoriet för 14C-datering för att få reda på benets ålder och därmed också hur länge sedan det var man brände benet och när djurarten fanns i området. Djurarterna som påträffas på boplatser speglar inte alla typer av djur som fanns där och då, utan bara de djurarter människor tog med till boplatsen. I det här fallet speglar de bara de djurarter vars ben man brände. De ben som inte bränts är borta för länge sedan. Jag studerar även skillnader i djurbensmaterialet, vad det gäller arter och behandlingen av benen, och om det förändras på något sätt geografiskt eller över tid.

figur-1

Benmaterialet jag arbetar med är oftast mycket fragmenterat och hårt bränt. Här är ett typiskt mesolitiskt material från Norrland. Fotograf: Therese Ekholm.

Det som kan vara svårt när man arbetar med förhistoria är att tänka bort de nationella gränserna vi har idag. De är relativt nya om man ser det utifrån ett forntidsperspektiv och skillnaderna i den materiella kulturen är större mellan Norrbotten och Skåne än mellan Norrbotten och norra Finland. De nationella gränserna utgör ibland ett hinder i forskningen eftersom olika regler och lagar gäller i de olika länderna och för olika medborgare. Det är mycket arbete med att leta reda på de prover jag behöver för mitt forskningsprojekt och sedan få tillstånd att datera mina prover. Eftersom 14C-datering är en destruktiv metod betyder det att för att få fram den information man behöver är man tvungen att förstöra provet. Det är då inte alls säkert att man får tillstånd till datering. Om jag sedan skulle vilja göra detta utanför Sveriges gränser skulle det bli ännu svårare att få tillstånd om ens omöjligt.

Att inte få tillgång till arkeologiskt material i andra länder samt viss mån av ointresse om vad som händer på andra sidan gränsen har lett till att tidigare forskning har visat en något skev bild av forntiden. Olika forskare i olika länder har mer eller mindre arbetat med egna, lokala begrepp och med ett material med en snäv geografisk begränsning. För att kunna jämföra olika material måste man analysera dem på samma sätt och publicera dem på ett språk som gör det möjligt att så många som möjligt kan läsa dem. Detta har det nordeuropeiska forskningsprojektet Nordic Blade Technology Network (NBTN) uppmärksammat. Med finansiering från EU har arkeologer från Norge, Sverige, Finland, Litauen, Ryssland, Danmark, Tyskland, Polen och Vitryssland regelbundet kunnat träffas och gemensamt kunnat titta på olika arkeologiska material i olika länder och komma fram till gemensamma begrepp. Det har i sin tur lett till att man funnit likheter i materialen som annars inte kommit fram och de ”isolerade kulturer” man tidigare studerat visar sig vara mer utspridda och dynamiska än man tidigare trott. Mycket av teorierna kring kulturella grupper och vandringsmönster bygger på studier i stenteknologi och till det lägger jag min forskning om födan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett av våra möten med NBTN. Från vänster: Monika Žemantauskaitė (Litauen), Inger Marie Hansen (Norge) och Michał Adamczyk (Polen) studerar ett stenmaterial i det arkeologiska museet i Warszawa. Fotograf: Therese Ekholm

I mitt fall finns det liknande studier, främst i Finland, som jag kan ta del av, jämföra med och hämta idéer från. Jag har också tagit kontakt med dessa forskare och tillsammans kan vi föra en dialog om hur vi ser på våra forskningsresultat. Man får ett större perspektiv och ser på sitt material från en annan synvinkel. Det går alldeles utmärkt att bygga pussel med få bitar så länge de passar i varandra men ju fler bitar man har desto mer framträder en större och mer övergripande bild. Den lilla bilden man har får ett sammanhang i ett större perspektiv.

Detta påverkar inte bara det arkeologiska resultatet utan också hur vi tolkar resultatet och hur vi slutligen ser på forntiden med dess kulturer. Kulturer är inte bara dynamiska geografiskt sett utan även över tid. Ingen kultur är statisk utan förändras hela tiden i och med att den dels utvecklas av medlemmarna inom den kulturella gruppen men också påverkas utifrån, i möten med andra kulturer. Har man dessutom rötter i fler än en kultur eller har goda kontakter med andra kulturer kan man dessutom knyta band mellan dessa och sudda ut de skarpaste skillnaderna. Vi ser idag att vi tar in influenser från andra kulturer i form av filmer, spel, firandet av högtider som Halloween och Alla hjärtans dag och så vidare. Det är inget nytt. Det händer hela tiden och det har hänt så långt tillbaka i historien man kan se. Så också i forntiden, även på stenåldern.

Det vi har sett i de arkeologiska materialen är att de grupper som tillsynes rörde sig i norra Europa för 8000 år sedan hade ett stort kontaktnät där man utbytte varor och kunskap. Det ser man i stenmaterialet och i den teknik som använts för att tillverka stenverktyg. Huruvida människor flyttade in och ut ur dessa kulturella grupper finns inga belägg för alls eftersom vi har så lite data men visst borde det varit då som nu, att vänskap och kärlek kunde uppstå över de kulturella gränserna. Människor har ett behov av att interagera med varandra.

När människor flyttade till nya miljöer var det inte bara andra människor som påverkade kulturen. Den måste ändrats när naturmiljön omkring dem ändrades och råmaterialet till verktygstillverkningen blev ett annat, men det kanske till och med var en del av kulturen för en mobil jägare/samlare. De första som kom till det nyframkomna området efter isens avsmältning kom till en helt ny miljö med nya råmaterial men var födan densamma? Följde man efter födan eller var det annat som lockade? I allt det här finns mitt avhandlingsarbete, om nyttjandet av faunan i Norrland under mellanstenåldern, som en pusselbit i arkeologins stora pussel.

Den som vill läsa mer om min forskning och om NTBN kan göra det på:
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_227
http://www.nordicbladetechnologynetwork.se
…och i kommande nummer av Fennoscandia Archaeologica där jag, med bidrag av Olof Östlund från Norrbottens museum, har gjort en delstudie om mesolitikum i Norrbotten.

Vid tangenbordet:
Therese Ekholm, doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet

En rörig massgrav och spännande isotopanalyser

Nu är det dags för ett osteologiskt gästbloggsinlägg igen. I början av 2014 gjorde jag en osteologisk analys på två skelettmaterial från Norrbottens museum, vilket jag berättade om i det här blogginlägget: Osteologisk analys pågår. De två materialen jag undersökte kom från en massgrav på Magasinsgatan i Luleå och en gravplats i Jävre utanför Piteå. Båda gravplatserna har föreslagits härröra från Finska kriget 1808-1809. Efter att ha gått igenom och dokumenterat alla skeletten återstod en bearbetning av resultatet samt att skriva en rapport. Detta har tagit längre tid än jag först trodde, eftersom jag har jobbat heltid som arkeolog sedan dess. Men även om rapporten inte är klar än så kan jag nu presentera några av resultaten.

I det förra inlägget skrev jag kort om Mind-beräkning, d.v.s. beräkning av minsta individantal i ett skelettmaterial. Att räkna ut hur många individer benen kommer från är en av de mest grundläggande delarna av en osteologisk analys. I fallet med massgraven på Magasinsgatan visade det sig svårare än vanligt, eftersom materialet var väldigt omrört. Varje skelett numrerades vid utgrävningen 1972 och dokumenterades i en rapport, men när jag öppnade påsarna med ben så bestod nästan varje ”skelett” av ben från flera individer, där det ofta inte gick att avgöra vilka ben som kom från den ursprungliga individen. Det fanns även en stor mängd ben och kranier som saknade någon närmare kontext, där det är oklart om de låg löst i massgraven eller egentligen tillhör något av de dokumenterade skeletten. De här oklarheterna kan ha uppstått redan vid insamlingen av benen i fält eller vid ompackning av benmaterialet vid något senare tillfälle.

Några av skeletten i massgraven på Magasinsgatan, såsom de dokumenterades vid utgrävningen. Ritning av Svend Bue-Madsen.

Några av skeletten i massgraven på Magasinsgatan, såsom de dokumenterades vid utgrävningen. Ritning av Svend Bue-Madsen.

Vid undersökningen 1972 dokumenterades 18 skelett. Eftersom jag inte kunde betrakta varje ”skelett” som en individ fick jag istället göra en Mind-beräkning för hela materialet, inklusive lösfynden, baserat på ett urval av benslag. Resultatet blev att det finns ben från minst 21 vuxna och ungdomar i övre tonåren, samt minst två barn i ca 10-15 års ålder. I materialet från Jävre fanns åtta individer, precis som det framgick av rapporten.

Sammanblandningen av skelettmaterialet från Magasinsgatan försvårade också köns- och åldersbedömningen. Vanligen kan ju osteologen, som på skeletten från Jävre, titta på ett mer eller mindre helt skelett och väga samman olika bedömningar och mått till en helhetsbedömning av individen. Men när det är oklart vilka ben som hör till vilken individ kan man bara bedöma enskilda ben, och får då en lägre grad av säkerhet. Jag gjorde därför en summering av de benslag där flest antal ben var kompletta nog att könsbedömas, vilket var 20 kranier och 19 högersidiga bäckenben. Båda resultaten visar samma tendens, nämligen att drygt hälften av individerna har kvinnliga drag, ungefär en fjärdedel har manliga drag och cirka en femtedel inte säkert kunde bedömas till varken man eller kvinna.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på kranier.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på kranier.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på höger bäckenben.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på höger bäckenben.

På samma sätt var åldersfördelningen komplicerad att beräkna för materialet från Magasinsgatan. Jag valde ut en metod för åldersbedömning, besiktning av ytan facies auricularis, som jag använde på alla bäckenben där denna yta fanns bevarad. Det var en metod som kunde tillämpas på de flesta skelett i materialet, och som även ger tydliga och korta åldersintervall. Bäckenben från 14 vuxna kunde åldersbedömas på detta sätt. De två barnen i 10-15-årsåldern kunde dessutom åldersbedömas utifrån benlängd och graden av sammanväxning av olika benelement. Åldersfördelningen är ganska bred, med en tyngdpunkt omkring 35-39 år och en annan vid 45-49 år.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Magasinsgatan.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Magasinsgatan.

Köns- och åldersbedömningen var enklare att göra på de åtta individerna i Jävregravarna, eftersom varje skelett kunde bedömas som en helhet. Jag använde samma metoder som på benen från Magasinsgatan, för att kunna jämföra de två materialen. Fem individer bedömdes till män och två till kvinnor. En ung person kunde inte könsbedömas. Medelåldern var relativt ung, med fyra individer i 30-34 års ålder och bara en över 40 år.

Könsfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Könsfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Sammanfattningsvis skiljer sig de två materialen åt på flera sätt, men det finns också likheter. Till att börja med är materialet från Magasinsgatan större och mer heterogent. Där finns ben från minst två barn, men även från flera personer över 45 års ålder. Skeletten från Jävre är åldersmässigt mer sammanhållna. I båda materialen finns både kvinnor och män representerade, med en högre andel kvinnor i massgraven från Magasinsgatan.

En av de viktigaste frågeställningarna i projektet har varit vilka grupper som de två gravmaterialen representerar. Vi vet från historiska källor att den så kallade fältsjukan krävde många offer både bland soldaterna och lokalbefolkningen under 1808-1809 års krig. En hypotes har varit att massgraven på Magasinsgatan, i utkanten av dåtidens Luleå, anlades just på grund av de höga dödstalen bland både soldater och ortsbor. Knappar som skulle kunna komma från uniformer hittades i graven. Gravarna från Jävre omfattar fem gravar, varav en dubbelgrav och en trippelgrav, anlagda intill varandra. Ett av fynden därifrån är ett hängsmycke i form av ett kors som kan tolkas som ortodoxt. Därför har det föreslagits att det är ryska soldater som har begravts där.

När vi nu kan se att både män, kvinnor och barn ingår i materialet från Magasinsgatan verkar det troligt att en stor andel av individerna där faktiskt representerar lokalbefolkningen. Vad gäller gravarna från Jävre blir det lite problematiskt att tolka dem som soldatgravar i och med kvinnorna som ingår där. Å andra sidan var det inte ovanligt att en krigshär hade med sig en tross av människor som inte var soldater, där olika yrkesgrupper och hela familjer kunde ingå. Kvinnliga soldater har förstås också förekommit i alla tider. Det har dock varit svårt att hitta någon närmare information om den ryska härens sammansättning i svensk litteratur.

För att få några ytterligare pusselbitar till min tolkning vände jag mig till den laborativa arkeologin och fick möjlighet att låta göra analyser av stabila isotoper av kol (C), kväve (N) och svavel (S), tack vare ett bidrag från Stiftelsen Längmanska kulturfonden. Halten av kol- och kväveisotoperna visar vilket slags diet en individ har haft. C-13-värdet anger om proteinet i kosten har haft huvudsakligen marina eller landlevande källor. N-15-halten visar hur långt upp i näringskedjan individen ligger, t ex om hen ätit huvudsakligen växtätare eller rovdjur/rovfiskar. När man fogar samman dessa värden kan man få en tydligare bild av individens diet, och ju fler individer, desto mer säger resultatet om populationen. S-34-halten avspeglar istället svavelhalten i berggrunden där den föda man har ätit kommer ifrån, och kan därför säga något om huruvida individen har rört sig från sin ursprungliga hemtrakt eller inte.

Jag lämnade in prover från tre av individerna från Jävre och fyra från Magasinsgatan. Dessutom analyserades ett ben från nötkreatur som låg i fyllningen till massgraven på Magasinsgatan, samt två andra djurben som hittats vid arkeologiska undersökningar i Gammelstad. Djurben från samma tid och plats som de människoben man är intresserad av ger nämligen goda referensvärden att jämföra svavelisotophalten med. Tyvärr gick det inte att få tag på lämpliga djurben från Jävre att analysera.

Individerna från Jävre hade mycket homogena isotopvärden, vilket tyder på att de haft ungefär samma diet hela livet och att alla tre kommer från samma plats. Skillnaden i svavelisotopvärdet var stor jämfört med djurbenen från Luleå och Gammelstad. De hade alltså inte sitt ursprung i Luleåtrakten, men vi kan inte utifrån det säga om de kommer från Jävre eller någon helt annan plats. Kol- och kvävevärdena låg på en nivå som är vanlig för jordbrukande populationer under historisk tid, troligen med ett begränsat inslag av insjöfisk.

Skeletten från Magasinsgatan hade en större inbördes variation i både kol- och kväveisotopvärden, med ett större inslag av sötvattensfisk i dieten. Även svavelisotopvärdena varierade stort mellan de fyra individerna och låg också långt från referensproverna. Det betyder att de troligen kommer från olika platser och att ingen av dem kommer från Luleå. Det är ett oväntat och spännande resultat mot bakgrund av massgravens läge precis i utkanten av det tidiga 1800-talets Luleå. Men eftersom bara fyra individer av 23 har provtagits så kan det finnas andra som har hört hemma i staden.

Går det då att dra några slutsatser om vilka som begravdes på de båda platserna? Nja, det blir svårt att säkert säga något om den saken. Vad gäller skeletten från Jävre så kommer alltså minst tre av dem från samma plats och har haft en likartad diet. Det faktum att gravarna ligger just i Jävre och inte på sockenkyrkogården tyder på att något ovanligt, som en epidemi, har inträffat, med många dödsfall under kort tid. Det skulle också kunna betyda att de som begravdes där kanske inte tillhörde ortsbefolkningen, utan var förbipasserande främlingar, vilket även korset av ortodox typ talar för. Att detta skett under 1808-1809 års krig är mycket möjligt, men att de gravlagda faktiskt varit ryska soldater är vanskligt att påstå.

Massgraven på Magasinsgatan har uppenbarligen också tillkommit under speciella omständigheter, där minst 23 människor begravts under kort tid. Kropparna låg i olika riktningar och ställningar, vilket tyder på att de snarast kastats ned i gropen. Detta stämmer väl in med en epidemisk sjukdom med ett snabbt förlopp. Eftersom de döda i massgraven är både män, kvinnor och barn är det sannolikt att de flesta av dem har tillhört civilbefolkningen. Svavelisotoperna antyder dock att en del av dem har rört sig in till Luleå från andra platser, vilket inte är orimligt under en orolig tid såsom ett krig.

Närmare sanningen än så är det nog svårt att komma just nu, men ibland är det också tjusningen med arkeologi. Med hjälp av olika tvärvetenskapliga pusselbitar går det i alla fall att få en lite mer komplett helhetsbild av ett tidigare ganska anonymt fyndmaterial.

Lisa Hartzell