Osteologiskt material i Gammelstad

Ett vanligt fyndmaterial från undersökningar är det osteologiska materialet, d.v.s. skelettmaterial från både människor och djur. I detta blogginlägg tänkte jag berätta lite om vad det osteologiska materialet från djur kan bidra med för typ av information med två exempel från Gammelstad. Ena exemplet kommer att behandla ett par utvalda och lite extra spännande fynd från en utgrävning som genomfördes i kvarteret Apotekaren i Gammelstad och det andra kommer vara en kort redovisning av vad det osteologiska materialet innehöll från årets förundersökning i kyrkstaden som vi utförde i våras.

Som osteolog är detta fyndmaterial självklart extra spännande. Vilka djur finns det i materialet? Är hela djuren representerade eller enbart vissa delar? Finns det några slaktspår? Är det bränt eller obränt? Ja frågorna blir ofta många och det osteologiska materialet kan bidra med mycket information kring hur man har nyttjat en plats.

Mattias Andersson Niord utförde en osteologisk studie av det skelettmaterial som påträffades vid kvarteret Apotekaren vid en utgrävning som genomfördes 1993. Hösten 1999 analyserade Mattias runt 13 kg ben, där 1,6 kg var bränt och resten var obränt. Bland dessa ca 13 kg ben gömde sig minst 13 däggdjursarter, minst 10 olika fågelarter och minst 7 olika fiskarter. Det som var dominerande i materialet var ben från tamboskap, d.v.s. får, get, nöt och svin.

Ett av flera intressanta fynd bland det osteologiska materialet var närvaron av tamhöns. Enligt Mattias kan dessa vara de första ben från tamhöns som har hittats i Norrbotten. Som tidigast kan dessa vara från 1600-talet, vilket skulle kunna betyda att hönsen infördes i samband med att städerna bildades. Ben från gråsparv kunde även identifieras, gråsparvar är starkt anknutna till boskapsskötsel så detta indikerar att boskapen faktiskt hölls inne i staden eller i dess omedelbara närhet. Ett annat spännande fynd var ett ben från en örn, närmare bestämt strålbenet. Det är möjligt att de tog tillvara vingpennor att användas till skrivdon.

Höns

Tamhöns från Nederluleå socken. Bild från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1964:31:1.

Ett annat intressant fynd är de kattben som påträffades, sju fragment av katt kunde identifieras. Ett helt kranium från en katt påträffades i en avfallsgrop. Tyvärr undersökte de enbart denna grop till hälften så om hela katten fanns i avfallsgropen eller enbart kraniet går inte att säga. Men vad som kan sägas utifrån det material som återfanns är att en av kattens kindtänder i överkäken saknades och underkäkens ena sida var större än den andra. Detta kan bero på att katten till följd av att ha saknat en tand tuggat mer med den andra sidan. En överarm från katt hade även fått flisor slagna ur armbågsleden men skadan var delvis läkt. Enligt Mattias analyser fanns det totalt sju fragment av katt varav två uppvisar skador som delvis läkt. Detta kan både vittna om att det var ett hårt liv för katterna i Gammelstad och om deras kända överlevnadsförmåga.

Katt

Katten Lizzie ute på äventyr någonstans i Nederluleå socken. Bilden är från 40-talet. Bild från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:2183:7.

Mattias har även analyserat vid vilken ålder man slaktade djuren. Nötboskapen verkar ha slaktats främst som kalvar eller när de blivit äldre och möjligen när deras dagar som mjölkkor var över. Svinen tycks även de mestadels ha slaktats i ung ålder, och för får och getter tycks de ha slaktats när de var runt 3 år gamla. Vill man enbart ha kött ifrån djuret är denna ålder inte den man vanligtvis väljer vid slakt, en tänkbar förklaring till att de slaktats vid denna ålder är att de var tackor som blivit infertila eller getter som sinat. Men för vare sig nötboskapen eller för får och getter verkar inte köttproduktion ha varit huvudsyftet utan dessa har mer troligen nyttjats för produktion av mjölk och ull. En intressant observation vad gäller fåren är att de tycks ha varit mellan 49-54 cm i mankhöjd, vilket gör dem till de minsta fåren som hittats i Sverige. Detta är dock inte så förvånansvärt då tidigare studier indikerar att djurens storlek minskar ju längre norrut man kommer i Sverige.

Ett sista intressant fynd är de tre pannben med horn från getter som hittades under ett husgolv som sannolikt är från 1600-talet. Varför låg det tre pannben från getter under ett golv? Svaret på det vet vi inte men det är minst sagt roligt att spekulera kring hur dessa har hamnat under husgolvet, när de hamnade där och varför…

Avfallsgrop

Avfallsgropen där majoriteten av det osteologiska materialet påträffades från en av årets förundersökningar i kyrkstaden. Fotograf: Emma Boman © Norrbottens museum.

Avfallsgropen där majoriteten av det osteologiska materialet påträffades från en av årets förundersökningar i kyrkstaden. Fotograf: Emma Boman © Norrbottens museum.

Vid årets förundersökning i Gammelstads kyrkstad påträffades en mindre mängd obrända och brända ben vid ett av områdena vi undersökte längs med Rutviksvägen där vi undersökte en husgrund. Husgrunden återfinns på 1817 års karta. Bland det osteologiska materialet från undersökningen av husgrunden återfanns nöt, svin, fisk och även får/get. Totalt påträffades 205 fragment av en vikt på 470,77 gram. 93 fragment av dessa är obrända och 112 fragment är eldpåverkade. 185 fragment hittades i det som vi tror är en avfallsgrop eller möjligen ett dike som var placerat alldeles intill husgrundens södra del. Resten, d.v.s. 20 fragment, påträffades i raseringslagret. Nu påträffade vi enbart en liten mängd djurben i jämförelse med det material Mattias kunde arbeta med men även här har djuren slaktats i en ung ålder. Djurbenen som vi hittade är slaktavfall, matrester där både huggspår och kluvna rörben återfanns i materialet.

Senare i höst kommer vi att utföra ytterligare en förundersökning i kyrkstaden och det blir spännande att se om vi hittar mer osteologiskt material då och vad det i så fall kan vara och vad det kan berätta för oss om livet i Gammelstad.

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

Litteratur:
Andersson Njord, Mattias. 2001. Om människor och djur i Luleå Gammelstad. – resultat från en studie av benmaterial från kvarteret Apotekaren. Norrbotten 2001 årsbok.

Hur vi påverkar forntiden och hur forntiden påverkar oss

Hej
Jag som har fått äran att gästblogga för Norrbottens museums kulturmiljöblogg den här veckan heter Therese Ekholm och är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet. Jag ska berätta om mitt forskningsämne som behandlar den tidigaste bosättningsfasen i Norrland efter istiden, mellanstenåldern 8000-4000 f.Kr., eller mesolitikum som perioden kallas, då människor fortfarande var jägare/samlare och ännu inte bofasta.

Som arkeolog är det bra att specialisera sig på något inom arkeologin och mitt område är osteologi (läran om ben). Jag analyserar benmaterial som kommer fram vid utgrävningar och kan få fram, med hjälp av referensmaterial, om benen kommer från människa eller djur och i så fall vilken djurart, vilket ben i kroppen det rör sig om, vilken ålder individen var i vid dödstillfället och om benet var sjukligt eller om det var skadat innan eller efter dödstillfället. Med benmaterialet som utgångspunkt bygger jag min forskning. Men ett problem med så gamla ben är att de ofta är dåligt bevarade och speciellt i Norrlandsregionen är det dåliga bevaringsförhållanden för ben. Endast de brända benen från mesolitikum finns bevarade i Norrland och det är det brända djurbensmaterialet från arkeologiska platser jag arbetar med.

Det jag gör med benmaterialen är att plocka ut benbitar från bestämda djurarter som påträffats i ett bestämt sammanhang, till exempel i en härd eller i en kokgrop. Dessa ben har jag sedan skickat till Ångströmlaboratoriet för 14C-datering för att få reda på benets ålder och därmed också hur länge sedan det var man brände benet och när djurarten fanns i området. Djurarterna som påträffas på boplatser speglar inte alla typer av djur som fanns där och då, utan bara de djurarter människor tog med till boplatsen. I det här fallet speglar de bara de djurarter vars ben man brände. De ben som inte bränts är borta för länge sedan. Jag studerar även skillnader i djurbensmaterialet, vad det gäller arter och behandlingen av benen, och om det förändras på något sätt geografiskt eller över tid.

figur-1

Benmaterialet jag arbetar med är oftast mycket fragmenterat och hårt bränt. Här är ett typiskt mesolitiskt material från Norrland. Fotograf: Therese Ekholm.

Det som kan vara svårt när man arbetar med förhistoria är att tänka bort de nationella gränserna vi har idag. De är relativt nya om man ser det utifrån ett forntidsperspektiv och skillnaderna i den materiella kulturen är större mellan Norrbotten och Skåne än mellan Norrbotten och norra Finland. De nationella gränserna utgör ibland ett hinder i forskningen eftersom olika regler och lagar gäller i de olika länderna och för olika medborgare. Det är mycket arbete med att leta reda på de prover jag behöver för mitt forskningsprojekt och sedan få tillstånd att datera mina prover. Eftersom 14C-datering är en destruktiv metod betyder det att för att få fram den information man behöver är man tvungen att förstöra provet. Det är då inte alls säkert att man får tillstånd till datering. Om jag sedan skulle vilja göra detta utanför Sveriges gränser skulle det bli ännu svårare att få tillstånd om ens omöjligt.

Att inte få tillgång till arkeologiskt material i andra länder samt viss mån av ointresse om vad som händer på andra sidan gränsen har lett till att tidigare forskning har visat en något skev bild av forntiden. Olika forskare i olika länder har mer eller mindre arbetat med egna, lokala begrepp och med ett material med en snäv geografisk begränsning. För att kunna jämföra olika material måste man analysera dem på samma sätt och publicera dem på ett språk som gör det möjligt att så många som möjligt kan läsa dem. Detta har det nordeuropeiska forskningsprojektet Nordic Blade Technology Network (NBTN) uppmärksammat. Med finansiering från EU har arkeologer från Norge, Sverige, Finland, Litauen, Ryssland, Danmark, Tyskland, Polen och Vitryssland regelbundet kunnat träffas och gemensamt kunnat titta på olika arkeologiska material i olika länder och komma fram till gemensamma begrepp. Det har i sin tur lett till att man funnit likheter i materialen som annars inte kommit fram och de ”isolerade kulturer” man tidigare studerat visar sig vara mer utspridda och dynamiska än man tidigare trott. Mycket av teorierna kring kulturella grupper och vandringsmönster bygger på studier i stenteknologi och till det lägger jag min forskning om födan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett av våra möten med NBTN. Från vänster: Monika Žemantauskaitė (Litauen), Inger Marie Hansen (Norge) och Michał Adamczyk (Polen) studerar ett stenmaterial i det arkeologiska museet i Warszawa. Fotograf: Therese Ekholm

I mitt fall finns det liknande studier, främst i Finland, som jag kan ta del av, jämföra med och hämta idéer från. Jag har också tagit kontakt med dessa forskare och tillsammans kan vi föra en dialog om hur vi ser på våra forskningsresultat. Man får ett större perspektiv och ser på sitt material från en annan synvinkel. Det går alldeles utmärkt att bygga pussel med få bitar så länge de passar i varandra men ju fler bitar man har desto mer framträder en större och mer övergripande bild. Den lilla bilden man har får ett sammanhang i ett större perspektiv.

Detta påverkar inte bara det arkeologiska resultatet utan också hur vi tolkar resultatet och hur vi slutligen ser på forntiden med dess kulturer. Kulturer är inte bara dynamiska geografiskt sett utan även över tid. Ingen kultur är statisk utan förändras hela tiden i och med att den dels utvecklas av medlemmarna inom den kulturella gruppen men också påverkas utifrån, i möten med andra kulturer. Har man dessutom rötter i fler än en kultur eller har goda kontakter med andra kulturer kan man dessutom knyta band mellan dessa och sudda ut de skarpaste skillnaderna. Vi ser idag att vi tar in influenser från andra kulturer i form av filmer, spel, firandet av högtider som Halloween och Alla hjärtans dag och så vidare. Det är inget nytt. Det händer hela tiden och det har hänt så långt tillbaka i historien man kan se. Så också i forntiden, även på stenåldern.

Det vi har sett i de arkeologiska materialen är att de grupper som tillsynes rörde sig i norra Europa för 8000 år sedan hade ett stort kontaktnät där man utbytte varor och kunskap. Det ser man i stenmaterialet och i den teknik som använts för att tillverka stenverktyg. Huruvida människor flyttade in och ut ur dessa kulturella grupper finns inga belägg för alls eftersom vi har så lite data men visst borde det varit då som nu, att vänskap och kärlek kunde uppstå över de kulturella gränserna. Människor har ett behov av att interagera med varandra.

När människor flyttade till nya miljöer var det inte bara andra människor som påverkade kulturen. Den måste ändrats när naturmiljön omkring dem ändrades och råmaterialet till verktygstillverkningen blev ett annat, men det kanske till och med var en del av kulturen för en mobil jägare/samlare. De första som kom till det nyframkomna området efter isens avsmältning kom till en helt ny miljö med nya råmaterial men var födan densamma? Följde man efter födan eller var det annat som lockade? I allt det här finns mitt avhandlingsarbete, om nyttjandet av faunan i Norrland under mellanstenåldern, som en pusselbit i arkeologins stora pussel.

Den som vill läsa mer om min forskning och om NTBN kan göra det på:
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2015_227
http://www.nordicbladetechnologynetwork.se
…och i kommande nummer av Fennoscandia Archaeologica där jag, med bidrag av Olof Östlund från Norrbottens museum, har gjort en delstudie om mesolitikum i Norrbotten.

Vid tangenbordet:
Therese Ekholm, doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet