Vad djuren kan berätta

Animala ben, d.v.s. djurben, som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan berätta mycket för oss om en plats och hur den har nyttjats av forntidens människor. I veckans blogginlägg kommer jag att skriva om hur mycket information vi faktiskt kan få ut enbart genom att okulärt analysera djurbenen.

Genom att analysera de djurben som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan vi bland annat få fram vilka arter som finns representerade i materialet, om det exempelvis finns ben efter ren, ko eller svin representerade. Men analyserna slutar inte där. Genom de analyser som osteologer utför kan vi även få fram hur gamla djuren var när de lämnade jordelivet, om de var drabbade av någon sjukdom, om det finns slaktspår och genom det kan vi även analysera och bedöma slaktmönster. Vi tittar även på hur många av varje art som finns representerade i materialet, för att nämna några exempel. Jag tänkte att vi nu ska fördjupa oss lite mer kring hur en osteolog kan arbeta med djurben.

Det första jag gör när jag ska analysera djurben, är att sortera materialet efter element. Detta innebär att jag sorterar upp benen/fragmenten så att alla kraniefragment ligger i en hög, alla fragment från överarmsben ligger i en hög osv. Därefter går jag vidare till att artbestämma varje fragment – när så är möjligt. Är benen kraftigt fragmenterade kan det saknas karaktäristiska drag och då kan det vara svårt att bedöma art. I de fallen kan vi istället bedöma om fragmenten kommer från ett stort eller litet däggdjur. Djur som kan vara lite kluriga är bland annat fågel och fisk. Ben ifrån både fisk och fågel är väldigt karaktäristiska till utseende – kort sagt ser man direkt att det är fågel respektive fisk. Här är det kluriga istället att lista ut vilken fisk- respektive fågelart det i sin tur rör sig om…

Så här kan brända ben se ut. Trots att benen kan vara kraftigt fragmenterade så går det ändå att få ut en hel del spännande information.
Foto: Norrbottens museum.

Vad en osteolog kan analysera:

På samma sätt som när en osteolog analyserar mänskliga kvarlevor så bedömer vi både ålder och kön även på djur när det finns förutsättningar för det. Precis som när vi analyserar mänskliga kvarlevor bedömer vi bäcken, kranium och om benen är fullt utvecklade på djuren för att bedöma ålder och kön. Har vi exempelvis en underkäke med tänder kvar kan vi genom att analysera tandframbrytning bedöma åldern även på djur.

Något som kan vara intressant med djurben är att identifiera slaktspår. Slaktspår kan bland annat bedömas efter snittspår och huggmärken. Identifierar man slaktspår så kan vi även bedöma slaktriktning, d.v.s. från vilket håll har man exempelvis styckat lårbenet? Var på benen finner vi snittspåren? Genom sådan frågeställningar kan vi identifiera eventuella slaktmönster och jämföra med andra lokaler vilket är otroligt spännande.

Det är inte helt ovanligt att vi får analysera just brända ben. Likaså här bedömer vi art och element, det är dock något svårare i och med att benen ofta utgörs av väldigt små fragment. När ben utsätts för hetta spricker de och fragmenteras. Men vid brända ben analyserar vi även förbränningsgrad vilket innebär att vi bedömer hur pass eldpåverkade benen är.

En annan spännande aspekt som man kan titta på är kvantifiering! Det låter troligtvis lite tradigt men när man väl fått kläm på de olika metoderna och ser vilken typ av information man kan få ut så är det otroligt roligt! Kvantifiering skulle kunna bli ett alldeles eget blogginlägg så jag kommer därför att begränsa denna del av inlägget något.

Inom kvantifiering finns det olika begrepp så som MNI (minimum number of individual = minsta antal individ) och MNE (minimum number of element = minsta antal element). Genom dessa metoder kan vi räkna ut hur många individer det finns av respektive art samt hur många element som finns representerade i materialet. Det finns, som jag skrev ovan, lite olika metoder man kan använda sig utav när det gäller kvantifiering och jag tänkte försöka beskriva hur man kan använda MNI på ett någorlunda förståeligt sätt (hoppas jag) nedan.

Ett relativt simpelt sätt att räkna ut MNI är att använda sig utav resultaten från MNE-bedömningen. Det svåra kan vara att bedöma hur många unika delar det finns av varje element, detta gäller såklart endast för fragmenterade ben. Om vi exempelvis har två proximala (den övre delen av lårbenet som utgörs av höftkulan och lårbenshalsen) delar av lårben (med intakta ledytor) från vänster sida varvid båda härstammar från fullvuxna djur samt en distal (den motsatta delen till den proximala delen, belägen nedåt mot foten i detta fall) del av ett lårben från höger sida som visar sig komma från ett ungt djur så kan vi genom detta avgöra att det finns minst tre individer i materialet. Jag har skrivit följande inlägg tidigare som även tar upp kvantifiering i ett mer skarpt läge: Åter till Gammelstad kyrkstad | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com).

Som ni ser på bilden är det inte alltid så stora fragment som man som osteolog har att arbeta med…
Foto: Norrbottens museum.

Nu ska vi ta del av några exempel där djurben har kunnat ge en hel del spännande information:

Ann-Chirstin Nilsson har i en artikel i Populär arkeologi skrivit om hur man genom analyser av djurben från boplatser kan få hintar om huruvida boplatserna har varit belägna vid kusten eller i inlandet samt om boplatserna har varit bebodda året runt eller enbart säsongsvis. Ann-Christin har i sin artikel sammanställt en tabell med fornlämningar i Norrbotten, deras höjd över vattnet samt vilka djur som påträffats vid respektive lämning. Genom tabellen går det bland annat att se att ben från säl, och närmare bestämt vikaresäl, dominerar i jämförelse med övriga arter. Vad gäller vikaresäl så finns det ben från i princip hela kroppen – hela kroppen finns alltså representerad. Detta indikerar att sälen har styckats på platsen. Något som lyfts i artikeln är att det enbart på några enstaka boplatser förekommer ben från säl tillsammans med älg/ren. Trenden som kan ses via tabellen är att där det förekommer säl, finns inte älg/ren och vice versa. Trots att det har funnits ett begränsat material att genomföra denna analys på tolkar Ann-Christin detta som att det skulle kunna vara så att folk har flyttat mellan kust och inland för att i huvudsak jaga säl respektive älg/ren under olika delar av året.

I Sven-Donald Hedmans avhandling Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD har Sven-Donald bland annat låtit analysera det benmaterial som påträffats vid en rad olika undersökningar i Norrland. Syftet med den osteologiska analysen var framför allt att artbestämma benen och även göra en uppskattning om hur många individer som fanns representerade (MNI). Genom att analysera det osteologiska materialet hoppades Sven-Donald på att kunna studera de näringar och resurser som nyttjats inom den tidsperiod som han har valt att fokusera sin forskning på. Sven-Donald skriver bland annat i hans resultatdel att ren tillsammans med ren/älg framträder som de viktigaste resurserna från mitten av vikingatid och framåt. Förekomsten av fisk (sik, gädda och abborre) i de analyserade materialen tycks starta från slutet av vendeltid till tidig medeltid, men fisk förekommer även i enstaka kontexter daterade till historisk tid. Fiskben dominerar i materialet från slutet av vendeltid fram till mitten av vikingatid, under denna period har inga säkra bedömningar av ren kunnat göras. Att ren förekommer från och med vikingatid skulle kunna indikera att en ekonomisk förändring sker i och med att fisk i kombination med ren dominerar under just vikingatid. Sven-Donald påpekar dock att de fragment som enbart kunnat bedömas till däggdjur utgör en osäker faktor som skulle kunna förändra hans slutsatser.

På bilden ser ni det material som mina kollegor samlade in vid undersökningen i Sammakko varvid jag är ansvarig för den osteologiska analysen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Detta var endast en liten inblick i hur mycket information vi faktiskt kan få fram genom att enbart titta på benen. Om man även gör kemiska analyser kan man även få fram den kunskap som ögat inte kan se.

Efterlysning! Som ni ser på bilderna det kan röra sig om väldigt små fragment vid analyser av djurben. Därför arbetar jag med att få ihop en ordentlig referenssamling som underlättar vid analyserna. Om ni därför påträffar djurben när ni är ute i skog och mark och vill skänka dem till oss tar vi tacksamt emot dem! Genom att ha en referenssamling kan analyserna bli ännu säkrare och vi kan få ut mer information om de människor som levde här i Norrbotten innan oss.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog/osteolog

Referenser:

Hedman, Sven-Donald. 2003. Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD. Studia archeologica universitatis umensis 17. Umeå

Lyman, R. Lee. 2012. Quantative Paleozoology. Cambridge University Press

Lyman, R. Lee. 2014. Vertebrate Taphonomy. Cambridge University Press.

Nilsson, Ann-Christin. 1991. Kust eller inland? Djurben kan ge svaret. Ingår i Populär arkeologi. – 0281-014X. ; 1991(9): nr 2, s. 26-27. Lund

Anemi och spår på skelettet?

Denna vecka återvänder vi till osteologins fascinerande värld! Vi kommer att fortsätta på ett liknande tema som mitt förra blogginlägg som handlade om hur skelettet påverkas vid brist på D-vitamin. Har ni inte läst det så finns det inlägget att läsa här: Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist? | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com). Denna veckas blogginlägg kommer att handla om vad som kan hända med skelettet vid en annan typ av bristsjukdom, nämligen anemi d.v.s. blodbrist.

-I detta inlägg kommer det att förekomma ett fotografi på ett mänskligt kranium som uppvisar spår av det tillstånd som veckans blogginlägg behandlar. Fotografiet är taget av undertecknad och publiceras i ett utbildande och visualiserande syfte. Känsliga läsare varnas.-

Att lida av anemi eller blodbrist är något som är väldigt vanligt i dagens samhälle och som kan bero på en rad olika faktorer, men den vanligaste är på grund av för dåliga järnvärden, dvs järnbrist. Det är uppskattningsvis ca 30 % av jordens befolkning som lider av blodbrist. Att lida av blodbrist kan, som med så många andra tillstånd, bero på en rad olika typer av underliggande sjukdomar. Anemi definieras dock av att man har för lite hemoglobin och/eller för lite röda blodkroppar i blodet.  

Järn behövs för att hemoglobin ska utvecklas i de röda blodkroppar som bildas i benmärgen. De röda blodkropparna transporterar i sin tur syre från lungorna till kroppens alla celler. Röd blodkroppar behövs alltså för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med syre. Vid blodbrist blir de röda blodkropparna bleka och de blir mindre än vad de normalt är, de har även en mycket kortare livstid. Livstiden för en röd blodkropp kan halveras vid blodbrist, i normala fall lever en röd blodkropp i 120 dagar. Järn lagras i vanliga fall i levern och i mjälten när de röda blodkropparna bryts ned. Ca 90% av det järn som finns i röda blodkroppar behövs även för att bilda nya blodkroppar. Blodbrist utvecklas när lagren är uttömda och kroppen försöker absorbera ett större intag av järn. Förlusten av järn är alltså större än själva intaget.

Även människor förr i tiden drabbades av anemi. Det kan dels ha berott på en järnfattig diet, dålig hygien i samband med sämre levnadsförhållanden och därmed även en ökad risk för infektion samt utvecklingen av ett mer permanent jordbrukssamhälle kan alla tillsammans, eller var för sig, ha bidragit till att blodbrist uppstod och ökade bland människor. Bortsett från en järnfattig diet, spelade en rad andra faktorer in i dåtidens samhälle (som dock fortfarande är aktuella än idag); nämligen blodförlust i samband med skador, menstruation och kroniska sjukdomar så som cancer och parasiter.

Blodbrist kan visa sig genom trötthet, man är blek, man får svårt att andas och tar därför kortare och ytligare andetag, man svimmar, har hjärtklappning samt att man har en ökad hjärtfrekvens. Samtliga symptom är alla vanliga tecken på sjukdomen. I de svårare fallen går det även att se problem i den kognitiva utvecklingen, hjärtfel samt abnormaliteter i skelettet. Förändringar i skelettet bildas troligen enbart under barndomen, vuxna individer uppvisar spår i skelettet men dessa har troligtvis redan bildats när individerna redan var barn.

Vad kan hända med skelettet vid anemi?

Vad som då kan hända med skelettet är att det yttre skalltaket tunnas ut. Detta sker när den svampliknande, spongiösa benvävnad (diploën) som finns mellan det yttre och det inre skalltaket skapar ett tryck mot själva skalltaket. Benvävnaden mellan det yttre och det inre skalltaket blir då tjockare än normalt och det yttre skalltaket blir som sagt tunnare och får en porös yta. Att ha en förtjockad diploë är ett av de kriterier som finns för porotic hyperostosis vilket är ett tillstånd som ofta går hand i hand med en patologi som kallas för cribra orbitalia. Detta tillstånd i kraniet inträffar när kroppen stimuleras till att producera mer röda blodkroppar i benmärgen för att kompensera för järnbristen. Dessa förändringar ses ofta på hjässbenen och nackbenen samt att taket i själva ögonhålan får små tätt sittande hål/perforeringar vilket kallas för just cribra orbitalia. Cribra orbitalia identifieras genom dessa små perforeringar som är placerade i de övre delarna av ögonhålornas tak, därav dess namn (se bild nedan).

Här kommer en liten snabbkurs i latin:

Orbita = ögonhåla. Härstammar från orbis som betyder cirkel

Cribrum = porer/perforeringar som i plural blir cribra.

Skelett nummer 6 från Magasinsgatan i Luleå med cribra orbitalia i ögonhålan.
Foto: Emma Boman @ Norrbottens museum.

Skelettförändringar i samband med anemi vid järnbrist tycks förekomma i två olika former; den ena med enbart förändringar i ögonhålorna (cribra orbitalia) och den andra med både förändringar i ögonhålorna och i skalltaket (porotic hyperostotis). Förändringarna är ofta symmetriska och förändringar i skalltaket tycks inte förekomma utan närvaron av förändringar i ögonhålorna. Det har därför föreslagits att förändringar i skalltaket kan indikera en svårare form av anemi. De skelettförändringar som förekommer vid anemi kan även förekomma vid andra sjukdomar så som brist på D-vitamin, inflammation och även vid tumörer. Dessa tillstånd, porotic hyperstotis och cribra orbitalia, har under en längre period tolkats bero på anemi vid järnbrist, men nyare forskning menar på att det inte enbart behöver vara så.  Det kan även tyda på exempelvis stress och ohälsa hos barn. Att identifiera orsaken bakom skeletala förändringar är inte helt lätt alla gånger – som med så mycket annat här i världen.

När denna typ av förändringar (som nämns ovan) påträffas på skelettet, och som anses vara en aktiv lesion, dvs det är förändring eller skada som är pågående, indikerar det att individen inte har anpassat sig efter sjukdomen vid tidpunkten för individens bortgång. Studier har påvisat att det även finns en ökad dödlighet hos individer med cribra orbitalia.

Anemi ökade under den yngre stenåldern

En tolkning som finns är att förekomsten av anemi ökade i samband med att man övergick från ett jägar- och samlarsamhälle till att vara jordbrukare. Sädesslag är ingen källa till järn och när man då övergick till att förlita sig på att dessa grödor skulle ge en tillräckligt varierad kost kan det ha lett till att förekomsten av anemi ökade hos populationerna under stenåldern. Skelettmaterial daterade från denna övergång indikerar att ökandet av anemi och övergången till ett jordbrukssamhälle kan hänga samman.

Man tror att förekomsten av anemi kan ha ökat under stenåldern när man övergick från att vara jägare-samlare till att mer livnära sig på jordbruk. Illustration av Hanna Larsson @ Norrbottens museum.

Under det medeltida Europa var det inte helt ovanligt att män led av blodbrist i högre utsträckning än vad kvinnor gjorde. Detta tror man beror på att kvinnor i regel ammade sina barn tills de var runt 4 år gamla. När kvinnor ammar så länge ger det en oregelbunden mens vilket i sin tur gjorde att de inte förlorade lika mycket blod, som de skulle ha gjort vid en regelbunden menstruationscykel. Efter medeltiden tycks det dock skifta och kvinnor led istället mer av blodbrist än män, detta är som en följd av upprepade graviditeter och regelbunden menstruation däremellan. Det finns även studier som föreslår att individer av de högre klasserna inte led av blodbrist på samma sätt, vilket troligen beror på att deras diet innehöll mer rött kött och att de hade bättre levnadsförhållanden med mindre infektionsrisker.

Massgraven vid Magasinsgatan

I de arkeologiska materialen i Norrbotten har cribra orbitalia identifierats i ett material påträffat i en massgrav vid Magasinsgatan i centrala Luleå. Delar av denna massgrav framkom redan 1906 och även under 1960-talet. Massgraven undersöktes dock inte förens 1972 då en schaktning för vattenledningar ägde rum. Massgraven har, efter det övriga fyndmaterialet, tolkats vara ett spår av finska kriget och har därmed även daterats till början av 1800-talet.  Individerna har tolkats tillhöra svenska och finska soldater men även troligen ortsbor.

Vid Magasinsgatan 7 i kvarteret Haren i centrala Luleå påträffades en massgrav redan 1906. I massgraven har cribra orbitalia identifierats hos flera individer. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1972:225:1.

Vid höga dödsantal inom arméer, som skett utanför själva slagfältet, var det ofta den så kallade ”fältsjukan” som fick skulden. Om en individ drabbades av exempelvis tyfus eller dysenteri så var det inte ovanligt att man istället kallade tillståndet för fältsjukan. Fältsjukans symptom beskrevs bestå av bl.a. diarré, frossa, sår och skörbjugg. Det finns bland annat beskrivet att en mycket smittsam feber härjade bland trupperna efter deras ankomst till Torneå i december 1808, det var även i Torneå som smittan härjade som värst. Det var brist på både läkare och medicin och det rådde trängsel på sjukhusen, vilket inte underlättade smittans framfart som då även nådde byborna. De avlidna samlades ihop och transporterades till en avsedd massgrav där alla kroppar samlades och begravdes tillsammans.

Cribra orbitalia har identifierats hos fem kranier som påträffades i massgraven vid Magasinsgatan. För två av dessa kranier är det dock inte helt klart om de faktiskt tillhör materialet från Magasinsgatan eller inte. Det kan bero på bristfällig dokumentation sedan tidigare eller att flera kockar har varit inblandade i diverse olika processer, vilket kan göra att dess ursprung kan vara något svårtolkat – men det har tolkats som att även dessa två individer kommer ifrån massgraven vid Magasinsgatan. Majoriteten av kranierna som har identifierats ha cribra orbitalia har tolkats vara kvinnor vilket stödjer teorin att massgraven även utgörs av bybor och inte enbart av soldater.

Anemi är ett tillstånd som har drabbat människor långt bakåt i tiden och som drabbar oss än idag. Skillnaden idag är att  det finns medicinsk hjälp att få om man lider av anemi, men för att kunna få rätt typ av behandling behöver läkaren först ta reda på den bakomliggande orsaken till blodbristen.  

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

Blodbrist – anemi – 1177 Vårdguiden