Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist?

Jag tror att det är många av oss i Sverige som saknar solens värmande strålar under de kalla och mörka vintermånaderna. För oss som bor i norra Sverige är det en stor skillnad på antal soltimmar under vintern i jämförelse med sommaren. Det är därför många som äter extra D-vitamin för att få i sig tillräckligt av vitaminet under de mörkaste månaderna av året. Att lida av D-vitaminbrist gjorde man även förr, och det är något som vi kan identifiera i de arkeologiska materialen när vi studerar skelettmaterial. Veckans blogginlägg kommer att handla om vad som händer med skelettet när man drabbas av just D-vitaminbrist.

Totalt mörker… Nattvy över kiirunavaara och en alltför välbekant syn. När det är som allra mörkast är det många som känner sig lite extra trötta och hängiga. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1978:1748:4

Brist på D-vitamin är en sjukdom som benämns med två olika namn. Detta beror på om man drabbas som barn eller vuxen, sjukdomen ter sig lite olika då nämligen. Sjukdomen kallas rakit om man drabbas som barn och osteomalaci om man drabbas som vuxen.

Första gången som sjukdomen beskrivs i svensk litteratur var 1771 av Nils Rosén Von Rosenstein i boken Underrättelse om Barn-sjukdomar och deras botande. Rakit var en vanlig sjukdom i 1600- och 1700-talets England vilket har bidragit till att sjukdomen ofta kallas för just ”Engelska sjukan”. De drabbade barnen fick massage för att lindra de ömmande benen. De fick även bära speciella stövlar och ha på sig långa rockar – detta var för att dölja de deformerade benen.

Det är dock sparsamt med bevis för D-vitaminbrist i de arkeologiska materialen. Det finns bevis för sjukdomens förekomst på skelett påträffade i Danmark och Norge, dessa har daterats till Neolitikum, d.v.s. yngre stenålder. Tyvärr finns det väldigt få bevarade skelettmaterial ifrån människor, som även är obrända, i de arkeologiska materialen här i Norrbotten. Detta gör det svårt att kartlägga hur långt bak i tiden vi kan finna spår av sjukdomen här. Men vi har ett misstänkt fall av D-vitaminbrist från ett material påträffat i Jävre i Piteå. Materialet är osteologiskt undersökt av Lisa Hartzell och utgörs av mänskliga kvarlevor som påträffades i gravar. Individerna har tolkats som soldater från finska vinterkriget baserat på det övriga fyndmaterialet. Individen i grav 2 uppvisar möjlig rakit på strålbenen och armbågsbenen. Benen uppvisar en kraftig böjning av den distala delen av diafysen. De saknar dock utsvängda ledändar som är väldigt vanligt vid rakit. Detta gör att en säker identifikation av sjukdomen inte är möjlig. En faktor som kan påverka identifikationen av just D-vitaminbrist i de arkeologiska materialen är att barns ben förändras och utvecklas vilket gör att de spår som en gång har funnits för D-vitaminbrist kan ha försvunnit eller maskerats så pass mycket när de har vuxit, att de inte längre går att identifiera sjukdomen. Vuxna individer kan även ha lätt böjda rörben utan att det för den del innebär att de lider av någon sjukdom, vilket även kan göra identifikationen svårare.

Förr i tiden spenderade barn en hel del tid utomhus, vilket gjorde att de i regel fick i sig den D-vitamin som de behövde, även under vintermånaderna. Men genom urbanisering och den industriella revolutionen ökade bristsjukdomen och har t.o.m. kommit att kallas ”en sjukdom av civilisationen”. I städerna blockerade de tätt sittande husen solljuset från att tränga in i gränderna, för att inte tala om röken ifrån industrierna som hängde som ett oroväckande moln över staden och byggnaderna. Det var inte helt ovanligt att även de redan undernärda barnen arbetade i fabrikerna om dagarna – och därmed även missade de timmar som solen var framme.

När städer industrialiserades arbetade allt fler inomhus, även barn, vilket bidrog till att rakit blev allt vanligare hos barnen. Fotot är taget 1942 och visar interiören vid ett pappersbruk i Kalix. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1981:512.

Men vad är det då som händer med skelettet om man får i sig för lite D-vitamin?

Vid D-vitaminbrist kan det te sig så pass illa att det produceras kroniska abnormaliteter i skelettet. Vitaminet, eller prohormonet som det även kallas, är nödvändigt för att kalcium och fosfor ska ta kunna tas upp samt för att osteoid och brosk ska kunna mineraliseras. Vi behöver alltså D-vitamin för att kunna reglera kroppens kalcium- och fosforbalans, och därmed bland annat benens förkalkning. Osteoid är den benvävnad som osteoblasterna (en typ av benceller som är viktig för kroppens uppbyggnad av ben) bildar under benbildning och som består av kollagen I (som främst förekommer i ben) och matrixprotein (en substans som finns kring celler). När kroppen inte får tillräckligt med D-vitamin, och kroppen då inte kan ta upp tillräckligt med kalcium och fosfor eller kan mineralisera osteoid och brosk, leder det till att skelettet istället blir mjukt. Otillräcklig eller försenad mineralisering av osteoid brukar ofta kallas osteomalaci medan en störning i utvecklingen och mineraliseringen i själva tillväxtzonerna kallas för rakit. Vid rakit expanderar ändarna av de långa rörbenen och kan i utseende beskrivas som en bredare del av änden på en trumpet.

Rakit är en sjukdom som orsakas av brist på vitamin D och innebär att skelettet blir urkalkat. När detta sker blir benvävnaden mjukare och detta leder till att olika kroppsdelar blir deformerade. Dessa förändringar kan vara som mest påtagliga för de kroppsdelar som växer fortare än andra – och som då även blir mer påverkade av underskottet av vitaminet. Om nackbenet mjuknar resulterar det i att kraniet blir mer avplattat vid nacken eller också att det blir snett. Framtill på revbenen, där de övergår till brosk, uppstår det ringformiga förtjockningar – dessa kallas för rosenkransar. Liknande formationer bildas även vid rörbenens tillväxtzoner, detta är framförallt vanligt vid handlederna och vristerna. Om barnet då stödjer sig på benen, som är för mjuka, blir dessa krokiga då de inte orkar hålla uppe barnets vikt. Även bäckenet riskerar att bli hoptryckt då det inte är tillräckligt starkt för att klara av barnets vikt. Om detta händer flickor anses det som en allvarlig deformitet då det kan leda till bäckenförträngning som då i sin tur skapar komplikationer vid framtida förlossningar. Andra vanligt förekommande följder är försenad tandsprickning och underutvecklade tänder, för att nämna några.

Kvinnor som lider av bäckenförträning som en följd av D-vitaminbrist får problem när de ska föda då bäckenet blir deformerat och för trångt för att barnet ska kunna komma ut. Kvinnan kan då, om det vill sig riktigt illa, inte föda vaginalt. Detta var ett stort problem som uppmärksammades av dåtidens obstetriska mottagningar. Det finns en skräckberättelse som är värd att nämna i sammanhanget. En kvinna som levde i slutet av 1600-talets Paris, och som skulle föda, led av ett kraftigt förträngt bäcken. Denna förträngning var en följd av att hon led av rakit när hon var barn. Kvinnan var 38 år och enligt uppgifter liten till växten. Efter fyra dagars fruktlöst värkarbete beordrade doktorn åderlåtning – dock utan resultat. Åtta dagar efter att värkarna satt igång insåg doktorn att det tyvärr inte fanns mer att göra. Varken kvinnan eller barnets liv gick sorgligt nog att rädda. En förlossningstång hade använts för att försöka få ut barnet, även det utan resultat. Obduktionen visade att förlossningstången hade skadat kvinnan så pass illa att livmodern hade spruckit.  

En förlossningstång används vid assisterad förlossning om det finns en risk för mammans eller barnets liv. De används även för att hjälpa mamman om förlossningen dragit ut på tiden och krafterna inte riktigt räcker till längre. Foto från Norrbottens museums arkiv, acc nr 026527:2.

Om modern led av D-vitaminbrist under graviditeten ökar risken för att spädbarnet även får samma bristsjukdom. De spädbarn som överlevde den rätt osäkra perioden direkt efter födseln fick allt värre problem med D-vitaminbrist då moderns mjölk inte heller räckte till. En kvinna som är undernärd kommer att producera kalciumfattig mjölk vilket gör att barnets hälsa kommer att riskeras ytterligare och samtidigt påverka moderns redan dåliga hälsa. Det är inte helt ovanligt att osteomalaci hos modern identifieras först efter att hon fött ett barn med konstaterad rakit. Kvinnan kan då ha gått med symptom under en längre period utan att ha fått en diagnos. Det kan alltså vara svårt att identifiera D-vitaminbrist hos patienter även idag, en del patienter uppvisar inga symptom alls och bristsjukdomen kanske inte alls upptäcks förens en bentäthetsmätning genomförs.

Osteomalaci är den vuxna motsvarigheten till rakit. Även här mjuknar benen som en följd av kalciumbrist. Men för vuxna är det inte just de långa rörbenen som böjer sig utan istället ryggraden som ofta drabbas. Kotorna kollapsar till slut då de inte orkar hålla uppe kroppens vikt och även bäckenet påverkas kraftigt, vilket som vi redan tagit del av, kan få stora konsekvenser vid graviditeter. Rörbenen kan böja sig men det är ovanligt, ledändarna påverkas inte heller som hos barn då tillväxtzonerna redan har vuxit samman och därmed inte påverkas. Vid osteomalaci är det vanligt att individen kan få gångsvårigheter på grund av värk och muskelsvaghet.

Den främsta källan till D-vitamin är just solljus som vi absorberar i huden. Men det finns även mat som innehåller D-vitamin, bland annat fet fisk, mjölk, margarin, ägg och kött. Men idag är det vanligt med extra kosttillskott i form tabletter som man intar en gång per dag för att få i sig tillräckligt av vitaminet.

I Sverige är det idag obligatoriskt att berika bl.a. margarin med vitamin A och D. Foto ur Norrbottens museum arkiv, acc nr 1994:508:1. Bild beskuren av undertecknad och föreställer en emaljskylt med reklam för vitaminrikt margarin. Skyltarna tillverkades under 1930-talet.

D-vitamin är ett av de få vitaminer som vi riskerar att få för lite av vilket gör att vissa grupper därför behöver få i sig extra tillskott av D-vitamin – detta är även något som de flesta känner att de behöver under de månader då vi har mer mörker än ljus. Under sommaren kan vi om det är en solig sommar lagra tillräckligt med D-vitamin för att klara vintern. Är det däremot en typisk svensk sommar, med mycket moln och regn, kommer vi att behöva tillskott av vitaminet under vintern. Men det är faktiskt så att man kan få i sig för mycket D-vitamin, vilket inte heller är bra. Då får man istället för höga nivåer av kalcium i blodet, kalciumlagring i njurarna och njursvikt. Får man enbart i sig D-vitamin via maten så är det ingen risk att få i sig för höga nivåer men äter man även kosttillskott finns det en risk att man får i sig farliga mängder av vitaminet.

Nu har vi dock äntligen lämnat de mörkaste månaderna bakom oss och förhoppningsvis kan vi se fram emot en solig vår och sommar – så att vi kan lagra D-vitamin inför nästa vinter!

Men kom ihåg att använda solkräm i lämplig styrka om ni ska ut och sola.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Paterson, Colin R. 2015. Diagnostic strategies on osteomalacia. Ur Bone disorder, screening and treatment av Aubrey M. Stone.

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Westum, Asbjorg. 1992. Ris, skäver och skärva. Folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett kognitivt semantiskt perspektiv. Akademisk avhandling, Umeå universitet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:487045/FULLTEXT03.pdf

Lindberg, Bo S. 2019. Obstetriska instrument. En historia om gamla förlossningsinstrument i Medicinhistoriska museets i Uppsala. Uppsala universitet.   FULLTEXT01.pdf (diva-portal.se)

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

https://kontrollwiki.livsmedelsverket.se/artikel/448/livsmedel-som-maste-berikas

https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/vitaminer-och-antioxidanter/d-vitamin?AspxAutoDetectCookieSupport=1

Norrbotten värt en resa!

Såhär i semestertider vill jag tipsa om några fantastiska utflyktsmål som finns här i Norrbotten. Jag har kikat i Norrbotten värt en resa och plockat ut några platser. Norrbotten : värt en resa är Norrbottens museums årsbok från 1994 och en av de årsböcker som snabbt blev slutsålda. 2008 kom en reviderad utgåva

Altappen

I Luleå skärgård ligger Altappen, där ett av Norrbottens största sågverkssamhällen låg 1871-1908. Här finns lämningar efter sågverk, ångmaskin, gjuteri och arbetarbostäder. När verksamheten startade bestod Altappen av flera små holmar. Idag är det en stor ö, som delvis består av barlast från fartygen och spillvirke från sågen. Spink- och splitvedskajerna bjuder fortfarande på fina hamnplatser för besökarna.

Svartvitt foto med fem hus, samt timmer i vatten
Arbetarbostäder på Altappen år 1904. Bostäderna var numrerade och från vänster syns 2:an, 3:an, 4:an, affären och längst till höger 5:an. I vattnet i förgrunden ligger timmer magasinerat till sågen. © Norrbottens museum, 1976:24:3

Omkring 500 personer bodde på ön och här fanns skola och affär, samt en herrgård med en vacker park. Nästan alla byggnader ödelades vid en stor brand 1908, vilket blev slutet för verksamheten.

Arbetarbostädernas skorstenar efter branden 1908. © Norrbottens museum, 1983:451

Jävre

Alla som någon gång kört på E4:an och passerat länsgränsen mellan Västerbotten och Norrbotten har även passerat Jävre. Ofta är det nog just det man gör – passerar; för att det är så nära hemifrån om man är på väg bort och nära hem om man varit borta (beroende på var man bor och var man varit, förstås). Det finns dock flera anledningar till att stanna till i Jävre: den malplacerade fyren, den fantastiska turiststationen, Jävregården och såklart arkeologistigen.

Fyren med den märkliga placeringen heter Skags fyr och står inte på sin ursprungliga plats. Den är flyttad från Örnsköldsviks skärgård, där var den i drift mellan år 1871-1957. Den placerades i Jävre som ett monument över fyrbyggnadstiden vid Sandholmen. Där byggdes kassunfyrar (en annan typ än Skags fyr) år 1957-1987.

Småbåtshamn med fyr. en lyftkran står vid fyren
Skags fyr byggs upp i Jävre. Foto: © Norrbottens museum, Kjell Lundholm, 1970

Även turiststationen blev plötsligt felplacerad ett år efter invigningen. Porten till Norrbotten hamnade på fel sida om vägen när vi la om till högertrafik 1967. Nu är det inte längre ett problem att svänga vänster, då det finns en planskild korsning. Läs gärna Erica Duvensjös inlägg om turiststationen.

Likaså Jävregården är flyttad till sin nuvarande plats. Den byggdes ursprungligen 1802 i Öjebyn.  Den timrade byggnaden flyttades till Jävre 1972 och då byggdes även de små campingstugorna. Tillsammans fungerade de som semester- och rekreationsanläggning för Vattenfalls anställda.

Svartvitt foto med hus med vita knutar
Bagarstugan tillhörande Vattenfalls fritidsanläggning i Jävre. © Norrbottens museum, Margaretha Nabrink 1973

De arkeologiska lämningarna är de som är mest markfasta, även om den liggande hönan sannolikt flyttats och lagt på plats på sina tre ”ägg” av inlandsisen. Stigen går genom ett område med ett 20-tal fornlämningar i form av gravrösen, stensättningar och boplatslämningar. Här finns informationsskyltar och rastplatser med fantastisk utsikt över havet.

Utsikten från ett röse vid arkeologistigen i Jävre. Foto: Norrbottens museum, Frida Palmbo

Lappstaden, Arvidsjaur

I norra Arvidsjaur ligger Sveriges bäst bevarade samiska kyrkstad. Här finns timrade kåtor och härbren, vissa med anor från 1600-tal. Lappstaden, eller kyrkstaden, byggdes dock på 1820-talet, i samband med att den nya kyrkan uppfördes.

Vid hembygdsgården (gamla prästgården) finns resterna efter den första kyrkan och den första kyrkstaden. Det finns en stig med information om de olika objekten inom fornlämningsområdet. Gå gärna in på hembygdsmuseet och kika på alla fina gamla föremål de har.

Lappstaden med sina timrade kåtor och härbren 1931. Foto: H. Groth

Rackträsk-Dellaure

Strax väster om Arjeplog ligger ett område med böljande sandåsar mellan sjöarna Rackträsk och Dellaure. I området finns bland annat härdar, kokgropar och fångstgropar. Från väg 95, som går tvärs genom området, kan man se en av fångstgroparna alldeles intill vägen. Fångstgroparna är daterade till omkring 1200 f. Kr. medan de flesta härdar och kokgropar härrör från 400 – 1200 e. Kr.

Vasikkavuoma

Väster om Pajala finns norra Europas största slåttermyr, Vasikkavuoma. Genom myren rinner bäcken Vasikkajoki, som har dämts under våren för att vattna och göda myren. Fram till 1950-talet nyttjades myren för slåtter – det var ett sätt att säkra vinterfodret till kreaturen. Som mest ska det ha funnits omkring 300 lador här. År 1995 påbörjades restaurering av lador och myren började slås igen, för att återskapa miljön. Idag finns här ett 80-tal lador, ett fågeltorn, vindskydd och eldningsplats. På myrkanten står även en så kallad krypkoja. Takhöjden är så låg att den som skulle övernatta fick krypa in.

Karta över Vasikkavuoma med alla lador (de små grå prickarna). Nere i vänstra hörnet är några tjärdalar (röda prickar). Lantmäteriets topografiska webkarta, CC BY
En gammal timrad liten koja
Den så kallade krypkojan som användes för övernattning under slåtterarbetet. Foto: Norrbottens museum, Åsa Lindgren

Jokkfall

Jockfall ligger vid Kalixälven, några mil norr om Överkalix och är ett vattenfall som är cirka 10 meter högt. Förutom den vackra miljön och det fantastiska fisket finns även många forn- och kulturlämningar i området. Bland annat finns ett område med skogsarbetarkojor som flyttats hit från Överkalixområdet.

Här finns även flera fornlämningar i form av kokgropar, boplatsgropar och härdar. Läget vid den forsen har lockat fiskare sedan lång tid tillbaka. En av kokgroparna är daterad till sen vikingatid-tidig medeltid (980-1200 e. Kr.). Sannolikt finns här betydligt äldre lämningar. För omkring 6000 år sedan steg området ur havet och Kalixälvens dalgång var därefter länge en smal havsvik som under lång tid bjudit på goda livsbetingelser.

Karta över området kring Jockfall, med kända forn- och kulturlämningar markerade. Lantmäteriets topografiska webkarta, CC BY

Nu är det hög tid att leta rätt på ett exemplar av Norrbotten värt en resa och börja planera – för Norrbotten ÄR värt en resa!

Vid tangentbordet denna gång
/Åsa Lindgren, arkeolog