2004, när jag var bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum, gick Kiruna kommun ut med pressmeddelandet ”Vi ska flytta en stad”. Anledningen till den planerade stadsomvandlingen är att gruvbolaget LKAB ska kunna fortsätta sin järnmalmbrytning. Malmkroppen i Kiirunavaaragruvan sträcker sig in under stadsbebyggelsen och skapar sättningar och markdeformationer vid malmbrytningen, vilket påverkar staden och leder till att stora delar av bebyggelsen måste omlokaliseras.
Flygfoto som visar hur Kirunas nuvarande centrum kommer att omlokaliseras nordost om dagens bebyggelse, i anslutning till Tuolluvaara. Illustration: Erik Hidman © Lantmäteriet, I2014/00602.
Norrbottens museum har sedan dess jobbat en hel del med Kiruna, dess bebyggelse och kulturmiljöer som en följd av stadsomvandlingen. För min del ledde arbetet till en doktorandtjänst i arkitektur vid Luleå tekniska universitet, där jag maj 2016 disputerade med avhandlingen Heritagisation, re-heritagisation and de-heritagisation: the urban transformation of Kiruna, Sweden.
Avhandlingen syftade till att öka kunskapen dels om kulturarvsprocesser i den byggda miljön, och dels om hur kulturarvsprocesser interagerar med strukturella förändringar av bebyggelsemiljöer. Forskningens teoretiska utgångspunkt är begreppet “kulturarvisering” (heritagisation), det vill säga den process genom vilken föremål, byggnader, platser och dess användning omvandlas till kulturarv.
Kiruna etablerades som kulturmiljö på 1980-talet och en stor del av den byggda miljön är idag skyddad. Hela staden, inklusive gruvbergen, är kulturmiljö av riksintresse. Vissa byggnader skyddas genom Kulturmiljölagen, eller i detaljplaner genom Plan- och bygglagen. Det är därför relevant att undersöka hur bebyggelsen hanteras som kulturarv i den storskaliga stadsomvandlingen, där bebyggelsemiljön oundvikligen kommer att förändras.
Arbetarbostäder, ritade av Gustaf Wickman, i ett område som kallas Sibirien, inom bolagsområdet. Några av dessa så kallade Bläckhorn kommer att flyttas i stadsomvandlingen, enligt ett avtal mellan kommunen och gruvbolaget. Fotograf: Jennie Sjöholm
Den före detta brandstationen, byggd 1909 och ritad av Gustaf Wickman. Den kommer inte att flyttas, att döma av de planer och avtal som har upprättats i och med stadsomvandlingen. Fotograf: Jennie Sjöholm
Inom ramen för fallstudien har kulturarvsprocesserna följts från det att stadsomvandlingen initierades 2004 och fram till 2015. Det empiriska materialet består av planeringsdokument, medierapportering, samt observationer, som sammantaget ger en bild av offentliga föreställningar om Kirunas kulturarv i stadsomvandlingen och hur dessa föreställningar har förändrats över tid.
Studien visar att Kirunas formellt erkända och skyddade kulturarv sammanfaller med det som definieras som “auktoriserad kulturarvsdiskurs”. Denna kulturarvsdiskurs har utmanats under stadsomvandlingen. Syftet med bevarande har inte tydliggjorts inom ramen för planeringen, och åsikterna hos nyckelaktörer som Kiruna kommun, LKAB och länsstyrelsen har gått isär om hur kulturarvet bör hanteras. Aktörernas uppfattningar har även förändrats över tid.
Kartan visar sammanhängande miljöer, parker, och enskilda byggnader som pekades ut som kulturhistoriskt värdefulla och skyddsvärda av Kiruna kommun i deras bevarandeplan 1984. Sedan dess har bebyggelsen successivt skyddats av kommunen i detaljplaner.
Bilden ovan kan jämföras med de byggnader som angavs i ett civilrättsligt avtal mellan Kiruna kommun och LKAB 2011 som reglerar vilka byggnader gruvbolaget har åtagit sig att flytta. Det är bland annat Kiruna kyrka med tillhörande klockstapeln, Hjalmar Lundbohmsgården och upp till tolv Bläckhorn, dvs arbetarbostader uppförda i början av 1900-talet.
Stadsplaneringen har sammantaget påverkats av flera olika intressen och underliggande diskurser, såsom kulturarv, stadsutveckling, och skapande av arkitektur. Detta har lett till nya kulturarvsprocesser, där vissa delar av det formellt utpekade kulturarvet har bekräftats som värdefullt kulturarv, andra delar har avskrivits som kulturarv, men inget nytt kulturarv har identifierats.
Studien visar att kulturarvsprocesser är komplexa skeenden och att föreställningar om, och skapande av, kulturarv påverkas genom stadsplaneringen. Synen på vad som gör kulturarvet meningsbärande sker huvudsakligen på fyra olika sätt i en kulturarvsprocess: nytt kulturarv kan tillkomma; erkänt kulturarv kan bekräftas; erkänt kulturarv kan omtolkas; erkänt kulturarv kan avfärdas.
Du kan läsa mer om avhandlingen här:
http://pure.ltu.se/portal/sv/publications/heritagisation-reheritagisation-and-deheritagisation-of-built-environments(c6a81174-babd-4835-a407-26633ed83d6e).html
Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm
Forskare, Luleå tekniska universitet och tidigare bebyggelseantikvarie vid Norrbottens museum