Återbruk av byggnadsmaterial – delar som redan har något att berätta och ett uttryck som berör

Innanför den blå dörren i ladugården gjordes ett intressant återbruksfynd. Foto: Jessica Lundmark

Äldre byggnadsmaterial som har sett flertalet generationer passera har också något att berätta, vilket vi borde ha större respekt för. Återbruk har varit en självklarhet inom den nordiska byggkulturen, att ta reda på, laga, återanvända och bygga för att kunna ta isär och bygga upp igen. Denna självklarhet försvann i och med industrialismen och det allt mer rationella byggandet. Dessutom sjönk kvaliteten på byggnadsmaterial och möjligheten till att kunna ta isär och återanvända. I Sverige är omkring en tredjedel av allt avfall idag byggavfall. I och med en allt större resursmedvetenhet där det nu finns tydliga regeringsmål om en cirkulär material- och resurshantering så håller förhoppningsvis någonting på att hända. En omställningsprocess som satts i rullning med förhoppningar tillbaka till en mer självklar återbruksprocess inom byggsektorn. Jag heter Jessica Lundmark, är bebyggelsesantikvarie på Norrbottens museum med ett stort intresse för återbruk av byggnadsdelar. I det här blogginlägget ska jag ta med er till två olika platser och byggnader där återbruk spelat en central roll, en ladugård i Rasmyran, Boden och en nybyggnation i Svartlamon, Trondheim. Följ med!

Strax nordväst om Boden, i Rasmyran, står en enkelstuga på en höjd ovan Lule älv. Ovan vattnet lyser träden upp i alla nyanser av gult framför dimman mitt i hösten. Intill den slamfärgade enkelstugan, där en gång en ovanligt stor familj (sett till dagens mått mätt) ska ha bott står en ladugård med tre hopbyggda huskroppar. I ladugården inryms inte längre några kor för gården används istället som fritidsbostad. Tider förändras men platsen tas nu om hand med större omsorg än på länge. Anledningen till varför jag är på plats är i ärendet av en rådgivning. Ladugårdsrummet ska omvandlas till året runt bostad och mitt i arbetet gjordes ett mycket intressant fynd.

Samtliga av rummets väggsektioner var uppförda av höga, gedigna spegeldörrar på rad, som de senaste sextio åren fungerat både som fyllnadsmaterial och bärande konstruktion av rummet. Ungefär trettio stycken dörrar eller totalt femton pardörrar ska nu plockas ned för att rummet ska kunna uppfylla behovet som året runt bostad. Vad kan dörrarna användas till nu när de måste plockas ned och varifrån kommer de, så många dörrar av samma typ och av den storleken? Jo, efter att ägarna gjort en egen eftersökning visade det sig att de tagits tillvara, av en släkting, från Bodens Garnisonssjukhus när sjukhuset avvecklades år 1956.

Det stora Garnisonssjukhuset i Boden ska ha inrymt de resliga pardörrarna som sedermera fungerat som innerväggar i en ladugård i Rasmyran. Arkiv: Norrbottens museum.

Dörrarna återbrukades i ladugården, men då undangömda bakom puts och panel. På femtiotalet var släta dörrar mer attraktiva än ”dammsamlande” spegeldörrar. Idag finns det planer på att spegeldörrarna ska få ett tredje liv och användning som ytskikt på den långa väggen i det gamla ladugårdsrummet när rummet omvandlas till året runt bostad. I och med att dörrarna exponeras kan de fortsätta att berätta sin historia, bidra till en karaktärskapande livsmiljö och en bibehållen kulturarvsprocess.

Femton pardörrar bär upp väggkonstruktionen. De är resliga och sträcker sig från golv till tak. Dörrarna har fram till år 1956 suttit i Bodens Garnisonssjukhus. Foto: Jessica Lundmark
Spegeldörrarna är tjocka, genomgående och synliga även från utsidan efter att ytterpanelen monterats ned. Foto: Jessica Lundmark

Under våren 2019 studerade jag ett projekt i Svartlamon, Trondheim, där ett nyproducerat flerfamiljshus byggts till största delen av återbruk. Det är Nøysom arkitekter tillsammans med fem hushåll självbyggare som har ritat och uppfört byggnaden. Stommen var av nytt virke, medan beklädnaden (väggar, golv och inredning) kommer från äldre byggnader från olika tidsepoker.

Flerbostadshus för fem familjer, där stommen är nyuppförd och ytskikt och beklädnader till största delen består av återbruk. Den röda pilen visar på informantens för studiens radhusdel där fasaden är uppförd av riksteaterns tidigare golv. Till höger i bild är den gemensamma tvättstugan där fasadsidorna både är uppförda av återbrukad korrigerad plåt och traditionellt stavspån. Foto: Jessica Lundmark

Husets ytterfasad som är utsatt av väder och vind, där det ligger intill hamnen i Trondheim, ställer stora krav på virkeskvaliteten. Fasaden är uppförd av ett återanvänt golv från riksteatern belägen i samma stad, ytbehandlat med bränning på traditionellt japanskt vis. En av fönsterbrädorna är av robust ek från en gammal träeka. Innerväggarna är beklädda med pärlspontpanel från ett närliggande 1890-talshus som monterades ned i samma veva, och med teak- och spegeldörrar. Ådringsmålade listverk från samma 1890-tals hus har anpassats med nya geringsvinklar och har monterats runt återbrukade fönster och dörrar. De äldre byggnadsdelarna skapar, trots att de kommer från så många olika platser och fått bibehålla sina olika uttryck, harmoni ihop så som de placerats.

Teakdörrar beklär innerväggarna liksom en ljust grön målad pärlspontpanel från ett nedmonterat hus från 1890-talet. Listverk, spegeldörrar liksom innerdörrar är också av återbruk. Spår efter tidigare plats och användning har tillåtits vara synligt på innergolv.  Foto: Jessica Lundmark
En traditionell japansk bränning av fasaden gör den motståndskraftig för yttre påverkan. Till höger syns äldre fönster som restaurerats och uppförts i nybyggnationen. Färgsättning och placering håller ihop fasaduttrycket som speglas av återbruk. Foto: Jessica Lundmark

Det visade sig att metoden att använda återbruk som främsta byggnadsmaterial var tidskrävande när det gällde momenten att samla ihop byggnadsdelarna, rensa spik och göra delarna byggredo. Gestaltningen tog form till stor det efter återbruksmaterialet och de äldre byggnadsdelarna gav således radhuslängan dess uttryck. En byggnad ställer stora krav på funktionalitet, därför fanns krav på att gallra bland återbruksmaterialet. Dörrar, listverk, golvbrädor, pärlspontpaneler och fönster var möjliga att återanvända som de var medan virke från ytterpaneler sitter i så utsatt väderläge, blir spruckna och torra med åren, att det är svåra att återanvända.

Engagemang för att leva resurssnålare och ta om hand, restaurera och laga istället för att slänga och köpa nytt motiverar människor i Svartlamon. Självbyggare i projektet ser på materialiteter som något att ta om hand på sikt snarare än som något flyktigt. En förändrad syn till materialiteter där trender får mindre betydelse och möjliggöra till förändringsbart skulle göra det lättare för byggnadsmaterial att ingå i en cirkulär ekonomi (ett slutet ekosystem). Projektet i Svartlamon har uppmärksammats och spridits. Kanske för att den mångfacetterade fasaden av återbruksmaterial sticker ut men också för att det ligger i tiden att ta vara på befintliga resurser och vårt gemensamma kulturarv. Att uppmärksamma det befintliga materialiteterna för att öka känslan av förankring mellan människor och bebyggelse och för att göra mindre avtryck på jorden.

I Rasmyran liksom Svartlamon visade sig dörrar, liksom fönster vara delar som är tacksamma att återbruka i olika former. Något som också är tydligt är att äldre återbrukade byggnadsdelar som exponeras fortsätter att förmedla sin historia. Sammanfattningsvis kan det vara spår av år på sjön (fönsterbrädan av ek), dans på riksteatern (fasaden), eller patienter, militärer och vårdpersonal som passerat trösklar (spegeldörrarna i Rasmyran). Kunskap om våra materialiteter gör förhoppningsvis att vi tar större hänsyn till dem och värnar om ett bevarande. Äldre byggnadsdelar kan vara del av en naturlig kulturarvsprocess liksom en återbruksprocess, om vi fortsätter att återbruka, upprätthålla hantverks- och kulturhistoriska kunskaper. Åh visst, det krävs en del extra ansträngning, att rensa spik från brädor, renputsa tegelsten och bättringsmåla paneler men då är äldre byggnadsdelar ofta av mycket bra kvalitet, möjliga att montera isär, laga och montera upp igen. Dessutom har de med sina spår av tid, redan något att berätta och ett uttryck som berör.

// Bebyggelseantikvarie, Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Heinsoo, J. & Westerbring, J. (2016). Cirkulär ekonomi och demontering för återanvändning inom byggindustrin. Göteborg: Chalmers University of Technology. http://proxy.lib.chalmers.se/login?url=http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db =ir01368a&AN=cpl.245194&lang=sv&site=eds-live&scope=site [2019-02-13]

Lundmark, J (2019). FRÅN HUS TILL HUS I EN ÅTERBRUKSPROCESS -Potentialen för återbruk som materiell och meningsskapande resurs i nybyggnation. Göteborg; Göteborgs universitet. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/60489/1/gupea_2077_60489_1.pdf

Kalakoski, I., & Huuhka, S. (2018). Spolia revisited and extended: The potential for contemporary architecture. Finland: Tampere University of Technology. Journal of Material Culture, 23(2), ss. 187-213. doi: 10.1177/1359183517742946

Regeringskansliet (2015). Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Regeringskansliet, Stockholm. https://www.regeringen.se/49c2e4/globalassets/regeringen/dokument/finansdepartementet/ag enda-2030/att-forandra-var-varld_agenda-2030-for-en-hallbar-utveckling.png.pdf [2019-04-17]

Värdering och omvärdering av bebyggelse – kulturarvsprocesser genom stadsplanering

2004, när jag var bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum, gick Kiruna kommun ut med pressmeddelandet ”Vi ska flytta en stad”. Anledningen till den planerade stadsomvandlingen är att gruvbolaget LKAB ska kunna fortsätta sin järnmalmbrytning. Malmkroppen i Kiirunavaaragruvan sträcker sig in under stadsbebyggelsen och skapar sättningar och markdeformationer vid malmbrytningen, vilket påverkar staden och leder till att stora delar av bebyggelsen måste omlokaliseras.

Figur 1_Kiruna_Erik_Lantmäteriet

Flygfoto som visar hur Kirunas nuvarande centrum kommer att omlokaliseras nordost om dagens bebyggelse, i anslutning till Tuolluvaara. Illustration: Erik Hidman © Lantmäteriet, I2014/00602.

Norrbottens museum har sedan dess jobbat en hel del med Kiruna, dess bebyggelse och kulturmiljöer som en följd av stadsomvandlingen. För min del ledde arbetet till en doktorandtjänst i arkitektur vid Luleå tekniska universitet, där jag maj 2016 disputerade med avhandlingen Heritagisation, re-heritagisation and de-heritagisation: the urban transformation of Kiruna, Sweden.

Avhandlingen syftade till att öka kunskapen dels om kulturarvsprocesser i den byggda miljön, och dels om hur kulturarvsprocesser interagerar med strukturella förändringar av bebyggelsemiljöer. Forskningens teoretiska utgångspunkt är begreppet “kulturarvisering” (heritagisation), det vill säga den process genom vilken föremål, byggnader, platser och dess användning omvandlas till kulturarv.

Kiruna etablerades som kulturmiljö på 1980-talet och en stor del av den byggda miljön är idag skyddad. Hela staden, inklusive gruvbergen, är kulturmiljö av riksintresse. Vissa byggnader skyddas genom Kulturmiljölagen, eller i detaljplaner genom Plan- och bygglagen. Det är därför relevant att undersöka hur bebyggelsen hanteras som kulturarv i den storskaliga stadsomvandlingen, där bebyggelsemiljön oundvikligen kommer att förändras.

9 Bläckhorn

Arbetarbostäder, ritade av Gustaf Wickman, i ett område som kallas Sibirien, inom bolagsområdet. Några av dessa så kallade Bläckhorn kommer att flyttas i stadsomvandlingen, enligt ett avtal mellan kommunen och gruvbolaget. Fotograf: Jennie Sjöholm

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den före detta brandstationen, byggd 1909 och ritad av Gustaf Wickman. Den kommer inte att flyttas, att döma av de planer och avtal som har upprättats i och med stadsomvandlingen. Fotograf: Jennie Sjöholm

Inom ramen för fallstudien har kulturarvsprocesserna följts från det att stadsomvandlingen initierades 2004 och fram till 2015. Det empiriska materialet består av planeringsdokument, medierapportering, samt observationer, som sammantaget ger en bild av offentliga föreställningar om Kirunas kulturarv i stadsomvandlingen och hur dessa föreställningar har förändrats över tid.

Studien visar att Kirunas formellt erkända och skyddade kulturarv sammanfaller med det som definieras som “auktoriserad kulturarvsdiskurs”. Denna kulturarvsdiskurs har utmanats under stadsomvandlingen. Syftet med bevarande har inte tydliggjorts inom ramen för planeringen, och åsikterna hos nyckelaktörer som Kiruna kommun, LKAB och länsstyrelsen har gått isär om hur kulturarvet bör hanteras. Aktörernas uppfattningar har även förändrats över tid.

Kiruna_kartunderlag_bearbetad

Kartan visar sammanhängande miljöer, parker, och enskilda byggnader som pekades ut som kulturhistoriskt värdefulla och skyddsvärda av Kiruna kommun i deras bevarandeplan 1984. Sedan dess har bebyggelsen successivt skyddats av kommunen i detaljplaner.

Kiruna_kartunderlag_Avtalet

Bilden ovan kan jämföras med de byggnader som angavs i ett civilrättsligt avtal mellan Kiruna kommun och LKAB 2011 som reglerar vilka byggnader gruvbolaget har åtagit sig att flytta. Det är bland annat Kiruna kyrka med tillhörande klockstapeln, Hjalmar Lundbohmsgården och upp till tolv Bläckhorn, dvs arbetarbostader uppförda i början av 1900-talet.

Stadsplaneringen har sammantaget påverkats av flera olika intressen och underliggande diskurser, såsom kulturarv, stadsutveckling, och skapande av arkitektur. Detta har lett till nya kulturarvsprocesser, där vissa delar av det formellt utpekade kulturarvet har bekräftats som värdefullt kulturarv, andra delar har avskrivits som kulturarv, men inget nytt kulturarv har identifierats.

Studien visar att kulturarvsprocesser är komplexa skeenden och att föreställningar om, och skapande av, kulturarv påverkas genom stadsplaneringen. Synen på vad som gör kulturarvet meningsbärande sker huvudsakligen på fyra olika sätt i en  kulturarvsprocess: nytt kulturarv kan tillkomma; erkänt kulturarv kan bekräftas; erkänt kulturarv kan omtolkas; erkänt kulturarv kan avfärdas.

Du kan läsa mer om avhandlingen här:
http://pure.ltu.se/portal/sv/publications/heritagisation-reheritagisation-and-deheritagisation-of-built-environments(c6a81174-babd-4835-a407-26633ed83d6e).html

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm
Forskare, Luleå tekniska universitet och tidigare bebyggelseantikvarie vid Norrbottens museum