Äldre byggnadsmaterial som har sett flertalet generationer passera har också något att berätta, vilket vi borde ha större respekt för. Återbruk har varit en självklarhet inom den nordiska byggkulturen, att ta reda på, laga, återanvända och bygga för att kunna ta isär och bygga upp igen. Denna självklarhet försvann i och med industrialismen och det allt mer rationella byggandet. Dessutom sjönk kvaliteten på byggnadsmaterial och möjligheten till att kunna ta isär och återanvända. I Sverige är omkring en tredjedel av allt avfall idag byggavfall. I och med en allt större resursmedvetenhet där det nu finns tydliga regeringsmål om en cirkulär material- och resurshantering så håller förhoppningsvis någonting på att hända. En omställningsprocess som satts i rullning med förhoppningar tillbaka till en mer självklar återbruksprocess inom byggsektorn. Jag heter Jessica Lundmark, är bebyggelsesantikvarie på Norrbottens museum med ett stort intresse för återbruk av byggnadsdelar. I det här blogginlägget ska jag ta med er till två olika platser och byggnader där återbruk spelat en central roll, en ladugård i Rasmyran, Boden och en nybyggnation i Svartlamon, Trondheim. Följ med!

Strax nordväst om Boden, i Rasmyran, står en enkelstuga på en höjd ovan Lule älv. Ovan vattnet lyser träden upp i alla nyanser av gult framför dimman mitt i hösten. Intill den slamfärgade enkelstugan står en ladugård med tre hopbyggda huskroppar. I ladugården inryms inte längre några kor, gården används idag som fritidsbostad. Tider förändras men platsen tas fortsatt om hand med stor omsorg och brukas. Anledningen till varför jag är på plats är i ärendet av en rådgivning. Ladugårdsrummet ska renoveras och omvandlas till en brukbar bostad och under det pågående arbetet gjordes ett mycket intressant fynd.

Tre av ladugårdsrummets väggsektioner var uppförda av höga, gedigna spegeldörrar monterade på rad, som de senaste sextio åren fungerat både som bärande väggkonstruktion och som fyllnadsmaterial. Ungefär trettio stycken dörrar (många av dessa gamla pardörrar) ska nu plockas ned för att rummet ska kunna uppfylla behovet som bostad. Varifrån kommer dörrarna, så många av samma typ och av den storleken? Jo, efter att ägarna gjort en egen eftersökning visade det sig att de tagits tillvara av en släkting när Bodens Garnisonssjukhus avvecklades år 1956.

Dörrarna kom att återbrukas i väggarna i ladugården, men då undangömda bakom puts och panel. På femtiotalet var släta dörrar desto mer attraktiva än ”dammsamlande” spegeldörrar. På den nya platsen bidrog de snarare med dess stabilitet och hållfasthet än med dess skönhet. Var dessa gedigna dörrar ska hamna härnäst har diskuterats. Kanske kan de fungera som ytskikt och beklädnad av en av innerväggarna i det renoverade ladugårdsrummet. Som skiva i en bordskonstruktion eller som sänggavel skulle dörrarna kunna utgöra en del av en interiör. Kanske finns det en annan byggnad eller konstruktion dit de skulle kunna flyttas och fylla ett nytt syfte som byggnadsmaterial. Så länge dörrarna exponeras eller berättelsen om dem bibehålls kan de fortsätta att berätta sin historia, bidra till en karaktärskapande livsmiljö och en bibehållen kulturarvsprocess.

Under våren 2019 studerade jag ett projekt i Svartlamon, Trondheim, där ett nyproducerat flerfamiljshus byggts till största delen av återbruk. Det är Nøysom arkitekter tillsammans med fem hushåll självbyggare som har ritat och uppfört byggnaden. Stommen var av nytt virke, medan beklädnaden (väggar, golv och inredning) kommer från äldre byggnader från olika tidsepoker.

Husets ytterfasad som är utsatt av väder och vind, där det ligger intill hamnen i Trondheim, ställer stora krav på virkeskvaliteten. Fasaden är uppförd av ett återanvänt golv från riksteatern belägen i samma stad, ytbehandlat med bränning på traditionellt japanskt vis. En av fönsterbrädorna är av robust ek från en gammal träeka. Innerväggarna är beklädda med pärlspontpanel från ett närliggande 1890-talshus som monterades ned i samma veva, och med teak- och spegeldörrar. Ådringsmålade listverk från samma 1890-tals hus har anpassats med nya geringsvinklar och har monterats runt återbrukade fönster och dörrar. De äldre byggnadsdelarna skapar, trots att de kommer från så många olika platser och fått bibehålla sina olika uttryck, harmoni ihop så som de placerats.

Det visade sig att metoden att använda återbruk som främsta byggnadsmaterial var tidskrävande när det gällde momenten att samla ihop byggnadsdelarna, rensa spik och göra delarna byggredo. Gestaltningen tog form till stor det efter återbruksmaterialet och de äldre byggnadsdelarna gav således radhuslängan dess uttryck. En byggnad ställer stora krav på funktionalitet, därför fanns krav på att gallra bland återbruksmaterialet. Dörrar, listverk, golvbrädor, pärlspontpaneler och fönster var möjliga att återanvända som de var medan virke från ytterpaneler sitter i så utsatt väderläge, blir spruckna och torra med åren, att det är svåra att återanvända.

Engagemang för att leva resurssnålare och ta om hand, restaurera och laga istället för att slänga och köpa nytt motiverar människor i Svartlamon. Självbyggare i projektet ser på materialiteter som något att ta om hand på sikt snarare än som något flyktigt. En förändrad syn till materialiteter där trender får mindre betydelse och möjliggöra till förändringsbart skulle göra det lättare för byggnadsmaterial att ingå i en cirkulär ekonomi (ett slutet ekosystem). Projektet i Svartlamon har uppmärksammats och spridits. Kanske för att den mångfacetterade fasaden av återbruksmaterial sticker ut men också för att det ligger i tiden att ta vara på befintliga resurser och vårt gemensamma kulturarv. Att uppmärksamma det befintliga materialiteterna för att öka känslan av förankring mellan människor och bebyggelse och för att göra mindre avtryck på jorden.

I Rasmyran liksom Svartlamon visade sig dörrar, liksom fönster vara delar som är tacksamma att återbruka i olika former. Något som också är tydligt är att äldre återbrukade byggnadsdelar som exponeras fortsätter att förmedla sin historia. Sammanfattningsvis kan det vara spår av år på sjön (fönsterbrädan av ek), dans på riksteatern (fasaden), eller patienter, militärer och vårdpersonal som passerat trösklar (spegeldörrarna i Rasmyran). Kunskap om våra materialiteter gör förhoppningsvis att vi tar större hänsyn till dem och värnar om ett bevarande. Äldre byggnadsdelar kan vara del av en naturlig kulturarvsprocess liksom en återbruksprocess, om vi fortsätter att återbruka, upprätthålla hantverks- och kulturhistoriska kunskaper. Åh visst, det krävs en del extra ansträngning, att rensa spik från brädor, renputsa tegelsten och bättringsmåla paneler men då är äldre byggnadsdelar ofta av mycket bra kvalitet, möjliga att montera isär, laga och montera upp igen. Dessutom har de med sina spår av tid, redan något att berätta och ett uttryck som berör.

// Bebyggelseantikvarie, Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Heinsoo, J. & Westerbring, J. (2016). Cirkulär ekonomi och demontering för återanvändning inom byggindustrin. Göteborg: Chalmers University of Technology. http://proxy.lib.chalmers.se/login?url=http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db =ir01368a&AN=cpl.245194&lang=sv&site=eds-live&scope=site [2019-02-13]

Lundmark, J (2019). FRÅN HUS TILL HUS I EN ÅTERBRUKSPROCESS -Potentialen för återbruk som materiell och meningsskapande resurs i nybyggnation. Göteborg; Göteborgs universitet. https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/60489/1/gupea_2077_60489_1.pdf

Kalakoski, I., & Huuhka, S. (2018). Spolia revisited and extended: The potential for contemporary architecture. Finland: Tampere University of Technology. Journal of Material Culture, 23(2), ss. 187-213. doi: 10.1177/1359183517742946

Regeringskansliet (2015). Att förändra vår värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Regeringskansliet, Stockholm. https://www.regeringen.se/49c2e4/globalassets/regeringen/dokument/finansdepartementet/ag enda-2030/att-forandra-var-varld_agenda-2030-for-en-hallbar-utveckling.png.pdf [2019-04-17]