Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).

Värdering och omvärdering av bebyggelse – kulturarvsprocesser genom stadsplanering

2004, när jag var bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum, gick Kiruna kommun ut med pressmeddelandet ”Vi ska flytta en stad”. Anledningen till den planerade stadsomvandlingen är att gruvbolaget LKAB ska kunna fortsätta sin järnmalmbrytning. Malmkroppen i Kiirunavaaragruvan sträcker sig in under stadsbebyggelsen och skapar sättningar och markdeformationer vid malmbrytningen, vilket påverkar staden och leder till att stora delar av bebyggelsen måste omlokaliseras.

Figur 1_Kiruna_Erik_Lantmäteriet

Flygfoto som visar hur Kirunas nuvarande centrum kommer att omlokaliseras nordost om dagens bebyggelse, i anslutning till Tuolluvaara. Illustration: Erik Hidman © Lantmäteriet, I2014/00602.

Norrbottens museum har sedan dess jobbat en hel del med Kiruna, dess bebyggelse och kulturmiljöer som en följd av stadsomvandlingen. För min del ledde arbetet till en doktorandtjänst i arkitektur vid Luleå tekniska universitet, där jag maj 2016 disputerade med avhandlingen Heritagisation, re-heritagisation and de-heritagisation: the urban transformation of Kiruna, Sweden.

Avhandlingen syftade till att öka kunskapen dels om kulturarvsprocesser i den byggda miljön, och dels om hur kulturarvsprocesser interagerar med strukturella förändringar av bebyggelsemiljöer. Forskningens teoretiska utgångspunkt är begreppet “kulturarvisering” (heritagisation), det vill säga den process genom vilken föremål, byggnader, platser och dess användning omvandlas till kulturarv.

Kiruna etablerades som kulturmiljö på 1980-talet och en stor del av den byggda miljön är idag skyddad. Hela staden, inklusive gruvbergen, är kulturmiljö av riksintresse. Vissa byggnader skyddas genom Kulturmiljölagen, eller i detaljplaner genom Plan- och bygglagen. Det är därför relevant att undersöka hur bebyggelsen hanteras som kulturarv i den storskaliga stadsomvandlingen, där bebyggelsemiljön oundvikligen kommer att förändras.

9 Bläckhorn

Arbetarbostäder, ritade av Gustaf Wickman, i ett område som kallas Sibirien, inom bolagsområdet. Några av dessa så kallade Bläckhorn kommer att flyttas i stadsomvandlingen, enligt ett avtal mellan kommunen och gruvbolaget. Fotograf: Jennie Sjöholm

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den före detta brandstationen, byggd 1909 och ritad av Gustaf Wickman. Den kommer inte att flyttas, att döma av de planer och avtal som har upprättats i och med stadsomvandlingen. Fotograf: Jennie Sjöholm

Inom ramen för fallstudien har kulturarvsprocesserna följts från det att stadsomvandlingen initierades 2004 och fram till 2015. Det empiriska materialet består av planeringsdokument, medierapportering, samt observationer, som sammantaget ger en bild av offentliga föreställningar om Kirunas kulturarv i stadsomvandlingen och hur dessa föreställningar har förändrats över tid.

Studien visar att Kirunas formellt erkända och skyddade kulturarv sammanfaller med det som definieras som “auktoriserad kulturarvsdiskurs”. Denna kulturarvsdiskurs har utmanats under stadsomvandlingen. Syftet med bevarande har inte tydliggjorts inom ramen för planeringen, och åsikterna hos nyckelaktörer som Kiruna kommun, LKAB och länsstyrelsen har gått isär om hur kulturarvet bör hanteras. Aktörernas uppfattningar har även förändrats över tid.

Kiruna_kartunderlag_bearbetad

Kartan visar sammanhängande miljöer, parker, och enskilda byggnader som pekades ut som kulturhistoriskt värdefulla och skyddsvärda av Kiruna kommun i deras bevarandeplan 1984. Sedan dess har bebyggelsen successivt skyddats av kommunen i detaljplaner.

Kiruna_kartunderlag_Avtalet

Bilden ovan kan jämföras med de byggnader som angavs i ett civilrättsligt avtal mellan Kiruna kommun och LKAB 2011 som reglerar vilka byggnader gruvbolaget har åtagit sig att flytta. Det är bland annat Kiruna kyrka med tillhörande klockstapeln, Hjalmar Lundbohmsgården och upp till tolv Bläckhorn, dvs arbetarbostader uppförda i början av 1900-talet.

Stadsplaneringen har sammantaget påverkats av flera olika intressen och underliggande diskurser, såsom kulturarv, stadsutveckling, och skapande av arkitektur. Detta har lett till nya kulturarvsprocesser, där vissa delar av det formellt utpekade kulturarvet har bekräftats som värdefullt kulturarv, andra delar har avskrivits som kulturarv, men inget nytt kulturarv har identifierats.

Studien visar att kulturarvsprocesser är komplexa skeenden och att föreställningar om, och skapande av, kulturarv påverkas genom stadsplaneringen. Synen på vad som gör kulturarvet meningsbärande sker huvudsakligen på fyra olika sätt i en  kulturarvsprocess: nytt kulturarv kan tillkomma; erkänt kulturarv kan bekräftas; erkänt kulturarv kan omtolkas; erkänt kulturarv kan avfärdas.

Du kan läsa mer om avhandlingen här:
http://pure.ltu.se/portal/sv/publications/heritagisation-reheritagisation-and-deheritagisation-of-built-environments(c6a81174-babd-4835-a407-26633ed83d6e).html

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm
Forskare, Luleå tekniska universitet och tidigare bebyggelseantikvarie vid Norrbottens museum