”LARS… VAR ÄR DU…?!?”
Ropet ekade mellan de skogsklädda åsarna och ut över myrarna som låg mellan dem… Inget svar.
”LAAAARS…!!!”
”Här är jag Olof. Jag satte mig bara ned för att svara i mobiltelefonen… Kunde inte svara när du ropade.”
Att känna att man har tappat bort sin arbetskamrat någonstans i myrmarkerna kring Kiruna är inte den mest underbara upplevelsen man kan ha. Om man går åt fel håll i de trakterna kan det dröja mycket länge innan man kommer rätt igen. Jag kände paniken komma när jag insåg att jag skulle bli tvungen att:
1) Hitta tillbaka till bilen när den enkla magnet-kompassen ständigt pekade åt fel håll i de järnmalmsrika områdena. (Hade glömt sätta en GPS-punkt på bilen den här dagen).
2) Med hjälp av ett flygfoto som jag inte riktigt behärskade vid den här tiden försöka hitta tillbaka till samma plats igen för att peka ut var skallgångskedjan skulle söka efter min försvunne kollega.
Året var 2005 och vi höll på med att söka igenom flera alternativa järnvägskorridorer inför en flytt av järnvägen till Kiruna. Ytorna var mycket stora, och vegetationen bestod förutom myrar, ofta av snårig blandskog till största delen bestående av björk och gran. Lars Backman hade som arbetskläder en brun mockajacka och gröna kamouflagefärgade byxor. Jag hade stora problem med att hålla reda på var han befann sig.
Båtpassage i Kiruna 2005. Lars Backmans bruna mockajacka gör honom osynlig i skogen. Åsa Lindgrens varselväst gör henne mera synlig. Fotograf: Olof Östlund
Åsa har i den ovanstående bilden tillsammans med Lars i båten en varselväst, men hon och alla vi andra slarvade också med synbarheten i våra vandringar över myrarna i Kiruna.
Åsa Lindgren kommer ut ur en torvkåta i grå jacka och gröna byxor. Fotograf Olof Östlund
Myrvandring i Kiruna 2005. Fyra arkaeologer med kläder som inte ger bra synlighet. Foto: Olof Östlund
I enstaka fall valde arkeologen att gå klädd i vitt, vilket är en klar förbättring ur när det gäller synbarhet. Faktum är att vitt också är avskräckande mot mygg, i motsats till svart. Men synbarheten över lag var alldeles för dålig i de arbetskläder vi använde.
Fortfarande privata kläder, men Tor-Henrik Buljo visar här att vitt syns bättre än grönt ute i naturen. Foto: Olof Östlund
Året efter gjorde vi en överenskommelse emellan arkeologerna på museet om att använda varselkläder vid fältarbete, alldeles särskilt vid utredningar. Varselfärger och reflexer kan vara bra även om där inte finns någon trafik att tala om. Det kan ju vara en säkerhet att hitta igen någon som skadat sig eller gått vilse.
Tidigare var det upp till den enskilde arkeologen att klä sig passande för jobbet. Oftast innebar det att man vid grävningar använde kläder som var så slitna att de inte gick att ha i något annat sammanhang. En arkeologs främsta kännetecken var trasiga kläder, som ingått en kladdig symbios med sanddamm, myggolja och rök från lägerelden.
En inrökt arkeolog vid lägereld under lunchpaus. Lars Backman njuter av en smörgås i röken. Fotograf: Olof Östlund
Valfria privata grävkläder i Silbojokk 2005. Åsa Lindgren och Tor-Henrik Buljo. Fotograf: Olof Östlund
Den första bilden på Olof Östlund i grävkläder (privata). Jeansjacka!Året är 1996.
Vi använder nuförtiden även varselkläder när vi jobbar på eller i närheten av trafikerade vägar. I många fall är det också ett direkt krav från Trafikverket när vi jobbar på eller vid vägar eller järnvägar. Vi får inte genomföra våra arkeologiska insatser om vi inte har rätt varselkläder. Vi använder numera också varselkläder vid utgrävningar när grävmaskin arbetar bredvid oss på grävytan. Det är därför som vi ser ut som vi gör. Människor som möter oss ser sällan skillnad på oss arkeologer och trafikverkets personal. Men det viktigaste när det gäller våra kläder är trots allt säkerheten och funktionaliteten..
Aldrig kunde jag tro att dessa varselkläder skulle leda till ett framträdande på Catwalken, men konstiga saker händer ibland. För någon vecka sedan visade Frida Palmbo och jag upp oss inför en fullsatt konsertsal på Nolias mässområde i Piteå. Det var en del av en jobb- och utbildningsmässa avsedd för gymnasieelever.
Norrbottens museum är en del av Norrbottens landsting och de som ordnade mässan ville att olika yrkesgrupper inom landstinget skulle visa upp sin arbetsklädsel. Där fanns en sjuksköterska, en tandläkare, en medicintekniker… och så de som finns i ytterkanten av landstingets verksamhet – kulturarbetarna. Den här gången representerades kulturarbetarna av två arkeologer från Norrbottens museum. Tanken var att vi skulle locka elever att söka utbildningar som leder till jobb i landstinget. Eftersom arbetsmarknaden är tuff för arkeologer gick vi ut dubbelt så hårt som de andra yrkesgrupperna. Vi ställde upp med två arkeologer: ”Gräv-Olof” och ”Inventerar-Frida”. Man måste ju göra sitt bästa för att locka ungdomarnas intresse.
Det var en märklig upplevelse. Inför en lysande blå projektorbild där det med vit text stod att läsa ”Arkeolog”, skulle vi gå in till tonerna av Walk the dinosaur (?!?) från filmen Ice Age 3. En dansklass från en gymnasieskola hade satt upp en dans för varje yrkesgrupp, till musik som de själva valt. Som tur var behövde vi själva inte dansa speciellt mycket. Det blev bara några rörelser på slutet när alla yrkesgrupper och alla dansare intog scenen samtidigt och vi inte behövde synas så mycket i mängden av dansare på scenen.
Frida och Olof på catwalk, tillsammans med dansare. Fotograf Kenny Isaksson.
Frida och Olof på catwalk, bld nr 2. Fotograf Kenny Isaksson
Frida och Olof på catwalk, bld nr 3. Fotograf Kenny Isaksson
Härmed är det alltså bevisat att dagens arkeologikläder passar till allt. Från det tyngsta grävarbetet via inventeringsarbete som ställer högsta krav på visibilitet, till glamour och fest…
Jag skulle vilja visa hur arkeologer har varit klädda genom tiderna, men det skulle kräva en enorm sökinsats efter bilder. Det kan jag inte göra på så kort tid som jag har till förfogande idag. Jag avslutar istället med att konstatera att modet har gått en lång väg från den tiden när arkeologer var klädda i kostym, stråhatt och käpp när de arbetade ute i fält. De nedanstående länkarna får illustrera hur det tidiga 1900-talets arkeologer kunde klä sig. Det är några bilder från Gustaf Hallströms resor i norr som finns utlagda på forskningsarkivet i Umeås internetsidor. Hallström är en av de arkeologer som tidigt verkade i norra Sverige, inklusive Norrbotten.
Hallström i forskningsarkivet i Umeå
http://www.foark.umu.se/samlingar/utstallning/treresor/Index.htm
Lägg märke till klädstilen han hade när han fotvandrade på fjället. Förmodligen var han likadant klädd när han letade efter fornlämningar. Se också hur hans medarbetare Helmer Smith är klädd i kostym och studentmössa när han arbetar med att kopiera hällristningar, liggande på kanten av den brusande forsen!
Hallström själv under vandring:
http://www.foark.umu.se/samlingar/utstallning/treresor/stora.htm
Hallströms kollega Helmer Smith:
http://www.foark.umu.se/samlingar/utstallning/treresor/Namf.htm
Vid tangentbordet denna torsdag: Olof Östlund