Vad djuren kan berätta

Animala ben, d.v.s. djurben, som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan berätta mycket för oss om en plats och hur den har nyttjats av forntidens människor. I veckans blogginlägg kommer jag att skriva om hur mycket information vi faktiskt kan få ut enbart genom att okulärt analysera djurbenen.

Genom att analysera de djurben som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan vi bland annat få fram vilka arter som finns representerade i materialet, om det exempelvis finns ben efter ren, ko eller svin representerade. Men analyserna slutar inte där. Genom de analyser som osteologer utför kan vi även få fram hur gamla djuren var när de lämnade jordelivet, om de var drabbade av någon sjukdom, om det finns slaktspår och genom det kan vi även analysera och bedöma slaktmönster. Vi tittar även på hur många av varje art som finns representerade i materialet, för att nämna några exempel. Jag tänkte att vi nu ska fördjupa oss lite mer kring hur en osteolog kan arbeta med djurben.

Det första jag gör när jag ska analysera djurben, är att sortera materialet efter element. Detta innebär att jag sorterar upp benen/fragmenten så att alla kraniefragment ligger i en hög, alla fragment från överarmsben ligger i en hög osv. Därefter går jag vidare till att artbestämma varje fragment – när så är möjligt. Är benen kraftigt fragmenterade kan det saknas karaktäristiska drag och då kan det vara svårt att bedöma art. I de fallen kan vi istället bedöma om fragmenten kommer från ett stort eller litet däggdjur. Djur som kan vara lite kluriga är bland annat fågel och fisk. Ben ifrån både fisk och fågel är väldigt karaktäristiska till utseende – kort sagt ser man direkt att det är fågel respektive fisk. Här är det kluriga istället att lista ut vilken fisk- respektive fågelart det i sin tur rör sig om…

Så här kan brända ben se ut. Trots att benen kan vara kraftigt fragmenterade så går det ändå att få ut en hel del spännande information.
Foto: Norrbottens museum.

Vad en osteolog kan analysera:

På samma sätt som när en osteolog analyserar mänskliga kvarlevor så bedömer vi både ålder och kön även på djur när det finns förutsättningar för det. Precis som när vi analyserar mänskliga kvarlevor bedömer vi bäcken, kranium och om benen är fullt utvecklade på djuren för att bedöma ålder och kön. Har vi exempelvis en underkäke med tänder kvar kan vi genom att analysera tandframbrytning bedöma åldern även på djur.

Något som kan vara intressant med djurben är att identifiera slaktspår. Slaktspår kan bland annat bedömas efter snittspår och huggmärken. Identifierar man slaktspår så kan vi även bedöma slaktriktning, d.v.s. från vilket håll har man exempelvis styckat lårbenet? Var på benen finner vi snittspåren? Genom sådan frågeställningar kan vi identifiera eventuella slaktmönster och jämföra med andra lokaler vilket är otroligt spännande.

Det är inte helt ovanligt att vi får analysera just brända ben. Likaså här bedömer vi art och element, det är dock något svårare i och med att benen ofta utgörs av väldigt små fragment. När ben utsätts för hetta spricker de och fragmenteras. Men vid brända ben analyserar vi även förbränningsgrad vilket innebär att vi bedömer hur pass eldpåverkade benen är.

En annan spännande aspekt som man kan titta på är kvantifiering! Det låter troligtvis lite tradigt men när man väl fått kläm på de olika metoderna och ser vilken typ av information man kan få ut så är det otroligt roligt! Kvantifiering skulle kunna bli ett alldeles eget blogginlägg så jag kommer därför att begränsa denna del av inlägget något.

Inom kvantifiering finns det olika begrepp så som MNI (minimum number of individual = minsta antal individ) och MNE (minimum number of element = minsta antal element). Genom dessa metoder kan vi räkna ut hur många individer det finns av respektive art samt hur många element som finns representerade i materialet. Det finns, som jag skrev ovan, lite olika metoder man kan använda sig utav när det gäller kvantifiering och jag tänkte försöka beskriva hur man kan använda MNI på ett någorlunda förståeligt sätt (hoppas jag) nedan.

Ett relativt simpelt sätt att räkna ut MNI är att använda sig utav resultaten från MNE-bedömningen. Det svåra kan vara att bedöma hur många unika delar det finns av varje element, detta gäller såklart endast för fragmenterade ben. Om vi exempelvis har två proximala (den övre delen av lårbenet som utgörs av höftkulan och lårbenshalsen) delar av lårben (med intakta ledytor) från vänster sida varvid båda härstammar från fullvuxna djur samt en distal (den motsatta delen till den proximala delen, belägen nedåt mot foten i detta fall) del av ett lårben från höger sida som visar sig komma från ett ungt djur så kan vi genom detta avgöra att det finns minst tre individer i materialet. Jag har skrivit följande inlägg tidigare som även tar upp kvantifiering i ett mer skarpt läge: Åter till Gammelstad kyrkstad | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com).

Som ni ser på bilden är det inte alltid så stora fragment som man som osteolog har att arbeta med…
Foto: Norrbottens museum.

Nu ska vi ta del av några exempel där djurben har kunnat ge en hel del spännande information:

Ann-Chirstin Nilsson har i en artikel i Populär arkeologi skrivit om hur man genom analyser av djurben från boplatser kan få hintar om huruvida boplatserna har varit belägna vid kusten eller i inlandet samt om boplatserna har varit bebodda året runt eller enbart säsongsvis. Ann-Christin har i sin artikel sammanställt en tabell med fornlämningar i Norrbotten, deras höjd över vattnet samt vilka djur som påträffats vid respektive lämning. Genom tabellen går det bland annat att se att ben från säl, och närmare bestämt vikaresäl, dominerar i jämförelse med övriga arter. Vad gäller vikaresäl så finns det ben från i princip hela kroppen – hela kroppen finns alltså representerad. Detta indikerar att sälen har styckats på platsen. Något som lyfts i artikeln är att det enbart på några enstaka boplatser förekommer ben från säl tillsammans med älg/ren. Trenden som kan ses via tabellen är att där det förekommer säl, finns inte älg/ren och vice versa. Trots att det har funnits ett begränsat material att genomföra denna analys på tolkar Ann-Christin detta som att det skulle kunna vara så att folk har flyttat mellan kust och inland för att i huvudsak jaga säl respektive älg/ren under olika delar av året.

I Sven-Donald Hedmans avhandling Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD har Sven-Donald bland annat låtit analysera det benmaterial som påträffats vid en rad olika undersökningar i Norrland. Syftet med den osteologiska analysen var framför allt att artbestämma benen och även göra en uppskattning om hur många individer som fanns representerade (MNI). Genom att analysera det osteologiska materialet hoppades Sven-Donald på att kunna studera de näringar och resurser som nyttjats inom den tidsperiod som han har valt att fokusera sin forskning på. Sven-Donald skriver bland annat i hans resultatdel att ren tillsammans med ren/älg framträder som de viktigaste resurserna från mitten av vikingatid och framåt. Förekomsten av fisk (sik, gädda och abborre) i de analyserade materialen tycks starta från slutet av vendeltid till tidig medeltid, men fisk förekommer även i enstaka kontexter daterade till historisk tid. Fiskben dominerar i materialet från slutet av vendeltid fram till mitten av vikingatid, under denna period har inga säkra bedömningar av ren kunnat göras. Att ren förekommer från och med vikingatid skulle kunna indikera att en ekonomisk förändring sker i och med att fisk i kombination med ren dominerar under just vikingatid. Sven-Donald påpekar dock att de fragment som enbart kunnat bedömas till däggdjur utgör en osäker faktor som skulle kunna förändra hans slutsatser.

På bilden ser ni det material som mina kollegor samlade in vid undersökningen i Sammakko varvid jag är ansvarig för den osteologiska analysen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Detta var endast en liten inblick i hur mycket information vi faktiskt kan få fram genom att enbart titta på benen. Om man även gör kemiska analyser kan man även få fram den kunskap som ögat inte kan se.

Efterlysning! Som ni ser på bilderna det kan röra sig om väldigt små fragment vid analyser av djurben. Därför arbetar jag med att få ihop en ordentlig referenssamling som underlättar vid analyserna. Om ni därför påträffar djurben när ni är ute i skog och mark och vill skänka dem till oss tar vi tacksamt emot dem! Genom att ha en referenssamling kan analyserna bli ännu säkrare och vi kan få ut mer information om de människor som levde här i Norrbotten innan oss.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog/osteolog

Referenser:

Hedman, Sven-Donald. 2003. Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD. Studia archeologica universitatis umensis 17. Umeå

Lyman, R. Lee. 2012. Quantative Paleozoology. Cambridge University Press

Lyman, R. Lee. 2014. Vertebrate Taphonomy. Cambridge University Press.

Nilsson, Ann-Christin. 1991. Kust eller inland? Djurben kan ge svaret. Ingår i Populär arkeologi. – 0281-014X. ; 1991(9): nr 2, s. 26-27. Lund

Sammakko – en 9000 år gammal boplats

Under 2017-2019 bedrev Norrbottens museum ett inventeringsprojekt av markberedda skogsområden. Ett stort problem i Norrbotten är att stora områden inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgörs till stor del av produktiv skogsmark, vilket gör att okända fornlämningar riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. I det treåriga inventeringsprojektet åkte vi ut under en fältvecka/år och inventerade markberedda skogsområden som vi bedömde ha fornlämningspotential. Syftet var att få en indikation på hur stort mörkertalet är när det gäller skador på fornlämningar som inte är kända. Under vårt sista inventeringsspår påträffades bland annat en liten boplats vid Sammakko på norra sidan om Linaälven, sydöst om Gällivare. Det var arkeolog Mica Vesterlund, som vid den tiden gjorde praktik hos oss på Norrbottens museum, som hittade boplatsmaterial synligt i markberedningsspår. Boplatsmaterialet bestod av brända ben, de vill säga de matrester som slängts in i en eldstad och bränts på platsen, samt avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som skapas vid tillverkning av stenredskap. Då avslagen får vassa eggar kan de även ha använts som redskap.

Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Sammakkoboplatsen är belägen på en liten låg kulle invid en liten tjärn med omgivande myr. Ingen skörbränd sten var synlig i markberedningsspåren. Läget tillsammans med avsaknaden av skörbränd sten påminde starkt om Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara, 2,5 mil norr om Pajala, vilket fick mig att misstänka att boplatsen i Sammakko antagligen också var från äldsta delen av stenåldern. Efter telefonsamtal både till min chef och till Länsstyrelsen fick vi tillstånd att samla in brända ben från boplatsen för att göra en 14C-datering. Dateringsresultatet kom strax innan jul 2019 – och blev en tidig julklapp! Vi lät göra två dateringar av brända ben som hittats i två skilda markberedningsspår. Resultatet av dateringarna blev med 95,4% säkerhet 7040-6705 f.Kr. respektive 7133-6829 f.Kr. En av dateringarna har en topp kring 7083-6996 f.Kr., vilket gör att vi med största sannolikhet kan avgränsa dateringen till ca 7000 f.Kr. Min magkänsla visade sig stämma – Sammakkoboplatsen bedöms vara 9000 år gammal!

Självklart ville Norrbottens museum gå vidare med Sammakkoboplatsen. Kontakt togs med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi samarbetat med både vid de arkeologiska undersökningarna i Aareavaara samt vid undersökningen av högarna på Selholmen i Älvsbyn. Per blev väldigt entusiastisk och ett samarbete inleddes. Genom en större egeninsats från Norrbottens museum, beviljade medel från Göran Gustafssons Stiftelse för natur och miljö i Lappland samt ett bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten genomfördes en mindre forskningsundersökning av Sammakkoboplatsen i september 2020. 

Inför undersökningen i Sammakko åkte sökhundsförarna Gunilla Lindbäck och Ingrid Klockare från Kalix upp med arkeologiska sökhundarna Cadja och Clara, för att öva på området och se om det gick att få markeringar för platser med brända ben inom boplatsen. Hundarna markerade samstämmigt på flera platser, varvid vi senare under undersökningen kunde belägga att hundarna markerade rätt! Vår förhoppning är att kunna använda sökhundar som en metod vid arkeologiska utredningar och inventeringar, och de försök vi hittills gjort ger ett mycket lovande resultat!

Arkeologisökhunden Cadja med hundföraren Gunilla Lindbäck markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Ingrid Klockare.
Arkeologisökhunden Clara med hundföraren Ingrid Klockare markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Gunilla Lindbäck.

Den lilla forskningsundersökningen i Sammakko genomfördes av undertecknad och Jannica Grimbe. Även arkeolog Ida Mattsson hoppade in som volontär under en dag. Vi inledde arbetet med en kartering, där vi samlade in fyndmaterial som låg synligt i de öppna markberedningsspåren. I ett område med flera fynd av avslag i kvarts valde vi att sätta ut en yta att handgräva, för att se hur omfattande fyndmaterialet var och till vilket djup fynden framkom. Samtidigt handrensades ytor kring förekomster av brända ben, för att identifiera var anläggningen där de brända benen kom från egentligen låg. Det var inte helt enkelt då fläckmarkberedningen medfört att jordmassor förflyttats i området. Anläggningen kunde i alla fall till slut lokaliseras och delar av den kom att undersökas. I anläggningen, som bestod av en mörk brunröd färgning med mängder av brända ben, med ett djup på ca 10-30 cm. En rotvälta och markberedningen har tyvärr flyttat om jordmassorna en del, vilket gör att delar av anläggningen med största sannolikhet inte varit fullt så djup som 30 cm.

Till vänster i bild skymtar den yta som handgrävdes i ett område med kvarts- och kvartsitavslag. I området med fyndpåsar till höger i bild påträffades anläggningen med brända ben. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Under vår fältarbetsvecka fick vi ett flertal besök av framförallt intresserade ortsbor. En del av besöken berodde på att vi vid fältarbetets start träffade på älgjaktlaget i området samt att vi kommunicerade löpande i lokala Facebookgrupper samt på Norrbottens museums Facebooksida under arbetets gång. Det är roligt med intresserad allmänhet och några av besökarna återkom vid flera tillfällen för att se hur vårt arbete fortskred.

På grund av att anläggningen, som tolkas som en härd/eldstad, blev större än beräknat och dessutom innehöll stora mängder brända ben valde vi att sålla ur den bortgrävda sanden från anläggningen i fält. Innehållet som blev kvar i sållet samlades in som preparat i påsar för vidare hantering inomhus.

I januari vattensållades jordpreparaten, då de brända benen tagit åt sig så mycket färg från den brunröda jorden att de var svåra att urskilja från grus och sand. Därefter fick preparaten torkas och sedan kunde benen plockas ut. Det blev lite mer än 1 kg ben – och då är en stor del av anläggningen kvar på boplatsen i Sammakko! Med tanke på att många benfragment bara är millimeterstora, så visar detta på att det finns en mycket stor mängd brända ben i härden.

Jordpreparaten under vattensållning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sammanlagt lite mer än 1 kg brända ben togs in från anläggningen. En del av benfragmenten är riktigt stora, som på bilden, medan andra benbitar endast är millimeterstora. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Analysen av benen har påbörjats av kollegan Emma Boman, som är både arkeolog och osteolog, det vill säga benexpert. Bland benen har hittills identifierats ren och fågel, men stora delar av benmaterialet har ännu inte hunnit analyseras. När den osteologiska analysen är gjord kommer brända ben att sändas för 14C-datering, då vi vill säkerställa tidigare dateringar.

Från anläggningen samlade vi även in en del jordprover: ett jordprov för makrofossilanalys, jordprov för lipidanalys (analys av fettsyror) samt ett litet kolfragment som hittades i botten av härden. Kollegan Ida Lundberg som är miljöarkeolog, gjorde analysen av makrofossilprovet från härden. Ida identifierade kolfragment, brända ben samt små avslag och splitter i kvarts och kvartsit i jordprovet. Kolet ur jordprovet skickades tillsammans med kolet från härdens botten till vedartsexperten Ulf Strucke. Vi sänder kol för vedartsanalys för att ta reda på kolets art och egenålder samt för att välja ut det kol som är bäst lämpat att datera. En tall kan ju till exempel bli flera hundra år gammal, medan kvistar och unga stammar är bättre lämpade att datera då de har en lägre egenålder. Det medför i sin tur att vi kan få en säkrare datering. Kolet som samlades in i botten av härden var tyvärr inte lämpligt för datering, så kol från en kvist eller ung stam som Ida plockade ut från jordprovet sändes istället. Resultatet av koldateringen kom i slutet av april, och stämde väl överens med tidigare dateringar: 7044-6700 f.Kr. med 95,4 % säkerhet. När det gäller lipidanalysen så tillkom tyvärr ingen ytterligare information som kan berätta om hur anläggningen har använts.

Mica Vesterlund, som var med och hittade boplatsen, är nu extraanställd arkeolog här på Norrbottens museum. Hon arbetar med att ordna upp stenmaterialet från Sammakko, vilket hon har berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

I slutet av april kom professorerna Per Möller och Svante Björck från Lunds universitet upp till Sammakko, för att genomföra sedimentprovtagning i några av sjöarna i närheten av boplatsen. Självklart gjorde undertecknad och Mica Vesterlund ett studiebesök för att se hur arbetet gick till. Vi lyckades tajma in den enda dagen med snålblåst och snöoväder på vägen upp till Sammakko. Dagen innan och dagen efter vårt besök hade Per och Svante soligt och fint…

Med hjälp av skoter bar det ut på en av sjöarna för provtagning, och en fin sedimentkärna kunde tas upp. Sedimentkärnan kommer att ligga till grund för en landskapsanalys och datering av deglaciationen i området. Genom dessa analyser kommer vi att få kunskap om vilken typ av landskapet som boplatsen låg i och när inlandsisen försvann från området. Vi ser med spänning fram emot resultaten!

Efter skoterfärd ut på en av provtagningssjöarna är det dags för en provborrning! Mica Vesterlund, Per Möller och Svante Björck i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Per Möller och Svante Björck genomför sedimentprovtagning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sedimentborrkärna. Sanden som övergår till silt till vänster är från när området senast blev fritt från inlandsisens grepp. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu under semesterperioder och fältsäsong så ligger arbetet med Sammakko relativt vilande. Till hösten kommer arbetet att återupptas igen. Resultaten från samtliga analyser kommer att föras in rapporten, som ska skickas in till Länsstyrelsen till årsskiftet. Det finns även planer på en gemensam vetenskaplig artikel tillsammans med Per Möller. Dessutom vill jag gärna återvända till Sammakko och berätta om resultaten av vårt arbete till människorna som bor i området. Kanske kan vi arrangera Arkeologidagen 2022 i Sammakko? Självklart har vi all anledning att återkomma och berätta om resultaten även här på Kulturmiljöbloggen, så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för forskningsundersökningen i Sammakko