Sammakko – en 9000 år gammal boplats

Under 2017-2019 bedrev Norrbottens museum ett inventeringsprojekt av markberedda skogsområden. Ett stort problem i Norrbotten är att stora områden inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgörs till stor del av produktiv skogsmark, vilket gör att okända fornlämningar riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. I det treåriga inventeringsprojektet åkte vi ut under en fältvecka/år och inventerade markberedda skogsområden som vi bedömde ha fornlämningspotential. Syftet var att få en indikation på hur stort mörkertalet är när det gäller skador på fornlämningar som inte är kända. Under vårt sista inventeringsspår påträffades bland annat en liten boplats vid Sammakko på norra sidan om Linaälven, sydöst om Gällivare. Det var arkeolog Mica Vesterlund, som vid den tiden gjorde praktik hos oss på Norrbottens museum, som hittade boplatsmaterial synligt i markberedningsspår. Boplatsmaterialet bestod av brända ben, de vill säga de matrester som slängts in i en eldstad och bränts på platsen, samt avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som skapas vid tillverkning av stenredskap. Då avslagen får vassa eggar kan de även ha använts som redskap.

Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Sammakkoboplatsen är belägen på en liten låg kulle invid en liten tjärn med omgivande myr. Ingen skörbränd sten var synlig i markberedningsspåren. Läget tillsammans med avsaknaden av skörbränd sten påminde starkt om Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara, 2,5 mil norr om Pajala, vilket fick mig att misstänka att boplatsen i Sammakko antagligen också var från äldsta delen av stenåldern. Efter telefonsamtal både till min chef och till Länsstyrelsen fick vi tillstånd att samla in brända ben från boplatsen för att göra en 14C-datering. Dateringsresultatet kom strax innan jul 2019 – och blev en tidig julklapp! Vi lät göra två dateringar av brända ben som hittats i två skilda markberedningsspår. Resultatet av dateringarna blev med 95,4% säkerhet 7040-6705 f.Kr. respektive 7133-6829 f.Kr. En av dateringarna har en topp kring 7083-6996 f.Kr., vilket gör att vi med största sannolikhet kan avgränsa dateringen till ca 7000 f.Kr. Min magkänsla visade sig stämma – Sammakkoboplatsen bedöms vara 9000 år gammal!

Självklart ville Norrbottens museum gå vidare med Sammakkoboplatsen. Kontakt togs med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi samarbetat med både vid de arkeologiska undersökningarna i Aareavaara samt vid undersökningen av högarna på Selholmen i Älvsbyn. Per blev väldigt entusiastisk och ett samarbete inleddes. Genom en större egeninsats från Norrbottens museum, beviljade medel från Göran Gustafssons Stiftelse för natur och miljö i Lappland samt ett bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten genomfördes en mindre forskningsundersökning av Sammakkoboplatsen i september 2020. 

Inför undersökningen i Sammakko åkte sökhundsförarna Gunilla Lindbäck och Ingrid Klockare från Kalix upp med arkeologiska sökhundarna Cadja och Clara, för att öva på området och se om det gick att få markeringar för platser med brända ben inom boplatsen. Hundarna markerade samstämmigt på flera platser, varvid vi senare under undersökningen kunde belägga att hundarna markerade rätt! Vår förhoppning är att kunna använda sökhundar som en metod vid arkeologiska utredningar och inventeringar, och de försök vi hittills gjort ger ett mycket lovande resultat!

Arkeologisökhunden Cadja med hundföraren Gunilla Lindbäck markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Ingrid Klockare.
Arkeologisökhunden Clara med hundföraren Ingrid Klockare markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Gunilla Lindbäck.

Den lilla forskningsundersökningen i Sammakko genomfördes av undertecknad och Jannica Grimbe. Även arkeolog Ida Mattsson hoppade in som volontär under en dag. Vi inledde arbetet med en kartering, där vi samlade in fyndmaterial som låg synligt i de öppna markberedningsspåren. I ett område med flera fynd av avslag i kvarts valde vi att sätta ut en yta att handgräva, för att se hur omfattande fyndmaterialet var och till vilket djup fynden framkom. Samtidigt handrensades ytor kring förekomster av brända ben, för att identifiera var anläggningen där de brända benen kom från egentligen låg. Det var inte helt enkelt då fläckmarkberedningen medfört att jordmassor förflyttats i området. Anläggningen kunde i alla fall till slut lokaliseras och delar av den kom att undersökas. I anläggningen, som bestod av en mörk brunröd färgning med mängder av brända ben, med ett djup på ca 10-30 cm. En rotvälta och markberedningen har tyvärr flyttat om jordmassorna en del, vilket gör att delar av anläggningen med största sannolikhet inte varit fullt så djup som 30 cm.

Till vänster i bild skymtar den yta som handgrävdes i ett område med kvarts- och kvartsitavslag. I området med fyndpåsar till höger i bild påträffades anläggningen med brända ben. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Under vår fältarbetsvecka fick vi ett flertal besök av framförallt intresserade ortsbor. En del av besöken berodde på att vi vid fältarbetets start träffade på älgjaktlaget i området samt att vi kommunicerade löpande i lokala Facebookgrupper samt på Norrbottens museums Facebooksida under arbetets gång. Det är roligt med intresserad allmänhet och några av besökarna återkom vid flera tillfällen för att se hur vårt arbete fortskred.

På grund av att anläggningen, som tolkas som en härd/eldstad, blev större än beräknat och dessutom innehöll stora mängder brända ben valde vi att sålla ur den bortgrävda sanden från anläggningen i fält. Innehållet som blev kvar i sållet samlades in som preparat i påsar för vidare hantering inomhus.

I januari vattensållades jordpreparaten, då de brända benen tagit åt sig så mycket färg från den brunröda jorden att de var svåra att urskilja från grus och sand. Därefter fick preparaten torkas och sedan kunde benen plockas ut. Det blev lite mer än 1 kg ben – och då är en stor del av anläggningen kvar på boplatsen i Sammakko! Med tanke på att många benfragment bara är millimeterstora, så visar detta på att det finns en mycket stor mängd brända ben i härden.

Jordpreparaten under vattensållning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sammanlagt lite mer än 1 kg brända ben togs in från anläggningen. En del av benfragmenten är riktigt stora, som på bilden, medan andra benbitar endast är millimeterstora. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Analysen av benen har påbörjats av kollegan Emma Boman, som är både arkeolog och osteolog, det vill säga benexpert. Bland benen har hittills identifierats ren och fågel, men stora delar av benmaterialet har ännu inte hunnit analyseras. När den osteologiska analysen är gjord kommer brända ben att sändas för 14C-datering, då vi vill säkerställa tidigare dateringar.

Från anläggningen samlade vi även in en del jordprover: ett jordprov för makrofossilanalys, jordprov för lipidanalys (analys av fettsyror) samt ett litet kolfragment som hittades i botten av härden. Kollegan Ida Lundberg som är miljöarkeolog, gjorde analysen av makrofossilprovet från härden. Ida identifierade kolfragment, brända ben samt små avslag och splitter i kvarts och kvartsit i jordprovet. Kolet ur jordprovet skickades tillsammans med kolet från härdens botten till vedartsexperten Ulf Strucke. Vi sänder kol för vedartsanalys för att ta reda på kolets art och egenålder samt för att välja ut det kol som är bäst lämpat att datera. En tall kan ju till exempel bli flera hundra år gammal, medan kvistar och unga stammar är bättre lämpade att datera då de har en lägre egenålder. Det medför i sin tur att vi kan få en säkrare datering. Kolet som samlades in i botten av härden var tyvärr inte lämpligt för datering, så kol från en kvist eller ung stam som Ida plockade ut från jordprovet sändes istället. Resultatet av koldateringen kom i slutet av april, och stämde väl överens med tidigare dateringar: 7044-6700 f.Kr. med 95,4 % säkerhet. När det gäller lipidanalysen så tillkom tyvärr ingen ytterligare information som kan berätta om hur anläggningen har använts.

Mica Vesterlund, som var med och hittade boplatsen, är nu extraanställd arkeolog här på Norrbottens museum. Hon arbetar med att ordna upp stenmaterialet från Sammakko, vilket hon har berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

I slutet av april kom professorerna Per Möller och Svante Björck från Lunds universitet upp till Sammakko, för att genomföra sedimentprovtagning i några av sjöarna i närheten av boplatsen. Självklart gjorde undertecknad och Mica Vesterlund ett studiebesök för att se hur arbetet gick till. Vi lyckades tajma in den enda dagen med snålblåst och snöoväder på vägen upp till Sammakko. Dagen innan och dagen efter vårt besök hade Per och Svante soligt och fint…

Med hjälp av skoter bar det ut på en av sjöarna för provtagning, och en fin sedimentkärna kunde tas upp. Sedimentkärnan kommer att ligga till grund för en landskapsanalys och datering av deglaciationen i området. Genom dessa analyser kommer vi att få kunskap om vilken typ av landskapet som boplatsen låg i och när inlandsisen försvann från området. Vi ser med spänning fram emot resultaten!

Efter skoterfärd ut på en av provtagningssjöarna är det dags för en provborrning! Mica Vesterlund, Per Möller och Svante Björck i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Per Möller och Svante Björck genomför sedimentprovtagning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sedimentborrkärna. Sanden som övergår till silt till vänster är från när området senast blev fritt från inlandsisens grepp. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu under semesterperioder och fältsäsong så ligger arbetet med Sammakko relativt vilande. Till hösten kommer arbetet att återupptas igen. Resultaten från samtliga analyser kommer att föras in rapporten, som ska skickas in till Länsstyrelsen till årsskiftet. Det finns även planer på en gemensam vetenskaplig artikel tillsammans med Per Möller. Dessutom vill jag gärna återvända till Sammakko och berätta om resultaten av vårt arbete till människorna som bor i området. Kanske kan vi arrangera Arkeologidagen 2022 i Sammakko? Självklart har vi all anledning att återkomma och berätta om resultaten även här på Kulturmiljöbloggen, så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för forskningsundersökningen i Sammakko

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?

Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden

2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum

Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog