Vad djuren kan berätta

Animala ben, d.v.s. djurben, som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan berätta mycket för oss om en plats och hur den har nyttjats av forntidens människor. I veckans blogginlägg kommer jag att skriva om hur mycket information vi faktiskt kan få ut enbart genom att okulärt analysera djurbenen.

Genom att analysera de djurben som vi påträffar vid arkeologiska undersökningar kan vi bland annat få fram vilka arter som finns representerade i materialet, om det exempelvis finns ben efter ren, ko eller svin representerade. Men analyserna slutar inte där. Genom de analyser som osteologer utför kan vi även få fram hur gamla djuren var när de lämnade jordelivet, om de var drabbade av någon sjukdom, om det finns slaktspår och genom det kan vi även analysera och bedöma slaktmönster. Vi tittar även på hur många av varje art som finns representerade i materialet, för att nämna några exempel. Jag tänkte att vi nu ska fördjupa oss lite mer kring hur en osteolog kan arbeta med djurben.

Det första jag gör när jag ska analysera djurben, är att sortera materialet efter element. Detta innebär att jag sorterar upp benen/fragmenten så att alla kraniefragment ligger i en hög, alla fragment från överarmsben ligger i en hög osv. Därefter går jag vidare till att artbestämma varje fragment – när så är möjligt. Är benen kraftigt fragmenterade kan det saknas karaktäristiska drag och då kan det vara svårt att bedöma art. I de fallen kan vi istället bedöma om fragmenten kommer från ett stort eller litet däggdjur. Djur som kan vara lite kluriga är bland annat fågel och fisk. Ben ifrån både fisk och fågel är väldigt karaktäristiska till utseende – kort sagt ser man direkt att det är fågel respektive fisk. Här är det kluriga istället att lista ut vilken fisk- respektive fågelart det i sin tur rör sig om…

Så här kan brända ben se ut. Trots att benen kan vara kraftigt fragmenterade så går det ändå att få ut en hel del spännande information.
Foto: Norrbottens museum.

Vad en osteolog kan analysera:

På samma sätt som när en osteolog analyserar mänskliga kvarlevor så bedömer vi både ålder och kön även på djur när det finns förutsättningar för det. Precis som när vi analyserar mänskliga kvarlevor bedömer vi bäcken, kranium och om benen är fullt utvecklade på djuren för att bedöma ålder och kön. Har vi exempelvis en underkäke med tänder kvar kan vi genom att analysera tandframbrytning bedöma åldern även på djur.

Något som kan vara intressant med djurben är att identifiera slaktspår. Slaktspår kan bland annat bedömas efter snittspår och huggmärken. Identifierar man slaktspår så kan vi även bedöma slaktriktning, d.v.s. från vilket håll har man exempelvis styckat lårbenet? Var på benen finner vi snittspåren? Genom sådan frågeställningar kan vi identifiera eventuella slaktmönster och jämföra med andra lokaler vilket är otroligt spännande.

Det är inte helt ovanligt att vi får analysera just brända ben. Likaså här bedömer vi art och element, det är dock något svårare i och med att benen ofta utgörs av väldigt små fragment. När ben utsätts för hetta spricker de och fragmenteras. Men vid brända ben analyserar vi även förbränningsgrad vilket innebär att vi bedömer hur pass eldpåverkade benen är.

En annan spännande aspekt som man kan titta på är kvantifiering! Det låter troligtvis lite tradigt men när man väl fått kläm på de olika metoderna och ser vilken typ av information man kan få ut så är det otroligt roligt! Kvantifiering skulle kunna bli ett alldeles eget blogginlägg så jag kommer därför att begränsa denna del av inlägget något.

Inom kvantifiering finns det olika begrepp så som MNI (minimum number of individual = minsta antal individ) och MNE (minimum number of element = minsta antal element). Genom dessa metoder kan vi räkna ut hur många individer det finns av respektive art samt hur många element som finns representerade i materialet. Det finns, som jag skrev ovan, lite olika metoder man kan använda sig utav när det gäller kvantifiering och jag tänkte försöka beskriva hur man kan använda MNI på ett någorlunda förståeligt sätt (hoppas jag) nedan.

Ett relativt simpelt sätt att räkna ut MNI är att använda sig utav resultaten från MNE-bedömningen. Det svåra kan vara att bedöma hur många unika delar det finns av varje element, detta gäller såklart endast för fragmenterade ben. Om vi exempelvis har två proximala (den övre delen av lårbenet som utgörs av höftkulan och lårbenshalsen) delar av lårben (med intakta ledytor) från vänster sida varvid båda härstammar från fullvuxna djur samt en distal (den motsatta delen till den proximala delen, belägen nedåt mot foten i detta fall) del av ett lårben från höger sida som visar sig komma från ett ungt djur så kan vi genom detta avgöra att det finns minst tre individer i materialet. Jag har skrivit följande inlägg tidigare som även tar upp kvantifiering i ett mer skarpt läge: Åter till Gammelstad kyrkstad | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com).

Som ni ser på bilden är det inte alltid så stora fragment som man som osteolog har att arbeta med…
Foto: Norrbottens museum.

Nu ska vi ta del av några exempel där djurben har kunnat ge en hel del spännande information:

Ann-Chirstin Nilsson har i en artikel i Populär arkeologi skrivit om hur man genom analyser av djurben från boplatser kan få hintar om huruvida boplatserna har varit belägna vid kusten eller i inlandet samt om boplatserna har varit bebodda året runt eller enbart säsongsvis. Ann-Christin har i sin artikel sammanställt en tabell med fornlämningar i Norrbotten, deras höjd över vattnet samt vilka djur som påträffats vid respektive lämning. Genom tabellen går det bland annat att se att ben från säl, och närmare bestämt vikaresäl, dominerar i jämförelse med övriga arter. Vad gäller vikaresäl så finns det ben från i princip hela kroppen – hela kroppen finns alltså representerad. Detta indikerar att sälen har styckats på platsen. Något som lyfts i artikeln är att det enbart på några enstaka boplatser förekommer ben från säl tillsammans med älg/ren. Trenden som kan ses via tabellen är att där det förekommer säl, finns inte älg/ren och vice versa. Trots att det har funnits ett begränsat material att genomföra denna analys på tolkar Ann-Christin detta som att det skulle kunna vara så att folk har flyttat mellan kust och inland för att i huvudsak jaga säl respektive älg/ren under olika delar av året.

I Sven-Donald Hedmans avhandling Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD har Sven-Donald bland annat låtit analysera det benmaterial som påträffats vid en rad olika undersökningar i Norrland. Syftet med den osteologiska analysen var framför allt att artbestämma benen och även göra en uppskattning om hur många individer som fanns representerade (MNI). Genom att analysera det osteologiska materialet hoppades Sven-Donald på att kunna studera de näringar och resurser som nyttjats inom den tidsperiod som han har valt att fokusera sin forskning på. Sven-Donald skriver bland annat i hans resultatdel att ren tillsammans med ren/älg framträder som de viktigaste resurserna från mitten av vikingatid och framåt. Förekomsten av fisk (sik, gädda och abborre) i de analyserade materialen tycks starta från slutet av vendeltid till tidig medeltid, men fisk förekommer även i enstaka kontexter daterade till historisk tid. Fiskben dominerar i materialet från slutet av vendeltid fram till mitten av vikingatid, under denna period har inga säkra bedömningar av ren kunnat göras. Att ren förekommer från och med vikingatid skulle kunna indikera att en ekonomisk förändring sker i och med att fisk i kombination med ren dominerar under just vikingatid. Sven-Donald påpekar dock att de fragment som enbart kunnat bedömas till däggdjur utgör en osäker faktor som skulle kunna förändra hans slutsatser.

På bilden ser ni det material som mina kollegor samlade in vid undersökningen i Sammakko varvid jag är ansvarig för den osteologiska analysen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Detta var endast en liten inblick i hur mycket information vi faktiskt kan få fram genom att enbart titta på benen. Om man även gör kemiska analyser kan man även få fram den kunskap som ögat inte kan se.

Efterlysning! Som ni ser på bilderna det kan röra sig om väldigt små fragment vid analyser av djurben. Därför arbetar jag med att få ihop en ordentlig referenssamling som underlättar vid analyserna. Om ni därför påträffar djurben när ni är ute i skog och mark och vill skänka dem till oss tar vi tacksamt emot dem! Genom att ha en referenssamling kan analyserna bli ännu säkrare och vi kan få ut mer information om de människor som levde här i Norrbotten innan oss.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog/osteolog

Referenser:

Hedman, Sven-Donald. 2003. Boplatser och offerplatser. Ekonomisk strategi och boplatsmönster bland skogssamer 700-1600 AD. Studia archeologica universitatis umensis 17. Umeå

Lyman, R. Lee. 2012. Quantative Paleozoology. Cambridge University Press

Lyman, R. Lee. 2014. Vertebrate Taphonomy. Cambridge University Press.

Nilsson, Ann-Christin. 1991. Kust eller inland? Djurben kan ge svaret. Ingår i Populär arkeologi. – 0281-014X. ; 1991(9): nr 2, s. 26-27. Lund

En rörig massgrav och spännande isotopanalyser

Nu är det dags för ett osteologiskt gästbloggsinlägg igen. I början av 2014 gjorde jag en osteologisk analys på två skelettmaterial från Norrbottens museum, vilket jag berättade om i det här blogginlägget: Osteologisk analys pågår. De två materialen jag undersökte kom från en massgrav på Magasinsgatan i Luleå och en gravplats i Jävre utanför Piteå. Båda gravplatserna har föreslagits härröra från Finska kriget 1808-1809. Efter att ha gått igenom och dokumenterat alla skeletten återstod en bearbetning av resultatet samt att skriva en rapport. Detta har tagit längre tid än jag först trodde, eftersom jag har jobbat heltid som arkeolog sedan dess. Men även om rapporten inte är klar än så kan jag nu presentera några av resultaten.

I det förra inlägget skrev jag kort om Mind-beräkning, d.v.s. beräkning av minsta individantal i ett skelettmaterial. Att räkna ut hur många individer benen kommer från är en av de mest grundläggande delarna av en osteologisk analys. I fallet med massgraven på Magasinsgatan visade det sig svårare än vanligt, eftersom materialet var väldigt omrört. Varje skelett numrerades vid utgrävningen 1972 och dokumenterades i en rapport, men när jag öppnade påsarna med ben så bestod nästan varje ”skelett” av ben från flera individer, där det ofta inte gick att avgöra vilka ben som kom från den ursprungliga individen. Det fanns även en stor mängd ben och kranier som saknade någon närmare kontext, där det är oklart om de låg löst i massgraven eller egentligen tillhör något av de dokumenterade skeletten. De här oklarheterna kan ha uppstått redan vid insamlingen av benen i fält eller vid ompackning av benmaterialet vid något senare tillfälle.

Några av skeletten i massgraven på Magasinsgatan, såsom de dokumenterades vid utgrävningen. Ritning av Svend Bue-Madsen.

Några av skeletten i massgraven på Magasinsgatan, såsom de dokumenterades vid utgrävningen. Ritning av Svend Bue-Madsen.

Vid undersökningen 1972 dokumenterades 18 skelett. Eftersom jag inte kunde betrakta varje ”skelett” som en individ fick jag istället göra en Mind-beräkning för hela materialet, inklusive lösfynden, baserat på ett urval av benslag. Resultatet blev att det finns ben från minst 21 vuxna och ungdomar i övre tonåren, samt minst två barn i ca 10-15 års ålder. I materialet från Jävre fanns åtta individer, precis som det framgick av rapporten.

Sammanblandningen av skelettmaterialet från Magasinsgatan försvårade också köns- och åldersbedömningen. Vanligen kan ju osteologen, som på skeletten från Jävre, titta på ett mer eller mindre helt skelett och väga samman olika bedömningar och mått till en helhetsbedömning av individen. Men när det är oklart vilka ben som hör till vilken individ kan man bara bedöma enskilda ben, och får då en lägre grad av säkerhet. Jag gjorde därför en summering av de benslag där flest antal ben var kompletta nog att könsbedömas, vilket var 20 kranier och 19 högersidiga bäckenben. Båda resultaten visar samma tendens, nämligen att drygt hälften av individerna har kvinnliga drag, ungefär en fjärdedel har manliga drag och cirka en femtedel inte säkert kunde bedömas till varken man eller kvinna.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på kranier.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på kranier.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på höger bäckenben.

Könsfördelning i materialet från Magasinsgatan beräknat på höger bäckenben.

På samma sätt var åldersfördelningen komplicerad att beräkna för materialet från Magasinsgatan. Jag valde ut en metod för åldersbedömning, besiktning av ytan facies auricularis, som jag använde på alla bäckenben där denna yta fanns bevarad. Det var en metod som kunde tillämpas på de flesta skelett i materialet, och som även ger tydliga och korta åldersintervall. Bäckenben från 14 vuxna kunde åldersbedömas på detta sätt. De två barnen i 10-15-årsåldern kunde dessutom åldersbedömas utifrån benlängd och graden av sammanväxning av olika benelement. Åldersfördelningen är ganska bred, med en tyngdpunkt omkring 35-39 år och en annan vid 45-49 år.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Magasinsgatan.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Magasinsgatan.

Köns- och åldersbedömningen var enklare att göra på de åtta individerna i Jävregravarna, eftersom varje skelett kunde bedömas som en helhet. Jag använde samma metoder som på benen från Magasinsgatan, för att kunna jämföra de två materialen. Fem individer bedömdes till män och två till kvinnor. En ung person kunde inte könsbedömas. Medelåldern var relativt ung, med fyra individer i 30-34 års ålder och bara en över 40 år.

Könsfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Könsfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Åldersfördelning i skelettmaterialet från Jävre.

Sammanfattningsvis skiljer sig de två materialen åt på flera sätt, men det finns också likheter. Till att börja med är materialet från Magasinsgatan större och mer heterogent. Där finns ben från minst två barn, men även från flera personer över 45 års ålder. Skeletten från Jävre är åldersmässigt mer sammanhållna. I båda materialen finns både kvinnor och män representerade, med en högre andel kvinnor i massgraven från Magasinsgatan.

En av de viktigaste frågeställningarna i projektet har varit vilka grupper som de två gravmaterialen representerar. Vi vet från historiska källor att den så kallade fältsjukan krävde många offer både bland soldaterna och lokalbefolkningen under 1808-1809 års krig. En hypotes har varit att massgraven på Magasinsgatan, i utkanten av dåtidens Luleå, anlades just på grund av de höga dödstalen bland både soldater och ortsbor. Knappar som skulle kunna komma från uniformer hittades i graven. Gravarna från Jävre omfattar fem gravar, varav en dubbelgrav och en trippelgrav, anlagda intill varandra. Ett av fynden därifrån är ett hängsmycke i form av ett kors som kan tolkas som ortodoxt. Därför har det föreslagits att det är ryska soldater som har begravts där.

När vi nu kan se att både män, kvinnor och barn ingår i materialet från Magasinsgatan verkar det troligt att en stor andel av individerna där faktiskt representerar lokalbefolkningen. Vad gäller gravarna från Jävre blir det lite problematiskt att tolka dem som soldatgravar i och med kvinnorna som ingår där. Å andra sidan var det inte ovanligt att en krigshär hade med sig en tross av människor som inte var soldater, där olika yrkesgrupper och hela familjer kunde ingå. Kvinnliga soldater har förstås också förekommit i alla tider. Det har dock varit svårt att hitta någon närmare information om den ryska härens sammansättning i svensk litteratur.

För att få några ytterligare pusselbitar till min tolkning vände jag mig till den laborativa arkeologin och fick möjlighet att låta göra analyser av stabila isotoper av kol (C), kväve (N) och svavel (S), tack vare ett bidrag från Stiftelsen Längmanska kulturfonden. Halten av kol- och kväveisotoperna visar vilket slags diet en individ har haft. C-13-värdet anger om proteinet i kosten har haft huvudsakligen marina eller landlevande källor. N-15-halten visar hur långt upp i näringskedjan individen ligger, t ex om hen ätit huvudsakligen växtätare eller rovdjur/rovfiskar. När man fogar samman dessa värden kan man få en tydligare bild av individens diet, och ju fler individer, desto mer säger resultatet om populationen. S-34-halten avspeglar istället svavelhalten i berggrunden där den föda man har ätit kommer ifrån, och kan därför säga något om huruvida individen har rört sig från sin ursprungliga hemtrakt eller inte.

Jag lämnade in prover från tre av individerna från Jävre och fyra från Magasinsgatan. Dessutom analyserades ett ben från nötkreatur som låg i fyllningen till massgraven på Magasinsgatan, samt två andra djurben som hittats vid arkeologiska undersökningar i Gammelstad. Djurben från samma tid och plats som de människoben man är intresserad av ger nämligen goda referensvärden att jämföra svavelisotophalten med. Tyvärr gick det inte att få tag på lämpliga djurben från Jävre att analysera.

Individerna från Jävre hade mycket homogena isotopvärden, vilket tyder på att de haft ungefär samma diet hela livet och att alla tre kommer från samma plats. Skillnaden i svavelisotopvärdet var stor jämfört med djurbenen från Luleå och Gammelstad. De hade alltså inte sitt ursprung i Luleåtrakten, men vi kan inte utifrån det säga om de kommer från Jävre eller någon helt annan plats. Kol- och kvävevärdena låg på en nivå som är vanlig för jordbrukande populationer under historisk tid, troligen med ett begränsat inslag av insjöfisk.

Skeletten från Magasinsgatan hade en större inbördes variation i både kol- och kväveisotopvärden, med ett större inslag av sötvattensfisk i dieten. Även svavelisotopvärdena varierade stort mellan de fyra individerna och låg också långt från referensproverna. Det betyder att de troligen kommer från olika platser och att ingen av dem kommer från Luleå. Det är ett oväntat och spännande resultat mot bakgrund av massgravens läge precis i utkanten av det tidiga 1800-talets Luleå. Men eftersom bara fyra individer av 23 har provtagits så kan det finnas andra som har hört hemma i staden.

Går det då att dra några slutsatser om vilka som begravdes på de båda platserna? Nja, det blir svårt att säkert säga något om den saken. Vad gäller skeletten från Jävre så kommer alltså minst tre av dem från samma plats och har haft en likartad diet. Det faktum att gravarna ligger just i Jävre och inte på sockenkyrkogården tyder på att något ovanligt, som en epidemi, har inträffat, med många dödsfall under kort tid. Det skulle också kunna betyda att de som begravdes där kanske inte tillhörde ortsbefolkningen, utan var förbipasserande främlingar, vilket även korset av ortodox typ talar för. Att detta skett under 1808-1809 års krig är mycket möjligt, men att de gravlagda faktiskt varit ryska soldater är vanskligt att påstå.

Massgraven på Magasinsgatan har uppenbarligen också tillkommit under speciella omständigheter, där minst 23 människor begravts under kort tid. Kropparna låg i olika riktningar och ställningar, vilket tyder på att de snarast kastats ned i gropen. Detta stämmer väl in med en epidemisk sjukdom med ett snabbt förlopp. Eftersom de döda i massgraven är både män, kvinnor och barn är det sannolikt att de flesta av dem har tillhört civilbefolkningen. Svavelisotoperna antyder dock att en del av dem har rört sig in till Luleå från andra platser, vilket inte är orimligt under en orolig tid såsom ett krig.

Närmare sanningen än så är det nog svårt att komma just nu, men ibland är det också tjusningen med arkeologi. Med hjälp av olika tvärvetenskapliga pusselbitar går det i alla fall att få en lite mer komplett helhetsbild av ett tidigare ganska anonymt fyndmaterial.

Lisa Hartzell