Fornminnesinventering i Norrbotten

Nu i november går tankarna mot nästa års planering och budget. En del i det är även äskandet av Riksantikvarieämbetets (Raä) medel för kulturmiljövård (mer info via länk nedan). Det söks via Länsstyrelsen vid mitten av månaden. Min plan är att söka pengar för fornminnesinventering och det är även temat på veckans blogginlägg.

Fornminnesinventeringen har sina rötter i den så kallade rannsakningen 1666. Då kom den första nationella uppmaningen till dokumentation av landets kulturhistoria. ”Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter” kan ses som vår (och världens) första kulturminneslag. Det var kyrkans män som fick uppdraget att dokumentera bland annat borgar, fornborgar, runstenar, gravhögar och gravstenar samt ”Alla ting som kan tjäna som minnesmärke över någon historisk bedrift, person, ort eller släkt.” Syftet med rannsakningen var att lämningarna skulle skyddas ”til Wåra förfäders och hele Wårt Rijkes odödelige Beröm”. Här anar vi 1600-talets anda där det var viktigt att hävda rikets gamla och ärofyllda historia för att bekräfta rätten till marken.

Rannsakningarna nådde tyvärr inte så långt norrut som till vårt län. Det finns i alla fall inget noterat i de rapporter som finns, men resultat från Lappland presenteras i Scheffreus ”Lapponia” som kom ut 1673. Rannsakningen bedrevs fram till 1693 då Johan Hadorph, Sveriges förste riksantikvarie och eldsjälen bakom projektet, avled. Det skulle sedan dröja över 240 år innan nästa rikstäckande rannsakning. Därmed inte sagt att det inte samlades in antikvariska uppgifter under den tiden! Det skulle bli ett långt blogginlägg om jag presenterade alla inventeringar som utfördes, men det kan få bli innehåll i ett annat inlägg.

1938 påbörjades Raäs systematiska fornminnesinventering inför Lantmäteriets ekonomiska kartläggning. 1945-1951 berördes Norrbottenskusten och det kustnära inlandet av den inventeringen. Knappa resurser och ett begränsat kunskapsläge gjorde att man gick på tips och registrerade tydliga och ofta redan kända lämningar, såsom gravrösen, tomtningar, labyrinter, offerplatser, visten och fångstgropar. Under 1960- och 1970-talen inventerades delar av inlandets skogs- och fjällområden, men även den inventeringen var ytterst översiktlig, framförallt i fjällen.

Tomtning på Stor-Räbben, Piteå skärgård.

Tomtning på Stor-Räbben, Piteå skärgård.

I och med en ny ekonomisk kartläggning inrättade Raä ett regionkontor i Luleå 1984, med ansvar för fornminnesdokumentationen i Norrbotten och Västerbotten. Kontoret hade under sin glans dagar sex tillsvidareanställda arkeologer och under fältsäsongen uppåt ett 30-tal extraanställda arkeologer. Man upprättade ett forsknings- och utvecklingsprogram (FoU) för övre Norrland där fem prioriteringsområden presenterades: förhistoriska boplatser, den nutida skärgårdens fornlämningar, medeltida och yngre bebyggelselämningar, fornlämningar i det samiska kulturlandskapet samt gravar från stenåldern och jägarsamhällen i övre Norrland. Syftet med FoU-programmet var dels kompetensutveckling av personalen, dels att skapa en större medvetenhet om övre Norrlands intressanta forntid, samt att stimulera forskningen på området. Ett antal doktorander deltog i arbetet och det var inte bara inventering som bedrevs i regionkontorets regi. Specialkarteringar, undersökningar och analyser utfördes också på intressanta objekt. Även en del specialinventeringar utfördes inför planerade exploateringar, på förfrågan av externa uppdragsgivare – ren uppdragsarkeologi alltså.

Fornminnesinventeringen omorganiserades 1995 och regionkontoret i Luleå lades ner. Ansvaret fördelades på de regionala museerna Ájtte, Silvermuseet och Norrbottens museum, i samarbete med Raä och Länsstyrelsen. I denna form bedrevs fornminnesinventeringen fram till 2002. Det första året under denna period utfördes inventeringen utifrån två olika utgångspunkter. I Jokkmokk utgick man från olika ekologiska zoner och i Arjeplog lades områdena ut slumpmässigt. Den fortsatta inventeringen bedrevs enligt Arjeplogs-modellen, med ett basrutnät som är jämnt fördelat över länet.

Inventerade kartblad 1984-2011. ©Lantmäteriet i2013/00378

Inventerade kartblad 1984-2011. ©Lantmäteriet i2013/00378

De vita ytorna på kartbilden är de som inte har genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen (1984 och framåt) och de svartrutiga har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar. Blå och rosa kartblad är sådana som inventerats efter 2002, dels i det rikstäckande projektet Skog och historia, dels i andra inventeringar. De senare utgörs av både formell fornminnesinventering (2008 och 2010) och av specialinventeringar (2009 och 2011). Vid den formella fornminnesinventeringen har Raä varit garant för arbetet och stått för största delen av finansieringen. Specialinventeringarna har utförts av Silvermuseet och Norrbottens museum, dels i samarbete och dels var för sig. Dessa har haft samma upplägg som den formella inventeringen, men finansierats av respektive institution.

Som ni ser finns det ett behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten. Inte minst med tanke på det intensiva skogsbruket i just de områden som inte inventerats. De vita ytorna utgör drygt 50 % av länet. Därför är det dags att äska om inventeringsmedel till Norrbotten!

Idag gick det bättre med bilderna 🙂

Och här är länken till Raäs hemsida om Kulturmiljöanslaget:
http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/bidrag-anslag/kulturmiljovardsanslaget/

Vid tangentbordet
/Åsa Lindgren

4 svar på ”Fornminnesinventering i Norrbotten

  1. Pingback: Barna Hedenhös och stenålder i Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

  2. Pingback: 10 år som arkeolog på Norrbottens museum | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

  3. Pingback: Inventering av markberedda skogsområden | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

  4. Pingback: Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Lämna ett svar