Mitt i den intensiva fältsäsongen brukar det varje år läggas en utåtriktad dag för att visa allmänheten senaste nytt som hänt inom arkeologi i Sverige. Initiativet till Arkeologidagen, den sista söndagen i augusti kommer från Riksantikvarieämbetet och alla länsmuseer brukar tillfrågas om de har möjlighet att delta. Ytterligare några arkeologiska institutioner brukar också delta i arkeologidagen,
Det brukar vara ganska lätt att ordna en arkeologidag om man har en pågående grävning, någonstans nära där det finns många intresserade människor. Intresset för arkeologiska utgrävningar är alltid stort. Med litet övertalning och litet morötter brukar också arkeologerna kunna tänka sig att jobba extra den söndagen, även om helgvilan oftast är efterlängtad om veckans arbete har varit hårt, tungt och regnigt.
Det är litet svårare att ordna en bra arkeologdag när årets fältsäsong nästan uteslutande handlar om utredningar/inventeringar i väglöst land, eller längs med vägar som ligger väldigt långt bort från den intresserade allmänheten. Hur ska man locka småbarnsfamiljer och gammelfarfar att gå tre kilometer genom myrmarker och hyggesplanteringar för att se på fornlämningar? Lösningen för oss den här sommaren var att köra en favorit i repris.
Frida Palmbo och jag åkte därför till Aareavaara i Pajala kommun, för att berätta om de hittills äldsta daterade boplatser som påträffats i Norrbotten; de 10600 år gamla kustboplatserna öster om dagens Aareavaara by. Jag har skrivit en hel del om de boplatserna tidigare här i arkeologibloggen, så jag ska inte upprepa mig. Ni får ta det som en subjektiv åsikt från min sida, men platsen är alldeles fantastisk och värd att berätta om.
Vi fick hjälp av markägaren B-G Niska som bokade byagården i Aareavaara och hjälpte oss att sätta upp affischer. Jag satte själv upp en affisch i Junosuando någon vecka innan i samband med att jag rekognoserade inför en annan utredning som vi ska utföra i Pajala kommun. Resultatet blev över förväntan. Byagården blev nästan helt fylld, det var inte många stolar som var lediga. Vi räknade till nästan 30 personer, både vuxna och barn. Där kom människor från byn, men också från Pajala och Junosuando. Den senare byn ligger 8 mil från Aareavaara.
Vi började med en bildvisning där Frida sufflerade mig, när jag berättade om resultaten från 2010 års grävning och resultaten från de kvartärgeologiska och paleoekologiska insatserna som utfördes av geologer från Lunds universitets samma år. Den arkeologiska utgrävningen 2010 gav ett arkeologiskt fyndmaterial och exaktare dateringar, och de geologiska insatserna gav en bild av landskapet när de kortvariga boplatserna användes och en datering på när inlandsisen smälte bort från området.
Olof pratar om Aareavaaraboplatserna med powerpoint-bild i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum
Intresserade åhörare i byagården i Aareavaara. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum
Större delen av dem som kommit till byagården följde också med ut till de låga kullarna som boplatserna ligger på. Det går att köra bil nästan ända fram. Där berättade Frida om hur vi hittade platsen och beskrev hur den såg ut för 10600 år sedan; en ö i en skärgård alldeles intill den stora glaciärisen, beväxt med videsnår och enstaka fjällbjörkar. En helt annorlunda natur än den tallskogsmark som finns där idag. Det ställdes många frågor och vi hade ett mycket trevligt samtal med dem som lyssnat på oss.
Samling på Kulle 1 bästa utsiktspunkten över området. Foto G Östlund
Frida förklarar hur landskapet sett ut och vilka delar av Norrbotten som fornminnesinventerats. Foto G Östlund
Olof och Frida pratar på kulle 3, där boplatsen ligger alldeles intill myren (ett sund för 10600 år sedan) som Olof pekar mot med tummen.. Foto: G Östlund
Vi fick höra i efterhand att det hela varit väldigt uppskattat. Speciellt kombinationen av föreläsningen inomhus och sedan utflykten till platsen för de två boplatserna fick positiv respons. Att få se kartor med Ancylussjön (det dåtida Östersjön) och högsta kustlinjen vid boplatserna, flygfoton, fynd, bilder och ritningar från grävningen, gav en grundkunskap som sedan gjorde att besöket av platsen ute i naturen blev så mycket mer givande. Roligt att höra, och någonting att ta till sig till kommande visningar.Arkeologidagen startade 11.00 på söndagen, men eftersom vi ville förbereda genom att besöka boplatserna innan, för att se hur det såg ut där nu, så åkte vi de 25 milen till Aareavaara redan på lördag eftermiddag. Vi kunde ju naturligtvis inte låta bli att se om någonting nytt hade kommit fram i nya rotvältor från omkullblåsta träd, eller i kanten på grustäkten på ”kulle 1” den enda av kullarna som har kvar ett orört vegetationstäcke, (och samtidigt den enda av kullarna som aldrig ingått i en utredning).
Svaret på frågan: Vad gör en arkeolog sent en lördagkväll i Pajala kommun? Det svaret ser ni på bilden här nedanför.
Olof söker boplatsspår grustäktskanten på kulle 1. ”Det borde finnas, det måste finnas en boplats på den här kullen också…!” Foto Frida Palmbo
Vid tangentbordet idag: Olof Östlund
Tidigare blogginlägg om stenåldersboplatserna i Aareavaara:
http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/03/16/det-du-ger-far-du-tillbaka/
http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/11/11/hur-gammalt-ar-det-inte-helt-latt-att-lasa-sig-till/
http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/09/30/engagemang-nar-man-sugs-upp-av-sitt-intresse/