Global industriarkeologi i Torne älvdal

Den industriella revolutionen är en av de mest omfattande historiska förändringsprocesser vi känner till. Kanske är det bara dagens digitala revolution som är mer genomgripande än det tidigmoderna samhällets industrialisering?

Det är allmänt känt att den industriella revolutionen startade i England genom en rad samverkande faktorer såsom tillgång på råvaror, arbetskraft, innovationer och marknader. Det är inte lika uppmärksammat att förändringarna i produktionen krävde kapital som ofta genererats genom den transatlantiska slavhandeln. Överskottet från Karibiens och Nordamerikas slavplantager kunde återinvesteras i överdådiga fastigheter och herrgårdar i England eller Nederländerna och i annan lyxkonsumtion. Idag är många av dessa anläggningar populära besöksmål eller fungerar som inramningar åt film eller tv-serier, levande studior för drömmen om en svunnen tid.

En annan typ av återinvestering av slavekonomins vinster, handlade om produktion av allehanda produkter, som till exempel industriell tillverkning. Billiga och effektiva redskap och verktyg, tillverkade under industriella former, var i sin tur nödvändiga för produktionen på plantagerna. En annan faktor som var av betydelse för det industriella genombrottet var det högkvalitativa järn som behövdes för att framställa stål. Järn i all ära men det var stålet som lade grunden för ångmaskiner och atlantångare och detta järn, särskilt under den tidigaste industriella fasen, kom ofta från Sverige.

Järnets betydelse är känt, men även koppar kom vanligen också från Sverige och var eftertraktad på den internationella marknaden. I England och Nederländerna användes koppar till att förstärka de oceangående skeppens skrov för att bättre motstå påfrestningarna i tropiska farvatten, men även för att framställa kärl för sockerkokning. Den globala handeln med socker, tobak och slavar hade inte varit möjlig utan metaller från Sverige.

Kopparen användes också till en annan sak: att framställa mässing, vilket i sin tur var eftertraktat på de västafrikanska och nordamerikanska marknaderna under 1600- och 1700-talen. Av mässing tillverkades prosaiska ting som hakar och hyskor till klänningsliv och korsetter, urtavlor och klockor, samt kandelabrar och ljusplåtar. Samtliga dessa ting var av avgörande betydelse för det moderna samhället. Fickuren var betydelsefulla för en ny och modern tidsuppfattning. Tid var pengar och båda kunde räknas, sparas och investeras.

018428

Ljusstake av mässing. Foto: Norrbottens museums bildarkiv, inventarienummer 018428.

000342

Urtavla till väggur, i bly, mässing och furu. Själva tavlan är fästad på en träplatta. Runt urtavlan finns genombrutna mässingsbeslag.    Foto: Norrbottens museums bildarkiv, inventarienummer 000342.

De nya ljuskällorna kunde både förlänga arbetsdagen och skapa förutsättningar för ett mer omfattande sällskapsliv. Två aspekter som hör moderniteten till. Det moderna samhället består lite förenklat av järn, stål, koppar och mässing, och det är här som den tidigmoderna exploateringen av Torne älvdal kommer in.

000321

Lampett med spegelreflektor, i glas och mässing. Spegeln har slipad skiva med inramning av mässing. Över- och underpartier med dödsemblem m.m. i gjuten framställning. Från gamla Rådhuset i Luleå. Foto: Norrbottens museums bildarkiv, inventarienummer 000321.

På 1640-talet hittades järn och koppar i Junosuando och snart etablerades bruk i både Junosuando Masugnsby (Junosuanto/Čunusavvon), och i Kengis/Köngänen/Geavŋŋis. Drivande var både kronan, Torneborgare och enskilda aktörer som Arendt Grape. Det visade sig emellertid vara dyrt att nå framgång och Grape sålde huvuddelen av företaget till de nederländska bröderna Abraham och Jakob Momma, senare adlade Reenstierna. Historien är väl känd i Tornedalen, om hur de nederländska bröderna med nit och flit investerade i Torneverken och byggde upp en veritabel industrikoncern som sträckte sig från Leppäkoski vid Vittangi älv, nära Jukkasjärvi/Čohkkiras, via Svappavaara/Vaskivuori/Veaikevárri, Masugnsbyn och Kengis, till Torneå stad. Men detta är bara en del av historien. Grape och bröderna Momma hade aldrig kunnat anlägga några bruk om det inte vore för de många samiska och finska malmletare, arbetare, kolare, kuskar, handlare, vägfinnare med flera. Kengis bruk omtalas ofta i termer av världens nordligaste bruk och med den nordligaste herrgården. Det kan på sätt och vis stämma, men det är bara ett av flera möjliga perspektiv. Vi kan också se Kengis som en mittpunkt i en större industrikoncern. Torneverken under 1600-talets mitt var en global industri mitt i världen. Kengis bruk var inte beläget längre bort än marknaden var för dess produkter: det vill säga Västafrika eller Nordamerika. För arbetarna på bruken och i gruvorna var det ju inte heller världens ände. Visst kom en del från Södermanland, Uppland och till och med Nederländerna, men de flesta kom från det omkringliggande lokalsamhället vare sig deras första språk var samiska eller finska.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. I bakgrunden ses bruksskrivarens gård från 1600-talet.

För bröderna Momma stod förhoppningen i att lägga under sig ännu en del av den globala marknaden för koppar och mässing. Genom förvärvet av Kengis och av huvuddelen av Sveriges mässingsbruk hade bröderna en världsledande ställning inom mässingsproduktion. För de lokalboende kom de nya bruken med sin växande handel att medföra ökade ekonomiska möjligheter, men också ett större tryck på landskapets resurser, på rennäringen, på fisket, på skogarna som höggs ned.

Nordin-Ojala-Figure 9

Pollett från Kengis bruk med bröderna Momma Reenstiernas symbol, den stegrande renen.  Foto: Kungliga Myntkabinettet.

Kriget med Danmark 1676–1679 och en sviktande världsekonomi ledde till konkurs och Torneverken lades ned för denna gång. Kopparindustrin i Tornedalen var inte helt igenom en lysande affär, men den förefaller inte heller ha gått direkt dåligt. Industrins nedläggning på 1670-talet berodde snarare på globala konjunkturer än på lokal produktion. Den tidigmoderna gruvnäringen skiljer sig kanske inte så mycket från dagens i det avseendet.

Produktionen i Torneverken kom snart igång igen mot 1600-talets slut, men bara i begränsad skala. Omfattningen av den industriella produktionen i Tornedalen kom inte att återfå volymerna från 1600-talet förrän efter öppnandet av gruvan i Kiruna, Luossavaara, men det är en annan historia.

*

Jonas Monié Nordin, forskare i historisk arkeologi och projektledare för forskningsprojektet En kolonial arena som bekostats av Vetenskapsrådet, har under åren 2014–2017 studerat integreringen av norra Sveriges inland i en global ekonomi.

Arkeologisöndagen – och svaret på vad en arkeolog gör sent på en lördagskväll.

Mitt i den intensiva fältsäsongen brukar det varje år läggas en utåtriktad dag för att visa allmänheten senaste nytt som hänt inom arkeologi i Sverige. Initiativet till Arkeologidagen, den sista söndagen i augusti kommer från Riksantikvarieämbetet och alla länsmuseer brukar tillfrågas om de har möjlighet att delta. Ytterligare några arkeologiska institutioner brukar också delta i arkeologidagen,

Det brukar vara ganska lätt att ordna en arkeologidag om man har en pågående grävning, någonstans nära där det finns många intresserade människor. Intresset för arkeologiska utgrävningar är alltid stort. Med litet övertalning och litet morötter brukar också arkeologerna kunna tänka sig att jobba extra den söndagen, även om helgvilan oftast är efterlängtad om veckans arbete har varit hårt, tungt och regnigt.

Det är litet svårare att ordna en bra arkeologdag när årets fältsäsong nästan uteslutande handlar om utredningar/inventeringar i väglöst land, eller längs med vägar som ligger väldigt långt bort från den intresserade allmänheten. Hur ska man locka småbarnsfamiljer och gammelfarfar att gå tre kilometer genom myrmarker och hyggesplanteringar för att se på fornlämningar? Lösningen för oss den här sommaren var att köra en favorit i repris.

Frida Palmbo och jag åkte därför till Aareavaara i Pajala kommun, för att berätta om de hittills äldsta daterade boplatser som påträffats i Norrbotten; de 10600 år gamla kustboplatserna öster om dagens Aareavaara by. Jag har skrivit en hel del om de boplatserna tidigare här i arkeologibloggen, så jag ska inte upprepa mig. Ni får ta det som en subjektiv åsikt från min sida, men platsen är alldeles fantastisk och värd att berätta om.

Vi fick hjälp av markägaren B-G Niska som bokade byagården i Aareavaara och hjälpte oss att sätta upp affischer. Jag satte själv upp en affisch i Junosuando någon vecka innan i samband med att jag rekognoserade inför en annan utredning som vi ska utföra i Pajala kommun. Resultatet blev över förväntan. Byagården blev nästan helt fylld, det var inte många stolar som var lediga.  Vi räknade till nästan 30 personer, både vuxna och barn.  Där kom människor från byn, men också från Pajala och Junosuando. Den senare byn ligger 8 mil från Aareavaara.

Vi började med en bildvisning där Frida sufflerade mig, när jag berättade om resultaten från 2010 års grävning och resultaten från de kvartärgeologiska och paleoekologiska insatserna som utfördes av geologer från Lunds universitets samma år. Den arkeologiska utgrävningen 2010 gav ett arkeologiskt fyndmaterial och exaktare dateringar, och de geologiska insatserna gav en bild av landskapet när de kortvariga boplatserna användes och en datering på när inlandsisen smälte bort från området.

Olof pratar om Aareavaaraboplatserna med powerpoint-bild i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Olof pratar om Aareavaaraboplatserna med powerpoint-bild i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Intresserade åhörare i byagården i Aareavaara. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Intresserade åhörare i byagården i Aareavaara. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

 

Större delen av dem som kommit till byagården följde också med ut till de låga kullarna som boplatserna ligger på. Det går att köra bil nästan ända fram. Där berättade Frida om hur vi hittade platsen och beskrev hur den såg ut för 10600 år sedan; en ö i en skärgård alldeles intill den stora glaciärisen, beväxt med videsnår och enstaka fjällbjörkar. En helt annorlunda natur än den tallskogsmark som finns där idag. Det ställdes många frågor och vi hade ett mycket trevligt samtal med dem som lyssnat på oss.

Samling på Kulle 1 bästa utsiktspunkten över området. Foto G Östlund

Samling på Kulle 1 bästa utsiktspunkten över området. Foto G Östlund

Frida förklarar hur landskapet sett ut och vilka delar av Norrbotten som fornminnesinventerats. Foto G Östlund

Frida förklarar hur landskapet sett ut och vilka delar av Norrbotten som fornminnesinventerats. Foto G Östlund

Olof och Frida pratar på kulle 3, där boplatsen ligger alldeles intill myren (ett sund för 10600 år sedan) som Olof pekar mot med tummen.. Foto: G Östlund

Olof och Frida pratar på kulle 3, där boplatsen ligger alldeles intill myren (ett sund för 10600 år sedan) som Olof pekar mot med tummen.. Foto: G Östlund

 

Vi fick höra i efterhand att det hela varit väldigt uppskattat. Speciellt kombinationen av föreläsningen inomhus och sedan utflykten till platsen för de två boplatserna fick positiv respons. Att få se kartor med Ancylussjön (det dåtida Östersjön) och högsta kustlinjen vid boplatserna, flygfoton, fynd, bilder och ritningar från grävningen, gav en grundkunskap som sedan gjorde att besöket av platsen ute i naturen blev så mycket mer givande. Roligt att höra, och någonting att ta till sig till kommande visningar.Arkeologidagen startade 11.00 på söndagen, men eftersom vi ville förbereda genom att besöka boplatserna innan, för att se hur det såg ut där nu, så åkte vi de 25 milen till Aareavaara redan på lördag eftermiddag. Vi kunde ju naturligtvis inte låta bli att se om någonting nytt hade kommit fram i nya rotvältor från omkullblåsta träd, eller i kanten på grustäkten på ”kulle 1” den enda av kullarna som har kvar ett orört vegetationstäcke, (och samtidigt den enda av kullarna som aldrig ingått i en utredning).

Svaret på frågan: Vad gör en arkeolog sent en lördagkväll i Pajala kommun? Det svaret ser ni på bilden här nedanför.

Olof söker boplatsspår grustäktskanten på kulle 1. ”Det borde finnas, det måste finnas en boplats på den här kullen också…!” Foto Frida Palmbo

Olof söker boplatsspår grustäktskanten på kulle 1. ”Det borde finnas, det måste finnas en boplats på den här kullen också…!” Foto Frida Palmbo

 

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Tidigare blogginlägg om stenåldersboplatserna i Aareavaara:

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2012/03/16/det-du-ger-far-du-tillbaka/

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2012/02/03/manniskor-ar-manniskor-jag-tror-att-de-alskade-sina-barn-de-ocksa/

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/11/11/hur-gammalt-ar-det-inte-helt-latt-att-lasa-sig-till/

https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/09/30/engagemang-nar-man-sugs-upp-av-sitt-intresse/