Kangosboplatsen och den döda älvfåran – början på Mellan is och hav-projektet

”Hej, det är Carina. Var är du någonstans?” Carina Bennerhags röst hördes i min mobiltelefon.
”Jag jobbar på Coop Forum nu under vintern. Står högst upp på en stege och lastar matvaror på en hylla.”
”Gå ned från stegen, så att du inte faller ned. Vi har fått dateringen på Kangos-boplatsen och den är gammal. Mycket gammal…”

Ungefär så minns jag att telefonsamtalet började någon gång på vintern 2004/2005. Då växlade jag fortfarande mellan arkeologijobb på sommaren och vinterjobb på Konsum i Skellefteå. Det är en nödvändighet för de flesta arkeologer i början av karriären att ha ett extrajobb vid sidan av, för att kunna försörja sig. (Eftersom jag då ”bara” varit yrkesverksam sedan 1996 var jag fortfarande att betrakta som ung i branschen).

Boplatsen som ligger 3,2 km norr om Kangos och ca 45 km nordväst om Pajala, upptäcktes vid fornminnesinventeringen 1993. (I fornminnesregistret FMIS heter boplatsen Raä Junosuando 22:1). I vegetationsfria markskador intill väg 886 mellan Kangos och Huukanmaa påträffades kvartsavslag och brända ben. Vi åkte dit sommaren 2004 för att göra en förundersökning med anledning av att landsvägen skulle breddas. Uppgiften var att avgränsa boplatsens storlek inom det tänkta vägarbetsområdet och ta reda på vad det var för typ av boplats och hur gammal den var.

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kangosboplatsen (Raä Junosuando 22:1). Sandkullen där boplatsen ligger. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Vid grävningen påträffades boplatsmaterial i en sträcka av ca 15 m längs med vägen från norr till söder. Hur stor boplatsen var österut vet vi inte eftersom vi inte hade tillstånd att gräva utanför det område som skulle påverkas av vägbreddningen. Mängden boplatsmaterial var mycket litet i förhållande till de ytor vi grävde och boplatsen gav intryck av att vara en tillfällig boplats, alltså ett tillfälligt läger.

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Markskadan i vilken boplatsen först påträffades och där vi senare hittade en härdgrop. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Boplatsen hade bearbetat stenmaterial av kvarts och kloritskiffer (samma typ av stenmaterial som påträffades år 2009 på boplatserna i Aareavaara). Där fanns också en städ-sten, alltså en sten som tjänat som underlag för ”stensmeden”. Inga andra stenar fanns i den sandiga marken och det var tydligt att den här litet större stenen fått krosskador på en sida, mot vilket den sten som bearbetats hållits, samtidigt som smeden slagit till med en knacksten (hammarsten). På platsen fanns två skilda koncentrationer med avslagsmaterial från stenbearbetningen. Däremellan var det tomt.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

Städstenen från Kangosboplatsen. ©Norrbottens museum. Foto Daryoush Tamasebi.

En anläggning upptäcktes vid den ena avslagskoncentrationen och den grävdes delvis ut. Anläggningen var en liten härdgrop med innehåll av rödbränd sand, några få flagor av träkol, samt fragment av brända ben. De fragment som gick att artbestämma kom från gädda och ren. Två dateringar gjordes efter grävningen. Den andra för att kontrollera att den första verkligen stämde. Dateringarna visade att boplatsen användes för ungefär 9800 år sedan. Det var detta som Carina ville berätta för mig där jag stod på stegen.

Silvermuseet i Arjeplog hade några år tidigare grävt en ungefär lika gammal boplats i närheten av Arjeplog (Dumpokjauratj-boplatsen), men detta var den första tidigmesolitiska boplats som hittats relativt nära den dåtida Östersjökusten. Kangosboplatsen gjorde att vi på Norrbottens museum fick upp ögonen för möjligheten att hitta gamla boplatser ännu närmare den dåtida kusten. Kangosboplatsen ligger ungefär 249 m ö h, vilket innebär att den låg ovanför den högsta kustlinjen, som vid den här tiden redan snabbt hunnit dra sig tillbaka. Lainioälven bör dock med kanot eller enklare båt ha varit en bra färdväg till den dåtida kusten några mil nedströms. Om så gamla boplatser som den vid Kangos fanns, borde det ju kunna finnas möjlighet att hitta lika gamla boplatser eller äldre vid den äldsta kustlinjen. Carina Bennerhag och jag började därför resonera om möjligheten att hitta tidigmesolitiska kustboplatser, sådana som låg ”Mellan is och hav”, mellan glaciären och den dåtida Östersjön.

I det resonemanget föddes Mellan is och hav-projektet. Vi gjorde en riktad inventering i ett försök att hitta sådana glaciärnära kustboplatser för att göra 14C-dateringar sommaren 2006, genom att använda högsta kustlinjen som riktmärke och fornminnesregistret som hjälpmedel att snabbt hitta boplatser som redan var kända och som hade bekräftade fynd av brända ben att datera. Vi tittade på lägen där havet kunde ha bildat bra vikar med lämpliga boplatslägen och där färskvatten i form av glaciärälvar runnit ut i havet (i själva verket var Österjön då i ett sötvattenstadium, kallat Ancylussjön). Av de fem eller sex boplatser vi daterade år 2006 var endast en från mesolitkum och den var inte alls lika gammal som den i Kangos. Vi lät Mellan is och hav-projektet vila, men jag hade det ändå i mina tankar de följande åren. När Frida Palmbo och jag sommaren 2009 hittade Aareavaaraboplatserna var det någonting som fick min hjärna att ropa: ”Mellan is och hav!” Aareavaara visade sig vara ungefär 900 år äldre än Kangos och vi hade hittat den första boplatsen vid den tidigaste Norrbottenskusten, alldeles intill den bortsmältande glaciären.

Nu i efterhand inser jag att Kangos för mig var en startpunkt för ett brinnande intresse för de tidigaste mesolitiska boplatserna som visar hur tätt inpå inlandsisen människor levde. Ett frö till intresset började nog spira i mina tankar redan vid grävningen i Dumpokjauratj. Jag var en av de arkeologer som anställdes av Silvermuseets Ingela Bergman till den grävningen. Summan av alla tidigare erfarenheter gjorde att det klickade till i min skalle när Frida och jag hittade boplatserna i Aareavaara.

Både Kangos och Dumpokjauratj ligger i att landskap som kraftigt förändrats av landhöjning och ”sjötippning”. Silvermuseet kunde i det projektet som Dumpokjaruatj var en del av, visa att den olikformiga landhöjningen (där landet stiger snabbare i öster än i väster), gjort att sjöar tippats västerut och att vattendrag bytt riktning. Det gör att riktigt gamla boplatser inte längre ligger vid strandkanten av nutida sjöar eller vattendrag. För de äldre Aareavaaraboplatserna spelar detta med landtippning mindre roll eftersom de låg vid strandkanten av Ancylussjön på en ö vid utflödet av en glaciärälv. Där är det landhöjningens påverkan på östersjökusten som har påverkat landskapet mest. Landtippningen har däremot en stor betydelse för Kangosboplatsen (på samma sätt som Silvermuseet visat för Dumpokjaurajboplatsen) och landtippningen har också stor betydelse för hur man ska leta efter de äldsta boplatserna över hela Norrbotten, på de marker som finns ovanför högsta kustlinjen.

Kangosboplatsen ligger på en sandig höjdrygg. I sin förlängning sträcker sig höjdryggen ut som en udde i den meanderslingrande Lainioälven i väster. Norr och söder om boplatsen finns myrar som med stor sannolikhet varit tidigare älvfåror av Lainioälven. Det blir extra tydligt när man tittar på flygfoto över området. Se här på bilden hur de brun-rosa myrarna sträcker sig genom landskapet. Man kan se gamla meanderslingor från Lainioälven nästan lika tydligt som dagens öppna vatten (det svarta). Kangosboplatsen låg förmodligen närmare öppet vatten än vad dagens Lainoälv visar eftersom älven har flyttat sig västerut.

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Gamla älvfåror öster om Kangosboplatsen och Lainoälven väster om samma boplats. (Klicka på bilden för att göra den större).

Om vi har möjlighet att titta på ortofoton redan i ett planeringsläge inför våra fältarbeten, kan vi redan där peka ut områden som ser intressanta ut. I kombination med jordartskartor som visar glaciärälvar blir förarbetet riktigt inspirerande. Gamla döda älvfåror ger oss möjlighet att hitta boplatser från den tid när älvarna var levande i de fårorna. Den typen av boplatser som fortfarande kan få mig att bli så upphetsad att jag riskerar att ramla ned från stegar.

Vid tangentbordet denna soliga och mycket varma fredag.

Olof Östlund

Om Kangosboplatsen kan du läsa mer i Norrbotten 2005 (Norrbottens hembygdsförbund och Norrbottens museums årsbok 2005

Vill du läsa mer om Aaravaaraboplatsen? Föjlande länk leder dig till tidigare blogginlägg: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/

Jordbävningar, tsunamis och isavsmältning för 10000 – 11000 år sedan.

Påskarna brukar jag tillbringa tillsammans med mina föräldrar i Jäkkvik i Arjeplogs fjällvärld. Snöskoterfärder till fiskesjöar och underbart lugn i soligt vårvinterväder gör gott för själen. På något sätt hinner man ifatt sig själv om man sätter sig ner på en sjöis och väntar ett tag. Jag vill minnas att någon gammal klok sioux-indian har sagt någonting liknande någon gång.

Men arkeologin släpper ju aldrig greppet om mig (se tidigare blogginlägg i länklistan i slutet av det här blogginlägget). Det går inte att färdas i naturen utan att se någonting som väcker arkeologiska tankar hos mig. Den här gången började tankarna komma under en färd efter skoterleden mellan Jäkkvik och Sädvajaure. Skoterleden klättrar på ett ställe 3-4 meter upp på en förkastning som skär rakt igenom landskapet. De lodräta stenväggarna har delvis rasat av erosion så att det går att ta sig upp med snöskoter för vidare färd till Sädvajaure. Jag gjorde mina föräldrar uppmärksamma på förkastningen:
”En gång i tiden har det varit en väldigt stor jordbävning här. Höjdskillnaden på 3-4 meter innebär att det måste ha varit en riktigt stor en. Förmodligen i samband med att inlandsisen smälte bort”.

Tyvärr tänkte jag inte på att fotografera förkastningssprickan och så långt som till ett blogginlägg kom jag inte i mina tankar. Jag länkar därför till en sida hos SGU (Sveriges geologiska undersökning) som har några bilder från Norrbotten och förklaringar på vad en förkastning är för någonting.
http://www.sgu.se/sgu/sv/geologi/jordtacket/efter-istiden/skredarr.html

(Juli 2014: SGU har förnyat sin hemsida, så den ovanstående länken finns inte kvar, men det går att söka sig vidare, till den här länken till exempel:

http://www.sgu.se/evenemang/tavlingen-geologiskt-arv/geologiskt-arv-2014/lansjarvforkastningen/   )

Att fotografera för en blogg tänkte jag alltså inte på: Mina tankar kretsade istället kring hur sårbara enskilda grupper av människor är vid sådana geologiska händelser. Sårbarheten gäller oavsett vilken tid vi lever i. Jag kom att tänka på en film på ett lerskred som inträffade i Norge 1978, som en av mina vänner länkat upp på sin facebook-sida. Det var ett skred av ”kvikklera” i byn Rissa som ligger vid en liten insjö, nära Trondheimsfjorden. Lerskredet dödade ”bara” en människa, men skapade stor förödelse. Trots att lermassorna som störtade ut i vattnet var en relativt liten geologisk händelse i jämförelse med andra geologiska händelser, skapades en 3 meter hög tsunamivåg som krossade byggnader i den lilla orten Leira på andra sidan insjön.

Tsunamin i Leira som skapades av lerskredet i Rissa var inte stor i jämförelse med den tsunami som skapades av jordbävningen i Indiska oceanen den 26 december 2004. Jordbävningen hade en magnitud på 9,15 på Richterskalan och skapade en 15 meter hög tsunamivåg som slog in över de omkringliggande länderna. 225000 människor dog, varav 165000 i Indonesien. 35000 på Sri Lanka och 8000 i Thailand. Det är tsunamin i Thailand som vi svenskar minns mest.

Det är inte många svenskar som vet att vi här i Sverige har haft jordbävningar och tsunamis av lika stor kraft och styrka som den som inträffade 2004 i Asien. I Sverige förekom sådana när inlandsisen smälte bort. När den enorma tyngden av ett istäcke som tidigare varit 2-3 km tjockt försvann började en landhöjning som under den första tiden var så snabb som 8-9 m per århundrade i de delar som blivit isfria. Samtidigt låg isen kvar och tyngde ned stora delar av inland och fjäll i den norra halvan av Sverige. Spänningarna i berggrunden blev enorma och den uppdämda energin utlöste kraftiga jordbävningar som skapade förkastningssprickor och i vissa fall även tsunamis.

Jag läste nyligen om en sådan tsunami som man hittat geologiska spår efter i trakterna av Hudiksvall. (Mörner, Nils-Axel, se länk i slutet av bloggen). Den inträffade för ungefär 10 000 år sedan i kalenderår räknat (9150 C14-years BP) när inlandsisen lämnat trakten och Ancylussjön (den dåtida Östersjön) täckte området. Jordbävningens centrum inträffade under vattnet på samma sätt som i indiska oceanen 2004 och det skapades en våldsam tsunami som spolade över kusten. Flodvågen var så hög att Källsjön, en insjö som låg 700 m från den dåtida kusten, blandades med vatten från Ancylussjön. Källsjön ligger 12,5 meter högre än gränsen för Ancylussjöns kustlinje vid den här tiden och dessutom högre än vad kustlinjen någonsin varit på platsen. Ancylussjön skulle aldrig ha nått till Källsjön om det inte hade varit för jordbävningen men spår av Ancylussjöns tsunami finns ändå som bevis på händelsen i sedimenten på den lilla insjöns botten. Mikrofossiler av plankton i Källsjöns sediment är likadana som de som djupvattenlevande plankton som fanns i Ancylussjön vid den här tiden. Jordbävningen som orsakade denna tsunami beräknas ha haft en magnitud på över 8 på Richterskalan. Med tanke på att tsunamin 2004 inte bara märktes av i Thailand utan även i andra länder som gränsar mot indiska oceanen, är det inte långsökt att tänka sig att Ancylussjöns stränder påverkades av tsunamin för 10000 år sedan. Även de kuststräckor som var långt från dagens Hudiksvall.

Därmed kommer jag till den arkeologiska delen av hela resonemanget, den del som handlar om människorna. Om någon befunnit sig i närheten av den avsmältande inlandsisen, vid stränderna av Ancylussjön (som till exempel vid Aareavaara-boplatserna norr om Pajala) så riskerade de inte bara att bli bortspolade av isdämda sjöar som bröt igenom sina isfördämningar. De riskerade också att råka ut för kraftiga jordbävningar på just den platsen som de befann sig. Ovanpå allt detta riskerade de också att spolas bort av tsunamis som skapats av jordbävningar på andra platser i Ancylussjön. Eftersom Ancylussjön var relativt liten jämfört med indiska oceanen hann inte vågorna tappa sin kraft på vägen ens mot de mest avlägsna stränderna.

Någon gjorde en uträkning på hur många människor som bodde i det son vi kallar Sverige idag vid den här tiden, jag kommer tyvärr inte ihåg vem, och det rörde sig om ett par tusen människor. Mest troligt handlade det om små grupper av människor bestående av 10-15 personer. En enda sådan stor geologisk händelse skulle ha inneburit slutet för den människogrupp som befann sig mellan inlandsis och kust vid Aareavaara för 10600-10700 år sedan. Jag är inte säker på att de överlevde.

Vid tangentbordet denna aprildag.
/Olof Östlund

Länkar:

Tidigare blogginlägg om arkeologiska ”yrkesskador”
https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/ )

Lerskredet i Rissa 1978:

Om tsunamin och jordbävningen i Hudiksvall:
http://cdn.intechopen.com/pdfs/13091/InTech-Traces_of_tsunami_events_in_off_and_on_shore_environments_case_studies_in_the_maldives_scotland_and_sweden.pdf