Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv antogs 1972. I Sverige finns idag 15 världsarv, som nominerats av Svenska Unescorådet och utsetts av FN-organet Unescos världsarvskommitté. Sverige skrev under världsarvskonventionen 1984 och ratificerade konventionen 1985. I Sverige är det Riksantikvarieämbetet som har det övergripande ansvaret för att konventionen följs och som även har ansvaret för kulturarven. Naturvårdsverket ansvarar för de världsarv som är naturarv. 1991 fick Sverige sitt första världsarv: Drottningholm. Det senaste tillskottet bland Sveriges världsarv är Hälsingegårdarna som utsågs till världsarv 2012. Ett världsarv är ett kultur- eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Ett världsarv är en plats, en ort, en miljö eller ett objekt som på ett unikt sätt berättar om jordens och människans historia.
Struves meridianbåge – världsarv sedan 2005
Den rysk-tyska astronomen Friedrick Georg Wilhelm Struve bestämde sig i början av 1800-talet för att bestämma Jordens exakta form och storlek med hjälp av triangelmätning. Triangelmätning innebär att man bestämmer punkters läge genom att mäta avstånd och vinklar i trianglar på jordytan. Tekniken har förstås utvecklats sedan 1800-talets början och idag används satelliter och GPS-instrument.
Struves mätningar pågick mellan 1816-1855 och utfördes framförallt som vinkelmätning i trianglar som följer en meridian, på ett ungefär. Trianglarna resulterade i en 2 822 km lång kedja från Svarta havet till Norra ishavet. Idag finns 34 av de totalt 265 mätpunkterna med på världsarvslistan sedan 2005. Struves meridianbåge går genom tio länder: Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldavien och Ukraina. Mätpunkterna är markerade genom borrade hål, kryssmärken i sten, järnkors eller kummel.
I Sverige finns 7 mätpunkter och fyra av dem finns med på Unescos världsarvslista. De finns på bergen Tynnyrilaki (Kiruna kommun), Jupukka (Pajala kommun), Pullinki (Övertorneå kommun) och Perävaara (Haparanda kommun). Mätningarna i Tornedalen genomfördes under åren 1845-1854 under ledning av Nils Haqvin Selander från Vetenskapsakademien i Stockholm.
Mätningarna har visat sig vara förvånansvärt exakta och har använts för ett flertal vetenskapliga syften, bla för utvecklingen av topografisk kartering. Struve kunde genom mätningarna belägga att breddgraderna är lägre i Skandinavien än vid ekvatorn och att Jorden inte är klotrund utan oval.
Undertecknad besökte mätpunkten på Jupukka tillsammans med Olof Östlund under 2012, när vi var i Pajala och genomförde en arkeologisk utredning. Promenaden upp till berget var väl värt ansträngningen – utsikten var otroligt fin och platsen väl efterhållen.
Om du är hemmahörande eller reser runt i Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner är alltså Struves meridianbåge ett besöksmål som kan vara väl värt att utforska.
Vid tangentbordet
Frida Palmbo