Struves meridianbåge är ett av Unescos världsarv sedan 2005 och det speglar en tvärvetenskaplig och internationell kontext där flera länder, institutioner och kommuner samarbetar för att bevara, förvalta och sprida kunskaper om en unik kulturskatt.
Men vad är äntligen ”Struves meridianbåge”? Om ni googlar den definitionen och kollar kartan ser ni en triangelkedja som går från Ukraina upp till Norge och korsar 8 ytterligare länder (Moldavien, Vitryssland, Ryssland, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige). Det är resultatet av en stor forskningskampanj samordnad av den tyska-ryska astronomen Wilhelm von Struve under första halvan och mitten av 1800-talet. Struve mätte tillsammans med sitt arbetslag och kollegor i Sverige och Norge in flera triangelmätningspunkter i olika länder för att visa att Jorden inte var helt klotrund utan tillplattad vid polerna. Idag erkänner vi kampanjens värde inte bara för dess vetenskapliga vikt, utan också som ett försök att skapa en gemensam identitet i Europa (just i den perioden där flera länder förenades – Italien 1861 och Tyskland 1871 till exempel). Dessutom ligger många av dessa mätningspunkter i otroliga naturmiljöer bestående av stigar, kullar och skog som bjuder på ett varierande landskap – från vitt till grönt, från brunt till mångfärgat, beroende på vilken årstid man besöker dem.
Struves meridianbåge. Kartbild från Wikipedia.
Friedrich George Wilhelm von Struve. Foto från Wikipedia.
Reflektioner och tankar från Haparanda Haparanda kommuns Perävaara är en av fyra mätningspunkter som ingår i världsarvet och som befinner sig i den svenska delen av Tornedalen. Den ligger 25 km norr om Haparanda stad, på bergets topp och syns som ett kryss graverat i marken, men det är mycket mer än det. Det är ett världsarv på grund av internationellt vetenskapligt samarbete som döljs bakom det krysset och som i Haparanda fysiskt genomfördes av Carl Skogman och Nils Haqvin Selander från Vetenskapsakademien i Stockholm. Det är ett naturarv då punkten nås med en mindre resa med bil (ungefär 30 minuter från Haparanda) och en lagom lång vandring (5–6 km) bland bär, stenar, träd och blommor. Det är friluftsliv för att vi rör oss i och upplever naturen helt och hållet. Och det är ett kulturarv eftersom platsen berättar om en tid som var, där historia, traditioner och kultur blandas ihop.
Struves mätpunkt i Perävaara, Haparanda kommun. Foto: Silvia Colombo.Perävaaras topp, Haparanda kommun. Foto: Silvia Colombo.
I Haparanda berättas om Struves historia inte bara i Perävaaras område, utan också i staden. Det är bara fem minuters promenad från Haparandas torg till älven, längst Köpmansgatan, och sedan till höger. Där börjar en fin konstupplevelse där en får passera över Hanna Kantos Strandad och Anja Örns Transit. Det tredje verket, skapat av konstnären Victoria Andersson 2012, heter just Struves triangel. Skulpturen är en hyllning till Struves forskning i Sverige och Tornedalen och dess form, en pyramid, samt ringarna och formlerna är tydliga referenser till triangelmätningssystemet. Verket ligger vid Torneälven, där Sverige möter Finland, och är placerat axiellt med Björkö kyrka (på andra sidan Torneälven), som är en annan mätpunkt i världsarvet.
Victoria Anderssons verk Struves Trangle. Foto: Silvia Colombo.
Nordens arbete runt Struves meridianbåge i nutiden Nationellt och internationellt samarbete inom Struves meridianbåge pågår för fullt i nutiden, då flera arbetsgrupper och institutioner aktivt jobbar för att synliggöra världsarvet. Tornedalens fyra svenska kommuner som involveras av mätpunkterna – från syd till norr – är: Perävaara i Haparanda kommun, Pullinki i Övertorneå kommun, Jupukka i Pajala kommun och Tynnyrilaki i Kiruna kommun. Kommunerna samarbetar med Tornedalen2020, Länsstyrelsen i Norrbotten och Lantmäteriet för att lyfta fram idéer och projekt om världsarvet. Stöttade av Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet jobbar kommunerna och Tornedalen2020 för att utöka mätpunkternas tillgänglighet och kunskaper. Just nu, till exempel, håller arbetsgruppen på med att beställa gemensamma skyltar i flera språk och snart lanseras några poddar om Struves punkter i Tornedalen via appen Storyspot. Och alla ser fram emot att träffas fysiskt igen, efter flera månader av endast digitalt samarbete.
InterregNord The Northern parts of the World Heritage Struve Geodetic Arcs hemsida. Screenshot från hemsidan.
Parallellt, sedan februari 2020 pågår det nästan treåriga projektet ”Nordliga delarna av världsarvet Struves meridianbåge”, finansierad av EU’s Interreg Nord programme, Region Norrbotten och Tornedalsrådet mm där Finland, Sverige och Norge samverkar för att öka Struves mätpunkters tillgänglighet samt kunskaper om ämnet. Det bredare nätverket, där ingår bl.a. Haparanda stad, Torneå stad samt Lapland UAS och Alta museum, jobbar för fullt och flera resultat har uppnåtts hittills. Bara för att nämna några, den 10 februari 2022 invigdes en ny sektion av basutställningen på Tornedalens museum som visar åtta Struve-punkter med hjälp av VR-teknik. De punkterna som fotades var lätt tillgängliga under pandemin, men målet är att fortsätta dokumentera alla mätpunkter innan projektet tar slut. Snart, den 11 april 2022 på Torneås Rajalla shoppingcenter, arrangeras en utställning som sedan, under sommaren, ska vandra vidare till Övertorneå och Hammerfest. Till hösten kommer äntligen utställningen tillbaka till Torneå där, för att visas på Tornedalens museum. Dessutom har dialog med andra aktörer – främst med skolor och elever, men också med företag aktiva inom hållbar turism – påbörjats och utveckling av digitala verktyg skapats. Om ni inte vill missa nästa arrangemang och träffar, följ projektets hemsida (www.struvenorth.net) och facebookssida (https://www.facebook.com/struvenorth). Ifall ni är nyfikna och vill veta mer, så berättar jag gärna om projektet och om Struve vid någon lokal eller regional träff. Hoppas att vi ses då!
På radion hörde jag för någon vecka sedan ett inslag om Unescos utlåtande kring Kallakgruvan. Rubriceringen var att världsarvet Laponia kunde tas bort, vilket såklart är en obehaglig titel. Min sambo frågade mig då vad detta egentligen betydde. Fastän jag är insatt i världsarvsfrågor och har arbetat en del med frågan upplevde jag att det var svårt att berätta om allting på rak arm. Jag gjorde mitt bästa men tycker att det passar bra att skriva ihop den här texten för en intresserad allmänhet. Denna vecka ska vi alltså lära oss mer om världsarv; vad de är, hur de blir till, varför de finns, hur allting hänger ihop och vad Unesco egentligen menar med att de kan ta bort världsarvsstatusen för Laponia. Vi använder Kallakgruvan som ett exempel.
Det här inlägget är, på grund av sol, sommar och semester, skrivet för en månad sedan.
Kårtejaure. Bild från Wikimedia.
Efter andra världskriget var det uppenbart att kulturarvet behövde särskilt skydd i väpnade konflikter, varpå en konferens hölls i Haag där en konvention skrevs år 1954. Det blev startskottet för internationellt skydd vad gäller kulturarv. Inte mer än 5 år senare beslutade Egypten att bygga ut Assuandammen längs Nilen. Bygget skulle komma att dränka den historiska staden Abu Simbel. Egypter och Sudaneser vädjade till Unesco om att rädda platsen. Unesco kom då att starta en kolossal kampanj där kulturarvsföremål och byggnader flyttades från både Abu Simbel och File. Kampanjen ansågs mycket lyckad, vilket gav upphov till fler chartrar och fonder. Frågan hölls aktuell i över ett decennium för att sedan leda till Världsarvskonventionen 1972. Denna konvention hade för syfte att säkerställa att alla länder tog ansvar för sitt kulturarv. Flera länder som tidigare inte hade myndigheter för kulturarvsfrågor införlivade sådana. Konventionen skulle även stärka samarbeten och utbyten, höja kunskapsnivåerna samt fungera som kontrollant åt varandra.
Unesco har en interaktiv tjänst för att botanisera kring de världsarv som finns. Länken har du här.
Unescos världsarvsatlas. Gula prickar är kulturella platser, gröna är naturliga. De röda prickarna är signalsystemet för att världsarvet är i fara.
När det världsarvfrågor så finns det otaliga aktörer och begrepp att hålla reda på. För att råda bot på det kommer här en liten ordlista som kan behövas. I verkligheten är det hela desto mer komplicerat då man inom varje organisation har mindre grupper som jobbar med specifika frågor. Vi gör det däremot enkelt för oss själva i den här redogörelsen.
UNESCO – United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Unesco är den direkta underorganisationen till FN. De fungerar som en moderorganisation för alla frågor som rör utbildning, vetenskap och kultur. Inom Unesco organiseras världsarven av gruppen World Heritage Centre.
ICOMOS – International Council on Monuments and Sites. Fungerar som ett rådgivande organ till Unesco vad gäller kulturarv och världsarvsfrågor. Icomos förbereder ärenden åt Unesco och fungerar även som en plattform för internationellt samarbete och utbyte i kulturarvsfrågor.
IUCN – International Union for Conservation of Nature. Organisationen observerar och konsulterar åt FN direkt i frågor som rör naturvård. Har samarbeten med Icomos då världsarv kan ha både kulturella och naturliga värden som måste bevaras. Vissa platser är ”mixade” vilket innebär större krav på samarbeten.
SVENSKA UNESCORÅDET – Är en länk mellan Unesco och Sverige. De är ett stöd till regeringen om frågor som rör Unescos arbete i Sverige. Sprider även det svenska Unescoarbetet till utlandet.
RATIFIKATION – Ett dokument som garanterar att staten förbinder sig att efterleva exempelvis en konvention. Det är oftast först när en stat ratificerat en konvention som den blir rättsligt bindande. Med andra ord räcker det inte att bara signera en konvention.
VÄRLDSARVSKONVENTIONEN – Den internationella konventionen om kulturarv skrevs år 1972. Konventionen föregicks av mycket arbete och bakgrund, bland annat Haagkonventionen från 1954. Faktiskt så är det inte bara världsarven som skyddas av konventionen, utan egentligen alla natur- och kulturarv. Fastän utkastet presenterades på en FN-konferens i Stockholm 1972 så signerade Sverige först år 1984 och ratificerade den år 1985.
VÄRLDSARVSKOMMITTÉN – En kommitté under Unesco som verkställer världsarvskonventionen. De uppdaterar listan på världsarv och har en översyn så att dessa vårdas.
VÄRLDSARVSSAMORDNARE – Idealt har varje världsarv en världsarvssamordnare som kan säkerställa att riktlinjer efterföljs och att besluts- och informationskedjor kan upprätthållas. Det är inte alltid en fysisk person. Exempelvis är Länsstyrelsen i Norrbotten ansvarig för de svenska delarna av Struves meridianbåge.
OUV – Outstanding Universal Values. För att kunna bli ett världsarv behöver platsen/objektet inneha minst ett av de 10 kriterier som Unesco satt upp. Dessa värden kan beskrivas som OUV. Vilka dessa kriterier är kan du läsa längre ned.
MKB/HIA – Miljökonsekvensbeskrivning eller Heritage Impact Analysis är en omfattande analys som ska göras inför en exploatering för att på ett rättvisande sätt kunna förstå konsekvenserna av sina ingrepp. En MKB/HIA är något som exploatörerna själva skriver eller beställer samt skickar in. MKB/HIA är inte exklusivt för världsarv, utan görs i samband med de flesta exploateringar.
RIKSANTIKVARIEÄMBETET – Riksantikvarieämbetet är den högsta myndigheten i Sverige för kulturarv. På engelska kallas det ibland State party, vilket egentligen refererar till regeringen.
LÄNSSTYRELSEN – Länsstyrelsen fungerar som statens förlängda arm in i länen. Chefen för Länsstyrelsen är politiskt vald. Personalen är opolitiskt anställda, vilket ger en trygg ”tröghet” vid politiska svängningar.
Världsarvskommittén höll möte i Bonn 2015. Det var då den 39e gången de möttes. Bild från Europa Nostra.
Som tidigare nämnt behöver ett världsarv inneha minst ett av de 10 urvalskriterierna som Unesco satt upp. Dessa uppdateras kontinuerligt så kriterierna har inte varit likadana vid varje världsarvsnominering. Urvalskriterierna här nedan är förenklade och översatta av undertecknad.
(i) Att representera ett mästerverk av det mänskliga, kreativa geniet. (ii) Att påvisa viktiga utbyten av mänskliga värden, över tid eller inom ett kulturellt område, inom arkitektonisk- eller teknologisk utveckling, monumental konst, stadsplanering eller landskapsdesign. (iii) Att bära synnerlig eller unik vittnesbörd om, hos en nu existerande eller icke-existerande, kultur, tradition eller civilisation. (iv) Att vara ett enastående exempel på en byggnad, teknologisk sammansättning eller ett landskap som illustrerar mänsklig historia. (v) Att vara ett utomordentligt exempel på traditionell bosättning, land- eller vattenanvändning som är representativt för en kultur, eller interaktion mellan människa och natur i synnerhet då denna interaktion blivit sårbar på grund av oåterkalleliga förändringar. (vi) Att vara direkt eller indirekt associerat med händelser, levande traditioner, med idéer eller tro, med konstnärliga verk av utomordentligt och universellt värde. (vii) Att innefatta exceptionella naturliga fenomen eller ha exceptionell naturlig skönhet eller estetisk vikt. (viii) Att vara utomordentliga exempel på betydande steg i jordens och livets historia, pågående geologiska processer, bildandet av landmassor eller utvecklandet av signifikanta geomorfiska egenskaper. (ix) Att vara ett synnerligt exempel på signifikanta ekologiska och biologiska processer inom evolution och utveckling av växter och djur på land såväl som i vatten. (x) Att inneha de viktigaste och mest betydelsefulla habitaten för djur och växter som behvös för arters fortlevnad och biologiska mångfald.
L’Anse aux Meadows i Kanada är ett av de första världsarven och utgörs boplatslämningar av vikingar. Platsen besitter kriterium (vi). Bild från Wikimedia.
Den exakta vägen till ett världsarv är beskrivet i dokumentet Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention. Men hur går det egentligen till för en plats att utses till världsarv?
Jo, ansökan skickas in till Unesco. Det är inte vem som helst som kan skicka in ansökningar, utan det är bara respektive lands regering som kan göra det. Så som de flesta länder är uppbyggda är det ländernas respektive kulturmyndighet som ansvarar för att sammanställa ansökan. I Sveriges fall är det Riksantikvarieämbetet. Unesco kontrollerar sedan ansökan så att allting är i sin ordning; de kollar relevans såväl som fullständighet.
Såvida ansökan är komplett och relevant skickas denne sedan vidare till Unescos expertorgan; Icomos för kulturella och IUCN för naturliga ansökningar. Dessa rådgivande organ låter sedan utföra två olika sorters analyser. Dessa analyser utförs av experter inom och utanför organisationen. Den första analysen kallas Desk Review och bedömer om OUV stämmer överens med ansökan. Den andra, som kallas Field Mission, är en platsanalys där experterna kollar på bland annat skicket, autenticiteten och förvaltningen. En plats som inte uppfyller mycket högt ställda krav kvalar således inte in som världsarv.
När rapporterna är färdigställda skickas de tillbaka centralt inom Icomos eller IUCN som sedan gör en preliminär utvärdering med rekommendationer om ansökan. Utvärderingen skickas sedan runt ett extra varv inom Icomos/IUCN för att sedan skickas tillbaka till Unesco som i sin tur skickar rekommendationerna till Världsarvskommittén för beslut. Det finns med andra ord otaliga barriärer för en ansökan att ta sig genom.
Arbetet med världsarven tar inte slut när beslutet är taget. Det åligger varje land att vårda sitt världsarv och även att ständigt rapportera läget till Unesco. För Sveriges del ligger ansvaret för rapporteringen, som sker vart sjätte år, hos Riksantikvarieämbetet. Givetvis är det på handläggarnivå den lokala världsarvssamordnaren som skriver respektive rapport.
En process som formellt heter Reactive Monitoring handlar om att rapportera in händelser eller fenomen som kan äventyra världsarvets värden. Unesco, Icomos eller IUCN kan avkräva respektive stat en rapport som utförligt beskriver hotet mot världsarvet.
Laponia, som är ett av Sveriges 15 världsarv, skrevs in på listan år 1996. Världsarvet är lite utav en fullträff då det uppfyller 5 av de 10 kriterierna som idag är definierade. Det ska dock inte uppfattas som att världsarvet är säkrat såvida något av kriterierna kvarstår. Förstörs ett kriterium innebär detta en revision av det beslut som legat till grund för världsarvsstatusen. Nedan har jag förenklat och översatt definitionerna.
Kriterium (iii): Laponiaområdet bär en exceptionell vittnesbörd om renskötsel och är ett av de sista, och tveklöst största och bäst bevarade exemplen på säsongsbunden boskapsförflyttning, som berättar om norra Europas tidiga ekonomiska och sociala utveckling.
Kriterium (v): Laponia är ett utomordentligt exempel på traditionell landanvändning, ett kulturlandskap som berättar om samernas historiska levnadsvillkor.
Kriterium (vii): Platsen innehar en stor variation av naturliga fenomen och utomordentlig skönhet. De snötäckta bergen i Sarek och Sulidälbmá är inte bara magnifikt utan även ett skolboksexempel på glaciärrelaterad geomorfologi. Landsgränsen vid Padjelanta mellan Norge och Sverige bär exceptionell skönhet med sina sjöar och fjäll. Rapadalen sätter kontrast mot fjällkedjan med sitt vida delta och steniga klippväggar. De traditionella kåtorna och samtida stugorna sätter ytterligare estetiska värden.
Kriterium (viii): Området besitter alla fenomen som associeras med glaciäraktivitet; djupa dalar, morän, taluskoner, drumliner, snabba och orgelbundna strömmar. Det finns utmärkta exempel på aktivitet i tundran så som bildandet av polygoner och palsmyrar som växer och kollapsar. Strömmarna som bildas i snötäckta områden fortsätter att skära in i urberget. Tundralandskapet visar på vädrets eroderande effekter. Området visar också hur människan varit en del av ekosystemet i 7000 år.
Kriterium (ix): Det enorma myrområdet Sjávnja/Sjaunja är det största i Europa, utanför Ryssland. Området är i princip ogenomträngligt förutom under vintertid. Området har urskog så gammal som 700 år. Naturlig succession fortsätter här helt ostört.
För att läsa mer om Laponia har UNESCO samlat information, en del stöddokument och fler motiveringar till världsarvet. På länken nedan finns även originaltexterna för de som önskar läsa de exakta formuleringarna.
Vid flera tillfällen har exploatörerna för Kallakgruvan lämnat in MKB/HIA, vilka samtliga har fått i princip samma svar. Miljökonsekvensbeskrivningarna är otillräckliga för att fatta ett beslut. De beslutsfattande organen delar dessutom inte exploatörernas bild om hur området kommer att drabbas. När det kommer till kritan är argumenten som exploatörerna lägger fram om stärkt ekonomi fullständigt irrelevanta. Frågan är och kommer alltid att vara – drabbar detta världsarvet negativt?
Vad Unesco, genom bland annat Icomos, har yttrat sig om är att exploatörernas HIA inte är trovärdig och därtill inkomplett. Underlaget duger inte att fatta beslut på. Det är lätt att göra tolkningen att exploatörerna medvetet valt att skicka in HIA som inte redovisar de faktiska konsekvenserna, då det uppenbart skulle innebära påtaglig skada på världsarvet. Det är inte utan att man tänker att det uppstår viss problematik med att exploatörerna själva tar fram sina MKB/HIA.
Regeringen bad Unesco att yttra sig i frågan om gruvplanerna.
Kallakgruvan har mött på motstånd, inte bara från kulturbevarande synpunkt, utan även från rennäringen och miljöaktivister. Bild från kolonierna.se.
Av de 1121 världsarv som någonsin tagits upp på listan har endast två stycken skrivits bort igen. År 2007 skrev den Arabiska Oryxens fristad bort i Oman då den Omanska regeringen valde att reducera det skyddade området med 90 % för att prospektera för utvinning av kolväten. Den arabiska oryxens population minskade då från 450 (år 1996) till 65. Området hyser även de sårbara arterna Arabisk gasell och fågeln Ökentrapp. Området uppfyllde ett av de 10 kriterierna (nummer x).
Det andra världsarvet som skrev ut var Elbes dalgång i Dresden. Bakgrunden till detta var att det byggdes en fyrvägsbro tvärs genom dalen vilket äventyrade världsarvets OUV. Området uppfyllde 4 av de 10 kriterierna (nummer ii, iii, iv och v). Utskrivningen skedde år 2009, blott 5 år efter inskrivningen.
Den arabiska oryxen är idag sårbar. Bild från Wikimedia.
Waldschlößchenbrücke i Dreseden. Bild från Wikimedia.
Som utläst är det två kriterier som uppfylls via den svenska rennäringen som alltså är en helt avgörande del för världsarvets välmående. Äventyras dessa måste hela världsarvet omvärderas, vid vilket det är stor risk att det bedöms som att Sverige inte har förmågan att värna och förvalta våra världsarv. En sådan bedömning gör det också osannolikt att världsarvets status kan bibehållas.
Att prata om världsarv som någon fin punkt på en lista är också tämligen förmätet. Faktiskt så har vi juridisk och moralisk skyldighet att skydda och värna vårt kulturarv, i synnerhet våra världsarv. Vi har förbundit oss att säkerställa att Laponias värden bibehålls, vi har lovat oss själva och vi har lovat världen.
