Klimatförändringar nu och då – Vi är påverkade av vår tid när vi beskriver forntiden.

Jag läser fortfarande en hel del artiklar (både vetenskapliga och populärvetenskapliga) om äldsta Mesolitikum och tiden efter inlandsisen. Så fick jag en ny artikel skickad till mig av en arkeolog från västkusten (Lou Schmitt). Kontaktnätet har blivit bredare med åren och det blir naturligt att man både tar emot och skickar vidare intressanta artiklar till de arkeologer som man vet skulle kunna vara intresserade (Det finns ett flertal ytterligare som jag skulle kunna tacka här, men ingen nämnd, ingen glömd). Men den här artikeln (”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest, University of Groningen, The Netherlands), gav mig en del att tänka på. Tankar om arkeologi och hur mycket vi påverkas av saker som händer runt omkring oss i vår egen samtid. (En länk till artikeln finns längst ned i detta blogginlägg). Artikeln handlar om det som har kommit att kallas ”Doggerland”, havsbottnen väster om Danmark, Holland och Belgien, samt havsbottnen i den Engelska kanalen. Under istiden, när stora mängder av vatten var bundna i inlandsisens gigantiska ismassor var havsnivån mycket, mycket lägre än vad den är idag. Doggerland var från istidens slut fram till ungefär 8000 år sedan torrt land, där människor levde sina liv. Karla de Roest skriver i sin artikel om hur Doggerland och transgressionen (översvämningen) av det landskapet, har framställs i de senaste årens populärvetenskapliga tidskrifter och dokumentärer. Det är inte vilken populärvetenskap som helst, utan artiklar och dokumentärer som tagit stöd av aktuell forskning och nu verksamma forskare. Vad de Roest reagerat på i dessa medier, är det sätt som översvämningarna av Doggerland illustreras på. I skildringarna framställs översvämningarna som dramatiska, med människor som tvingas att flytta och överge sina hemområden på grund av ett ständigt stigande och förstörande hav.

Clement_Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014

Clement Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014.

De Roest gör en kort genomgång av vetenskapshistorien (arkeologi och kvartär-geologi) om Doggerland de senaste hundra åren och konstaterar att var tids arkeologer har framställt Doggerland olika, beroende på den samtid som de själva har levt i. I vår egen tid, menar hon, är det växthuseffekten och klimatförändringarna som avspeglar sig i vår tolkning av Doggerlands översvämningar efter istidens slut. Vår rädsla och oro för att dagens befolkningar i låglänta delar av världen (framför allt naturbefolkningar) inte ska kunna anpassa sig till höjda världshav, avspeglas i arkeologernas och de populärvetenskapliga mediernas framställning av Doggerlands översvämning. Men, menar de Roest, översvämningarna gick troligtvis inte alls till så dramatiskt som det framställts i de senaste årens publikationer. Skeendet pågick i över 2000 års tid, och den vattenhöjning som skedde under perioden 10 000 – 8000 år sedan skedde med mellan 1,25 cm per år och 2 cm per år. Under 50 år innebar detta en höjning av havsytan på mellan 0,6 och 1,0 m. En person som levde under denna tid skulle definitivt ha lagt märke till skillnaden under sin livstid, men inte direkt tagit skada av den. Nu vill jag föra över fokus på Norrbotten och förhållandena här efter istidens slut. Vi har haft en landhöjning ända sedan inlandsisen försvann, och den landhöjningen har varit snabbare än höjningen av världshaven. Dränkningen av Doggerland var raka motsatsen till det som hände här i norr. Vi har haft en kust som ständigt ha dragit sig tillbaka. Landhöjningen har i höjdled under de första århundradena efter isens bortsmältande skett i en hastighet upp till 8-9 m per århundrade och sedan successivt avtagit. Idag är landhöjningen knappt en meter per århundrade hos oss. Isens bortsmältande skedde i en takt om någonstans mellan 130 – 170 m per år (i längd, inte i tjocklek) när isgränsen var på gränsen av det som idag är Sverige och Finland.

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10700 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10600 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Men detta var vardag för de människor som levde då. Visst inträffade det dramatiska geologiska händelser, när isdämda sjöar brakade igenom sina barriärer och när jordbävningar skakade marken, eller när jordbävningar vid kusten skapade tsunamis som drabbade kusten. Men dessa dramatiska händelser inträffade ändå ganska sällan. Själva landhöjningen och isavsmältningen var däremot ständigt pågående.

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Även om stora områden snabbt steg ur havet (snabbare och mer märkbart i flacka områden som kring Aareavaara till exempel), hade detta hänt tidigare längre österut, när isen släppte sitt grepp över det som idag är Finland. Människorna hade upplevt detta i generationer. Man ”hade alltid befunnit” sig nära inlandsisens rand och varje år var förändringarna i landskapet ungefär lika (utom när någon jordbävning hastigt lyfte jordskorpan). Det var så naturen fungerade. Isen smälte bort och kusten drog sig tillbaka. För människorna som levde då var inte förändringarna dramatiska. Förändringarna var normala. Det hade ”alltid” varit så. Det är vi arkeologer som har en tendens att se förändringarna efter istiden som dramatiska eftersom vi komprimerar flera årtusendens skeende till någonting som vi kallar för ”en händelse”: När inlandsisen smälte bort, eller när havet drog sig tillbaka. Men de sakerna kan inte beskrivas som en händelse. Inte en händelse som en människa kan uppleva inom sin livstid. De är gradvisa förändringar, noterbara, men inte skrämmande, och framför allt var förändringarna möjliga att anpassa sig till. Jägare och samlare är rörliga. Släpper isen och vattnet fram nya landskap, tar man dem till sig som sin egen ”bakgård”. Kontentan av detta blogginlägg blir då att vi måste vara vaksamma på våra tolkningar när det gäller forntida människor och deras liv. Risken finns att vi lägger nutida värderingar på dem, som de inte skulle ha hållit med om. Om vår tid är dramatisk när det gäller klimatförändringar, så behöver detta inte betyda att de upplevde sin tids klimatförändringar som dramatiska.

Vid tangentbordet denna varma vårdag: Olof Östlund, (Snart startar sommarens fältsäsong, en och en halv vecka kvar!)

Länk till PDF-version av artikeln ”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest: http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&frm=1&source=web&cd=1&ved=0CCwQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.vliz.be%2Fimisdocs%2Fpublications%2F252954.pdf&ei=fh1eU5WyL8qu4ASvr4FY&usg=AFQjCNE-OZfNTL-3TvC6k_u_XPcW18Tk6g&bvm=bv.65397613,d.bGE

Vill du läsa det senaste om Aareavaara? Då föreslår jag att du läser:

Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. (Möller et al 2012 i The holocene). Om du inte hittar den på internet, kan du skicka mig ett mail (olof.ostlund@nll.se), så skickar jag ett ex till dig i PDF-format.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s