Ett kulturarv som smälter bort

Sedan 2017 har Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur och Institutionen för naturgeografi samarbetat i ett projekt rörande smältande kulturarv (Fjellström 2018, 2019, 2020, 2022; Fjellström et al. 2019, Lidén 2020). Projektet startades och leds av Kerstin Lidén, professor i laborativ arkeologi och Per Holmlund, professor i glaciologi. I de rådande klimatförändringarna, uppvärmningen av planeten och smältandet av glaciärer och permanenta snölegor, dyker allt fler artefakter och ekofakter fram som under en lång tid förvarats och bevarats av det kalla klimatet (Dixon et al. 2015:3). Glaciärarkeologi som ämne är i sig inget nytt (Callanan 2014; Ceruti 2014; Bjørgo et al. 2015; Sgouros & Stirn 2015), men med uppvärmningen av planeten är det ett alltmer viktigt ämne med tanke på att föremål smälter fram och som snabbt kan försvinna om de inte tas om hand. Föremål som kan ge oss ny kunskap om det förflutna. Eftersom is och snö bevarar organiskt material mycket bra, ger det oss goda förutsättningar att återfinna föremål som annars, varit utsatta för nedbrytning under en längre tid och inte finns kvar att finna vid arkeologiska undersökningar.

Figur 1. På fotot syns Kerstin Lidén och Karin Angerbjörn och i bakgrunden är Sálajiegna inom Arjeplogs kommun, Lappland. Foto: Markus Fjellström.

Mellan 2017 och 2020 har vi varit lyckosamma med att få finansiering från Göran Gustafssons stiftelse för natur och miljö i Lappland för att genomföra glaciärarkeologiska inventeringar i svenska Sápmi. Projektet berör och berörde redan då kombinerade studier av glaciärer fotogrammetriskt genom att studera sätt att reagera på klimatsignaler, att kvantifiera volymförändringar och leta spår av mänsklig aktivitet genom fotogrammetri, samt att inventera framsmältande arkeologiska lämningar och fynd vid glaciärer och snöfläckar (Glaciärarkeologi – en fotogrammetrisk studie av glaciärers dynamik och arkeologiska spår i Norrbottensfjällen). Det är ett stort område att täcka och med endast några få personer närvarande varje år, en till två veckor per år, är det svårt att hinna med allt. Därför ansökte vi om kostnader för ett större program där vi involverade och samarbetar med Silvermuseet/INSARC i Arjeplog, Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, Norr- och Västerbottens läns museer i Luleå och Umeå, samt Jamtli som är Jämtland läns museum i Östersund. År 2020 beviljades vi ett bidrag för omkostnader rörande bl.a. resor, boende och anlayskostnader från Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond (MAW 2020.0122). Tack vare det kan vi nu under fyra år, från 2020 till 2024 inventera fler och större glaciär- och snöfläcksområden i Sápmi. Det här programmet är ett tvärvetenskapligt program med tanke på att det är ett samarbete mellan arkeologer och geologer specialiserade på Sveriges och Sápmis historia, arkeologi, geologi, glaciologi och klimathistoria (läs mer om det på https://maw.wallenberg.org/glaciararkeologi-i-svenska-sapmi och på vår hemsida https://glaciararkeologisapmi.wordpress.com

Vad är det då vi egentligen hittar och hur går vi tillväga. Inför varje säsong väljer vi ut det område som kommer att inventeras. Valen görs bl.a. genom att gå igenom ortografiska kartor från Lantmäteriet, samt registreringen av redan kända fornlämningar och tidigare funna glaciäarkeologiska fynd, t.ex. pilspetsar med skaft och någon gieris (ackja). Här kan det även vara av intresse att kolla upp de samiska ortnamnen. De kan trots allt ge en ledtråd till utnyttjandet av landskapet.

Ett av de mer intressanta fynden som gjorts hittills är av ett skidfragment som vi lät datera och som gav en kalibrerad ålder till 1400-talet (Fig. 2). Men med tanke på skidors användning och att de kan ha vallats utförde vi lipidanalyser för att reda ut om det fanns valla och vad den i så fall bestått av. Det visade sig att det fanns valla och att den bl.a. innehöll paraffin och tjära. På grund av detta lät vi omdatera den rena cellulosan från träet som gav en något senare datering mellan 1600 och början på 1900-talet. Det var en problematisk datering av en skida som pekar på att valla kan påverka 14C-dateringar och om det inte reds ut därefter även tolkningen av föremålet (Fjellström et al. 2021).

Figur 2. Skida funnen vid Loktačohkkaglaciären under inventeringarna 2018 (Fjellström et al. 2021). Foto: Markus Fjellström.

De stora fyndigheterna utgörs av djurben som har osteologiskt bedömts till att först och främst härröra från renar (Fig. 3). Men det finns även rester från t.ex. ripor, rovfågel, lemmlar och till och med en hel trollslända återfanns på en högre höjd intill Gállanvárriglaciären. När det kommer till renen är det både horn och ben som återfinns på plats. Det är sällan att fler delar av djuret återfinns, utan de ligger snarare utspridda i landskapet där de återfinns som enstaka benfynd. För att skapa oss en bild över när renarna befunnit sig på plats och relatera det till den smältande isen och snön har vi utfört ett antal 14C-dateringar. Den äldsta dateringen är på ett renhorn och dateras till 355–55 f.v.t. En annan ren dateras till en period mellan 400 och 570 e.v.t., men tyngdpunkten för de daterade renarna, än så länge, ligger på en period mellan ca. 1650 och 1950 e.v.t. Vi har även gått vidare med att utföra stabila isotopanalayser för att studera renarnas kost och mobilitet i förhållande till landskapet, geologin men också klimatet och temperaturskillnader under längre tid.

Figur 3. Fynd av två underkäkar härrörande från en och samma ren framsmälta från isen funna vid Tjånka på Ammarfjället 2021. Foto: Markus Fjellström.

Förutom ben och skidfragment har vi även återfunnit en del metallföremål som med stor sannolikhet kommer från 1900-talet. Bland dessa återfann vi bland annat använda hylsor till ett gevär. De har inte daterats men tankarna leder antingen till militära övningar, alternativt rester från andra världskriget. Speciellt med tanke på närheten till Norge. En annan stor fyndkategori är modernt skräp. Även dessa registreras och dokumenteras för att skapa oss en bild över nedskräpningen i fjällen. Vi plockar upp skräpet och tar ned det från fjället. En del av det tas till vara på, men större delen kastas efter dokumentation p.g.a. platsbrist. Näven skräp kan berätta något om människors närvarande i fjällen och ett modernt utnyttjande av landskapet. Några exempel på de rester av skräp är olika typer av läsk och ölburkar, handskar och mössor troligen från vinterturism, godis och chokladpapper och en hel del plaster. Ett lite udda fynd av skräp var en väderballong som vi fann 2019 vid Sálajiegna i Arjeplog socken (Fig. 4). Nedskräpningen av fjällen är ett faktum, och det i sig har en påverkan på klimatet. Med ett ökat intresse för t.ex. fjällvandring inom vissa områden i fjällen kommer allt fler människor till fjällen och i det finns en ökad risk för nedskräpning. Genom att via respekt för naturen och för andra människor som besöker fjällen och som kanske utnyttjar de är det absolut nödvändigt att inte lämna någonting efter sig. Om det skräp som finns i fjällen, vems ansvar är det att ta reda på det? Jag skulle vilja påstå att det är allas ansvar att ta reda på det och slänga i närmaste sopkorg.

Figur 4. Exempel på skräp funna vid de glaciärarkeologiska inventeringarna sedan 2017. På bilden syns (från vänster till höger och från upp till ned) en snusdosa, en burk med läsk, en handske, en ketchupflaska, en ölburk, en konservburk, en del till en skoterhjälm, godispapper och en väderballong. Foto: Markus Fjellström.

Det här projektet är i all högsta grad pågående och vi har genom åren sett och upptäckt att det verkligen finns ett behov av att fortsätta med den här typen av arkeologiska inventeringar. Glaciärerna, isen och snön smälter bort allt snabbare och med det utsätts de organiska lämningarna för allt större och snabbare nedbrytning. De fynd som kan göras är ett viktigt kulturarv och viktiga föremål som kan bidra med större kunskap om det förflutna och utnyttjandet av landskapet i fjällen. Och det som inte hittats lyfter så klart fram frågor om dess avsaknad och ett immateriellt kulturarv i fjällen. Det finns en stor potential gällande forskningen och kunskapsbyggandet med de fynd som görs med den här typen av inventeringar, inte minst med de animala kvarlevorna (Fjellström et al. submitted).

Vid skrivbordet är Markus Fjellström (koordinator för projektet) och Kerstin Lidén (projektledare för projektet)

Referenser:
Bjørgo, T., Linge, T., Skår, Ø., Lohne Rongved, S. & Slinning, T. 2015. Fragments of a Late Iron Age Sledge Melted Out of the Vossaskavlen Snowdrift Glacier in Western Norway. Journal of Glacial Archaeology 2: 73–81.

Callanan, M. 2014. Bronze Age Arrows from Norwegian Alpine Snow Patches. Journal of Glacial Archaeology 1: 25–49.

Ceruti M.C. 2014. Overview of the Inca Frozen Mummies from Mount Lullaillaco (Argentina). Journal of Glacial Archaeology 1: 79–97.

Dixon, E. J., Callanan, M., Hafner, A. & Hare, P. G. 2014. The Emergence of Glacial Archaeology. Journal of Glacial Archaeology 1: 1–9.

Fjellström, M. 2018. Glaciärarkeologisk inventering vid Ålmallojekna, Jokkmokk socken, Lappland (20–24 augusti 2017). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 29, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M. 2019. Glaciärarkeologisk inventering vid Ekman-, Låktatjåkko-, Kårsa-, Kåtotjåkko-, Gállanvárri- och Sálajiegnaglaciärerna i Norrbottens län, Lappland (8–15 augusti 2018). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 30, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M. 2020. Glaciärarkeologisk inventering vid Sálajiegna- och Stuorjiegnaglaciärerna i Norrbottens län, Lappland (23–26 augusti 2019). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 33, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M., Ahlgren, H., Holmlund, P., Schytt Holmlund, E., & Lidén, K. 2019. Nya 14C-dateringar av glaciärfynd vid Ålmallojekna i Jokkmokks kommun, Lappland. Fornvännen, 114(4): 253–257.

Fjellström, M., Isaksson, S. & Lidén., K. 2021. Ett ovanligt skidfynd från Låktatjåhkkå- / Loktačohkkaglaciären, Sápmi – Skidbruk, vallning, 14C-datering och lipidanalyser. META historiskarkaologisk tidsskrift 2021: 53–66.

Fjellström, M., Salmi, A.-K., Aronsson, K.-Å. & Lidén, K. submitted. Prehistoric and historic reindeer as evidenced from two melting snow patches.

Lidén, K. 2020. Vid Ekmanglaciärer. In: Gustafsson-Reinius, L. (ed.). Arktiska spår. Natur och kultur i rörelse. Nordiska museets förlag: Stockholm. 192–193.

Sgouros, R. A. & Stirn, M. A. 2015. An Ice Patch Artifact and Paleobiological Specimen from the Teton Mountains, Wyoming, USA. Journal of Glacial Archaeology 2: 3–24.

Klimatförändringar nu och då – Vi är påverkade av vår tid när vi beskriver forntiden.

Jag läser fortfarande en hel del artiklar (både vetenskapliga och populärvetenskapliga) om äldsta Mesolitikum och tiden efter inlandsisen. Så fick jag en ny artikel skickad till mig av en arkeolog från västkusten (Lou Schmitt). Kontaktnätet har blivit bredare med åren och det blir naturligt att man både tar emot och skickar vidare intressanta artiklar till de arkeologer som man vet skulle kunna vara intresserade (Det finns ett flertal ytterligare som jag skulle kunna tacka här, men ingen nämnd, ingen glömd). Men den här artikeln (”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest, University of Groningen, The Netherlands), gav mig en del att tänka på. Tankar om arkeologi och hur mycket vi påverkas av saker som händer runt omkring oss i vår egen samtid. (En länk till artikeln finns längst ned i detta blogginlägg). Artikeln handlar om det som har kommit att kallas ”Doggerland”, havsbottnen väster om Danmark, Holland och Belgien, samt havsbottnen i den Engelska kanalen. Under istiden, när stora mängder av vatten var bundna i inlandsisens gigantiska ismassor var havsnivån mycket, mycket lägre än vad den är idag. Doggerland var från istidens slut fram till ungefär 8000 år sedan torrt land, där människor levde sina liv. Karla de Roest skriver i sin artikel om hur Doggerland och transgressionen (översvämningen) av det landskapet, har framställs i de senaste årens populärvetenskapliga tidskrifter och dokumentärer. Det är inte vilken populärvetenskap som helst, utan artiklar och dokumentärer som tagit stöd av aktuell forskning och nu verksamma forskare. Vad de Roest reagerat på i dessa medier, är det sätt som översvämningarna av Doggerland illustreras på. I skildringarna framställs översvämningarna som dramatiska, med människor som tvingas att flytta och överge sina hemområden på grund av ett ständigt stigande och förstörande hav.

Clement_Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014

Clement Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014.

De Roest gör en kort genomgång av vetenskapshistorien (arkeologi och kvartär-geologi) om Doggerland de senaste hundra åren och konstaterar att var tids arkeologer har framställt Doggerland olika, beroende på den samtid som de själva har levt i. I vår egen tid, menar hon, är det växthuseffekten och klimatförändringarna som avspeglar sig i vår tolkning av Doggerlands översvämningar efter istidens slut. Vår rädsla och oro för att dagens befolkningar i låglänta delar av världen (framför allt naturbefolkningar) inte ska kunna anpassa sig till höjda världshav, avspeglas i arkeologernas och de populärvetenskapliga mediernas framställning av Doggerlands översvämning. Men, menar de Roest, översvämningarna gick troligtvis inte alls till så dramatiskt som det framställts i de senaste årens publikationer. Skeendet pågick i över 2000 års tid, och den vattenhöjning som skedde under perioden 10 000 – 8000 år sedan skedde med mellan 1,25 cm per år och 2 cm per år. Under 50 år innebar detta en höjning av havsytan på mellan 0,6 och 1,0 m. En person som levde under denna tid skulle definitivt ha lagt märke till skillnaden under sin livstid, men inte direkt tagit skada av den. Nu vill jag föra över fokus på Norrbotten och förhållandena här efter istidens slut. Vi har haft en landhöjning ända sedan inlandsisen försvann, och den landhöjningen har varit snabbare än höjningen av världshaven. Dränkningen av Doggerland var raka motsatsen till det som hände här i norr. Vi har haft en kust som ständigt ha dragit sig tillbaka. Landhöjningen har i höjdled under de första århundradena efter isens bortsmältande skett i en hastighet upp till 8-9 m per århundrade och sedan successivt avtagit. Idag är landhöjningen knappt en meter per århundrade hos oss. Isens bortsmältande skedde i en takt om någonstans mellan 130 – 170 m per år (i längd, inte i tjocklek) när isgränsen var på gränsen av det som idag är Sverige och Finland.

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10700 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10600 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Men detta var vardag för de människor som levde då. Visst inträffade det dramatiska geologiska händelser, när isdämda sjöar brakade igenom sina barriärer och när jordbävningar skakade marken, eller när jordbävningar vid kusten skapade tsunamis som drabbade kusten. Men dessa dramatiska händelser inträffade ändå ganska sällan. Själva landhöjningen och isavsmältningen var däremot ständigt pågående.

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Även om stora områden snabbt steg ur havet (snabbare och mer märkbart i flacka områden som kring Aareavaara till exempel), hade detta hänt tidigare längre österut, när isen släppte sitt grepp över det som idag är Finland. Människorna hade upplevt detta i generationer. Man ”hade alltid befunnit” sig nära inlandsisens rand och varje år var förändringarna i landskapet ungefär lika (utom när någon jordbävning hastigt lyfte jordskorpan). Det var så naturen fungerade. Isen smälte bort och kusten drog sig tillbaka. För människorna som levde då var inte förändringarna dramatiska. Förändringarna var normala. Det hade ”alltid” varit så. Det är vi arkeologer som har en tendens att se förändringarna efter istiden som dramatiska eftersom vi komprimerar flera årtusendens skeende till någonting som vi kallar för ”en händelse”: När inlandsisen smälte bort, eller när havet drog sig tillbaka. Men de sakerna kan inte beskrivas som en händelse. Inte en händelse som en människa kan uppleva inom sin livstid. De är gradvisa förändringar, noterbara, men inte skrämmande, och framför allt var förändringarna möjliga att anpassa sig till. Jägare och samlare är rörliga. Släpper isen och vattnet fram nya landskap, tar man dem till sig som sin egen ”bakgård”. Kontentan av detta blogginlägg blir då att vi måste vara vaksamma på våra tolkningar när det gäller forntida människor och deras liv. Risken finns att vi lägger nutida värderingar på dem, som de inte skulle ha hållit med om. Om vår tid är dramatisk när det gäller klimatförändringar, så behöver detta inte betyda att de upplevde sin tids klimatförändringar som dramatiska.

Vid tangentbordet denna varma vårdag: Olof Östlund, (Snart startar sommarens fältsäsong, en och en halv vecka kvar!)

Länk till PDF-version av artikeln ”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest: http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&frm=1&source=web&cd=1&ved=0CCwQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.vliz.be%2Fimisdocs%2Fpublications%2F252954.pdf&ei=fh1eU5WyL8qu4ASvr4FY&usg=AFQjCNE-OZfNTL-3TvC6k_u_XPcW18Tk6g&bvm=bv.65397613,d.bGE

Vill du läsa det senaste om Aareavaara? Då föreslår jag att du läser:

Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. (Möller et al 2012 i The holocene). Om du inte hittar den på internet, kan du skicka mig ett mail (olof.ostlund@nll.se), så skickar jag ett ex till dig i PDF-format.