Etikettarkiv: Jordbävning

Klimatförändringar nu och då – Vi är påverkade av vår tid när vi beskriver forntiden.

Publicerat av
Svara

Jag läser fortfarande en hel del artiklar (både vetenskapliga och populärvetenskapliga) om äldsta Mesolitikum och tiden efter inlandsisen. Så fick jag en ny artikel skickad till mig av en arkeolog från västkusten (Lou Schmitt). Kontaktnätet har blivit bredare med åren och det blir naturligt att man både tar emot och skickar vidare intressanta artiklar till de arkeologer som man vet skulle kunna vara intresserade (Det finns ett flertal ytterligare som jag skulle kunna tacka här, men ingen nämnd, ingen glömd). Men den här artikeln (”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest, University of Groningen, The Netherlands), gav mig en del att tänka på. Tankar om arkeologi och hur mycket vi påverkas av saker som händer runt omkring oss i vår egen samtid. (En länk till artikeln finns längst ned i detta blogginlägg). Artikeln handlar om det som har kommit att kallas ”Doggerland”, havsbottnen väster om Danmark, Holland och Belgien, samt havsbottnen i den Engelska kanalen. Under istiden, när stora mängder av vatten var bundna i inlandsisens gigantiska ismassor var havsnivån mycket, mycket lägre än vad den är idag. Doggerland var från istidens slut fram till ungefär 8000 år sedan torrt land, där människor levde sina liv. Karla de Roest skriver i sin artikel om hur Doggerland och transgressionen (översvämningen) av det landskapet, har framställs i de senaste årens populärvetenskapliga tidskrifter och dokumentärer. Det är inte vilken populärvetenskap som helst, utan artiklar och dokumentärer som tagit stöd av aktuell forskning och nu verksamma forskare. Vad de Roest reagerat på i dessa medier, är det sätt som översvämningarna av Doggerland illustreras på. I skildringarna framställs översvämningarna som dramatiska, med människor som tvingas att flytta och överge sina hemområden på grund av ett ständigt stigande och förstörande hav.

Clement_Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014

Clement Reids karta över Doggerland från 1913: Kartan tagen från de Roest 2014.

De Roest gör en kort genomgång av vetenskapshistorien (arkeologi och kvartär-geologi) om Doggerland de senaste hundra åren och konstaterar att var tids arkeologer har framställt Doggerland olika, beroende på den samtid som de själva har levt i. I vår egen tid, menar hon, är det växthuseffekten och klimatförändringarna som avspeglar sig i vår tolkning av Doggerlands översvämningar efter istidens slut. Vår rädsla och oro för att dagens befolkningar i låglänta delar av världen (framför allt naturbefolkningar) inte ska kunna anpassa sig till höjda världshav, avspeglas i arkeologernas och de populärvetenskapliga mediernas framställning av Doggerlands översvämning. Men, menar de Roest, översvämningarna gick troligtvis inte alls till så dramatiskt som det framställts i de senaste årens publikationer. Skeendet pågick i över 2000 års tid, och den vattenhöjning som skedde under perioden 10 000 – 8000 år sedan skedde med mellan 1,25 cm per år och 2 cm per år. Under 50 år innebar detta en höjning av havsytan på mellan 0,6 och 1,0 m. En person som levde under denna tid skulle definitivt ha lagt märke till skillnaden under sin livstid, men inte direkt tagit skada av den. Nu vill jag föra över fokus på Norrbotten och förhållandena här efter istidens slut. Vi har haft en landhöjning ända sedan inlandsisen försvann, och den landhöjningen har varit snabbare än höjningen av världshaven. Dränkningen av Doggerland var raka motsatsen till det som hände här i norr. Vi har haft en kust som ständigt ha dragit sig tillbaka. Landhöjningen har i höjdled under de första århundradena efter isens bortsmältande skett i en hastighet upp till 8-9 m per århundrade och sedan successivt avtagit. Idag är landhöjningen knappt en meter per århundrade hos oss. Isens bortsmältande skedde i en takt om någonstans mellan 130 – 170 m per år (i längd, inte i tjocklek) när isgränsen var på gränsen av det som idag är Sverige och Finland.

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10700 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Ungefär så här bör kartan ha sett ut för ca 10600 år sedan i Norrrbotten. Aareavaaraboplatsen är utmärkt. ©Norrbottens museum. (©Lantmäteriet Medgivande i2013/0060)

Men detta var vardag för de människor som levde då. Visst inträffade det dramatiska geologiska händelser, när isdämda sjöar brakade igenom sina barriärer och när jordbävningar skakade marken, eller när jordbävningar vid kusten skapade tsunamis som drabbade kusten. Men dessa dramatiska händelser inträffade ändå ganska sällan. Själva landhöjningen och isavsmältningen var däremot ständigt pågående.

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Vattnajökull, Island, får illustrera inlandsisens avsmältning. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Ytterligare en bild på Vattnajökull, Island. Foto: Frida Palmbo, © Frida Palmbo

Även om stora områden snabbt steg ur havet (snabbare och mer märkbart i flacka områden som kring Aareavaara till exempel), hade detta hänt tidigare längre österut, när isen släppte sitt grepp över det som idag är Finland. Människorna hade upplevt detta i generationer. Man ”hade alltid befunnit” sig nära inlandsisens rand och varje år var förändringarna i landskapet ungefär lika (utom när någon jordbävning hastigt lyfte jordskorpan). Det var så naturen fungerade. Isen smälte bort och kusten drog sig tillbaka. För människorna som levde då var inte förändringarna dramatiska. Förändringarna var normala. Det hade ”alltid” varit så. Det är vi arkeologer som har en tendens att se förändringarna efter istiden som dramatiska eftersom vi komprimerar flera årtusendens skeende till någonting som vi kallar för ”en händelse”: När inlandsisen smälte bort, eller när havet drog sig tillbaka. Men de sakerna kan inte beskrivas som en händelse. Inte en händelse som en människa kan uppleva inom sin livstid. De är gradvisa förändringar, noterbara, men inte skrämmande, och framför allt var förändringarna möjliga att anpassa sig till. Jägare och samlare är rörliga. Släpper isen och vattnet fram nya landskap, tar man dem till sig som sin egen ”bakgård”. Kontentan av detta blogginlägg blir då att vi måste vara vaksamma på våra tolkningar när det gäller forntida människor och deras liv. Risken finns att vi lägger nutida värderingar på dem, som de inte skulle ha hållit med om. Om vår tid är dramatisk när det gäller klimatförändringar, så behöver detta inte betyda att de upplevde sin tids klimatförändringar som dramatiska.

Vid tangentbordet denna varma vårdag: Olof Östlund, (Snart startar sommarens fältsäsong, en och en halv vecka kvar!)

Länk till PDF-version av artikeln ”How to cope with a drowning landscape” av Karla de Roest: http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&frm=1&source=web&cd=1&ved=0CCwQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.vliz.be%2Fimisdocs%2Fpublications%2F252954.pdf&ei=fh1eU5WyL8qu4ASvr4FY&usg=AFQjCNE-OZfNTL-3TvC6k_u_XPcW18Tk6g&bvm=bv.65397613,d.bGE

Vill du läsa det senaste om Aareavaara? Då föreslår jag att du läser:

Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. (Möller et al 2012 i The holocene). Om du inte hittar den på internet, kan du skicka mig ett mail (olof.ostlund@nll.se), så skickar jag ett ex till dig i PDF-format.

Jordbävningar, tsunamis och isavsmältning för 10000 – 11000 år sedan.

Publicerat av
1

Påskarna brukar jag tillbringa tillsammans med mina föräldrar i Jäkkvik i Arjeplogs fjällvärld. Snöskoterfärder till fiskesjöar och underbart lugn i soligt vårvinterväder gör gott för själen. På något sätt hinner man ifatt sig själv om man sätter sig ner på en sjöis och väntar ett tag. Jag vill minnas att någon gammal klok sioux-indian har sagt någonting liknande någon gång.

Men arkeologin släpper ju aldrig greppet om mig (se tidigare blogginlägg i länklistan i slutet av det här blogginlägget). Det går inte att färdas i naturen utan att se någonting som väcker arkeologiska tankar hos mig. Den här gången började tankarna komma under en färd efter skoterleden mellan Jäkkvik och Sädvajaure. Skoterleden klättrar på ett ställe 3-4 meter upp på en förkastning som skär rakt igenom landskapet. De lodräta stenväggarna har delvis rasat av erosion så att det går att ta sig upp med snöskoter för vidare färd till Sädvajaure. Jag gjorde mina föräldrar uppmärksamma på förkastningen:
”En gång i tiden har det varit en väldigt stor jordbävning här. Höjdskillnaden på 3-4 meter innebär att det måste ha varit en riktigt stor en. Förmodligen i samband med att inlandsisen smälte bort”.

Tyvärr tänkte jag inte på att fotografera förkastningssprickan och så långt som till ett blogginlägg kom jag inte i mina tankar. Jag länkar därför till en sida hos SGU (Sveriges geologiska undersökning) som har några bilder från Norrbotten och förklaringar på vad en förkastning är för någonting.
http://www.sgu.se/sgu/sv/geologi/jordtacket/efter-istiden/skredarr.html

(Juli 2014: SGU har förnyat sin hemsida, så den ovanstående länken finns inte kvar, men det går att söka sig vidare, till den här länken till exempel:

http://www.sgu.se/evenemang/tavlingen-geologiskt-arv/geologiskt-arv-2014/lansjarvforkastningen/   )

Att fotografera för en blogg tänkte jag alltså inte på: Mina tankar kretsade istället kring hur sårbara enskilda grupper av människor är vid sådana geologiska händelser. Sårbarheten gäller oavsett vilken tid vi lever i. Jag kom att tänka på en film på ett lerskred som inträffade i Norge 1978, som en av mina vänner länkat upp på sin facebook-sida. Det var ett skred av ”kvikklera” i byn Rissa som ligger vid en liten insjö, nära Trondheimsfjorden. Lerskredet dödade ”bara” en människa, men skapade stor förödelse. Trots att lermassorna som störtade ut i vattnet var en relativt liten geologisk händelse i jämförelse med andra geologiska händelser, skapades en 3 meter hög tsunamivåg som krossade byggnader i den lilla orten Leira på andra sidan insjön.

Tsunamin i Leira som skapades av lerskredet i Rissa var inte stor i jämförelse med den tsunami som skapades av jordbävningen i Indiska oceanen den 26 december 2004. Jordbävningen hade en magnitud på 9,15 på Richterskalan och skapade en 15 meter hög tsunamivåg som slog in över de omkringliggande länderna. 225000 människor dog, varav 165000 i Indonesien. 35000 på Sri Lanka och 8000 i Thailand. Det är tsunamin i Thailand som vi svenskar minns mest.

Det är inte många svenskar som vet att vi här i Sverige har haft jordbävningar och tsunamis av lika stor kraft och styrka som den som inträffade 2004 i Asien. I Sverige förekom sådana när inlandsisen smälte bort. När den enorma tyngden av ett istäcke som tidigare varit 2-3 km tjockt försvann började en landhöjning som under den första tiden var så snabb som 8-9 m per århundrade i de delar som blivit isfria. Samtidigt låg isen kvar och tyngde ned stora delar av inland och fjäll i den norra halvan av Sverige. Spänningarna i berggrunden blev enorma och den uppdämda energin utlöste kraftiga jordbävningar som skapade förkastningssprickor och i vissa fall även tsunamis.

Jag läste nyligen om en sådan tsunami som man hittat geologiska spår efter i trakterna av Hudiksvall. (Mörner, Nils-Axel, se länk i slutet av bloggen). Den inträffade för ungefär 10 000 år sedan i kalenderår räknat (9150 C14-years BP) när inlandsisen lämnat trakten och Ancylussjön (den dåtida Östersjön) täckte området. Jordbävningens centrum inträffade under vattnet på samma sätt som i indiska oceanen 2004 och det skapades en våldsam tsunami som spolade över kusten. Flodvågen var så hög att Källsjön, en insjö som låg 700 m från den dåtida kusten, blandades med vatten från Ancylussjön. Källsjön ligger 12,5 meter högre än gränsen för Ancylussjöns kustlinje vid den här tiden och dessutom högre än vad kustlinjen någonsin varit på platsen. Ancylussjön skulle aldrig ha nått till Källsjön om det inte hade varit för jordbävningen men spår av Ancylussjöns tsunami finns ändå som bevis på händelsen i sedimenten på den lilla insjöns botten. Mikrofossiler av plankton i Källsjöns sediment är likadana som de som djupvattenlevande plankton som fanns i Ancylussjön vid den här tiden. Jordbävningen som orsakade denna tsunami beräknas ha haft en magnitud på över 8 på Richterskalan. Med tanke på att tsunamin 2004 inte bara märktes av i Thailand utan även i andra länder som gränsar mot indiska oceanen, är det inte långsökt att tänka sig att Ancylussjöns stränder påverkades av tsunamin för 10000 år sedan. Även de kuststräckor som var långt från dagens Hudiksvall.

Därmed kommer jag till den arkeologiska delen av hela resonemanget, den del som handlar om människorna. Om någon befunnit sig i närheten av den avsmältande inlandsisen, vid stränderna av Ancylussjön (som till exempel vid Aareavaara-boplatserna norr om Pajala) så riskerade de inte bara att bli bortspolade av isdämda sjöar som bröt igenom sina isfördämningar. De riskerade också att råka ut för kraftiga jordbävningar på just den platsen som de befann sig. Ovanpå allt detta riskerade de också att spolas bort av tsunamis som skapats av jordbävningar på andra platser i Ancylussjön. Eftersom Ancylussjön var relativt liten jämfört med indiska oceanen hann inte vågorna tappa sin kraft på vägen ens mot de mest avlägsna stränderna.

Någon gjorde en uträkning på hur många människor som bodde i det son vi kallar Sverige idag vid den här tiden, jag kommer tyvärr inte ihåg vem, och det rörde sig om ett par tusen människor. Mest troligt handlade det om små grupper av människor bestående av 10-15 personer. En enda sådan stor geologisk händelse skulle ha inneburit slutet för den människogrupp som befann sig mellan inlandsis och kust vid Aareavaara för 10600-10700 år sedan. Jag är inte säker på att de överlevde.

Vid tangentbordet denna aprildag.
/Olof Östlund

Länkar:

Tidigare blogginlägg om arkeologiska ”yrkesskador”
http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/11/23/arkeologiska-riskmoment-och-yrkesskador-mentala-och-fysiska/ )

Lerskredet i Rissa 1978:

Om tsunamin och jordbävningen i Hudiksvall:

Klicka för att komma åt InTech-Traces_of_tsunami_events_in_off_and_on_shore_environments_case_studies_in_the_maldives_scotland_and_sweden.pdf