I all arkeologi ingår ett visst mått av fantasi. Fantasi ingår i en kreativ process av hårda fakta, och detta leder i slutänden fram till en tolkning. En tolkning är inte fantasier, men fantasi krävs för att kunna tolka de arkeologiska spåren. Den som endast beskriver hur lämningarna och fynden ser ut som just blivit utgrävda, åstadkommer inte mycket förståelse för det vi arkeologer sysslar med. De kan lika gärna läsa upp en tabell med siffror som anger mått och vikt och kalla det för en rapport för publiken. En publik som vid det laget förmodligen somnat av tristess. Det intressanta är att se mönster och samband, och kunna göra jämförelser med den dåtida omvärlden, både geografiskt nära och längre bort. Ämnet kom upp i samband med ett radioinslag från när vi grävde boplatsgropar i klapper för några veckor sedan. (Se även föregående blogginlägg). Det är en balansgång att tolka en lämning som endast innehåller en bråkdel av information, och ändå lyckas göra människor intresserade av detta. Om vi inte lyckas få människor att inse att fornlämningarna har betydelse finns det stor risk att de förstörs i ännu snabbare takt än vad de gör idag. De ÄR viktiga även om vi inte idag kan förstå allt om dem. All forskning är inte banbrytande, men den information som vi samlar på oss är grundforskning. (Hur länge utförde inte forskare experiment med elektricitet, innan ett verkligt användningsområde blev tydligt?). I en framtid kan våra utgrävningar vara mycket betydelsefulla, och har vi då gjort en bra dokumentation av den bortgrävda fornlämningen, finns en möjlighet att det som är banbrytande inträffar när någon framtida arkeolog granskar våra resultat och läser vår rapport. Men vår tolkning just nu är viktig, för utan tolkning är vi bara sakletare. Tolkningen är ett sätt att betrakta lämningen på ett vetenskapligt sätt, för att komma vidare och kunna ställa ytterligare frågor. Tolkningen är en del av ett detektivarbete och ett pussel där alla bitar inte passar ännu. Arbetet tar aldrig slut, för varje år som går måste vi revidera tidigare års kunskap när vi har fått nya svar, nya pusselbitar. Samtidigt skapar en livfull och sakligt underbygd tolkning en vilja att skydda fornlämningar hos resten av samhället. Man förstör inte det man är intresserad av. Men tolkningen måste bygga på fakta, och man måste resonera om vad som talar för och emot tolkningen. Så att det inte bara blir vilda fantasier. Jag förberedander just nu en kartering av en gårdslämning från tiden före 1850 i Piteå kommun . Sitter och letar arkivmaterial om platsen. Vi har ett utomordentligt arkiv här på Norrbottens Museum. (Det heter numera Arkivcentrum Norrbotten och kan hittas på denna länk:  http://www.norrbottensmuseum.se/arkiv-samlingar/arkivcentrum.aspx  Arkivet är öppet för allmänheten och väl värt ett besök. Där finns bland annat ett topografiskt arkiv där det finns handlingar och brev som har koppling till byar och andra geografiska områden. Passar utmärkt för att få veta om någon i aktuellt område har hittat ett fornfynd som inte registrerats i fornlämningsregistret. En del av de äldre breven har inte hunnit följas upp av arkeologer, eftersom bemanningen förr i tiden var mycket sparsam i länet. Där finns både sådant som vi har nytta av och sådant som inte är fullt så användbart… Där i arkivet hittade jag igår en brevväxling mellan den tidigare museichefen Kjell Lundholm och en privatperson från Uppsala som vill bidra till Norrbottens historieskrivning. Låt oss säga att det inte saknas fantasi i mannens brev. Hårda fakta att bygga upp påståendena med, saknas dock i hög grad. Jag bifogar Kjell Lundholms svar på den engagerade mannens brev som två klickbara bilder att läsa. Resten av brevväxlingen drar jag en barmhärtighetens slöja över. Det är trots allt skillnad på tolkning och fantasi. Vid tangentbordet idag: Olof Östlund

Klicka på bilden så förstoras den så att Kjell Lundholms brev går att läsa. ©Norrbottens museum

Klicka på bilden så kan du läsa den andra sidan av brevet. ©Norrbottens museum