Kulturarv, kunskap och upplevelser

Utvalda upplevelser från några år med Norrbottens museum

Här följer ett axplock av erfarenheter och reflektioner från några händelserika år vid landets nordligaste länsmuseum som jag har haft förmånen att tjänstgöra vid under åren 2006-2018. Urvalet är högst personligt och skildrar endast en liten del av länsmuseets vidsträckta verksamhet.

Sommaren 2006 anställdes jag som bibliotekarie för att verkställa Norrbottens museums projekt Lärande mötesplats. Min huvudsakliga arbetsuppgift var att organisera och flytta museets bibliotek, från museibyggnaden i centrala Luleå till länets arkivcentrum Norrbottens minne (som idag benämns Arkivcentrum Norrbotten). Flytten genomfördes delvis på grund av trångboddhet; alltsedan museibyggnaden invigdes 1936 inhystes biblioteket i en lokal som till en början var luftig och hade gott om plats för en växande samling.

Bibliotek med gott om utrymme och plats för sammanträden i Norrbottens museums byggnad 1936. Foto © Norrbottens museum.

När jag 70 år senare tog itu med biblioteket så hade samlingen vuxit sig alltför stor för utrymmet; hyllorna – som vid det laget stod trångt och sträckte sig från golv till tak – var överfulla, högar med böcker och tidskrifter täckte andra möbler i lokalen. Förutsättningarna för möjliga förbättringar var goda, det fanns ingen brist på arbetsuppgifter och jag var anställd för att bringa ordning. Projektets syfte var också att, med biblioteket och min yrkeskunnighet, komplettera det befintliga kunskapscentrum vid Norrbottens minne som omfattade en ansenlig mängd arkivmaterial och kunnig personal som arbetade med Norrbottens museums arkiv och Folkrörelsernas Arkiv i Norrbotten (som idag benämns Norrbottens Föreningsarkiv).

För att tillgängliggöra biblioteket till fullo för anställda och allmänhet krävdes idogt arbete med uppordning och registrering av materialet. Medan det stort sett hela tiden kunde nyttjas av museets medarbetare så ägnades några månader åt att iordningställa samlingen såpass att vi i januari 2008 kunde hålla en offentlig invigning av biblioteket på sin nya plats. De som deltog i invigningen minns förhoppningsvis en gemytlig och intressant tillställning, men många minns kanske snöovädret allra bäst. Det snöade nämligen enorma mängder den dagen, ett par besökare körde fast på väg till invigningen men lyckades ändå ta sig fram – med blombukett och varma lyckönskningar. Med tanke på vädret var det beundransvärt många som närvarade. På hemväg från jobbet tog det tid att gräva fram bilen, den syntes knappt under all snö men jag kunde identifiera “min” snöhög på parkeringen och tog mig så småningom hem, nöjd med dagen.

Invigning av biblioteket på Björksskatan

Invigningsceremoni med dåvarande divisionschef Majlis Granström och museichef Curt Persson i det nya biblioteket 24 januari 2008. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Framför allt var det spännande biblioteksuppdraget som lockade mig till Norrbottens museum, möjligheten att arbeta med ett regionalt specialbibliotek vars samling började byggas i slutet av 1800-talet, ett bibliotek med uppgift att samla, bevara och tillgängliggöra litteratur med anknytning till hela länet och museets omfattande uppdrag. Att dessutom få göra det tillsammans med andra kunskapsorienterade yrkesgrupper som arkivarier och antikvarier gjorde platsen ännu mer attraktiv för mig.

Det har varit en fröjd att arbeta med så många engagerade och kunniga människor, och därtill en boksamling som omfattar skrifter från sex sekler med böcker från 1500-talet till nutid. En av mina personliga favoriter är den äldsta skriften i samlingen, ett närapå komplett exemplar av Gustav Vasas bibel från 1541. Vasabibeln var den första översättningen av hela Bibeln till svenska, dessförinnan utgavs Nya testamentet på svenska redan 1526. Dessa publikationer hade avgörande betydelse för det svenska språkets utveckling med sin (relativt) enhetliga stavning, på den språkliga gränsen mellan fornsvenska och nysvenska.

Gustav Vasas bibel

Gustav Vasas bibel från 1541 förvaras i arkivet tillsammans med övriga äldre skrifter. Foto: Helena Karlström.

Att i tjänsten ha tillgång till fantastiskt material som Gustav Vasas bibel är ett sant privilegium. Det är dock värt att påpeka att det inte är nödvändigt att vara anställd för att kunna ta del av spännande litteratur och arkivhandlingar, det allra mesta är tillgängligt för alla intresserade. Allt material står inte på öppen hylla, arkivalier och äldre litteratur förvaras i arkivlokal och alla handlingar kan inte hanteras fritt, men det mesta kan studeras på plats eller ses i samband med guidad arkivvisning – exempelvis Vasabibeln.

Med åren har jag kommit att arbeta med fler delar av länsmuseets omfattande uppdrag. Mitt huvudsakliga område har varit arkiv och bibliotek men jag har, som medarbetare och chef,  varit inblandad i allehanda frågor, projekt och utmaningar genom åren. Gemensamt för allt arbete har varit ett fokus på förvaltning och förmedling av kulturarv, kunskap och upplevelser.

Under min tid i museivärlden har jag i större utsträckning än tidigare reflekterat över begrepp som kulturarv, något som är centralt inom kulturhistorisk verksamhet och numera i min egen tillvaro. Kulturarv berör oss alla oavsett om vi känner till termen eller dess innebörd – jag tänker inte ge mig in på någon definition i detta inlägg. En term som sannolikt fler har en åsikt om är förvaltning, näppeligen något allmänt inspirerande begrepp då det ofta förknippas med administration och myndigheter, och ibland anges som en motsats till utveckling, men själv har jag kommit att förknippa det med något värdefullt och rentav vackert! God förvaltning förutsätter aktiv handling; det är inte fråga om någon passiv förvaring utan fordrar kunskap och förmåga till förändring – exempelvis vid förvaltning av föremål, arkivalier och litteratur för att på bästa möjliga sätt bevara och tillgängliggöra dem. Jag har ingen egentlig ambition att övertala andra att dela min måhända personligt poetiska syn på begreppet förvaltning, men jag hävdar bestämt att det är motsatsen till att förslösa eller fördärva. Att förvalta är att ombesörja möjligheten för andra att ta del av arv, oavsett om det är kulturarv, kunskapsarv, monetära arv eller naturarv. Och det är vackert så.

Utställningen Hosta

Ingången till utställningen Hosta – en sjuk historia som invigdes hösten 2014. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

När jag anställdes vid Norrbottens museum hade jag förhoppning om ett intressant och utvecklande arbetsliv, men jag hade ingen som helst aning om att jag några år senare skulle komma att bli innehållsansvarig för museets egenproducerade utställning om tuberkulos: Hosta – en sjuk historia som invigdes i september 2014. Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle lära mig så mycket om en sjukdom som tbc, både historiskt och medicinskt, men arbetet vid länsmuseet gav mig möjlighet till det.

Ursprunget till utställningen var en arkivkväll om tuberkulos i september 2013 då vi uppmärksammade att Sandträsk sanatorium invigdes 100 år tidigare. Gensvaret på kvällens tema och innehåll tillsammans med besökarnas engagemang resulterade i beslut om att satsa på en större utställning om tbc, en av världens vanligaste infektionssjukdomar som i början av 1900-talet härjade som värst i Norrbotten. Arbetet med faktaunderlaget och innehållet var omfattande och involverade ett flertal medarbetare vid Norrbottens museum, medicinsk expertis och tekniska specialkunskaper. Det var en inspirerande och intensiv arbetsperiod för många inblandade och det var spännande att se slutresultatet. Allt blev inte som vi hade tänkt men huvuddragen fanns där, med ett historiskt perspektiv och ett samtida spår, med en blandning av personliga berättelser, fakta och föremål. Utställningen lockade många besökare, somliga med personliga erfarenheter av sjukdomen och andra som inte visste någonting om ämnet. Förhoppningsvis fick alla med sig någon form av kunskap och känsla för innehållet.

Från utställningen Hosta

I utställningen visades bland annat spottkoppar och andra föremål från Sandträsk sanatorium. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Kunskap och känsla, kulturarv och mångfald har präglat mina år med Norrbottens museum. Det har varit en lärorik och stimulerande period i mitt liv. Jag är tacksam för alla engagerade, kunniga och trevliga människor jag har träffat och arbetat med genom åren.

När jag nu övergår från en upplevelseförmedlande kunskapsorganisation till en annan, då jag återvänder till folkbiblioteksområdet, så gör jag det berikad med många lärdomar och mänskliga möten. Varmt tack till alla som har medverkat!

Helena Karlström

Välkommen hem!

Ja, så lyder temat för årets Arkivens Dag som vi just nu förbereder för fulla drag på Arkivcentrum Norrbotten. Hembygd är årets tema även i en vidare bemärkelse, då 2016 utnämnts till Hembygdens år i samband med Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum. Även museets årsbok, som jag just nu frenetiskt korrekturläser, har hembygd som tema, tillsammans med släktforskning.

Alltså fick hem bli fokus även för mitt blogginlägg, samtidigt som jag skamlöst inbjuder den hågade läsaren till att besöka arkivet lördagen den tolfte november, då vi har öppet hus här på Björkskatan med föredrag, visningar och exponeringar av spännande objekt ur både arkiv och föremålssamlingar!

Ett av de material jag själv förbereder är något av en personlig favorit – en stor samling uppsatser skrivna av skolbarn i Norrbotten under början av 1950-talet.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-hem-av-barbro-silverlind

Mitt hem, av Barbro Silverlind. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Bygdespegeln – en tävling för Norrbottens barn (1951-1953)
År 1951 presenterade Norrländska Socialdemokraten och Samfundet för hembygdsvård en ny pristävling, riktad till folkskolans lärare och elever. Eleverna skulle i ord och bild skildra sin hembygd med utgångspunkt i tävlingens olika teman, indelade i sju etapper. De vinnande bidragen i varje etapp skulle honoreras och dessutom publiceras i tidningen. Tanken var att få hela bygden engagerad, från barn till åldringar. En del skolor medverkade bara i enstaka etapper, men för att vinna slutpriset måste man ha deltagit i minst sex av de sju deltävlingarna.

Syftet var att höja intresset för och kunskapen om den egna bygden, men även att samla in berättelser och lärdom om det förflutna, nu när den moderna tiden knackade på dörren. Resultatet blev ett livfullt och fascinerande lapptäcke av uppsatser, skrivna och illustrerade av Norrbottens skolbarn från norr till söder, öst till väster – framför allt på landsbygden.

Det mesta av materialet är bevarat i Norrbottens museums arkiv, där det upptar fyra hela hyllmeter, men ännu händer det att enstaka uppsatser trillar in till arkivet, från gömmor i skolor eller hemma hos någon inblandad. Över 20 000 sidor ska ha producerats under tävlingens gång, och materialet har sedan visats upp i utställningar och studieverksamhet efter tävlingstidens utgång 1953.

Bygdespegeln är ett material som är lätt att ta till sig – stor möda och omtanke har lagts ner i de allra flesta uppsatser, som ofta är fint illustrerade med barnens egna teckningar, tidningsklipp och fotografier. Böckerna i sig är dessutom mycket olika till utseendet, då en del dekorerats med penna och pensel, andra med tyg och broderier. En pärm är till och med bunden med björknäver – både vackert och med bokstavlig koppling till sin ursprungsort. Det ursprungliga syftet med projektet har helt och klart uppfyllts – resultatet är verkligen en spegling både av sin tid och av den bygd de olika böckerna kommer ifrån, men materialet kan, som så ofta är fallet med arkivalier, i efterhand användas på en mängd olika sätt.

Själv älskar jag att visa upp Bygdespegeln när jag tar emot studiebesök, eftersom det finns något för i stort sett alla i materialet. Femteklassaren av idag suckar beundrande över den vackra handstilen medan bygdeforskaren kan hitta spännande muntliga berättelser från just sin egen trakt bevarade via skolbarnens förmedling. Till Allhelgonatider finns spökhistorier att hämta, och för den som älskar hemslöjd har vissa barn stolt nålat fast tygprover vävda av deras mor eller mor- och farmödrar, medan andra beskrivit den fina gamla kistan som någon anfader snickrat ihop. Eftersom materialet är skrivet i början av 1950-talet finns det dessutom fortfarande de som kommer ihåg tävlingen – eller själva varit med!

Hemma hos far och mor
Temat ”Hemma hos far och mor” var uppsatstävlingens andra etapp och pågick fram till mars 1952. Barnen uppmanades då att skildra sitt hem i skrift och bild.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-av-tora-nedlund

Hemma hos far och mor, av Tora Nedlund. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Fotografier och teckningar av hus, ladugårdar, möblemang, föremål och förstås människorna i hemmet ger en tydlig bild av ett Norrbotten i förändring. Det moderna boendet håller på att slå igenom, samtidigt som mycket av det gamla lever kvar. Färgglada trasmattor, blommiga tapeter och mönstrade gardiner, blomkrukor i fönstren, köksbänkar i rostfritt stål – allt detta tidstypiskt moderna har barnen fångat upp i sina bilder, men det är samtidigt slående att många hus fortfarande var utan sådant som vi ofta tar för givet, som vatten- och värmeledningar.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-vara-blommor-i-fonstret

Våra blommor i fönstret. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-kok-av-asta-keskitalo

Mitt kök, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Ibland finns både elektrisk spis och vedspis i köket, det nya och det gamla sida vid sida med den trebenta kaffekitteln ännu rykande het. Ibland saknas de moderna bekvämligheterna ännu helt, men planer finns för det efterlängtade nya.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-var-oppna-spis-av-asta-keskitalo

Vår öppna spis, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Samma känsla av brytningstid går igenom i skildringarna av arbetet i hemmet, där uppdelningen i manligt och kvinnligt fortfarande är mycket traditionell. Men så plötsligt hittar jag några uppsatser från Svartbyn med titeln ”När mamma hade semester”. Här skymtar plötsligt den moderna tiden med fritid och husmoderssemestrar fram.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-mamma-som-reste

Mamma som reste. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

I en annan uppsats beskriver ett skolbarn från Tärendö sin släkts utspridning – en faster i Stockholm, en annan i Luleå, en kusin i gruvan i Gällivare och ytterligare någon i Skåne, långt i exil, innan den stora utvandringen från Tornedalen egentligen påbörjats.

Materialet andas mycket framtidstro, med massvis av exempel på nybyggda eller nyupprustade gårdar och ladugårdar, satsningar på traktorer och moderna maskiner, men blickar ofta tillbaka till ”hur det var förr” då barnen intervjuat föräldrar och mor- och farföräldrar. Detta ”förr”, som alltid skiftar och förändras – idag är det kanske 1950-talet som är vårt förr, det som alltid var ”bättre”?

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-vart-nya-hem-av-berta-lindehag

Vårt nya hem, av Berta Lindehag. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Folkhemmet och det moderna Sveriges födelsetid var just då, när dessa uppsatser skrevs – och till viss del tror jag att skoleleverna var medvetna om det. Att det var en tid av stora förändringar är klart och tydligt även för barnen, som när de jämför sin uppväxt, hem och skolgång med föräldrarnas snabbt ser skillnaden. Ändå finns det i mina ögon så mycket av det gamla samhället kvar, med mycket fattigdom och slit. I ”Roligt att komma hem” skriver fjärdeklassaren Anna-Greta Ebermark från den lilla byn Nytorp om glädjen i att komma hem från arbetsstugan i Tärendö under skolloven. Hon, liksom många andra i glesbygden, fick lov att bo på skolan.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-roligt-att-komma-hem-av-anna-greta-ebermark-nytorp

Roligt att komma hem, av Anna-Greta Ebermark (Nytorp). Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Päivi Granö, professor i konstvetenskap vid Lapplands universitet i Rovanieni, har studerat material från Bygdespegeln i en jämförande studie med barnteckningar från finska Tornedalen, även de gjorda i efterkrigens brytningstid. Mycket spännande! Några av bilderna kan man se i denna artikel (på finska): http://www.kasvatus-ja-aika.fi/site/?page_id=581

Melvin Bergman
Eldsjälen och ledaren bakom projektet Bygdespegeln var Melvin Bergman (1907-1966). Bergman, född 23/6 1907 i Avan, Nederluleå, växte upp i ett hem präglat av de svenska folkrörelserna – arbetarrörelsen och kooperationen, väckelsen och nykterhetsrörelsen. Han tog examen i Uppsala 1935, och blev sedan folkhögskollärare i Norrbotten. Under åren 1944-1954 var Melvin Bergman ledare för bygdekursverksamheten i Tornedalen, där han reste runt, höll föredrag och startade ett stort antal studiecirklar. Under denna tid blev han även vald till Samfundet för Hembygdsvårds konsulent, med uppgift att främja studiet av hembygden. Tre stora pristävlingar utlystes i detta syfte, varav den sista och mest omfattande var Bygdespegeln. Med utgångspunkt i det insamlade materialet ledde Bergman sedan kurser i hembygdsundervisning för folkskollärare i Norr- och Västerbotten.

Melvin Bergman var själv en mycket flitig hembygdsforskare och publicerade hundratals artiklar och debattinlägg i hembygds- och kulturfrågor, men även om psykologi och Nordkalotten. Han skrev också uppsatser och en del böcker. Folkundervisningens utveckling, folkrörelsernas uppkomst och bergsbrukets historia var särskilda intresseområden.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-brev-till-melvin-bergman

Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4. Hemma hos far och mor, brev till Melvin Bergman.

Bergman blev vald till rektor då Malmfältens folkhögskola startade sin verksamhet under hösten 1954. Redan från början ingick hembygdskunskap i undervisningen. Han brann för hembygden och folkbildningen, men fick efter en tid dra sig tillbaka från aktiv tjänst p g a sjukdom. Melvin Bergman avled på Halmstads lasarett år 1966, 59 år gammal.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström