Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången

torsdagen den 24:e februari 2011

I dag har undertecknad hållit en föreläsning om det arkeologiska arbetet som utförts längs med Haparandabanans spår för Trafikverkets Haparandabanegrupp. Detta blogginlägg får därmed bli ett första i en liten tillbakablick på resultatet av det arkeologiska arbetet som gjorts inför järnvägsdragningen mellan Kalix och Haparanda. Då det rör sig om en hel del material så kommer tillbakablicken delas in i 5 olika blogginlägg, varav detta första får handla om den arkeologiska arbetsgången.

Arkeologiska utredningar
Det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan påbörjades redan 2003 när en utredning gjordes för underlag till miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n) då stickprovmässiga fältinsatser gjordes på valda delar i bankorridoren. Regelrätta arkeologiska utredningar genomfördes under åren 2004-2005. En arkeologisk utredning syftar till att undersöka förekomst av fornlämningar inom ett angivet område, i det här fallet exploateringsområdet för Haparandabanan.

Vid de arkeologiska utredningarna i bankorridoren påträffades totalt 82 nya lämningar fördelat på 52 olika lokaler. Majoriteten av lämningarna är fasta fornlämningar (45 st) och består av: boplatser, kokgropar, stensättningar, boplatsvallar, boplatsgropar i klapper, gropar i klapper, en härd samt ett röse.

Övriga 37 lämningar är övriga kulturhistoriska lämningar: kolbottnar, husgrunder, förvaringsanläggning (källargrop), stensamling/härd, flottningsanläggning, röjningsröse, tomtning, boplatsgrop, gränsmarkeringar, rektangulära ytor, skyttevärn, grotta med tradition, område med skyttevärn och stenbrott, rengärda, barktäkt och en eventuell bunker.

Arkeologiska förundersökningar
Under 2006-2007 genomfördes nästa steg i det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan: arkeologiska förundersökningar. En förundersökning syftar till att avgränsa en fornlämning och utgör även underlag inför en eventuell slutundersökning.

2006 hade Banverket (numera Trafikverket) fastställt järnvägsdragningen och länsstyrelsen i Norrbottens län gjorde bedömningen att 4 av de 45 fasta fornlämningarna kom att beröras av järnvägsdragningen. Norrbottens museum kom därmed tillsammans med Västerbottens museum att förundersöka 4 boplatser: lokal 7 vid Lantjärv, lokal 13 vid Sangis samt lokal 20 och lokal 39 på Storträskheden.

Vid förundersökningarna konstaterades att samtliga 4 boplatser var från järnålder, en tidsperiod som infaller mellan 500 f.Kr. – 1050 e.Kr.

Arkeologiska slutundersökningar
Som ett sista led i de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanans sträckning kom de 4 boplatserna att slutundersökas under sommaren 2007. En slutundersökning syftar till att gräva bort och dokumentera en fornlämning. När en fornlämning grävs bort blir den förstörd och borttagen. Endast dokumentationen kvarstår av lämningen, varför det är viktigt med en noggrann dokumentation för framtida forskning.

Undersökningarna längs med Haparandabanan är till ytan en av de största utgrävningar som gjorts i Norrbotten sedan vattenkraftsutbyggnaden på 1950-talet. De fyra undersökta boplatserna omfattar tillsammans en yta som motsvarar drygt 4 fotbollsplaner.

Nästkommande blogginlägg kommer att handla om näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

2 thoughts on “Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången

  1. Ping: Kulturentré i Gällivare och Kiruna | Arkeologi på Norrbottens Museum

  2. Ping: 10 år som arkeolog på Norrbottens museum | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s