Sommaren när (nästan) all planering sket sig!

Arkeologiska fältsäsonger brukar vara svåra att planera i vanliga fall, men den här fältsäsongen har nog varit den rörigaste som jag varit med om…

Ett väldigt omfattande och stort jobb har vi tvingats skjuta på framtiden på grund av juridiska överklaganden. Diverse politiker må sjunga upphandlingens och den fria konkurrensens lov, men det finns baksidor av sådant också. Det tydligaste och allvarligaste är när billigaste budgivaren, med sämsta servicen, får härja fritt inom vårdsektorn. Mindre allvarligt, men ändå ytterst irriterande är när samma fenomen tenderar att breda ut sig inom kulturmiljövården. Fenomenet har inom den arkeologiska sektorn lett till diverse överklaganden av arkeologfirmor som sett sig förfördelade när de inte vunnit upphandlingarna. Dessa överklaganden drar ut på tiden och soppar verkligen till det för alla inblandade aktörer.

I vårt fall har vi den här säsongen ett stort jobb som vi tvingats senarelägga och senarelägga ytterligare ännu mer på grund av ett överklagande som tydligen ska köras igenom alla rättsliga instanser som finns. Snart återstår bara Europadomstolen och Intergalaktiska Rådet. Detta kostar inte den överklagande parten ett enda öre, samtidigt som den part som i läge ett vunnit anbudet tvingas ändra planeringen femtioelva gånger och samtidigt som en tredje part (beställaren av det arkeologiska uppdraget) håller på att bli vansinnig över förseningarna. För beställaren är oftast tiden mer dyrbar än de kronor och ören som det arkeologiska arbetet kostar. Välkommen till den fria marknaden i dess sämsta arkeologiska form…!

Vi har lyckats genomföra några fältarbeten i alla fall, för sådana arkeologiska insatser som varit så små (billiga) att de inte gått ut till upphandling:

Åsa Lindgren har varit projektledare för en utredning i Masugnsbyn-Vittangi under försommaren med Tor-Henrik Buljo, Nils Harnesk och mig som medarbetare. Det arbetet sitter hon och skriver rapport på nu i veckan. Vi hittade bland annat kolbottnar, tjärdalar och fossila åkerytor (hörande till den tiden när masugnen i Masugnsbyn var i drift)

Frida Palmbo har hållit i en arkeologisk förundersökning i Aareavaara och Kolari. En väg skulle breddas och flera kända fornlämningar berördes. Vi hittade mycket begränsat med boplatsmaterial (en kvartskärna) och en härd vid Aareavaara. I härden påträffades en del av en järnnål, vilket gör det troligt att härden hör till de senaste 2500 åren, alltså inte lika gammalt som tidigare boplatser vi undersökt vid Aareavaara. Datering och annan information tror jag att Frida kanske kommer att berätta om senare, när rapporten är klar.

Vi har i år återigen gjort utredningar i Markbygden väster om Piteå med anledningar av vindkraftparken som håller på att byggas där. Frida har hållit i den utredningen. Mer info kommer när rapporten är klar.

Vi ska nu imorgon åka till Laver väster om Älvsbyn, för att göra ett arkeologiskt arbete som ska ingå i en MKB (miljökonsekvensbeskrivning). Boliden Mineral AB ska göra en sådan i samband med att de vill öppna den gamla gruvan i Laver igen. Lars Backman styr upp det hela, med oss andra som medarbetare.

Vi är också inbjudna till att delta i arkeologiska undersökningar i Umeå. Västerbottens museum håller på med en jättegrävning där, och de ropar förtvivlat efter arkeologer som har arbetslivserfarenhet. Vi har lovat att bistå dem med personal, dels för att hjälpa till, men också för att själva förkovra oss i kunskapen som ett samarbete ger. I motsats till konkurrens innebär samarbete ökad kunskap, vilket är själva grunden för arkeologi…

Ett litet P.S. också: Vi har äntligen fått en ny chef för avdelningen för kulturmiljö på Norrbottens museum. Efter att ha ”delat chef” med andra avdelningar i många år så är det med stor lättnad som vi säger välkommen till Sara Hagström Yamamoto!

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Frida (till vänster) och Carina (till höger) samtalar med vår nye chef Sara Hagström Yamamoto (mitten).

Vid tangentbordet idag

/Olof Östlund

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 1: den arkeologiska arbetsgången

torsdagen den 24:e februari 2011

I dag har undertecknad hållit en föreläsning om det arkeologiska arbetet som utförts längs med Haparandabanans spår för Trafikverkets Haparandabanegrupp. Detta blogginlägg får därmed bli ett första i en liten tillbakablick på resultatet av det arkeologiska arbetet som gjorts inför järnvägsdragningen mellan Kalix och Haparanda. Då det rör sig om en hel del material så kommer tillbakablicken delas in i 5 olika blogginlägg, varav detta första får handla om den arkeologiska arbetsgången.

Arkeologiska utredningar
Det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan påbörjades redan 2003 när en utredning gjordes för underlag till miljökonsekvensbeskrivningen (MKB:n) då stickprovmässiga fältinsatser gjordes på valda delar i bankorridoren. Regelrätta arkeologiska utredningar genomfördes under åren 2004-2005. En arkeologisk utredning syftar till att undersöka förekomst av fornlämningar inom ett angivet område, i det här fallet exploateringsområdet för Haparandabanan.

Vid de arkeologiska utredningarna i bankorridoren påträffades totalt 82 nya lämningar fördelat på 52 olika lokaler. Majoriteten av lämningarna är fasta fornlämningar (45 st) och består av: boplatser, kokgropar, stensättningar, boplatsvallar, boplatsgropar i klapper, gropar i klapper, en härd samt ett röse.

Övriga 37 lämningar är övriga kulturhistoriska lämningar: kolbottnar, husgrunder, förvaringsanläggning (källargrop), stensamling/härd, flottningsanläggning, röjningsröse, tomtning, boplatsgrop, gränsmarkeringar, rektangulära ytor, skyttevärn, grotta med tradition, område med skyttevärn och stenbrott, rengärda, barktäkt och en eventuell bunker.

Arkeologiska förundersökningar
Under 2006-2007 genomfördes nästa steg i det arkeologiska arbetet längs med Haparandabanan: arkeologiska förundersökningar. En förundersökning syftar till att avgränsa en fornlämning och utgör även underlag inför en eventuell slutundersökning.

2006 hade Banverket (numera Trafikverket) fastställt järnvägsdragningen och länsstyrelsen i Norrbottens län gjorde bedömningen att 4 av de 45 fasta fornlämningarna kom att beröras av järnvägsdragningen. Norrbottens museum kom därmed tillsammans med Västerbottens museum att förundersöka 4 boplatser: lokal 7 vid Lantjärv, lokal 13 vid Sangis samt lokal 20 och lokal 39 på Storträskheden.

Vid förundersökningarna konstaterades att samtliga 4 boplatser var från järnålder, en tidsperiod som infaller mellan 500 f.Kr. – 1050 e.Kr.

Arkeologiska slutundersökningar
Som ett sista led i de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanans sträckning kom de 4 boplatserna att slutundersökas under sommaren 2007. En slutundersökning syftar till att gräva bort och dokumentera en fornlämning. När en fornlämning grävs bort blir den förstörd och borttagen. Endast dokumentationen kvarstår av lämningen, varför det är viktigt med en noggrann dokumentation för framtida forskning.

Undersökningarna längs med Haparandabanan är till ytan en av de största utgrävningar som gjorts i Norrbotten sedan vattenkraftsutbyggnaden på 1950-talet. De fyra undersökta boplatserna omfattar tillsammans en yta som motsvarar drygt 4 fotbollsplaner.

Nästkommande blogginlägg kommer att handla om näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo