Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

måndagen den 28:e februari 2011

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Osteologiskt resultat
71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fisket – en viktig resurs under järnåldern
Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur
Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda
Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?
Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

One thought on “Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

  1. Ping: Kulturentré i Gällivare och Kiruna | Arkeologi på Norrbottens Museum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s