Rådgivning vid kusten

En av de bästa sakerna med att jobba som bebyggelse-/byggnadsantikvarie på länsmuseer är att få åka ut på rådgivning i länet och träffa personer som brinner för sin bygd och är nyfikna eller har ett intresse för byggnadsvård. Tyvärr har inte mina snart 3 år på Norrbottens museum gett mig så mycket chans till detta då nästan all min tid ägnats åt Kirunadokumentationer, men nu när det lugnat ner sig avsevärt på den fronten så fanns ju chansen igen. Så när jag fick frågan här i förra veckan om åka norrut efter kusten upp till Båtskärsnäs (Baskeri) för att titta på en gammal Skeppshandel, så väntade jag inte länge med att tacka ja.

Som byggnadsantikvarie blir du aldrig färdiglärd och det är ett ständigt kunskapsjagande som oftast styrs av vilka uppdrag man får. När man som jag jobbat i olika delar av Sverige så blir det ännu mer tydligt hur mångfasetterat och otroligt rikt vårt byggda kulturarv är, att ingen del är en den andra lik och även om det är varandra likt så kan samma byggnadsdel kallas olika saker beroende på vart i landet du befinner dig.

Särskilt intressant blir det för mig när jag som idag möts av två byggnadstyper som jag inte mött tidigare och även två otroligt välbevarade byggnader med mycket originaldetaljer eller detaljer som visar på en byggnads långa historia. Det är så otroligt roligt att genom att se vad som finns i en byggnad eller hur den är byggd, försöka skapa sig en bild av vad som hände och skedde där och varför man valt de lösningar som man hade gjort.

Båtskärsnäs är en bygd präglad av att ligga vid kusten, men här har även funnits ett sågverk som också satt sitt avtryck på orten.

Magasin i Båtskärsnäs

Magasin i Båtskärsnäs. Notera det rundade taket. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Den första byggnaden jag fick besöka var ett magasin i två våningar från ca. 1930-talet som var byggt av timmermän som i vanliga fall byggde båtar. Det fanns en hel del speciella, men sannerligen intressanta lösningar i denna byggnad, men magasinet är otroligt välbyggt och förutom att den tidigare ägaren vid något tillfälle bytt ut originalfönstren är allt annat intakt och mycket gott skick.

Magasin Båtskärsnäs

Det stora öppna utrymmet i magasinet som bildas av de rundade takstolarna/takbalkarna. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

IMG_1823

Närbild på de rundade takstolarna/takbalkarna som var tillverkade av timmermän som i vanliga fall byggde båtar. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Exempelvis var takstolarna/takbalkarna böjda på samma vis som man böjer virket till skrovet på båtar (om jag förstod det rätt, är ingen båtmänniska ännu) och detta gjorde att utrymmet blev väldigt öppet.

Det konsolliknande virket som var placerade i vissa hörn och mellan vissa av reglarna i väggkonstruktionen var tillverkade av rötterna på ett träd. Vi stod länge och diskuterade om detta hade någon funktion eller om det var en utsmyckning? Är det någon av er som läser som kanske vet varför man gjorde så här?

Originalfönstren

De gamla fönstren fanns kvar i byggnaden och är i gott skick. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Det bortplockade originalfönstren fanns kvar i byggnaden och nuvarande ägaren hade ett intresse av att så småningom renovera dem och återmontera dem på byggnaden.

Anledningen till att vi tittade på denna byggnad var för att den är q-skyddad i detaljplan, vilket bland annat innebär att fasadmaterialet inte får bytas ut mot annat material. Byggnaden har i dag en locklistpanel som är målad med linoljefärg och ska byggnaden målas igen bör den göras det med samma färgtyp. Och det intresset fanns även från ägaren. Linoljefärg är dyrare – vilket vi ofta får höra som ett motargument för att använda det, men då ska man också veta att färgen är mycket drygare än moderna färger OCH OM man har en byggnad som är utpekat kulturhistoriskt värdefull (exempelvis i detaljplan) så kan man söka bidrag hos länsstyrelsen får att få hjälp med kulturhistoriska överkostnaden för att måla en byggnad med linoljefärg istället för en billigare modernfärg.

Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Skeppshandeln i Båtskärsnäs. Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Reklam för Skeppshandeln

Skeppshandeln i Båtskärsnäs Foto: Jennie Björklund ©Norrbottens museum

Andra stoppet på dagen var att alltså den gamla Skeppshandeln i Baskeri/Båtskärsnäs.

Att kliva in i Skeppshandeln var som att kliva in i en tidskapsel. Äldsta delen av huset var från slutet av 1800-talet och var sedan tillbyggd i två omgångar. Spegeldörrar i olika utföranden, träfönster, linoleummattor ovanpå trägolv, en AGA-spis (den första jag sett i verkligheten) fanns i det välbevarade funkisköket, i huset fanns också flera kakelugnar i olika varianter och även ett par andra spissorter. Vissa rum var klädda med pärlspont i väggar och tak, i andra rum var taken pappspända och målade och väggarna tapetserade med tapeter i olika mönster. I det som varit butiken fanns butiksinredningen kvar med hyllor, kylskåp och även varor.

Kafferosteriet vid Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Kafferosteriet med taket av plåt och den mycket gamla eldragningen i taket. Foto: Jennie Björklund

Butiken hade även haft ett eget kafferosteri och jag fick även komma in och titta på detta. Dock har denna del rasat ihop, men det var ändå otroligt intressant att få se utrymmet som hade plåttak och mycket gammal eldragning.

Skeppshandeln i Båtskärsnäs

Takpappen som lossnat i ett av rummen i Skeppshandeln där det läckt in från taket. Notera även missfärgningarna på väggen. Foto: Jennie Björklund

Tyvärr är taket mycket dåligt på Skeppshandeln och som ni ser på bilderna så har det läckt in så pass att takpappen i vissa rum släppt. I det här fallet måste ägarna fundera kring hur de vill göra med byggnaden. Om de bestämmer sig för att förvalta byggnaden och kanske öppna upp den för allmänheten på något vis, så har Länsstyrelsen sagt att de kan gå in med bidrag för att hjälpa till att rusta upp byggnaden. I det här fallet handlar det inte om någon stor renovering, utan om att laga taket och därefter restaurera de utrymmen invändigt som råkat ut för läckaget. För byggnaden har i mina ögon ett sådant stort kulturhistoriskt värde att det förtjänar att få vara kvar, men det krävs som sagt att det finns personer vill ta hand om den. Det är tyvärr ett av de största hoten mot många av de här miljöerna att de ligger områden där folk inte bor eller där inte ork eller intresse finns att sköta om dem.

Vid pennan idag sitter bebyggelseantikvarie Jennie Björklund som snart ska sätta sig på kvasten och flyga mot Blåkulla. Så passar på att önska alla våra läsare en Glad Påsk.

Sigurd Dahlbäck

I somras fanns här ett intressant inlägg om museets allra tidigaste tid författad av min kollega Nils. Anledningen till artikeln var att det gått 130 år sedan museiföreningen bildades. Och 80 år sedan museibyggnaden uppfördes. Låt oss nu gå ytterligare tjugo år bakåt och uppmärksamma att det i år är 150 år sedan en annan av länets tidiga eldsjälar, Sigurd Dahlbäck, föddes.

Sigurd Dahlbäck var född i Falun den 23 juni 1866. Han var son till Carl Jonas Dahlbäck och Sofia Vilhelmina Sundelin. Carl Jonas var filosof och tillhörde den så kallade Boströmskolan, uppkallad efter Christopher Jacob Boström. I likhet med sin förebild var också Carl Jonas född i Piteå, där hans far var skeppstimmerman och, sedan han väl gått i land, snickare. Sigurds mor, Sofia Vilhelmina, var en prästdotter från Lycksele av samisk börd. Både hennes farfar och farfarsfar, bägge med namnet Nils Sundelin hade varit kyrkoherdar i Arjeplog.

sigurd-dahlback

Sigurd Dahlbäck

Advokaten
Sigurd studerade i Uppsala med inriktning på juridik, trots ett stort intresse för humanistiska ämnen. Efter examen, och en tids domstols­tjänstgöring i Falun, valde han att starta en advokatfirma i Sundsvall.

En av hans vänner under den här tiden var Frida Stéenhoff (1865-1945), en kontroversiell debattör i en mängd olika ämnen. Hon var till exempel den som introducerade begreppet feminism, i dess nuvarande betydelse, i Sverige. Hon kämpade också för kvinnlig rösträtt, rätten till friare kärleksförbindelser samt en fredlig unionsupplösning.

Kanske var Frida en inspiration, kanske hade han med sig engagemanget hemifrån, kanske var tiden rätt för de socialistiska idéerna. Hur som helst kom Sigurd i alla fall att bli verksam som advokat för arbetarrörelsen. Både vänstersocialisten Hinke Bergegren och Gustav Möller, som senare blev socialminister, kom till exempel att bli hans klienter, men han försvarade också rösträtts- och andra aktivister.

Giftermål och skilsmässa
Sigurd hade gift sig 1896 med Ellen Laura Löfgren från Högsby i Småland. Under äktenskapet fick de fem barn, Eva, Bengt Jonas, Britta, Märta och Erik. Men äktenskapet var inte lyckligt och 1907 blev det skilsmässa. Fram till 1915 gällde 1860 års förordning, där paret först skulle varnas av kyrkoherden och sedan av kyrkorådet. Om dessa varningar inte hjälpte skulle rätten döma paret att bo isär ett år och eventuellt utdöma förbud mot att träffa den andre partnern under det året. Först efter dessa prövningar tilläts skilsmässa. Enligt Sigurd var det hustruns utbrott som blev outhärdliga för honom, men han medgav också att det förmodligen var han själv som var orsak till dessa utbrott.

Efter skilsmässan flyttade Ellen till Argentina tillsammans med åtminstone tre av barnen. Och ännu idag lever hennes och Sigurds barnbarn där. Ellen avled 1945 i Buenos Aires.

Författaren
Helt oväntat hamnade hans skönlitterära debut på dåtidens bestsellerlistor under våren 1914. Boken skrevs under pseudonymen Erik Fahlman och hette Firman Åbergson. Den skildrade ett förflutet, preindustriellt Sverige, sett från en lanthandel i Falun. Handlaren, Vilhelm Åbergson, skildrades som dubbelnatur, kluven mellan stort och smått. Boken blev populär, både bland publik och bland kritiker. Den utkom i många upplagor och betraktas fortfarande som en mindre klassiker. Av den fortsatta litterära karriären blev det dock inte mycket. Hans efterföljande verk, Teckningar, respektive General Döbeln, nådde aldrig samma uppskattning som debuten och därmed var Sigurds lilla stund i rampljuset över. Teckningar innehåller för övrigt resebrev från hans första Norrlandsresa.

Nordiska museet
Skansens och Nordiska museets skapare, Arthur Hazelius hade tidigt sett till att skaffa sig lokala kontakter, så kallade insamlare, för att förse hans Nordiska Museum med intressanta föremål från hela landet. Här uppe kom Sigurd Dahlbäck att få, eller ta på sig, den rollen. Hösten 1914 reser Sigurd under två månader omkring i Västerbotten och framför allt på Holmön utanför Umeå. Drygt 200 föremål samlades in för Nordiska museets räkning till en kostnad av 610 kronor. Sigurd kommer också att delta i en arkeologisk undersökning på Holmön.

Han kommer även under senare år att samla in föremål för Nordiska museets räkning.

Fornforskaren
År 1916 får Sigurd statsbidrag för en forskningsresa i ”de norra regionerna”. Han planerar att studera ”folkkännedom”. Detta är hans eget begrepp, som han menar bättre stämmer överens med hans egen bild av verkligheten och av forskningen som den borde bedrivas.

Sigurd kom också att behöva en nystart i sitt liv, så han flyttade 1917 upp till sina föräldrars hemtrakter i Norrbotten. Först till Raitajärvi och sedan, 1922, till Landsjärv. Båda orterna ligger i Överkalix. Han gifte också om sig med diakonissan Selma Hildegard Magnusson från Botkyrka.

1982_695

Sigurd Dahlbäcks gård i övre Lansjärv. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:695.

Anledningen till flytten är oklar. Kanske fanns en romantisk dröm om hembygden och ett enklare liv, kanske ville bara han bort från prestationskrav, stress och penningproblem. Mats Rehnberg, som skrivit om Sigurd i boken ”Gångstigslandet”, menar att han hoppades kunna försörja sig på statsanslag. Det förkastas av Svante Lindroth i ”Norrbotten 1963”, som istället nämner Sigurds svåra dövhet.

År 1917 får han också Riksantikvarieämbetets fullmakt att vårda och tillse fornminnen i Norrbottens län. Inget litet uppdrag, minsann! Under flera år, fram till 1931 skickade han också in rapporter till Riksantikvarieämbetet. Han deltar också i utgrävningen av Alvastra kloster 1917, främst för att få en inblick i praktisk arkeologi.

Brevet 1919
I januari 1919 författade Sigurd ett brev med sina tankar om ”Norrbottens­museet” och dess första 40 år, 1878-1918. Han menar att museet har en liten, vacker, delvis mycket värdefull, men också ytterst ojämn samling. Vardagsföremål saknas nästan helt. I stället finns ”några få ståtliga eller konstiga saker”. Ojämn är också den geografiska spridningen.

Museets enda inventarium är en urklippsbok med uppgifter om gåvor till museet samt några ”ytterligt få notiser om egna inköp”. Bortsett från ett inköp från Dr Hogner i Kalix 1889 om 107, mestadels samiska föremål har museet tillkommit slumpvis genom gåvor. Ytterst få inköp har gjorts. De sista tio åren (1907-18) har knappt något alls tillkommit.

Jubileumsutställningen
1921 skulle Luleå stad fylla 300 år och en stor jubileumsutställning anordnas. Museiföreningen såg en möjlighet att slippa ifrån de trånga lokalerna i södra flygeln till residenset och skapa en permanent utställning i en lämpligare lokal. Samt att dessutom skapa ett mindre ”Skansen” med byggnader från länet och en inkomstbringande festplats. Platsen för detta blev Gültzauudden i centrala Luleå.

Sigurds kritik mot museet togs tydligen emot på rätt sätt, för han fick i uppdrag att skapa de första utställningarna i den kopia av Luleå gamla rådhus från 1693 som museet fick disponera på udden. På sätt och vis var det här museets första ”riktiga” utställningar och de kom att finnas kvar till dess att museets egen byggnad kunde invigas 1936.

Nu kom också samlingarna att till stor del förtecknas och registreras. Museet fick även tillgång till byggnader som kom att användas förvaring av dessa samlingar.

Men kanske fanns det ändå en misstro kvar, för Sigurd kom snart att arbeta på ett eget museiprojekt, ett Torne-Kalixmuseum i Matarengi. Tyvärr ledde detta till en konflikt med landshövding Gösta Malm, tillika ordförande i Norrbottens läns hembygdsförening. Nordiska museet stödde till en början projektet men kom senare att undandra sitt stöd varpå museitanken dog.

Sigurd Dahlbäck avled den 27 augusti 1932. Som en epilog kan vi kanske karakterisera hans dödsboauktion året därpå. Museet kom att köpa in 84 olika, och främst norrbottniska allmogeföremål, alltså sådana som Sigurd hade saknat på museet år 1919 och sedan samlat in till sitt planerade museum i Matarengi. Köpesumman för dessa var 1 700 kronor ”att kontant betalas”.

Tack till Olof Bygren som kommit med flera inlägg om Sigurd.

Vid tangetbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar