Mosskulturföreningens Norrbottensfärd 1913

I vårt sammanträdesrum hänger en bild som visar Svenska Mosskulturföreningens möte i Luleå, på stadshotellets terrass. Bilden fångade mitt intresse, då jag tidigare inte hört talas om Svenska Mosskulturföreningen. I föreningsarkivet på Arkivcentrum Norrbotten fann jag en del material rörande denna förening, dels stadgarna från år 1907 och dessutom en reseberättelse från Mosskulturföreningens Norrbottensfärd år 1913!

Svenska Mosskulturföreningen bildades år 1886 av Carl von Feilitzen och hade sitt säte i Jönköping. Föreningens ändamål var att främja den viktiga mosskulturen och genom föredrag, skrifter och möten sprida kunskap om odling av mossar, kärr, myrar och sankmarker, om mossjordens användning som jordförbättringsmedel och inom industrin samt att med tillgängliga medel stödja försök med olika mossodlingsmetoder, gödslingsämnen och att praktiskt verka till främjande av mosskulturen. När intresset för mossodling så småningom avtog, slogs Svenska mosskulturföreningen ihop med Svenska betes- och vallföreningen.

6 november 1912 skrivs ett brev från Svenska Mosskulturföreningen i Jönköping till Herr Doktor Paul Hellström vid Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå:

”Bäste bror
Som vi vid denna tid på året skola bestämma, hvar nästa års sommarmöte skall äga rum, och nu alla län i södra och mellersta Sverige samt äfven Jämtland i Norrland äro genomgångna, väcktes vid förvaltningsutskottets sammanträde i går af en af dess ledamöter ett förslag att söka få ett möte till stånd nästa år i Norrbotten. Detta förslag vann synnerlig anklang hos samtliga närvarande med landshöfding Pettersson och statsrådet Hammarskiöld i spetsen, och erhöll jag i uppdrag att hos vederbörande höra mig för rörande möjligheten för denna plans realiserande.”

Denna tanke bildade grunden för den Norrbottensresa som Svenska Mosskulturföreningen genomförde sommaren 1913, som sedan kom att skildras i en reseberättelse. Denna reseskildring, författad av Hjalmar von Feilitzen och E. Haglund, inleds med följande ord skrivna av Hugo Hammarskjöld, som också visar på synen på Norrbotten vid denna tid:

”Sveriges nordligaste län, Norrbotten, är för de flesta svenskar, åtminstone för dem som bo i landets södra hälft, mera främmande och obekant än åtskilliga af de länder, som annars gå under benämningen »främmande». Till Danmark, Tyskland, Schweitz, Italien, Frankrike, England resa massor af svenskar men hur många besöka Norrbotten? Ett fåtal, jämfördt med de förra. Och när de komma hem, inskränker sig som oftast deras kännedom om Norrbottens län till hvad de sett genom kupéfönstret på resan till och från Abisko, hvilket brukar sammanfattas i det omdömet att det vid Torneträsk är vackert, men vägen dit genom enformiga skogsmarker och öfver ändlösa myrar är tråkig och ful. Och därmed är Norrbotten affärdadt.”

Norrbottensresan fick stor uppslutning av deltagare inom Svenska Mosskulturföreningen, många fler än föreningen själv hade väntat. Strax över 80 personer anmälde sig till resan! ”Lång var vägen, så lång att samma väglängd söderut skulle räcka långt ned i södra Europa, men de som företogo färden, fingo ej anledning att se sina förhoppningar gäckade, ingen ångrade att han rest dit”.

2000003200364

Karta över Norrbotten som anger var det finns åker, äng, myr och vatten. På kartan står det: Väg för mosskulturföreningens urfärder vid sommarmöte 1913. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003200364 .

Under hela fem dagar, 18-22 juli 1913, genomfördes ett gediget program med möten i Luleå med föredrag och utflykter, besök vid myrodlingar under en ångbåtsfärd på Luleälv till Edefors, resa till Karungi och vidare en tur norrut längs Torneälv på den halvfärdiga Matarengibanan, färd på timmerflottar utför Matkakoski, resa med ångbåt med besök på en av Torneälvens berömda starrholmar, färd med roddbåt från Karungi till Kukkula och resa på landsvägen till Haparanda där deltagarna skingrades för hemfärd. Under Norrbottensresan fick deltagarna så mycket nya intryck – de ansåg faktiskt att ett mer lärorikt sommarmöte hade Mosskulturföreningen aldrig haft! Av denna anledning kom reseskildringen över Norrbottensresan att skrivas, föra att även andra skulle kunna ta del av den! Framförallt är det de oändliga myrmarkerna som lyfts fram:

”En af färdledarne berättade om en by i Tornedalen, som vi besökte, att den för ett par tiotal år sedan var en af de fattigaste byar, som kunde uppletas, och att byns befolkning var beryktad för sina dåliga seder. Till byn hörde god myrmark. Genom impuls utifrån kom det slutligen därhän, att denna utdikades och odlades. Bönderna anses nu vara välbergade och det sedliga tillståndet har betydligt förbättrats.”

 ”Vi ha sett dessa af turisten missaktade myrar, stundom af en storlek, som måste mätas i kvadratmil, ofta med ypperlig jord, som blott väntar på dikning och plog för att bära rika skördar och ge bergning åt en befolkning flera gånger talrikare än den nuvarande. Vi har sett redan odlade myrar såväl som fastmarksjord med en växtlighet så lofvande, att den knappt öfverträffas i någon annan del af landet. Vi ha sett ett stort län, som till följe af bristande upplysning och dåliga kommunikationer blifvit efter i utvecklingen, men som har alla förutsättningar att blifva ett af de värdefullaste.”

Förhoppningen var även att väcka ett intresse för de människor som bodde i Norrbotten, och att resedeltagarna faktiskt insåg att Norrbotten är en viktig del av Sverige, både utifrån dess naturtillgångar men även ur politiskt avseende:

”Sveriges folk känner allt för litet om sina bröder i norr och de förhållanden, hvari de lefva. Låt oss försöka att i ord och i bild ge en enkel skildring af hvad vi sett. Kanske den i någon mån kan bidraga till att undanröja en eller annan skef uppfattning eller väcka intresse för den aflägsna landsända, som ligger där så långt borta på gränsen emot det ryska väldet. Det var nog icke ensamt författaren af dessa rader, som, då han under färden längs Torneälf ständigt såg den finska stranden på andra sidan, greps af underliga känslor vid tanken på hvad som varit – och hvad framtiden kan bära i sitt sköte. Men ett stod klart för oss alla: den strand där vi stodo, är vår, den är svensk, och det är hvarje svensk mans och kvinnas plikt att hjälpa till, att den alltid måtte så förblifva. Och ett af de viktigaste medlen därtill är att Norrbotten icke försummas utan att allt måtte göras för stödjande af arbetet för dess utveckling och dess befolknings trefnad, så att den måtte allt starkare känna, att den är ett med det folk som bor söderut i landet. Den aflägsna, vidsträckta landsända, som omfattar Norrbottens län utgör en af Sveriges politiskt viktigaste delar. Men äfven i ekonomiskt hänseende intager den en betydelsefull plats, i främsta rummet visserligen genom sina malmfält och skogstillgängar men äfven genom de ofantliga odlingslägenheter som myrarna erbjuda.”

18 juli
Deltagarna samlas på Högre Allmänna Läroverkets högtidssal kl 11, där föreningens ordförande, landshöfding Fr. Pettersson, hälsade välkommen och riktade ett tack till Norrbottens landshövding för möjligheten att anordna Norrbottensresan. Vid mötet avhandlades diverse löpande ärenden och ett föredrag av statens lantbruksingenjör J. E. Berggren, som handlade om myrarna och myrodlingens betydelse i Norrbottens.

2000003300161

Luleå Högre Allmänna läroverk som uppfördes 1908. Till höger syns den s k ”Språklådan” som uppfördes 1861-1862 och invigdes den 28 januari 1863. Okänd fotograf. Foto taget omkring år 1915. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003300161.

Lunch intogs därefter på Luleå stadshotells terrass, varefter besökarna fick åka ångbåt ut till Svartön. På Svartön demonstrerades lastningsanordningarna för utskeppningen av malmen.

1982000007900

Vidare åkte ångbåten till Karlsvik, för att titta på Luleå järnförädlingsverk. Vid järnförädlingsverket anrikades sämre varpmalmer från Malmberget genom magnetisk separering, varpå en slig med över 70 % järn erhölls, som efter brikettering smältes i masugnarna på platsen och slutligen utskeppades som tackjärn.

1982000007943

Luleå Järnverk. Karlsvikshyttan med spårändarna framför generatorhuset och brikettverket. I bakgrunden masungsbyggnaden. Foto: Henny Tegström, 1907. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000007943.

2004006300003

Luleå Järnverks kolkaj i Karlsvik. Till kajen anlände fartyg och lossade stenkol för driften av ångmaskiner, men från 1912 togs elektrisk energi från Sikfors kraftverk. Fotograf okänd, omkring 1910. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2004006300003.

Planen var att deltagarna även skulle få besöka Hagalund och dess försöksodlingar, men då tiden runnit iväg och på grund av den tropiska värmen (termometern visade närmare 30 grader i skuggan) och av värmen från masugnen, ville flera deltagare ta sig ett kallbad innan middagen. De deltagare som fortfarande var alerta följde däremot med på en liten exkursion till ett mindre försöksfält i staden och fick beundra förädlingar av olika grässorter – meterhög hundäxing, ängssvingel, ängskafle och timotej. Den första dagen avslutades med middag på Statshotellet, där landsövdingen Sydow med fru bjöd samtliga deltagare på middag. Kvällen tillbringades på terassen, och efter att deltagarna förevigats i fullt dagsljus på 11 på kvällen av en kvinnlig fotograf (Henny Tegström), satt sörlänningarna kvar inpå småtimmarna. De ville njuta ”af det säregna nöjet att vistas uppe utan att mörker inträdde i detta de »ljusa nätternas land».”

1982000004212

Svenska Mosskultursällskapets möte i Luleå på stadshotellets terrass. Skorstenen i bakgrunden tillhör Robertsviks Ångsåg. Fotograf okänd. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004212. Det är denna bild som hänger i vårt sammanträdesrum, och som fångade mitt intresse för Svenska Mosskulturföreningen.

19 juli – Tornedalsresan
Andra dagen inleddes med en tågresa till Boden. Deltagarna steg av tåget i Hednoret och åkte därifrån upp längs Luleälven på en liten flodångare. Trots litet utrymme var sämjan god, och efter lite färdkost kunde deltagarna beundra den vackra naturen efter älven. Tydligen hade ”morgonkaffet i Luleå varit ganska svårt och för en del omöjligt att öfverkomma”!

2014000400021

Ångfartyget Turist som gick traden Hednoret – Edefors efter Luleälven. Från sekelskiftet 1900 och ett tjugotal år framåt var sjökapten Per Johan Sundquist (1873-1940) befälhavare. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2014000400021.

Vid 13-tiden anlände flodångaren till Harads, där alla gårdar hissat svenska flaggan. Församlingens kyrkoherde, kommunalordförande och folkskollärare mötte upp på bryggan och ledsagade deltagarna till gästgivaregården, där det ”serverades en så opulent lunch, att man sällan äfven på södra Sveriges finaste resturationer ser motstycke”. I Harads fick deltagarna se en gammaldags, egendomlig, tröskkärra som användes till sädens tröskning. Denna tröskkärra ansågs av deltagarna ha sin plats på Nordiska museet eller ett jordbruksmuseum! Därefter begav sig deltagarna, delvis till fots och delvis i vagn, till hemmansägaren O.F. Hedenbergs myrodling ca 3 km från Harads. Besöket vid Hedenbergs myrodling var tänkt att visas som ett exempel på vilken avkastning en genomsnittsmyr i Norrbotten gav när den sköttes på rätt sätt. Hedenberg hade efter kemisk-växtbiologiska anstaltens föreskrifter skött, gödslat och sått sin myr och resultatet skulle nu visas. ”Sedan vi så åkt eller promenerat i den värmen och under ideligt angepp af de specifika Norrbottensfienderna, myggen, rätt påkostande vägen upp till myren, fingo vi sannerligen lön för vår möda, ty en så vacker gröda som här framvisades af en småbrukare ute i dessa obygder, ser man inte så ofta äfven neråt landet, särskildt om man betänker de svåra förhållanden.” På myren, där Hedenberg odlat upp 23 tunnland, växte gräs, grönfoder och rovor, som gödslats med diverse medel, och som givit god avkastning.

Från Harads fortsatte resan vidare till Edefors, där deltagarna fick se den storartade forsen och se när burarna vid forsen vittjades på lax – varav några feta laxar ihjälklubbades. På turisthotellet bjöd därefter Hushållningssällskapet på middag – bland annat lax i olika former.

1982000004543

Edefors laxfiske. Laxfångst med not. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004543.

1982000004527

Edefors laxfiske. Södra fisket. Detaljbild av fiskebyggnaden med tinor av rundjärn och beklädda med mässingsduk. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004527.

20 juli – Tornedalsresan
Från Hednoret gick så resan vidare mot Karungi. Dock splittrades gruppen – några deltagare återvände hem, andra ville bese riksgränsbanan och de stora malmfälten medan en tredje grupp begav sig på en exkursion till Tornedalen.

Tåget mot Tornedalen gjorde bland annat ett stopp i närheten av Tossa. Därifrån gjordes en kortare vandring upp till toppen av skogshöjden Karhuvaara, där deltagarna fick skåda den mäktiga Torneälven och dess breda dalgång, med Finland på andra sidan. Vid Karhuvaara mötte agronomen W. Wanhainen upp och övertog ledarskapet. Han pekade ut de stora odlingsbara myrarna och Bromska stiftelsens stora domäner. Enbart i Karungi ägde Broms 800 hektar och västerut omkring 2000 hektar odlingsbara myrmarker. Länets lantbruksingenjör hade gjort dikningsplaner för flera av myrarna, till en kostnad av 800 000 kr!

1990_271

Mosskulturföreningens resa 1913. Jordbrukskonsulent Walde L Wanhainen håller föredrag på Karhuvaara-höjden. På bilden syns landshövding Bergström och riksmarskalk von Sydow. Karhuvaara-höjden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:271.

I Karungi mötte deltagarna även byns invånare, och fick erfara att det inte enbart talas svenska i Sverige! De fick även besöka fler odlingar i trakten och den lilla träkyrkan, vackert belägen på en holme i älven.

1978_1749_5

Karl Gustavs kyrka i Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:1749:5.

21 juli – Tornedalsresan
Några av deltagarna, bland annat den äldste deltagaren grosshandlaren Wahlin, 70 år, inledde dagen med ett bad i Torneälven. Efter frukost fortsatte tågresan för att färdas mot rälstippen i Hietaniemi på den under byggnad blivande Karungi-Matarengibanan. Resan gick genom slättmark med gårdar, björkdungar, slåttermyrar – ”öfverströdda med de för Norrland egendomliga små sneda ladorna”.

1990_455

Rälstippen vid Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:455.

1969_105_6-7

Lada, 2 km söder om Svanstein by, Övertorneå socken. Foto Karl-Olov Arnstberg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1969:105:7.

Tågresan avslutades genom en 2 km promenad till Matkakoski, genom områden med korn-, råg- och potatisodlingar. Om potatisodlingen skrivs: ”Den odlas ofta på ett rätt egendomligt sätt. Jorden uppskyfflas i breda bänkar, nästan som gurklister, och härå sättes 2-4 potatisar tvärs öfver bänken. Numera börjar man dock äfven sätta i rader på vanligt vis.” Deltagarna fick även se flera rikt bevuxna starrholmar på vägen.

I Matkakoski fick medlemmarna i Mosskulturföreningen prova på att åka timmerflotte, medan åskådarna hurrade på stranden. Först fick deltagarna se hur timret bands ihop till flottar, vilka karlarna sedan förde genom forsar utmed älven. 100-150 timmerstockar bands ihop med hjälp av björkvidjor, till 4-5 stockars längd. I fören och aktern fanns två stora åror, som sköttes av två man vardera. Därtill fanns en styrman på varje flotte. Arbetet var mycket ansträngande och krävde stor uppmärksamhet. Om flotten styrdes fel kunde timret splittas som stickor. Av denna anledning betalades arbetarna rätt bra, 2 kr/färd och styrmannen fick 25 öre extra/färd. Innan deltagarna fick prova på en färd på en sådan flotte, fick de se hur forsfärden gick till:

”Försiktigt nog lät färdledaren oss från den höga stranden åse några flottar komma dansande utför fallen för att afskräcka de klenmodiga, men få blefvo kvar och dock såg färden rätt kuslig ut. I fören stå 4 man och arbeta all hvad de kunna, i aktern likaså. Skrik och rop på finska ljuda från styrmannen och besvaras af manskapet. Midt i forsen reser sig det främsta stockpartiet, hvitskummet stänker öfver och mellan stockarna och stundom blifva de i fören stående männen fullständigt genomblöta”.

1994_490

Flottning vid Lilla Lappträsk, Kalix kommun. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:490.

Några deltagare blev mycket blöta av turen, men ”När allt var öfver rådde väl icke mer än en mening därom, att färden varit i högsta grad spännande och intressant och utgjorde ett minne för livet”. Efter forsfärden fortsatte resan vidare med tåg till Karungi, där hotellet länsades på all filmjölk! Planen hade dock varit att deltagarna skulle ha åkt med ångbåt från Matkakoski ner till Karungi, men kaptenen uteblev på grund av något missförstånd. Färdledaren Wanhainen sökte dock upp kaptenen med hjälp av cykel – ”under många »perkele»”, och resan kunde därefter fortsätta med ångbåt från kyrkudden i Karungi.

På väg till Kukkula gjordes ytterligare ett stopp – på berget Kakurivaara, där Wanhainen ville visa traktens rikedomar. Uppe på berget blev det dels kafferep och friskt vatten – och dels fick deltagarna beskåda en givande myrodling, där 40 000 kg färskt grönfoder per hektar hade skördats.

Strax innan deltagarna anlände till Kukkula fick ångbåten ersättas av roddbåtar, på grund av strömmarna i forsen. I Kukkulaforsen beskådades laxpator, fiskeanläggningar, och dessutom fick deltagarna beskåda sikfiske. Vid forsen dukades det upp till mat – halstrad sik, smör, ”ett för Tornedalen egendomligt mjuk, tunt osyradt kornbröd i handstora bitar”, fil och kaffe med dopp. Siken tillagades på ett särskilt sätt: ”Fisken genomstickes i längdriktningen med långa stickor och halstras eller rökes i en särskild sorts bastu”.

1958_34_8

Sik halstras i Kukkola. Fotograf: Britt Isaksson (född Ekman), 1958. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1958:34:8.

1980_172_2

Lax- och sikpata Kukkolaforsen. Finska patorna i bakgrunden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1980:172:2.

Dessutom fick Mosskulturföreningens medlemmar vara med om en oväntad, stämningsfylld stund då en finsk medborgare önskade bli upptagen som svensk medborgare, vilket ordnades av landshövding Sydow. Finnen fick svära trohetseden och blev upptagen som svensk medborgare. Slutligen reste sällskapet till Haparanda.

2016_12

Mosskulturföreningen i Norrbotten 1913. Trohetseden i Kukkola. Sittande landshövding von Sydow. Fotograf: Hugo Hammarskjöld. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2016:12.22 juli

22 juli – Tornedalsresan
Deltagarna i Mosskulturföreningen fick den sista dagen möjlighet att besöka Finland och Torneå, tack vare landshövdingen Bergström, då en resa över landsgränsen vid denna tid krävde pass, för att därefter åter bege sig söderut igen.

”Det var med helt andra föreställningar om Norrbotten och dess utvecklingsmöjligheter, som resan mot söder anträddes. Man hade rest upp för att konstatera ett kargt klimats torftiga jordbruk, och man vände åter imponerad af utvecklingsmöjligheterna och de grödor, som ett rätt skött jordbruk äfven i dessa nordliga bygder ger åt idog man.”

Reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa i början av 1900-talet visar dels på den nationalistiska andan som fanns i Sverige vid denna tid. Detta framgår av den hur Norrland och de människor som bodde i de norra delarna av Sverige beskrivs i reseskildringen, men det visar också på att deltagarna vid resan blev imponerade av sitt besök i Norrbotten och av de förutsättningar som den norrländska naturen kan ge. Det är tydligt att de fick vara med om en spännande resa som garanterat gav dem minnen för livet.

Tänk så mycket information det går att få genom att bli intresserad av en enda bild! Det finns mycket fantastisk information att hämta hos Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan i Luleå. Jag rekommenderar ett besök i arkivet om du vill fördjupa dig i något ämne som rör Norrbotten – och vill du själv läsa hela reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa finns den tillgänglig i Norrbottens Föreningsarkiv!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Källor
Material om Mosskulturföreningen från Föreningsarkivet, Arkivcentrum Norrbotten

Bilder från Luleå kommuns bildarkiv och Norrbottens museums bildarkiv

 

Möte med Thomas Wallerström

Till vår blogg försöker vi regelbundet få gästbloggare och en person som har tillfrågats flera gånger är Thomas Wallerström. Han var tidigare arkeolog Norrbottens museum men valde i mitten på 90-talet att fortsätta sin karriär inom universitetsvärlden med forskning och undervisning. Idag är han professor på universitet i Trondheim. Thomas har varit svår att övertala när det gäller att skriva ett blogginlägg och till sist sa han ”Kan ingen intervjua mig och skriva istället?”. Och så blev det. Jag fick förfrågan att intervjua honom och skriva om hans tid på Norrbottens museum.

Thomas visade sig vara den typen av informant som enkelt kan hålla en monolog och den höll han på ett bra sätt. Han hade en röd tråd i sin berättelse och vid lämplig tillfällen blev det paus. Var jag tillräckligt snabb hann jag då inflika med någon fråga för att få ett förtydligande eller för att styra in honom på ett spår jag gärna vill veta mera om. Temat var för vårt möte blev: Thomas tid på Norrbottens museum – arbete och forskning.

Det blev en lång intervju och material så det räcker till mer än ett blogginlägg. Min första tanke var naturligtvis att skriv om allt, men nu när jag har lyssnat igenom intervjun inser jag att det är en omöjlighet. En del av informationen kan kanske fungera som inspiration till någon av mina arkeologkollegor för ett framtida blogginlägg.

Thomas Wallerström hälsar på sin före detta arbetsplats och träffar Frida Palmbo och Sophie Nyblom. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum.

Thomas Wallerström hälsar på sin före detta arbetsplats och träffar Frida Palmbo och Sophie Nyblom. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum.

Inlägget handlar på sätt och vis också om generationsskifte inom museisektorn. De som var nyutexaminerade på 70-talet har börjat gå i pension och med dem försvinner också kunskap och kompetenser. Även om mycket finns nedtecknat i rapporter och artiklar så följer mycket med dem hem när de städar av sina skrivbord och rensar bland dokumenten i datorn. Sedan jag började på Norrbottens museum har jag träffat på några av dem, en del har redan gått i pension och innan årsskiftet avtackades Eva Landberg som varit en av museets trotjänare i många år. Då jag hör dem berätta om sina upplevelser och minnen från sitt arbetsliv kan jag ibland känna mig lite avundsjuk. De har fått vara med om så mycket spännande och har fått följa en otrolig utveckling när det gäller allt från arbetsmetoder, teknik och kunskapsuppbyggnad. Kommer vi som har börjat arbeta nu att få uppleva samma sak.

Thomas har också gjort den akademiska resan, från student via arbete på museum till professor. Det som ofta fascinerar mig i mötet med människor som åstadkommit något utöver det vanliga, oavsett om det är karriär inom den akademiska världen, om de har utvecklat en digital teknik som blivit oumbärlig för allmänheten eller uppfunnit en ny medicin, är hur det ibland är tillfälligheter och slumpen som har samspelat. De verkar har varit på rätt plats vid rätt tillfället och mött personer som har lett dem in på rätt väg. Det får mig att undra hur jag kommer att se tillbaka på mitt arbetsliv – vilka val är det som kommer att vara de där avgörande vägskälen för mig och vilka personer är det jag kommer att tacka i efterhand.

Thomas möter Norrbotten

Det var sommaren 1973 som skåningen Thomas kom i kontakt med Norrbottens museum för första gången. Precis som idag fick nyutexaminerade arkeologer och akademiker hoppa runt mellan kortare projektanställningar de första åren av sitt yrkesliv. Thomas arbetade då med en grävning i Skara men hade också sökt ett arbete som fältarbetsledare i Norrbotten. En dag ringde Kjell Lundholm på Norrbottens museum och undrade om han fortfarande var intresserad av arbetet. Det handlade om en grävning av härdar i Arjeplog. Härdar som vid senare datering har visat sig vara medeltida. Thomas hade ingen anknytning till Norrbotten men han tyckte att det kunde vara spännande att pröva på att arbeta i den norra delen av landet.

”Så jag slog till och jag fyllde min gamla Volvo Amazon med böcker och grammofonskivor och allt vad jag nu behövde och sen körde jag upp till Arjeplog. Och det tog två dagar från Skara. Jag fick låna tält och stormkök och grejer av Birgitta Hjolman för att hon såg ju vad jag behövde.” – Thomas Wallerström

På den här tiden var många grävningar så kallade AMS-grävningar. Det var grävningar som gjordes med stöd från arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbetare och syftet var att sysselsätta arbetslösa. Vid dessa grävningar var arkeologen arbetsledare och de som deltog i arbetet saknade oftast den formella kompetens som idag krävs vid grävningar. Fördelen var att det var ett enkelt sätt att få tillgång till arbetskraft men nackdelen var att det var många personer som arkeologen skulle ha koll på. Vid grävningar i Öjebyn och Gammelstan i Luleå där det fanns en stor mängd fynd kunde bli kaotiskt när fynden som skulle dokumenteras. Thomas säger att ibland var det en fördel att ha en grupp som var lite ”lata”, eftersom deras arbetstempo blev en inofficiell resurs i det sammanhanget.

Efter grävningen i Arjeplog återvända han till Skara men redan nästa sommar var han tillbaka i Norrbotten. Egentligen hade han sökt arbete i Trondheim men hans papper hade kommit bort så det blev Norrbotten i stället. Denna gång var det grävningar på Kyrkudden i Hietaniemi, en grävning som skulle komma att förändra hans liv. Det var åter en AMS-grävning och det som skulle undersökas var några förhöjningar i markytan som ingen hade undersökt närmare. Man kom fram till att det antagligen var gravar men de innehöll någon konstig träram som ingen kunde förklara. Det var Kjell som hade initierat grävningen. Han var involverad i ett samarbete med Kyösti Julku som var professor vid Historiska institution vid Uleåborgs universitets. Kyösti hade också med en assistent som hette Pentti Koivunen. Det här var personer som Thomas skulle ha goda kontakter med och stor hjälp av längre fram.

Efter denna anställning återvände Thomas till Malmö museum och ägnade sig åt stadsarkeologi i ett och ett halvt år. Det var ett intressant projekt men han trivdes väl sisådär på arbetsplatsen. Så när han våren 1977 fick en förfrågan från Norrbottens museum om han ville ”skriva lite rapporter”, det handlade om AMS-grävningar där rapportarbete inte hade blivit slutfört, tackade han ja. Thomas hade trivts bra i Norrbotten och på Norrbottens museum. Han fick också möjligheten att arbeta med grävningar under denna tid bl.a. i Jukkasjärvi vid Leppäkoski och Parhtavaara, det var gamla industrilämningar från 1600- och 1700-talet.

På hösten blev det igen aktuellt att gräva vid Kyrkudden. Nu hade hans intresse för platsen vuxit och denna gång hittades bl.a. byggnader.

”Det var en intressant plats och jag fick uppgifter om att det skulle ha varit en gammal marknadsplats och så hitta jag några oberoende noteringar om det där, så det kändes trovärdigt. Men då är det ju frågan om när och hur? För marknadsplatser ingår ju i system och det där blev jag väldigt intresserad av. För då fanns det länkar till någonting som jag inte riktigt visste vad, Novgorod tänkte jag då – kanske eller Sverige, Stockholm. Så det var väl i den vävan som jag fick upp ett forskningsintresse som var kanaliserat mot Norrbotten. För forskningsintresse hade jag hela tiden och det var ju det som gjorde att jag var mer intresserad av att gräva uppe i norr än i Skåne. För det var, tyckte jag, lite trist för allting var ju grävt – det var mest reproduktion av allting som någon annan hade gjort tidigare.”  – Thomas Wallerström

Då Thomas kom upp till Norrbotten fanns bara en arkeolog på museet och det var Kjell Lundholm som var förste antikvarie och som hade hand om den yttre kulturminnesvården och också var vikarierande landsantikvarie. Övrig arkeologpersonal var tillfälligt anställda som finansierades med medel för kortare projekt. Thomas var en av dem fram till 1979 då facket började ställa krav på att man borde anställa honom. Det resulterade i att han blev museets första egentliga arkeolog med enbart arkeologiska arbetsuppgifter. När Thomas blev anställd skedde det med viss förstärkning från Länsstyrelsen som vid denna tid ställde krav på att det skulle finnas minst en arkeolog på varje länsmuseum. På en del museer blev det flera men i Norrbotten som är en fjärdedel av Sveriges landyta blev det bara en.

Arbetat har förstås förändrats mycket om man jämför med hur dagens arkeologer arbetar. Den stora skillnaden är att det då fanns väldigt bristfälligt inventeringsunderlag. Det var på 80-talet men igång med de stora fornminnesinventeringen som resulterade i att antalet kända fornlämningar ökade otroligt mycket och nya typer av fornlämningar registrerades. Men ändå fanns det också likheter. Somrarna var fyllda av besiktningar, mindre inventeringar och grävningar medan vintern ägnades åt rapportarbete. Vissa grävningar gjordes som en del i kunskapsbyggnaden om Norrbotten och resulterade i skyltning av platser t.ex. Laxholmen uppe vid Edeforsen. En del av dessa grävningar skulle det visa sig att Thomas kunde använda senare i sin forskning.

Under 1980-talet ägnade Thomas en stor del av somrarna åt fältarbete runtom i Norrbotten. Foto: Kjell Lundholm © Norrbottens museum

Under 1980-talet ägnade Thomas en stor del av somrarna åt fältarbete runtom i Norrbotten. Foto: Kjell Lundholm © Norrbottens museum

Thomas tar sig an Norrbotten forskningsmässigt

Det var inte helt oväntat att Thomas förr eller senare skulle ägna sig åt forskning men han hade problem med att bestämma sig inom vilket ämne. Under studietiden velade han först mellan om han skulle bli etnolog eller arkeolog och när han sedan hade bestämt sig för att fokusera på arkeologin blev han också intresserad av kvartärsgeologi. Därför var också Norrbotten ett lämpligt forskningsfält eftersom han kunde sammanföra flera av sina intresseområden.

”Så det spretade åt lite olika håll men så upptäckte jag då att i Norrbotten där går ju det där ihop på ett helt annat sätt. Etnologin är inte så långt borta ifrån en del av arkeologin och det samiska och så vidare och så fanns det rejält med landhöjningar också så det gick att få in lite kvartärgeologi i det hela. Och sedan så hade jag läst medeltidsarkeologi och det hade aldrig varit någon medeltidsarkeolog som hade jobbat med Norrbotten. Så då började jag se att det fanns en nisch och där började ju också Kyrkudden komma in i bilden och sen så hade Kjell initierat andra grävningar med delvis medeltidsmaterial så det där höll mig faktiskt kvar.” – Thomas Wallerström

Thomas började se olika trådar forskningsmässigt, områden ingen arkeolog hade berört tidigare och han började en ständig jakt på implikationer: ”Vad jag än läste eller hittade så tänkte jag ”jaha vad betyder det här i ett större sammanhang och vilket sammanhang ingår det här i egentligen”? Och jag läste och läste och det började dra åt lite olika håll.”

Den som slutligen kom att öppna hans dörr till forskningsvärlden var Hans Sundström som han hade lärt känna genom forskningsgruppen som höll på med Tornedalens äldre bosättningshistoria. Hans Sundström var historiker på Historiska institutionen i Lund och han öppnade Thomas ögon för den tvärvetenskapliga forskningen. Småningom fick Thomas en förfrågning från META, Medeltidsarkologiska föreningens tidskrift, om att skriva en artikel om sina upptäckter i Norrbotten. Hans text fick ett jättestort genomslag och han började få inbjudan om att komma och hålla föredrag på olika ställen. Trots sitt intresse för forskning hade han inga egentliga planer på att utveckla det vidare utan tänkte ”vara en sån där antikvarie som skulle publicera ibland”.

Thomas tittar igenom foton från någon grävning. Fotodokumentationen skedde både i svartvitt och färg. Foto: Margareta Rantatalo © Norrbottens museum

Thomas tittar igenom foton från fältarbetet. Fotodokumentationen skedde både i svartvitt och färg. Foto: Margareta Rantatalo © Norrbottens museum

Så blev det inte. Det tillsattes en ny professor i Medeltidsarkeologi i Lund och det var Hans Andersson, medeltidshistoriker och arkeolog, som Thomas hade träffat vid olika tillfällen. Hans drev också det stora forskningsprojektet ”Medeltidsstaden” och han var intressera av det Thomas höll på med och hjälpte bl.a. till med att skriva ansökningar för att kunna göra C-14 dateringar. Nu började också Thomas tänka i banorna att han kanske trots allt skulle göra något mera av sitt forskningsintresse och de uppslag han hade samlat på sig under årens lopp. Han hade också sett att det fanns ett stort behov av kunskapsuppbyggnad om Norrbotten och Norrbottens medeltid eftersom okunskapen var stor och han ibland t.o.m. fick frågan ”Finns det medeltid i Norrbotten?”.

Thomas hade samlat på sig en del material och han skickade det till Hans och undrade om man kunde tänka sig att det fanns underlag för att skriva en doktorsavhandling om Norrbottens medeltid. Hans tittade på materialet och tycket att det verkade intressant, han kom också upp till Norrbotten och de åkte ut till Gammelstan och Kyrkudden. Efter det följde en förberedelseprocess för forskningen som tog något år. Thomas behövde nämligen tentera vissa kurser i vetenskapsteori och metodik för att kunna söka ett doktorandstipendium. Först fick han några mindre stipendium och han kunde komma igång och senare fick han en doktorandtjänst. Nu kunde han koncentrera sig på sin forskning i fyra år.

Det fyra åren räckte inte riktigt. Han hade tenterat alla läskurser utom en, i kulturmiljövård, och hade väldigt mycket material för sin avhandling. Han sökte ytterligare en del stipendier och han kunde disputera 1994 med avhandlingen har ”Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi”. Disputationen minnas han med ett leende och berättar att opponent Reidar Bertilsen från Tromsö började med:”Det här är ett monument”. Efteråt har Eva Österberg, professor i historia som var med i betygskommittén,sagt åt honom”hade du lagt fram den här avhandlingen i historia hade jag godkänt den”. Detta var ord som värmde och Thomas kände sig oerhört stolt för det betydde att han hade lyckats med det tvärvetenskapliga arbetet.

Examen fick han fick han när han tenterat den sista kursen och han återvände till arbetet som arkeolog på Norrbottens museum. Det var nya tider och han fick beskedet att han inte kunde räkna med att fortsätta med att publicera artiklar och forska genom sitt jobb. Han säger att det kändes ”som en konsertpianist som bara fick spela på de vita tangenterna” och han insåg att hans tid på Norrbottens museum var över. I väntan på att det skulle dyka upp något lämpligt inom universitetsvärlden ägnade han sig åt det han en gång blev anställd för nämligen; skriva klart rapporter som var ogjorda från olika grävningar. Det dök snart upp en plats vid Lunds universitet och Thomas återvände till Lunds universitet som forskningsassistent 1996.

Det som inte kom med…

Thomas berättelse var full av anekdoter om allt från insmuggling av frigolit från Finland när de experimenterade med att förlänga grävningssäsongen och arbetade i uppvärmda tält under november och december. Frigoliten var nämligen billigare i Finland än Sverige. En annan gång var det inte frigolit de gömde i baksätet utan en rysk arkeolog som ville se Kyrkudden. Hans resor runt i länet var långt före mobiltelefonens tid och han hade koll på var de flesta telefonkiosker i Norrbotten fanns eftersom han under fältarbetssäsongen ringde in till museet en bestämd tid för att höra om det var något han behövde veta. Ibland fick han hämta viktig post som hade skickats post restante till de orter han var på. Han berättar också hur man blir expert på att skriva klart rapporter från grävningar som andra har gjort.

När jag skriver detta blogginlägg har jag Thomas avhandling på bordet bredvid mig och inser att det är en oerhört omfattande avhandling med många intressant infallsvinklar. Jag tänker tillbaka på mina egna studier i nordisk historia och inser att vi läste nog inte heller så mycket om detta område i våra kurser kring medeltiden. Jag har precis som många andra en del kunskapsluckor att fylla och lämpligt nog ordnas en konferens hos oss i december som berör Norrlands förhistoria och medeltid. Det kanske blir att boka in två dagar med kompetensutveckling i decembermörkret.

/Skribent är denna vecka Sophie Nyblom som när blogginlägget publiceras semestrar i sina studiekvarter i Åbo