Att bruka kulturarvet

Det finns många olika typer av kulturarv i vår omgivning, såväl materiella som immateriella. Det materiella kulturarvet består till största delen av olika typer av byggnationer som människor skapat under olika tider i historien. Men det kan även vara små artefakter som knyter an till händelser och traditioner, vilket är en del i ett större mönster av mänsklig aktivitet. Till det immateriella kulturarvet knyts ofta olika gruppers traditioner, språk och sedvanor. I denna text skall jag problematisera kring vårt gemensamma industrihistoriska kulturarv, vilket ofta dessvärre faller mellan stolarna av olika anledningar.

Industriella kulturmiljön i Norrbotten – två exempel
I Norrbottens län är spåren av industrihistorien i allmänhet bitvis tydliga och konkreta. Det är oftast fragmenten av industrins verksamhet i form av byggnader, anläggningar, kommunikationssystem och inte allt för sällan miljöfarliga rester i naturen och stadsnära miljöer. Samtidigt är just industrimiljöns kulturarv något som skapar engagemang hos människor i allmänhet och i synnerhet i ett tidigare av basindustrier präglat län.

De vanligaste industrihistoriska lämningarna i Norrbottens län, härrör framförallt från gruv- och skogsindustrin. Denna text skall belysa två fall av gruvindustrins kulturarv. Otaliga övergivna gamla gruvschakt finns utspridda inom Norrbottens län, såväl i fjäll- som skogsmiljöer. Gruvindustrilämningarna har en spridning i tid, som gör att vi kan följa den tekniska utvecklingen vad gäller brytning, bearbetning och transport på ett övergripande pedagogiskt sätt. Jag skall belysa några korta exempel inom gruvindustri med binäringar, där man hanterat industriarvet på olika sätt.

Exemplet Tornedalen
Det första exemplet hämtar jag från det tidiga 1700-talet. Redan vid denna tid hade ett flertal projekt inom bergsbruk och metallbearbetning pågått i Norrbotten. Gemensamt för alla dessa var att de var olönsamma industriprojekt och mer att betrakta som politiska strategiska projekt understödda av den svenska staten, genom olika typer av privilegier.

I början av 1730-talet, övertog Abraham Steinholz direktionen för det Västerbottniska bergslaget och presenterade en plan för att effektivisera bergsbruket genom olika förändringar i systemet. Det viktigaste var att han ansåg att expertis och arbetsledning måste finnas på plats, där verksamheten bedrivs. Den gamla masugnen belägen vid Tornefors (började uppföras 1706) var uttjänt och dåligt underhållen, varför Steinholz 1744 lät anlägga en ny masugn med förbättrad konstruktion, cirka fyra kilometer längre ned efter Torneälv.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Platsen där den nya masugnen anlades bär namnet Palokorva. Namnet Palokorva är i sig ett immateriellt kulturarv, eftersom det på meänkieli anger vad platsen betyder. Förledet i namnet Palo, anger att platsen är en gammal naturlig svedjeplats, ett brännland för odling. Efterledet Korva, anger att älvens form ur ett fågelperspektiv har en tydlig krök, likt ett öra, där kungsådran i älven tar sig fram. Platsen hade alltså en helt annan funktion och betydelse innan bergsbrukets hyttverksamhet tog den i anspråk. Vi borde kanske lägga ned mer tid till att beskriva hur kulturmiljön var beskaffad innan bergsbrukets intåg i området, eftersom den tiden har en längre kontinuitet och prägling av kulturmiljön.

Palokorva är en väldigt pedagogisk kulturmiljö, som beskriver en masugnsanläggning i hela sin omfattning. Här kan man se rester av de stora kolmagasinens placering med ledning av dess grundstenar. Husgrunder från boningshus hjälper oss att återge omfattningen av hur många som var permanent bosatta på platsen, i samband med bruksrörelsen. Lämningar av körvägar och delar av den gamla masugnspipan utgör de kraftigaste markörerna av verksamheten.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kring anläggningen etablerades under senare perioden av arbetet i och omkring masugnen, även ett antal bosättningar, vilka till slut utgjorde storleken av en mindre by. Etableringen av bosättningarna var naturlig eftersom det behövdes många arbetare, bara för anskaffning av ved till kolmilning för masugnen. I privilegiebrevet för koncessionen för masugnen, ingick det att kunna ta vedbrand för anläggningen två till tre kilometer runt själva anläggningen. Detta innebär även att det i stort sett var som ett kalhygge runt platsen i många år efter att anläggningen slutat användas.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön Palokorva är belägen inom en privat fastighet. Den privata fastighetsägaren har genom avtal med länsstyrelsen och Pajala kommun, medverkat till att tillgängliggöra kulturmiljön för allmänheten. Genom allmänna medel har parkeringsplats, gångstig fram till masugnen, rastplats och TC uppförts, och därigenom tillgängliggjort platsen för allmänheten. Skötseln av anläggningen utförs av kommunen i samverkan med skogsstyrelsen.

Masugnen läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Masugnens läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Just detta objekt är ett bra exempel på hur en befintlig kulturmiljö från den tidiga industriverksamheten kan visas upp och användas. Skolorna i Pajala kommun besöker platsen och integrerar olika ämnen i undervisningen. Teknikhistoria, kunskapen om platsers namn och bakgrund, samt hur människor genom århundradena bebott och brukat platsen. Genom kombinationen av såväl det materiella- som det immateriella kulturarvet, utgör Palokorva ett bra exempel på, där även ett minoritetsperspektiv lyfts fram.

Industriarv i fjällmiljö
Det andra exemplet jag kort skall beröra, handlar om industriarvet i fjällmiljön. Fjällvisteler sammanknippas oftast med naturupplevelser och strapatser utanför vardagens invanda lunk. Men i fjällmiljön finns även spår av tidigare industriverksamhet inom begreppet ”Framtidslandet”. En tid då de norra delarna av landet började ses som en slumrande skatt ur ett kolonialt perspektiv.

Lokstallet i Riksgränsen
När järnvägssträckningen Gällivare – Narvik byggdes under åren 1898-1902, var själva driften av den färdiga banan inriktad på ångkraft. Detta innebar att mellan varje station utefter banan, skulle det även finnas depåer för påfyllning av kol och vatten till ångloken. Längs hela sträckningen fanns det en station vid varje mil mellan Gällivare och Riksgränsen. Mellan stationerna uppfördes även tre banvaktarstugor, vilka alla var bebodda. Dessa banvakter hade uppgiften att övervaka att spåren var fria och framkomliga för ångloken och dess dyrbara last. Var annan banvaktsstuga hade även depå för påfyllning av kol och vatten.

Under banbygget arbetade som mest nära fem tusen man med projektet. Vad som sällan beskrivs är de ca 400 kvinnor och barn, som även fanns med som både entreprenörer och medföljande. I beskrivningen av industrimiljön, saknas oftast just kvinnors och unga vuxnas berättelser.

I Riksgränsen uppfördes en magnifik stationsbyggnad och ett lokstall. Lokstallet var nödvändigt för att kunna härbärgera ett flertal lok för malmtransporter. Därtill behövdes även reparationsmiljöer för den rullande materielen. Hela stationsmiljön i Riksgränsen var hårt väderutsatt, varför huvudverksamheten flyttades till Vassijaure/Katterjokk stationssamhälle med start 1904.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

När sedan elektrifieringen av Riksgränsbanan genomfördes mellan åren 1915-1923, blev lokstallet i Riksgränsen överflödigt. Redan 1924 avvecklades succesivt verksamheten på platsen och byggnadens träkonstruktion monterades ned bit för bit. Idag finns stommen av natursten kvar, som ett monument över en industriepok. Det vackra stenarbetet är genomgående för alla byggnader och brofästen längs Malmbanan. En intressant iakttagelse är att LKAB: disponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926) var starkt involverad att införa byggnadskonstruktioner med svensk natursten som grund i industribyggandet.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Kulturmiljön – för vem?
Men vad händer med detta industrihistoriska arv idag? Lokstallsruinen är en välbesökt kulturmiljö, som vittnar om ett fantastiskt hantverksarbete i natursten. Lämningarna ger en uppfattning om svårigheten att bygga och verka i det karga fjällandskapet och är den nordligaste industrihistoriska kulturmiljön i Sverige.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen har emellertid utsatts för den förändring i kulturmiljölagen som ger möjlighet att tillåta exploatering av kulturmiljön, till förmån för privata affärsintressen. Länsstyrelsen har i beslut gett tillstånd för ett exklusivt hotellbygge i själva lokstallsruinen. Till detta har även tillstånd givits att bebygga de gamla naturstensgrunderna för ytterligare byggnader på platsen. För att kunna realisera detta projekt har tillstånd även getts för att bygga väg fram till platsen, samt att anlägga erforderliga VA anläggningar.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

I tidningen Dagens Industri beskriver exploatören Polarexpressen projektet som ett exklusivt alternativ för de som har råd att betala. Hotellprojektet skall innehålla 30 bäddar fördelade på 14 rum samt ett annex med ytterligare tio sängar. I bygget ingår även personalbostäder för cirka 15 personer. Företaget anger i sitt uttalande att en veckas vistelse på hotellet med aktiviteter beräknas kosta ca 60-70 000 SEK per person.

Man kan tycka vad man vill om detta, men man bör kanske ställa frågan – hur starkt skydd har ett riksintresse för kulturmiljön, egentligen?

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys Ihjäl
I samband med banbygget uppfördes en mängd byggnader i Katterjokk. Bostäder, förmansmäss, matsalar, kraftverk, sjukstuga, stallar med mera. Genom bilder och kartmaterial kan man göra en uppskattning av mängden byggnader på platsen. Katterjokk låg väldigt strategiskt mellan Vassijaure och Riksgränsen, varför platsen var livligt trafikerad såväl under banbygget som också tiden närmast efter projektet.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

En speciell byggnad i Katterjokk är den legendariska ”Hotell Frys ihjäl”. Denna byggnad uppfördes som ingenjörsmatsal 1898. När banbygget var klart övertog STF byggnaden 1902 och drev turistverksamhet i den. Efter den totala branden av den naturvetenskapliga stationen i Katterjokk, hyrde STF ut sin byggnad för den naturvetenskapliga forskningen fram till omkring 1912, då den nya vetenskapliga forskningsstationen var klar att tas i bruk i Abisko. Sedan dröjer det fram till omkring 1935 när nästa verksamhet tar vid då Skid- och friluftsfrämjandet tar byggnaden i bruk. Föreningen planerade en utbyggnad av huset, men övergav planerna när man fick köpa billiga baracker från inlandsbanebygget som fraktades upp till Katterjokk. Nu stod den gamla mässen tom igen.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Under andra världskriget användes huset av försvarsmakten och efter kriget lämnades byggnaden vind för våg att bitvis förfalla. Kirunas lokala scoutkår använde byggnaden för sin lägerverksamhet, men då hade fiskare och jägare redan börjat demontera material från byggnaden, för att bygga fiske- och jaktkojor längs Vassijaures stränder. Det är i samband med scouternas lägeraktiviteter som namnet Hotell frys ihjäl uppkommer. Det hade blivit så glest med material i väggarna så värme- och vindisoleringen var dålig, därav namnet.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Jag kommer själv ihåg när man i grundskolan hade friluftsdag och besökte platsen. På den tiden åkte man med tåg ”Karven” till Katterjokk, långt innan mellanriksvägen kom till. Då stod huset fortfarande upp i sin prakt och taket höll relativt tätt. Idag har huset gett upp kampen mot väder och vind och brist på underhåll. Vid ett besök på platsen i september 2013, hade huset rasat ihop fullständigt. Men fortfarande är det väl värt ett besök.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Sammanfattning
Jag har i denna text försökt problematisera hur myndigheter, exploatörer och allmänhet, förhåller sig till begreppet att bruka kulturarvet. I texten lyfter jag fram två kulturmiljöer ur kategorin industriminnen, från olika tidsepoker. Vad sker egentligen med kulturmiljöns värdering, när den fysiska exploateringen expanderar? Hur brukar vi och värderar industriarven? Vems arv vårdar och visar vi, och hur visar vi det?

Vår gemensamma syn på industriarvet har hittills präglats av en massiv maskulinitet, där kvinnor och unga vuxnas delaktighet sällan har lyfts fram i berättelsen. Jag tror faktiskt att vi i arbetet med kulturmiljön missat en viktig del av kulturarvet – nämligen att kulturavet inte är homogent.

De bägge exemplen jag använt i denna text, synliggör enbart det maskulina arvet. Jag hade kunnat välja andra exempel, men hade förmodligen erhållit samma resultat. Arbetet med bevarandet och synliggörandet av kulturmiljön måste därför framledas inriktas både ur ett genus- såväl som ett minoritetsperspektiv, i synnerhet i län som Norrbotten.

Att värna kulturmiljön och viktiga gemensamma minnen handlar i första rummet om att bevara något betydande, för att med säkerhet kunna tillgängliggöra det för flertalet i framtiden.

Vid tangentbordet:

Curt Persson
Antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid Luleå tekniska universitet

Läs mer:
Agricola Greorgius, De Re Metallica. Translated from the first latin edition of 1556.Hoover Herbert Clark. Hoover Lou Henry. New York. (New York 1950).

Ahlström Gunnar, De mörka bergen. Almqvist & söners förlag. (1966 Stockholm).

Akselsen Albert, Fra Ofotenbanens første anleggstid. Med kart og opplysende noter til tryckken befodret av EEG-Henriksen & Diderich Lund. Otto Stenersens boktryckeri A.S. (Oslo 1948).

Hansson Staffan (2015) Malmens land. Gruvnäringen i Norrbotten under 400 år. Tornedalica.

Hansson Staffan, Porjus. En vision för industriell utveckling i övre Norrland. Diss. Intuitionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap (IES). (Luleå 1994).

Kummu Maria, Gruvor och bruk i norr. Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. (Kiruna 1997).

Norberg Petrus, Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Särtryck ur Blad för bergshanteringens vänner, häfte 3, 1957. Almqvist & Wiksell. Stockholm. (Stockholm 1958). Nr 63.

Persson Curt (2015) Hjalmar Lundbohm.  -En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Avdelningen för samhällsvetenskap. Studier i norra Europas historia 9.

Swahn Waldemar, Axel Granholm och hans rallare. Järnvägsbyggaren – Diktatorn – Arbetarvännen. C.E. Fritzez Bokförlags aktiebo­lag. (Stockholm 1940).

Teknisk-ekonomisk redogörelse för Anläggningen af Statsbanan Gellivare-Riksgränsen. Utarbetad genom Kungl. Järnvägsstyrelsens försorg, år 1903. Tryckt hos P. Palmquist Aktiebolag. (Stockholm 1903).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s