Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).

Utredning vid Rallarvägen

Nu har hösten kommit och vi arkeologer samlas igen på kontoret efter fältsäsongens uppdrag kors och tvärs över länet. Mitt sista uppdrag i fält för i år var en utredning längs malmbanan, närmare bestämt mellan Kopparåsen och Vassijaure, inte långt från Riksgränsen. Det var ett uppdrag som verkligen väckte respekt inför tidigare generationers arbetsinsatser.

Som namnet malmbanan antyder har denna järnväg en betydande uppgift som transportled för den malm som bryts i malmfälten. När malmbrytningen kom igång i Gällivare och Kiruna under 1700-talet var det svårt att få lönsamhet, delvis beroende på de långa transporterna i väglöst land. På 1870-talet kom därför förslaget att bygga en järnvägslinje mellan Luleå och Ofoten, så att malmen från Gällivare kunde fraktas till Luleå och Kirunamalmen till norska kusten.

Järnvägen påbörjades 1883 och det var ett engelskt bolag, med privata finansiärer som stod för arbetet. Sträckan Luleå-Gällivare kunde invigas 1888, men året därpå gick det engelska bolaget i konkurs. Arbetet avstannade och det dröjde nio år innan det återupptogs igen. Då var det norska och svenska staten som tagit över och ägde järnvägen.

Engelsmännen använde metoden ”loket först” vilken innebär att större delen av arbetsmanskapet – rallarna – är samlad framför rälsläggningen och att banvallen byggs framåt allt eftersom. På så sätt kan det mesta materialet transporteras med lok på den redan utlagda järnvägen. Denna metod fungerar bra i relativt flack terräng. När sträckan Kiruna-Narvik skulle anläggas fick man ta till andra metoder på grund av den varierade och svåra terrängen. Arbetsområdet delades upp i distrikt och avdelningar, där flera rallarlag arbetade samtidigt längs sträckan. Vårt utredningsområde mellan Vassijaure och Kopparåsen sammanfaller med norra distriktets avdelning 2.

För att kunna förse rallarlagen med allt de behövde i form av materiel, verktyg och proviant, byggdes en materialväg för transporter med häst och kärra. Materialvägen anlades i stort sett längs den planerade järnvägens sträckning mellan Rombaksbotn i Norge och Abisko vid Torneträsk, där vattenvägarna tar vid österut. Längs vägen byggdes även manskapsbaracker, stall och förrådsbyggnader. Rallarvägen, som materialvägen också kallas, var i stort sett klar 1898 och arbetet med järnvägen kunde starta.

Bygget av järnvägen utfördes till stora delar för hand, med enkla redskap. Häst och vagn, samt så kallade Decauville-spår fanns till hjälp för de tyngsta transporterna. Decauville-spåren var en lättare typ av räls i form av byggsatser, som kunde monteras ihop där de behövdes, för att sedan monteras ner och flyttas när de behövdes någon annanstans. På rälsen kunde vagnar av olika slag dras för hand, med häst, eller med små ånglok (se länk nedan).

Anledningen till utredningen är att Trafikverket planererar att bygga dubbelspår på delar av malmbanan (se länk nedan). Vårt utredningsområde var mellan 100-600 m brett, med järnvägen i mitten. Även rallarvägen, som också finns registrerad i Fornsök (Raä Jukkasjärvi 2167), återfinns inom detta område. En av våra uppgifter var att utreda dess ursprungliga sträckning, där den var osäker. Det var inte en helt lätt uppgift, då vissa sträckor av vägen använts och används än i dag av biltrafik. Vägen har på dessa sträckor bättrats på och fyllts ut med grus, så att dess ursprungliga karaktär gått förlorad. Vissa sträckor har ”ätits upp” när förbättringar av järnvägen har gjorts. Bland annat där det finns snögallerier, som byggts för att förhindra att snö driver och lägger sig på spåret. Vissa ursprungliga sträckor har sannolikt ätits upp, eller dragits om, redan vid anläggandet av järnvägen. Andra delar har nästan vuxit igen av sly, men till stora delar är rallarvägen fullt användbar än i dag och används flitigt av fjällvandrare.

En välbevarad och välskött del av Rallarvägen, här i form av en terrassering i en brant slänt. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

En välbevarad och välskött del av Rallarvägen, här i form av en terrassering i en brant slänt. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Längs järnvägen finns även de gamla banvaktarstugorna (se länk nedan). De har inte längre kvar sin funktion som bostad åt banvaktarna som skötte sin sträcka av järnvägen och såg till att allt fungerade som det skulle. De flesta banvaktarstugorna inom vårt utredningsområde står kvar och används som bostadshus eller fritidshus. Några har rivits medan andra står och förfaller, men de är dock inte arkeologiska objekt än. Däremot hittade vi en hel del husgrunder från rallartiden. Flera av dem består bara av vallar av torv och grus, eftersom allt byggnadsmaterial tagits tillvara och flyttats. Bara någon enstaka husgrund har rester efter spismur/skorsten, då manskapsbarackerna oftast var utrustade med så kallade norge-kaminer.

Sara Hagström-Yamamoto registrerar en av många husgrunder längs Rallarvägen - stigen nere till höger i bild. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Sara Hagström-Yamamoto registrerar en av många husgrunder längs Rallarvägen – stigen nere till höger i bild. Foto: Åsa Lindgren (CC BY)

Flygfoto över en del av utredningsområdet, med infälld bild från rallartiden. Flygbilden © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda fotot © Sveriges Järnvägsmuseum

Flygfoto över en del av utredningsområdet, med infälld bild från rallartiden. Flygbilden © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda fotot © Sveriges Järnvägsmuseum

Förutom själva rallarvägen hittade vi även andra materialvägar och stickspår till rallarvägen. Strax SÖ om Vassijaure finns bland annat en vägbank (orange linje på flygfotot ovan, samt bilderna nedan), som använts för att transportera sten från ett stenbrott till ett parti av järnvägen där det är stora höjdskillnader. Banvallen är här flera meter hög, så det har gått åt mycket material. Stenbrottet finns inte kvar idag, då E10:an dragits genom berget just där (strax utanför bilden ovan).

Materialväg vid Vassijaure. Foto: Tone Hällsten, (CCBY)

Materialväg vid Vassijaure. Foto: Tone Hällsten, (CCBY)

För att undvika långa transporter togs byggnadsmaterial i närområdet när det var möjligt. I kuperad terräng gjordes skärningar, eller tunnlar i bergen för att få så lite lutning på banvallen som möjligt. Materialet som grävdes ut, eller sprängdes bort, kunde bli fyllnadsmaterial någon annanstans. Även där berg- och grustäkter låg alldeles intill banvallen byggdes kärrvägar och Decauville-spår för att underläta arbetet. Några sådana lämningar har vi hittat vid denna utredning. I området på flygfotot hittade vi även resterna efter ett Decauville-spår (neongrönt streck på flygfotot), eller snarare träsyllarna till spåret (bilderna nedan). Det ligger i anslutning till en grustäkt, som idag syns som en ca 4700 m2 stor, myrliknande yta på flygfotot (NV om det gröna strecket).

Träsyllar till Decauville-spår invid grustäkt. Där bakom ses ett snögalleri och huset är en före detta banvaktarstuga. Infälld bild visar en av träsyllarna. Foto: Åsa Lidgren (CC BY)

Träsyllar till Decauville-spår vid en grustäkt. Där bakom ses ett snögalleri och huset är en före detta banvaktarstuga. Infälld bild visar en av träsyllarna. Foto: Åsa Lidgren (CC BY)

Det är kanske svårt att verkligen förstå vilket arbete som låg bakom malmbanans tillkomst, utan att själv ha varit med. Att se järnvägen och alla lämningar, och att se hur terrängen bokstavligt talat möblerats om har ändå gett mig en större förståelse för vilket enormt projekt det var. Att det bara tog fyra år att bygga denna del malmbanan (23 km) är nästan obegripligt. Detta kan jämföras med Haparandabanan, delen Kalix-Haparanda (42 km). Den tog sex år att bygga över hundra år senare, med moderna metoder.

/ Åsa Lindgren
Arkeolog

Några länkar:

Om Trafikverkets planerade dubbelspår längs malmbanan: http://www.trafikverket.se/nara-dig/Norrbotten/projekt-i-norrbottens-lan/Malmbanan/dubbelspar/

Vill du se hur Decauville-rälsen ser ut och fungerar så är detta en illustrativ sida, även om franskan är ringrostig (själv kan jag inte franska alls): http://ruedeslumieres.morkitu.org/apprendre/transport_pierre/voie_etroite/index_voie.html

Om banvaktare och banvaktarstugor: http://banvakt.se/

Här finns många fina bilder från rallartiden, mm: http://www.samlingsportalen.se/all/foto.HTM