Besynnerliga krigsfynd i Norrbotten

Det är rent besynnerligt vilka märkliga rester av andra världskriget som kan dyka upp även i Norrbotten – en del av Europa där inga större strider utkämpades under kriget. Men vad menar jag med ”inga större strider”? Det förekom väl inte några strider alls? Jo, det gjorde det. Vår historia är inte så odramatisk som många ännu tror.

Den första striden inom Norrbottens län under andra världskriget utspelade sig kring Vassijaure järnvägsstation den 20 maj 1940, då det svenska pansartåget ”Kiruna” stod vid stationsbyggnaden och med kulspruteeld ville markera för ett tyskt flygplan att det var flera kilometer inne i svenskt luftrum. Den tyska flygplansbesättningen nöjde sig inte med att fatta vinken och bege sig bort från svenskt område. De valde att skjuta tillbaka på pansartåget, varvid en värnpliktig från Piteå, Sven Sjöberg, sårades dödligt av det tyska planets eld. Nästa år, 2020, blir det exakt 80 år sedan denna händelse som påverkade många av Sjöbergs kamrater och anhöriga, liksom många Kirunabor, som såg Sjöbergs kista föras runt på Kirunas gator. Jag beskrev denna händelse närmare i min bok Tyskar och allierade i Sverige, som första gången utkom 2011 och sedan dess getts ut i en utökad pocketupplaga.

Några veckor efter Sven Sjöbergs död stred tyska och norska soldater flera gånger på norrbottnisk mark. Det var gränsröset 267A som var den gemensamma nämnaren för dessa markstrider med främst gevär och handgranater. Fysiska lämningar från striderna, inklusive en sprängd tysk stålhjälm, tyder på att någon eller några soldater dog på svensk mark. Dessa lämningar dokumenterades av undertecknad och några vänner för tiotalet år sedan och finns med i min bok Jan och Nordens frihet.

BkiNbild1

Del av tysk hjälm funnen i Norrbottens län nära gränsröse 267A. Överlämnades senare till Abisko gränsförsvarsmuseum. FOTO: Lars Gyllenhaal

På senare år har jag fått så många fina tips från läsare och föredragspublik att jag nu har material till en ny bok om Sverige under andra världskriget med fokus på främmande makters besök. Boken kommer att kunna läsas först i höst men här kommer några glimtar ur den, med norrbottniska kopplingar.

När jag av en trovärdig person fick ett tips om en man i Piteå som hittat en träkista med tyska dokument från andra världskriget – ja, då spetsade jag öronen och tog kontakt med mannen ifråga. Det visade sig att han inte bara kunde ge en detaljerad skildring av hur han fann kistan, i havet vid krigsslutet när han tjänstgjorde i svenska flottan. Han kunde även visa upp många av de dokument som han hittat. Han har tagit väl hand om dem – de är fullt användbara för vidare forskning. Det visar sig att en del handlar om olika tyska soldaters tjänstgöring och en del om var man begravt olika soldater. Särskilt tack vare de senare dokumenten kanske det blir möjligt att lösa en del gåtor kring de många, många soldater som ännu är försvunna.

BkiNbild2

Tysk ”Soldbuch”, en tysk soldats ID-dokument, som hamnade i Piteå genom fyndet av en flytande träkista från ett förlist tyskt fartyg. FOTO: Lars Gyllenhaal

Ibland händer det att man letar efter en viss sak men finner något helt annat, som är mycket intressantare. Så var det när jag rätt nyligen ringde upp en farbror utanför Kalix som sades ha två brittiska pansarfordon som jag eventuellt hade hittat bilder av tagna under kriget. Personen ifråga hade just sålt fordonen. Men så frågade han mig om jag var intresserad av en liten amerikansk bandvagn – som han hade kvar. Han beskrev den och jag tänkte att detta inte kunde vara möjligt. Det var bara att fara dit och kontrollera. Sagt och gjort. Farbrorn hade rätt, det var en T-24, som tillverkats för att USA skulle få en bandvagn som kunde fällas med fallskärm, i första hand över Norge 1942 eller 1943. Denna Norge-operation blev inte av, men drygt tusen T-24 hann tillverkas.

BkiNbild3

Undertecknad med en amerikansk fallskärmsbandvagn av typen T-24 som i flera år stått i en lada utanför Kalix. FOTO: Mika Kulju

De få T-24:or som bevarats – kan det vara några tiotal totalt – har inte alltid de stora hållarna för fallskärmarna kvar. Men det visade sig denna ha, liksom en mängd andra intressanta originaldetaljer. Jag har aldrig tidigare varit nära en sådan här vagn och undrar om det finns en enda utställd i Europa? Men i en lada utanför Kalix bevaras i alla fall en.

Stig Eriksson i Luleå gjorde ett ännu ovanligare fynd när han var ute och plockade hjortron på en myr mellan Haparanda och Boden. En välbevarad och över en meter lång tomhylsa. Ville jag titta på den stora tomhylsan? Stig lät mig komma in i hans garage och jag insåg då att den inte bara var stor. Dimensionerna var abnorma: 122 centimeters längd och en kaliber på 28 centimeter (egentligen lite större men enligt tyskt synsätt ändå klassad som 28 cm). Stig gissade att den var tysk, men var inte helt säker. Efter en del granskning lyckades jag dock hitta en tysk örnstämpel.

Efter att ha blivit fascinerad av besten och tagit alla mått kunde jag fara hem och börja diskutera över nätet med norska och tyska vänner. Det blev mycket diskuterande men nu är jag mer säker: tomhylsan kommer sannolikt från en av slagskeppet Gneisenaus kanoner, som också hänger ihop med världshistoriens näst mest vansinniga stridsvagnsprojekt. Om hur tomhylsan kan ha färdats från Norge till en hjortronmyr intill järnvägen mellan Haparanda och Boden? Det och mycket annat får du läsa om i uppföljaren till Tyskar och allierade i Sverige. Den ska som sagt vara klar i höst. Men så mycket kan jag berätta att den enorma tomhylsan numera är i säkert förvar hos Norrbottens museum.

BkiNbild4

Denna tyska tomhylsa hittades under hjortronplockning i Norrbotten och hänger ihop med ett av Hitlers mest vansinniga ”mirakelvapen”. FOTO: Lars Gyllenhaal

 

/Lars Gyllenhaal

Storfinansens vandring – Framtidslandet

storfinansens-vandring

Deltagarna i ”Storfinansens vandring” vilar ut på bänken utanför B:2 i Luossajärvi.

Inom begreppet ”Framtidslandet” rymdes flera olika aktiviteter. Det vi i vår samtid förknippar starkast med begreppet, är den fördröjda industrialiseringen av norra Sverige med stora förhoppningar om lukrativa projekt, ur ett kolonialt perspektiv. Bilden här ovan ingår i en serie bilder inbundet i ett album, vilket beskriver en vandring från Victoriahavn till Malmberget. Samtliga bilder i serien, utom just denna, är tagna av K A Wallenberg.

Denna berömda färd med den samtida svenska finans- och maktgräddan, brukar benämnas som ”Storfinansens vandring” eftersom de förnämsta av den svenska finanseliten var represente­rade. I gruppen ingick, förutom bärare och vägvisare, representanter för AGM och LKAB med grosshandlaren och tillika verkställande direktören för LKAB, G E Broms som härledare för färden. Gruppen hade för avsikt att färdas samma sträckning som den nyligen utstakade linjen för den tänkta järnvägen mellan Malmberget och Victoriahavn.

Bilden är tagen den 17 juli 1896, utanför den B:2, belägen på platsen för det blivande gruvsamhället Kieruna. I bildalbument benämns byggnaden som ”Hoütel Luossavaare”. Från vänster i bild syns:  Geologen Helge Mattias Bäckström (1865-1932) vilken vid tillfället tillsammans med Hjalmar Olof Johan Lundbohm (1855-1926) utförde undersökningsarbeten på plats i Luossajärvi. Med största sannolikhet är det Lundbohm som tagit bilden. Därefter finansmannen Knut Agathon Wallenberg (1853-1938), komersrådet Carl Fredrik Theodor Nordström (1843-1920), grosshandlaren Gustaf Emil Broms (1849-1903), landshövding Per Johan Bråkenhjelm (1840-1910), häradshövding Knut Robert Tillberg (1860-1940), finansmannen Ernest Jacques  Thiel (1859-1947), överste Carl Otto Bergman (1828-1901), häradshövding Carl Johan Ljunggren (1844-1919) samt en icke namngiven bärare och vägvisare.

Storfinansens vandring utgick den 12 juli 1896 från den tänkta utskeppningshamnens place­ring vid det lilla fiskeläget Narvik, sedan 1887 omdöpt till Victoriahavn, med anledning av dåvarande kronprins Gustaf och kronprinsessan Victorias besök vid Ofoten. Till Victoria­havn hade den brokiga gruppen med styrelseledamöter och finansmän anlänt med båt från Trondheim via Bodø, vilket var den gängse färdvägen vid denna tid när man ville nå de nord­västra delarna av Sveriges otillgängliga lappmarker.

Från Victoriahavn färdades gruppen den första dagen längst in i Rombaksfjorden med båt för att här mötas av bärare och vägvisare med klövjehästar från bland annat Kurravaara, varpå den mödo­samma färden fortsatte upp till den första dagsetappens längre rast i Katterat vid den övre delen av Rombaksdalen. Sedan fortsatte man över riksgränsen vid Björnefjell vidare till Vassijaures södra strand för det första nattkvarteret. Följande dag kom gruppen fram till den västligaste delen av Torneträsk, efter att ha följt vattendragen från Vassijaure till den väl­diga fjällsjön. Ernest Thiel beskriver en dråplig händelse som inträffade vid nattkvarteret på södra sidan Torneträsk i sina minnen från 1925-1946:
Några särskilda äventyr inträffade inte, om man undantar att vi en kväll då vi skulle slå läger vid Torneträsk saknade överste Bergman. I de öde markerna skulle han säkert ha omkommit, men en finsktalande   bondpojke (Den finsktalande bondpojken är identifierad som Anders “Larsin Anntu” Larsson (1872-1958) som följde med som vägvisare lyckades få fatt på honom.

Gruppen färdades sedan med båtar närmare sju mil längs Torneträsk fram till dess utlopp vid Tarrakoski, för vidare färd ned för Torneälven förbi bland annat den kraftfulla Vakkokoski, för att slutligen anlända till Kurravaara by den 15 juli. I Kurravaara gjorde gruppen ett längre uppehåll och övernattade där i STF:s ombudsstuga. Thiel skriver även om denna övernatt­ning i Kurravaara by, följande: I
Kurravaara vid Torneträsk vilade vi ut något dygn hos en fjällbonde, (Fjällbonden som omnämns är sannolikt den som förestod STF-s övernattningsstuga i Kurravaara Olof ”Vuolevi” Thornéus (1828-1917), född i Kurravaara by.) som slaktade ett får och i övrigt förplägade oss på bästa sätt. Då vi skulle ge oss iväg och frågade vad vi var skyldiga begärde han 50 öre, öre, inte kronor! För hela välfägnaden – ett verkligt aristokratiskt sätt att spela värd utan att fordra någon tacksamhet av gästerna. Vi fick alltså inte betala, men köpte med oss åtskilliga värdefulla pälsskinn.

Denna övernattning i Kurravaara är ett belysande exempel på hur den framväxande turismen i spåren av den industriella exploateringen visade sig i praktiken. I byn Kurravaara upprättade STF 1894, ett övernattningshärbärge för vandrare på väg till Luossajärvi eller vidare upp efter älven mot Norge. Verksamheten inhyste STF hos Olof ”Vuolevi” Thorneus, som drev en mindre lanthandel med gästgiveri sedan slutet av 1880-talet i byn. En gästbok för verksam­heten finns bevarad i STS:s arkiv, deponerat vid Riksarkivet.

Från Kurravaara färdades därefter gruppen längs den gamla vandringsleden 13 km upp till Luossajärvi där man nu sammanträffade med Lundbohm, som tog emot gruppen med all tänkbar support. Lundbohm och Bäckström överlät boendet i B:2-an till sällskapet och över­nattade själva i de primitiva tälten. Gruppen stannade vid Luossajärvi några dagar och ledsa­gades även upp till den högsta toppen av Kiirunavaara, Stadsrådet, av Lundbohm. Här kunde de beskåda omgivningarna vida omkring och se delar av den väg de tillryggalagt för att ta sig till de malmförande bergen, västerifrån. Även om detta skriver Thiel, då han också lyfter fram Lundbohms värdskap som en värdefull egenskap:
Efter långmarsch kom vi fram till Kiruna, där geologen Hjalmar Lundbohm tog emot oss med all älskvärdhet. Där stannade vi åtskilliga dagar. Vi njöt i fulla drag av fjällna­turen, slogs med myggen, frossade på laxöring som Knut Wallenberg drog upp ur Lu­ossajärvi, där fisken nog aldrig förr haft ett modernt blänkdrag för ögonen. Och Knut Wallenberg knackade bort bitar av Kiirunavaaras högsta toppar, ”Stadsrådet” och ”Landshövdingen”. Dem tog han med sig hem som minne.

Från Luossajärvi fortsatte gruppen sedan längs den primitiva körvägen till Håmojokks utflöde i Kalixälven. Därefter färdades man med båtar längs med Kalixälven fram till sammanflödet med Kaitumälven, därnäst upp efter Kaitumälven en kort sträcka till Neitisuando för att där­efter begagna sig av hästdragna enkla vagnar med bänkar till Moskojärvi och nattkvarter. Från Moskojärvi färdades man vidare till Malmberget för att bese gruvanläggningarna, sedan med ångtåg från Malmberget till Svartön i Luleå.

Efter denna storslagna vandring inlämnades en väl genomarbetad koncessionsansökan för byggandet av järnväg från Malmberget/Gällivare till den isfria atlantkusten belägen i Ofoten­fjorden. Ansökan lämnades in av C J Ljunggren i juli 1896, alltså kort efter hemkomsten från vandringen. Ansökan beviljades och järnvägen började byggas 1898, för att slutligen invigas av Oscar II, den 14 juli1903.

Vid tangentbordet:
Curt Persson
antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid LTU

Läs vidare:
Meinander Nils, Gränges – En krönika om svensk järnmalm. OY Tilgmann AB:s Boktryckeri.(Helsingfors 1968).

Olsson Ulf, Finansfursten. Atlantis. (Stockholm 2006).

Olsson Uno Fabian, Folklore i Torne lappmark. Eget förlag. Fabrici tryckeri AB. (Kiruna 1983).

Persson, Curt. (2015) Hjalmar Lundbohm: En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921Luleå: Luleå tekniska universitet. 260 s. (Studier i norra Europas historia; Nr 9). (Doctoral thesis / Luleå University of Technology). Publikation: Forskning › Doktorsavhandling.

Sörlin Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Diss. Idéhistoriska institutionen, Umeå universitet. (Stockholm 1988).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Thiel Ernest, Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar avslutade 1946. Sammanställda av Tage Thiel. Förord av Ulf Linde. Carlssons Bokförlag. (Stockholm 1990).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Ytreberg Nils A, Narviks historie Del I. Ofoten i eldre tid Narvik intil 1914. Utgitt av Narvik kommune. Merkur boktryckeri. (Oslo 1953a).