Att bruka kulturarvet

Det finns många olika typer av kulturarv i vår omgivning, såväl materiella som immateriella. Det materiella kulturarvet består till största delen av olika typer av byggnationer som människor skapat under olika tider i historien. Men det kan även vara små artefakter som knyter an till händelser och traditioner, vilket är en del i ett större mönster av mänsklig aktivitet. Till det immateriella kulturarvet knyts ofta olika gruppers traditioner, språk och sedvanor. I denna text skall jag problematisera kring vårt gemensamma industrihistoriska kulturarv, vilket ofta dessvärre faller mellan stolarna av olika anledningar.

Industriella kulturmiljön i Norrbotten – två exempel
I Norrbottens län är spåren av industrihistorien i allmänhet bitvis tydliga och konkreta. Det är oftast fragmenten av industrins verksamhet i form av byggnader, anläggningar, kommunikationssystem och inte allt för sällan miljöfarliga rester i naturen och stadsnära miljöer. Samtidigt är just industrimiljöns kulturarv något som skapar engagemang hos människor i allmänhet och i synnerhet i ett tidigare av basindustrier präglat län.

De vanligaste industrihistoriska lämningarna i Norrbottens län, härrör framförallt från gruv- och skogsindustrin. Denna text skall belysa två fall av gruvindustrins kulturarv. Otaliga övergivna gamla gruvschakt finns utspridda inom Norrbottens län, såväl i fjäll- som skogsmiljöer. Gruvindustrilämningarna har en spridning i tid, som gör att vi kan följa den tekniska utvecklingen vad gäller brytning, bearbetning och transport på ett övergripande pedagogiskt sätt. Jag skall belysa några korta exempel inom gruvindustri med binäringar, där man hanterat industriarvet på olika sätt.

Exemplet Tornedalen
Det första exemplet hämtar jag från det tidiga 1700-talet. Redan vid denna tid hade ett flertal projekt inom bergsbruk och metallbearbetning pågått i Norrbotten. Gemensamt för alla dessa var att de var olönsamma industriprojekt och mer att betrakta som politiska strategiska projekt understödda av den svenska staten, genom olika typer av privilegier.

I början av 1730-talet, övertog Abraham Steinholz direktionen för det Västerbottniska bergslaget och presenterade en plan för att effektivisera bergsbruket genom olika förändringar i systemet. Det viktigaste var att han ansåg att expertis och arbetsledning måste finnas på plats, där verksamheten bedrivs. Den gamla masugnen belägen vid Tornefors (började uppföras 1706) var uttjänt och dåligt underhållen, varför Steinholz 1744 lät anlägga en ny masugn med förbättrad konstruktion, cirka fyra kilometer längre ned efter Torneälv.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Platsen där den nya masugnen anlades bär namnet Palokorva. Namnet Palokorva är i sig ett immateriellt kulturarv, eftersom det på meänkieli anger vad platsen betyder. Förledet i namnet Palo, anger att platsen är en gammal naturlig svedjeplats, ett brännland för odling. Efterledet Korva, anger att älvens form ur ett fågelperspektiv har en tydlig krök, likt ett öra, där kungsådran i älven tar sig fram. Platsen hade alltså en helt annan funktion och betydelse innan bergsbrukets hyttverksamhet tog den i anspråk. Vi borde kanske lägga ned mer tid till att beskriva hur kulturmiljön var beskaffad innan bergsbrukets intåg i området, eftersom den tiden har en längre kontinuitet och prägling av kulturmiljön.

Palokorva är en väldigt pedagogisk kulturmiljö, som beskriver en masugnsanläggning i hela sin omfattning. Här kan man se rester av de stora kolmagasinens placering med ledning av dess grundstenar. Husgrunder från boningshus hjälper oss att återge omfattningen av hur många som var permanent bosatta på platsen, i samband med bruksrörelsen. Lämningar av körvägar och delar av den gamla masugnspipan utgör de kraftigaste markörerna av verksamheten.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kring anläggningen etablerades under senare perioden av arbetet i och omkring masugnen, även ett antal bosättningar, vilka till slut utgjorde storleken av en mindre by. Etableringen av bosättningarna var naturlig eftersom det behövdes många arbetare, bara för anskaffning av ved till kolmilning för masugnen. I privilegiebrevet för koncessionen för masugnen, ingick det att kunna ta vedbrand för anläggningen två till tre kilometer runt själva anläggningen. Detta innebär även att det i stort sett var som ett kalhygge runt platsen i många år efter att anläggningen slutat användas.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön Palokorva är belägen inom en privat fastighet. Den privata fastighetsägaren har genom avtal med länsstyrelsen och Pajala kommun, medverkat till att tillgängliggöra kulturmiljön för allmänheten. Genom allmänna medel har parkeringsplats, gångstig fram till masugnen, rastplats och TC uppförts, och därigenom tillgängliggjort platsen för allmänheten. Skötseln av anläggningen utförs av kommunen i samverkan med skogsstyrelsen.

Masugnen läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Masugnens läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Just detta objekt är ett bra exempel på hur en befintlig kulturmiljö från den tidiga industriverksamheten kan visas upp och användas. Skolorna i Pajala kommun besöker platsen och integrerar olika ämnen i undervisningen. Teknikhistoria, kunskapen om platsers namn och bakgrund, samt hur människor genom århundradena bebott och brukat platsen. Genom kombinationen av såväl det materiella- som det immateriella kulturarvet, utgör Palokorva ett bra exempel på, där även ett minoritetsperspektiv lyfts fram.

Industriarv i fjällmiljö
Det andra exemplet jag kort skall beröra, handlar om industriarvet i fjällmiljön. Fjällvisteler sammanknippas oftast med naturupplevelser och strapatser utanför vardagens invanda lunk. Men i fjällmiljön finns även spår av tidigare industriverksamhet inom begreppet ”Framtidslandet”. En tid då de norra delarna av landet började ses som en slumrande skatt ur ett kolonialt perspektiv.

Lokstallet i Riksgränsen
När järnvägssträckningen Gällivare – Narvik byggdes under åren 1898-1902, var själva driften av den färdiga banan inriktad på ångkraft. Detta innebar att mellan varje station utefter banan, skulle det även finnas depåer för påfyllning av kol och vatten till ångloken. Längs hela sträckningen fanns det en station vid varje mil mellan Gällivare och Riksgränsen. Mellan stationerna uppfördes även tre banvaktarstugor, vilka alla var bebodda. Dessa banvakter hade uppgiften att övervaka att spåren var fria och framkomliga för ångloken och dess dyrbara last. Var annan banvaktsstuga hade även depå för påfyllning av kol och vatten.

Under banbygget arbetade som mest nära fem tusen man med projektet. Vad som sällan beskrivs är de ca 400 kvinnor och barn, som även fanns med som både entreprenörer och medföljande. I beskrivningen av industrimiljön, saknas oftast just kvinnors och unga vuxnas berättelser.

I Riksgränsen uppfördes en magnifik stationsbyggnad och ett lokstall. Lokstallet var nödvändigt för att kunna härbärgera ett flertal lok för malmtransporter. Därtill behövdes även reparationsmiljöer för den rullande materielen. Hela stationsmiljön i Riksgränsen var hårt väderutsatt, varför huvudverksamheten flyttades till Vassijaure/Katterjokk stationssamhälle med start 1904.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

När sedan elektrifieringen av Riksgränsbanan genomfördes mellan åren 1915-1923, blev lokstallet i Riksgränsen överflödigt. Redan 1924 avvecklades succesivt verksamheten på platsen och byggnadens träkonstruktion monterades ned bit för bit. Idag finns stommen av natursten kvar, som ett monument över en industriepok. Det vackra stenarbetet är genomgående för alla byggnader och brofästen längs Malmbanan. En intressant iakttagelse är att LKAB: disponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926) var starkt involverad att införa byggnadskonstruktioner med svensk natursten som grund i industribyggandet.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Kulturmiljön – för vem?
Men vad händer med detta industrihistoriska arv idag? Lokstallsruinen är en välbesökt kulturmiljö, som vittnar om ett fantastiskt hantverksarbete i natursten. Lämningarna ger en uppfattning om svårigheten att bygga och verka i det karga fjällandskapet och är den nordligaste industrihistoriska kulturmiljön i Sverige.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen har emellertid utsatts för den förändring i kulturmiljölagen som ger möjlighet att tillåta exploatering av kulturmiljön, till förmån för privata affärsintressen. Länsstyrelsen har i beslut gett tillstånd för ett exklusivt hotellbygge i själva lokstallsruinen. Till detta har även tillstånd givits att bebygga de gamla naturstensgrunderna för ytterligare byggnader på platsen. För att kunna realisera detta projekt har tillstånd även getts för att bygga väg fram till platsen, samt att anlägga erforderliga VA anläggningar.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

I tidningen Dagens Industri beskriver exploatören Polarexpressen projektet som ett exklusivt alternativ för de som har råd att betala. Hotellprojektet skall innehålla 30 bäddar fördelade på 14 rum samt ett annex med ytterligare tio sängar. I bygget ingår även personalbostäder för cirka 15 personer. Företaget anger i sitt uttalande att en veckas vistelse på hotellet med aktiviteter beräknas kosta ca 60-70 000 SEK per person.

Man kan tycka vad man vill om detta, men man bör kanske ställa frågan – hur starkt skydd har ett riksintresse för kulturmiljön, egentligen?

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys Ihjäl
I samband med banbygget uppfördes en mängd byggnader i Katterjokk. Bostäder, förmansmäss, matsalar, kraftverk, sjukstuga, stallar med mera. Genom bilder och kartmaterial kan man göra en uppskattning av mängden byggnader på platsen. Katterjokk låg väldigt strategiskt mellan Vassijaure och Riksgränsen, varför platsen var livligt trafikerad såväl under banbygget som också tiden närmast efter projektet.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

En speciell byggnad i Katterjokk är den legendariska ”Hotell Frys ihjäl”. Denna byggnad uppfördes som ingenjörsmatsal 1898. När banbygget var klart övertog STF byggnaden 1902 och drev turistverksamhet i den. Efter den totala branden av den naturvetenskapliga stationen i Katterjokk, hyrde STF ut sin byggnad för den naturvetenskapliga forskningen fram till omkring 1912, då den nya vetenskapliga forskningsstationen var klar att tas i bruk i Abisko. Sedan dröjer det fram till omkring 1935 när nästa verksamhet tar vid då Skid- och friluftsfrämjandet tar byggnaden i bruk. Föreningen planerade en utbyggnad av huset, men övergav planerna när man fick köpa billiga baracker från inlandsbanebygget som fraktades upp till Katterjokk. Nu stod den gamla mässen tom igen.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Under andra världskriget användes huset av försvarsmakten och efter kriget lämnades byggnaden vind för våg att bitvis förfalla. Kirunas lokala scoutkår använde byggnaden för sin lägerverksamhet, men då hade fiskare och jägare redan börjat demontera material från byggnaden, för att bygga fiske- och jaktkojor längs Vassijaures stränder. Det är i samband med scouternas lägeraktiviteter som namnet Hotell frys ihjäl uppkommer. Det hade blivit så glest med material i väggarna så värme- och vindisoleringen var dålig, därav namnet.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Jag kommer själv ihåg när man i grundskolan hade friluftsdag och besökte platsen. På den tiden åkte man med tåg ”Karven” till Katterjokk, långt innan mellanriksvägen kom till. Då stod huset fortfarande upp i sin prakt och taket höll relativt tätt. Idag har huset gett upp kampen mot väder och vind och brist på underhåll. Vid ett besök på platsen i september 2013, hade huset rasat ihop fullständigt. Men fortfarande är det väl värt ett besök.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Sammanfattning
Jag har i denna text försökt problematisera hur myndigheter, exploatörer och allmänhet, förhåller sig till begreppet att bruka kulturarvet. I texten lyfter jag fram två kulturmiljöer ur kategorin industriminnen, från olika tidsepoker. Vad sker egentligen med kulturmiljöns värdering, när den fysiska exploateringen expanderar? Hur brukar vi och värderar industriarven? Vems arv vårdar och visar vi, och hur visar vi det?

Vår gemensamma syn på industriarvet har hittills präglats av en massiv maskulinitet, där kvinnor och unga vuxnas delaktighet sällan har lyfts fram i berättelsen. Jag tror faktiskt att vi i arbetet med kulturmiljön missat en viktig del av kulturarvet – nämligen att kulturavet inte är homogent.

De bägge exemplen jag använt i denna text, synliggör enbart det maskulina arvet. Jag hade kunnat välja andra exempel, men hade förmodligen erhållit samma resultat. Arbetet med bevarandet och synliggörandet av kulturmiljön måste därför framledas inriktas både ur ett genus- såväl som ett minoritetsperspektiv, i synnerhet i län som Norrbotten.

Att värna kulturmiljön och viktiga gemensamma minnen handlar i första rummet om att bevara något betydande, för att med säkerhet kunna tillgängliggöra det för flertalet i framtiden.

Vid tangentbordet:

Curt Persson
Antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid Luleå tekniska universitet

Läs mer:
Agricola Greorgius, De Re Metallica. Translated from the first latin edition of 1556.Hoover Herbert Clark. Hoover Lou Henry. New York. (New York 1950).

Ahlström Gunnar, De mörka bergen. Almqvist & söners förlag. (1966 Stockholm).

Akselsen Albert, Fra Ofotenbanens første anleggstid. Med kart og opplysende noter til tryckken befodret av EEG-Henriksen & Diderich Lund. Otto Stenersens boktryckeri A.S. (Oslo 1948).

Hansson Staffan (2015) Malmens land. Gruvnäringen i Norrbotten under 400 år. Tornedalica.

Hansson Staffan, Porjus. En vision för industriell utveckling i övre Norrland. Diss. Intuitionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap (IES). (Luleå 1994).

Kummu Maria, Gruvor och bruk i norr. Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. (Kiruna 1997).

Norberg Petrus, Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Särtryck ur Blad för bergshanteringens vänner, häfte 3, 1957. Almqvist & Wiksell. Stockholm. (Stockholm 1958). Nr 63.

Persson Curt (2015) Hjalmar Lundbohm.  -En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Avdelningen för samhällsvetenskap. Studier i norra Europas historia 9.

Swahn Waldemar, Axel Granholm och hans rallare. Järnvägsbyggaren – Diktatorn – Arbetarvännen. C.E. Fritzez Bokförlags aktiebo­lag. (Stockholm 1940).

Teknisk-ekonomisk redogörelse för Anläggningen af Statsbanan Gellivare-Riksgränsen. Utarbetad genom Kungl. Järnvägsstyrelsens försorg, år 1903. Tryckt hos P. Palmquist Aktiebolag. (Stockholm 1903).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).

Skrömtakojan, avrättningen på Vippabacken och tomtegrottan – om muntliga traditioner och immateriellt kulturarv

1972 undersöktes en sommargrav vid den s.k. Skrömtakojan, vid Byskeälven i Arvidsjaurs kommun. Undersökningen gjordes då en skogsbilväg, Ellevarevägen, skulle byggas just där graven låg.

Rånmord
Graven hittades i samband med projektet Nordarkeologis inventeringar i Arvidsjaur 1971. Enligt uppgifter ska tre drunknade flottare ha begravts i sommargravar vid Skrömtakojan då de omkommit samtidigt i Byskeälven. Det är rester efter en gammal koj- och stalltomt som benämns Skrömtakojan (Spökkojan). De spökerier som gett den gamla timmer- och flottarkojan sitt namn berättas ha sin grund i ett rånmord på en gårdfarihandlare, som slagits ihjäl och begravts i kojan. På grund av de våldsamma spökerierna efteråt måste kojan flyttas från sin tomt, vilket bidrog till att skelettet hittades och spökerierna slutade.

Denna lämning är tyvärr inte registrerad i fornminnesregistret (FMIS), bortsett från själva sommargravarna, men platser med tradition registreras som övriga kulturhistoriska lämningar i FMIS, då även traditioner är en del av vårt kulturarv. För Norrbottens län finns det idag 157 registreringar i FMIS som är platser med traditioner. Dessa platser utgörs bland annat av suptallar, gravplatser, platser där mord och avrättningar har ägt rum, gravar och uppgifter om skatter och platser där guld har grävts ner i samband med krig.

Immateriellt kulturarv?
Materiellt kulturarv i form av fornlämningar och arkeologiska fynd är något som går att ta på och definiera. Förutom dessa lämningar finns det kulturarv utan någon direkt koppling till det materiella, som kan kallas för det immateriella kulturarvet. Kulturarv handlar även om traditioner och värden som vi människor övertar från tidigare generationer, oavsett om det är medvetet eller omedvetet. Kulturarvet omfattar även enskilda kulturminnen, kulturmiljöer, konstnärliga verk, myter, dialekter, folktro och myter och annat som berättar om människornas villkor i olika tider och civilisationer. Det är viktigt att ta tillvara på det kulturarv som vi inte kan se eller ta på, även om det kan vara svårt att urskilja och avgränsa det. Det immateriella kulturarvet kan även ge liv och mening till fysiska lämningar. Om det finns en berättelse kring en plats eller lämning bidrar denna till att levandegöra platsen/lämningen. På så vis fås en bättre förståelse för platsen… Här nedan följer ett axplock av några av de platser med traditioner i Norrbotten som finns registrerade i FMIS:

Tomtegrottan i närheten av Järnbacken i Sangis
När det gjordes arkeologiska utredningar inför byggandet av Haparandabanan registrerades en s.k. Tomtegrotta vid Järnbacksviken i Storträsket, Sangis. Enligt lokalbefolkningen har det bott en tomte i grottan. Vid juletid brukade man ställa en skål med gröt utanför grottan.

Rysk skatt vid Innanträskbäcken
Vid Rödmossamyran strax norr om Påläng, Kalix kommun, ska enligt uppgifter Per Larsa, hans fru samt fruns syster ha bott omkring år 1850. Arkeologer har dock inte hittat några rester efter husgrunder på platsen, som återfinns i FMIS under Raä Nederkalix 184:1. Enligt lokalbefolkningen hade Per Larsa bosatt sig på platsen för att ostört kunna odla korn och syssla med hembränning. Enligt sägnen ska Per Larsa ha kommit över ryska krigskassan från kriget 1809 och grävt ned den någonstans kring Innanträskbäcken. Vid bäcken finns gropar som sägs vara efter folk som letat efter skatten.

Ett flickebarns ande…
Vid sjön Seitijärvi i Övertorneå kommun ska enligt traditionen en samisk flicka ha blivit med barn tillsammans med en birkarl. Barnet, en flicka, offrades vid stranden av Seitijärvi. Det sägs att om man idag gör upp eld vid sjön kan man få se barnets ande i röken från elden…

Biskopshällen i Bensbyn
En jordfast häll, ca 6×5 m stor har ordet ”Biskopshällen” inhugget i ena sidan. Enligt lokalbefolkningen predikade sedermera ärkebiskopen Erik Benzelius som 6-åring för fåren som höll till i hagen innan denna häll, under 1630-talet. Denna handling finns även gestaltad på en oljemålning i Missionshuset i Bensbyn.

Myten kring Vaimisberget och Halljärv, Överkalix
Sägnen berättar om två flickor som var klädda och bodde som lappar. De såg hur andra människor levde och längtade efter att få det lika bra som dem. De rymde därför från de andra lapparna. På södra sidan av Lappberget fanns en önskebrunn där de lade ner pengar och önskade att de skulle kunna tjusa vilken man som helst. Den ena flicka, Vaima, önskade också att hon skulle bli fe över berget. Flickan har gett namn åt Vaimisberget. Den andra flickan, Halia, ville bli fe över sjön och har gett namn åt Halljärv, som ligger sydöst om Vaimisberget. Flickornas önskningar gick genast i uppfyllelse. Karlar blev bergtagna och sjötagna. Två unga pojkar från Grelsbyn satt en lördag på en stig och önskade att de skulle bli bergtagna. Då öppnade sig platsen där de satt och de försvann ner. Två vackra flickor stod i en portal och tog emot dem. Där väntade ett dukat bord, vackra kläder och de låg med flickorna under natten. När det ringde i kyrkan nästa dag, förlorade feerna makten över pojkarna som åter var tillbaka på stigen. Stigen har fått namnet Olovsstigen efter pojkarna, som förblev ungkarlar.

Avrättningen på Vippabacken
Enligt Vippatore ska den sista avrättningen i Överkalix ha ägt rum på Vippabacken. Vippa ska ha slagit ihjäl en finsk gårdfarihandlare och stulit hans pengar. Vippa förvarade liket efter gårdfarihandlaren i källaren, vilket hans dotter såg. När länsman blev misstänksam på Vippa, som hade mer pengar än vanligt, tog han Vippas dotter åt sidan, bjöd på karameller och lockade ur henne vad hon sett. Vippa fängslades i Bränna och fördes senare till avrättningsplatsen med båt. Vippa hade blivit laestadian under fängelsevistelsen och sjöng i båten: ”I Kristi sår jag somnar in…”. På avrättningsplatsen bildade 12 män och 40 storbönder en ring. Vippas sista ord var: ”Det var djävulen som ledde mig till detta men hälsa barnen och frun att Gud har förlåtit mig. Jag gjorde det för dem, för att vi hade det så fattigt.
Prästen läste så Fader vår och frågade om vippa ville ha en bindel för ögonen, vilket han avböjde. Det syntes som om en högre makt var med honom. Man ryckte i ett rep, och bödeln kom ut ur ett litet timrat hus. Huset var särskilt för bödeln, som inte fick visa sig före eller efter själva avrättningen. Med ett hugg högg han av huvudet på Vippa. Någon sjöng då en psalm och en soldat tog hand om kroppen. Avrättningen skedde 26 november 1821. Enligt uppgifter ska även en man från Korpilombolotrakten ha avrättats här.

På Vippabacken ska det även ha funnits tortyrredskap i form av två stora tallar. Dessa böjdes samman med järnspett och spel. Fången bands med en arm i vardera trädet. När man så släppte slets fången itu. Ingen fick röra kvarlevorna utan de skulle ätas upp av fåglarna.

Ej synliga lämningar
Många av platserna med tradition som är registrerade i fornminnesregistret saknar synliga spår, utan det är själva myterna och berättelserna om platserna som gjort att de finns med i FMIS. Vårt kulturarv blir berikat av de sägner som finns runtomkring oss och som riskerar att glömmas bort. Genom att ta med dem i fornminnesregistret bevaras de för framtiden och levandegör vår historia.

Vid tangentbordet denna onsdag:
Frida Palmbo