För de som inte har gjort sig bekant med Norrbottensakademien och dess årsskrift med samma namn så uppmanar jag er att göra det, årsskrifterna är fyllda av intressant kunskap. Detta blogginlägg baserar sig på en artikel i 2004-2005 års utgåva av årsskriften med titeln Gigantiska satsningar banade väg för norrbottnisk industrialisering och samhällsomvandling.
Norrbotten efter industrialismens genombrott
Grovt sett kan den period som infaller efter industrialismens genombrott i Norrbotten delas in i två faser; en som sträcker sig från slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet och en andra fas som omfattar tiden 1960-tal och fram till tidigt 2000-tal.
Den första fasen kännetecknades av de stora investeringarna. Investeringar i den tidens modernaste järnvägsteknik, gruvnäringen, försvaret och sist men inte minst energisidan. Dessa investeringar manifesterade sig i konkreta projekt som byggandet av malmbanan, malmbrytning i stor skala i såväl Malmberget som i Kiruna, byggandet av Bodens fästning och slutligen byggandet av Porjus kraftverk. Dessutom investeringarna som följde i sågverk och massafabriker i Luleå, Kalix och Piteå men också i verkstäder och hamnanläggningar kopplade till dessa verksamheter.
Rödbergsfortet, en del av den massiva Bodens fästning. Rödbergsfortet är idag öppet som besöksmål. Bodens fästning var en del av det som kallas för Norrbottens teknologiska megasystem. Bilden uppladdad av Johan Elisson at English Wikipedia. [CC BY-SA 2.5], via Wikimedia Commons
Investeringarna var vid denna tid enorma, något som kan exemplifieras med att kostnaderna för Porjus kraftverk och elektrifieringen av Riksgränsbanan uppgick till 21 miljoner under en tid då statens samlade utgifter uppgick till omkring 230 miljoner under ett år. Bodens fästnings kostnader uppgick till ca 19 miljoner och de samlade järnvägsinvesteringarna fram till bygget av Porjus uppgick till ca 60 miljoner.
Fångdamm under uppbyggnad, ett sätt att torrlägga ett arbetsområde. Arbete inför uppförandet av den permanenta kraftverksdammen. (CC BY 2.0) Bilden lånad av Tekniska museet.
De stora investeringarna och det stora tekniksprång de medförde gav också stora förväntningar. Satsningarna förväntades stimulera till en stark industriell utveckling i länet, särskilt då det vid tiden för bygget av kraftverket i Porjus inte var möjligt att överföra el över längre avstånd vilket närmast garanterade att kraftverket i Porjus, dåtidens näst största, skulle bli en industrimagnet.
Infriades förväntningarna?
Svaret är både ja och nej. Investeringarna ledde till att det uppstod ett antal mycket stora arbetsplatser som under en period, och i vissa fall fortfarande, sysselsätter direkt och indirekt många tusen personer. Det ledde också till viktiga följdinvesteringar som t.ex. Norrbottens Järnverk (NJA) där bl.a. min morfar arbetade, nuvarande SSAB. Investeringarna ledde också till viktiga utvecklingsskeden i flera norrbottniska samhällen.
Samtidigt så infriades inte förhoppningarna om spridningseffekterna som investeringarna förväntades ge, ”undervegetationen” till de stora industrierna uteblev till stora delar. Detta berodde på att länet inte hade tillräckligt med inhemsk kompetens och kapacitet att utnyttja de möjligheter som de externt styrda satsningarna på modern teknik erbjudit. Länet var inte heller tillräckligt attraktivt för att kunna locka andra externa aktörer till satsningar vid sidan av de råvaruutnyttjande.
Ytterligare en av förklaringarna till att förhoppningarna inte infriades var länets bristande kommunikationer. Dåliga vägar och halvårslånga stopp för sjöfarten var rent fysiska hinder men till detta räknas även de höga fraktpriserna för gods på järnväg och framför allt den s.k. värdetarifferingen vilket medförde högre transportavgifter för förädlade och mera värdefulla varor.
Detta var självklart något som inverkade oerhört negativt på norrbottniska företags möjligheter att konkurrera med industrier med ett mer centralt läge i förhållande till avsättningsmarknaderna. Länets svaga industriella tradition och vana av egenföretagande bidrog även det till svårigheten att få fart på olika orters lokala näringsliv.
Till tidens problem hörde också bristen på kapital och det stora beroendet av externa kapitalägare. Kopplat till det senare var ett annat problem: det höga skatteläget. Det höga skatteläget berodde bl.a. på att personer med stort ägande i norr som regel var bosatta i södra eller mellersta Sverige där de också betalade skatt. Skatteläget bidrog till att driva upp löneläget till nivåer som inverkade negativt på nyföretagandet.
En del av problemen kan tillskrivas avstånden, den glesa bebyggelsen och den ringa befolkningen men strukturer hade också etablerats som var i linje med tidens mer eller mindre medvetna koloniala tankesätt. Ett konkret exempel på detta tankesätt och synen på Norrland och däribland Norrbotten återfinns i en skrivelse från Vattenfall från 1918. I skrivelsen formulerar bolaget något som kan beskrivas som en nationell avsättningsstrategi.
I dokumentet konstaterar man att den energikrävande och ur arbetskraftssynpunkt mindre kunskapskrävande industrin skulle förläggas till områden som Porjus medan den betalningsstarkare elektromekaniska industrin ”som på grund av sitt vida större produktionsvärde per kilowattimme använd energi och vida större förmåga att ge arbete åt yrkesskicklig personal” borde ha företräde i Trollhättan.
En konsekvens av detta tankesätt hos statliga bolag och myndigheter var att det under lång tid inte ansågs angeläget att etablera några högre utbildningsinstitutioner i Norrbotten.
En period som formade vår mentala karta
Den första fasen var en ytterst betydelsefull period i norrbottnisk historia. Med etableringen av de stora basnäringarna kom en industriell struktur på plats som kom har kommit att prägla det norrbottniska samhället och näringslivet och vår mentala karta och föreställning om länet ända sedan dess.
Den industristruktur som etablerades kom att bli extremt exportinriktad, ytterst konjunkturkänslig och den kom primärt att bestå av företag som tillverkade lågt förädlade produkter. De stora företag som kom att bli centrala i utvecklingen av denna struktur kom att bli mycket dominerande i de orter de växte fram och påverkade även näringslivet starkt i övriga delar av länet.
Att stora, extremt mansdominerade, externt (ofta statligt) ägda och styrda arbetsplatser har satt djupa spår i norrbottnisk mentalitet är knappast något som kan ifrågasättas. Det har gett ett arv som påverkat och fortfarande påverkar mångas attityder negativt till sådant som utbildning och företagande.
Den andra fasen
Den andra fasen, från 1960-tal fram till tidigt 2000-tal, kännetecknas av en stagnerande befolkningsutveckling och hög arbetslöshet med undantag av ett antal ljuspunkter. Det var nämligen i början på 60-talet som de höga utflyttningssiffrorna inte längre balanserades upp av ett högt födelseöverskott. Detta ledde till att befolkningsmängden i princip stod stilla på samma nivå fram till 1990-talets mitt för att kraftigt sjunka därefter.
Bakgrunden till denna utveckling var kopplat till den fortsatt kraftiga tillbakagången i sysselsättningen inom jord- och skogsbruk (från drygt 30 000 år 1950 till drygt 9000 år 1970) och det faktum att industrin rationaliserades allt mer och införde allt mindre arbetskrävande tillverkningsprocesser. För Norrbottens del medförde detta att antalet sysselsatta inom industrisektorn minskade med ca 2000 personer enbart mellan åren 1960-1965. Ytterligare sten på börda var att det samtidigt skedde en minskning av antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningssektorn på 1000 personer.
I kölvattnet på detta följde en stor utflyttningsvåg från Norrbotten. Utflyttningen från länet uppgick till ca 30 000 personer under 1960-talet. En annan följd av utvecklingen blev att arbetslösheten steg kraftigt.
Vad som mer än något annat kom att prägla bilden av 1970-talet är Stålverk 80-projektet. Det var ett projekt som skulle ha gett 2300 nya anställningar inom stålindustrin och leda till en kraftig befolkningsökning för Luleå, prognoserna var att folkmängden i Luleå 1985 skulle uppgå till 96 500 personer.
Tusentals demonstrerade för att Stålverk 80 skulle byggas. Enbart i Luleå samlades mer än 8000 för det man upplevde som en viktig framtidssatsning. Bilden är från Norrländska Socialdemokratens arkiv. © NSD
När projektet avblåstes så dog drömmen om det som skulle ”rädda” Norrbotten, länsstyrelsen hade prognostiserat att det behövdes 16 000 nya arbetstillfällen för att länet skulle nå en balanserad utveckling och Stålverk 80 hade varit en viktig kugge i detta.
När nu gruv-, stål- och skogsindustrin gick in den djupaste lågkonjunkturen efter efterkrigstiden fick Norrbotten känna av den fulla kraften av att vara beroende av en mycket konjunkturkänsliga näringslivsstruktur. En hög arbetslöshet blev det omedelbara resultatet som slog hårt mot hushållen och den regionala ekonomin.
De sviktande basnäringarna medförde att andra områden på arbetsmarknaden växte, tjänstesektor och offentlig sektor. Från 1975 ökade antalet sysselsatta inom tjänstesektorn från 38 800 till 52 300 år 1980. Det var ett sätt för den regionala ekonomin att försöka parera basindustrins problem och den stora arbetslösheten.
Strukturella problem
Den situation som Norrbotten befann sig i 1975 sammanhängde fullständigt med den ekonomiska struktur som etablerats redan kring sekelskiftet 1900. Den norrbottniska näringslivsstrukturen var då som 1975 starkt förankrad i tung råvarubaserad industri och den kännetecknades då (1900) som 1975 av låg förädlingsgrad och stor konjunkturkänslighet.
I Länsprogram 80 konstaterade länsstyrelsen att beroendet av de stora basföretagen varit hindrande för Norrbottens utveckling och stark kritik riktades mot Statsföretag AB (holdingbolag bildat 1970 för att få en samlad förvaltning av huvuddelen av de statligt ägda bolagen) för dess underlåtenhet att utveckla och höja förädlingsgraden vid dess bolags anläggningar i länet.
Ljus i mörkret
De utvecklingstendenser som ägt rum från tidigt 1900-tal fram till 1980-tal finns kvar än idag och har i viss mån även förstärkts. För Norrbottens del har globaliseringen medfört en ökad konkurrensutsatthet och större krav på att överleva av egen kraft. Från 1985 fram till början av 2000-talet har detta inneburit att Norrbotten förlorat omkring 25 000 arbetstillfällen vilka huvudsakligen kan hänföras till hårda rationaliseringar inom basnäringarna och neddragningar inom bl.a. försvar och sjukvård.
Positivt är att utvecklingen medfört en stark vilja i länet att mer aktivt än tidigare ta tag i problemen och utmaningarna på den lokala och regionala nivån. Nyföretagandet som historiskt sett varit en stor svaghet i Norrbotten har ökat.
Det finns nu också en stark optimism när det gäller länets utvecklingsmöjligheter, insikten om att geografiskt läge och kärvt klimat snarare är en tillgång än ett hinder har bevisats av framgången för ishotellet i Jukkasjärvi och Tree Hotel i Harads, biltestverksamhet, Älvsbyhus och en lång rad andra företag.
Fullständigt avgörande är att länet fått ett universitet. Betydelsen av att ha tillgång till högre utbildning i regionen går inte att betona för mycket. Tillgången till högre utbildning och forskning har inneburit en kraftig ökning av antalet högskoleutbildade och ett flöde av kunskap som genererat såväl nya som konkurrenskraftigare företag på en rad områden. Glädjande är också norrbottningarna tagit ett kliv upp i tabellen över hur stor andel av befolkningen som börjar studera vid universitet och högskolor före 25 års ålder.
Norrbotten har idag tack vare universitet, kommunikationer och ny teknik bra förutsättningar för att kunna hävda sig i en globaliserad värld. Hur Norrbottens framtid kommer att se ut ligger däremot mer än någonsin i vad vi norrbottningar vill och kan åstadkomma.
Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.
