En historisk tillbakablick på Norrbottens industrialisering

För de som inte har gjort sig bekant med Norrbottensakademien och dess årsskrift med samma namn så uppmanar jag er att göra det, årsskrifterna är fyllda av intressant kunskap. Detta blogginlägg baserar sig på en artikel i 2004-2005 års utgåva av årsskriften med titeln Gigantiska satsningar banade väg för norrbottnisk industrialisering och samhällsomvandling.

Norrbotten efter industrialismens genombrott

Grovt sett kan den period som infaller efter industrialismens genombrott i Norrbotten delas in i två faser; en som sträcker sig från slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet och en andra fas som omfattar tiden 1960-tal och fram till tidigt 2000-tal.

Den första fasen kännetecknades av de stora investeringarna. Investeringar i den tidens modernaste järnvägsteknik, gruvnäringen, försvaret och sist men inte minst energisidan. Dessa investeringar manifesterade sig i konkreta projekt som byggandet av malmbanan, malmbrytning i stor skala i såväl Malmberget som i Kiruna, byggandet av Bodens fästning och slutligen byggandet av Porjus kraftverk. Dessutom investeringarna som följde i sågverk och massafabriker i Luleå, Kalix och Piteå men också i verkstäder och hamnanläggningar kopplade till dessa verksamheter.

1024px-Rodberget38d

Rödbergsfortet, en del av den massiva Bodens fästning. Rödbergsfortet är idag öppet som besöksmål. Bodens fästning var en del av det som kallas för Norrbottens teknologiska megasystem. Bilden uppladdad av Johan Elisson at English Wikipedia. [CC BY-SA 2.5], via Wikimedia Commons

Under denna period var Norrbotten och även Norrland bilden av ”framtidslandet”. Norrbotten gavs i samtida media epitet som ”Ett Amerika inom Sveriges gränser” och ”De slumrande millionernas land”.

Investeringarna var vid denna tid enorma, något som kan exemplifieras med att kostnaderna för Porjus kraftverk och elektrifieringen av Riksgränsbanan uppgick till 21 miljoner under en tid då statens samlade utgifter uppgick till omkring 230 miljoner under ett år. Bodens fästnings kostnader uppgick till ca 19 miljoner och de samlade järnvägsinvesteringarna fram till bygget av Porjus uppgick till ca 60 miljoner.

Fångdamm_Porjus_1911

Fångdamm under uppbyggnad, ett sätt att torrlägga ett arbetsområde. Arbete inför uppförandet av den permanenta kraftverksdammen. (CC BY 2.0) Bilden lånad av Tekniska museet.

De stora investeringarna och det stora tekniksprång de medförde gav också stora förväntningar. Satsningarna förväntades stimulera till en stark industriell utveckling i länet, särskilt då det vid tiden för bygget av kraftverket i Porjus inte var möjligt att överföra el över längre avstånd vilket närmast garanterade att kraftverket i Porjus, dåtidens näst största, skulle bli en industrimagnet.

Infriades förväntningarna?

Svaret är både ja och nej. Investeringarna ledde till att det uppstod ett antal mycket stora arbetsplatser som under en period, och i vissa fall fortfarande, sysselsätter direkt och indirekt många tusen personer. Det ledde också till viktiga följdinvesteringar som t.ex. Norrbottens Järnverk (NJA) där bl.a. min morfar arbetade, nuvarande SSAB. Investeringarna ledde också till viktiga utvecklingsskeden i flera norrbottniska samhällen.

Samtidigt så infriades inte förhoppningarna om spridningseffekterna som investeringarna förväntades ge, ”undervegetationen” till de stora industrierna uteblev till stora delar. Detta berodde på att länet inte hade tillräckligt med inhemsk kompetens och kapacitet att utnyttja de möjligheter som de externt styrda satsningarna på modern teknik erbjudit. Länet var inte heller tillräckligt attraktivt för att kunna locka andra externa aktörer till satsningar vid sidan av de råvaruutnyttjande.

Ytterligare en av förklaringarna till att förhoppningarna inte infriades var länets bristande kommunikationer. Dåliga vägar och halvårslånga stopp för sjöfarten var rent fysiska hinder men till detta räknas även de höga fraktpriserna för gods på järnväg och framför allt den s.k. värdetarifferingen vilket medförde högre transportavgifter för förädlade och mera värdefulla varor.

Detta var självklart något som inverkade oerhört negativt på norrbottniska företags möjligheter att konkurrera med industrier med ett mer centralt läge i förhållande till avsättningsmarknaderna. Länets svaga industriella tradition och vana av egenföretagande bidrog även det till svårigheten att få fart på olika orters lokala näringsliv.

Till tidens problem hörde också bristen på kapital och det stora beroendet av externa kapitalägare. Kopplat till det senare var ett annat problem: det höga skatteläget. Det höga skatteläget berodde bl.a. på att personer med stort ägande i norr som regel var bosatta i södra eller mellersta Sverige där de också betalade skatt. Skatteläget bidrog till att driva upp löneläget till nivåer som inverkade negativt på nyföretagandet.

En del av problemen kan tillskrivas avstånden, den glesa bebyggelsen och den ringa befolkningen men strukturer hade också etablerats som var i linje med tidens mer eller mindre medvetna koloniala tankesätt. Ett konkret exempel på detta tankesätt och synen på Norrland och däribland Norrbotten återfinns i en skrivelse från Vattenfall från 1918. I skrivelsen formulerar bolaget något som kan beskrivas som en nationell avsättningsstrategi.

I dokumentet konstaterar man att den energikrävande och ur arbetskraftssynpunkt mindre kunskapskrävande industrin skulle förläggas till områden som Porjus medan den betalningsstarkare elektromekaniska industrin ”som på grund av sitt vida större produktionsvärde per kilowattimme använd energi och vida större förmåga att ge arbete åt yrkesskicklig personal” borde ha företräde i Trollhättan.

En konsekvens av detta tankesätt hos statliga bolag och myndigheter var att det under lång tid inte ansågs angeläget att etablera några högre utbildningsinstitutioner  i Norrbotten.

En period som formade vår mentala karta

Den första fasen var en ytterst betydelsefull period i norrbottnisk historia. Med etableringen av de stora basnäringarna kom en industriell struktur på plats som kom har kommit att prägla det norrbottniska samhället och näringslivet och vår mentala karta och föreställning om länet ända sedan dess.

Den industristruktur som etablerades kom att bli extremt exportinriktad, ytterst konjunkturkänslig och den kom primärt att bestå av företag som tillverkade lågt förädlade produkter. De stora företag som kom att bli centrala i utvecklingen av denna struktur kom att bli mycket dominerande i de orter de växte fram och påverkade även näringslivet starkt i övriga delar av länet.

Att stora, extremt mansdominerade, externt (ofta statligt) ägda och styrda arbetsplatser har satt djupa spår i norrbottnisk mentalitet är knappast något som kan ifrågasättas. Det har gett ett arv som påverkat och fortfarande påverkar mångas attityder negativt till sådant som utbildning och företagande.

Den andra fasen

Den andra fasen, från 1960-tal fram till tidigt 2000-tal, kännetecknas av en stagnerande befolkningsutveckling och hög arbetslöshet med undantag av ett antal ljuspunkter. Det var nämligen i början på 60-talet som de höga utflyttningssiffrorna inte längre balanserades upp av ett högt födelseöverskott. Detta ledde till att befolkningsmängden i princip stod stilla på samma nivå fram till 1990-talets mitt för att kraftigt sjunka därefter.

Bakgrunden till denna utveckling var kopplat till den fortsatt kraftiga tillbakagången i sysselsättningen inom jord- och skogsbruk (från drygt 30 000 år 1950 till drygt 9000 år 1970) och det faktum att industrin rationaliserades allt mer och införde allt mindre arbetskrävande tillverkningsprocesser. För Norrbottens del medförde detta att antalet sysselsatta inom industrisektorn minskade med ca 2000 personer enbart mellan åren 1960-1965. Ytterligare sten på börda var att det samtidigt skedde en minskning av antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningssektorn på 1000 personer.

I kölvattnet på detta följde en stor utflyttningsvåg från Norrbotten. Utflyttningen från länet uppgick till ca 30 000 personer under 1960-talet. En annan följd av utvecklingen blev att arbetslösheten steg kraftigt.

Vad som mer än något annat kom att prägla bilden av 1970-talet är Stålverk 80-projektet. Det var ett projekt som skulle ha gett 2300 nya anställningar inom stålindustrin och leda till en kraftig befolkningsökning för Luleå, prognoserna var att folkmängden i Luleå 1985 skulle uppgå till 96 500 personer.

stalverk-80-fragan-stalverk-8

Tusentals demonstrerade för att Stålverk 80 skulle byggas. Enbart i Luleå samlades mer än 8000 för det man upplevde som en viktig framtidssatsning. Bilden är från Norrländska Socialdemokratens arkiv. © NSD

När projektet avblåstes så dog drömmen om det som skulle ”rädda” Norrbotten, länsstyrelsen hade prognostiserat att det behövdes 16 000 nya arbetstillfällen för att länet skulle nå en balanserad utveckling och Stålverk 80 hade varit en viktig kugge i detta.

När nu gruv-, stål- och skogsindustrin gick in den djupaste lågkonjunkturen efter efterkrigstiden fick Norrbotten känna av den fulla kraften av att vara beroende av en mycket konjunkturkänsliga näringslivsstruktur. En hög arbetslöshet blev det omedelbara resultatet som slog hårt mot hushållen och den regionala ekonomin.

De sviktande basnäringarna medförde att andra områden på arbetsmarknaden växte, tjänstesektor och offentlig sektor. Från 1975 ökade antalet sysselsatta inom tjänstesektorn från 38 800 till 52 300 år 1980. Det var ett sätt för den regionala ekonomin att försöka parera basindustrins problem och den stora arbetslösheten.

Strukturella problem

Den situation som Norrbotten befann sig i 1975 sammanhängde fullständigt med den ekonomiska struktur som etablerats redan kring sekelskiftet 1900. Den norrbottniska näringslivsstrukturen var då som 1975 starkt förankrad i tung råvarubaserad industri och den kännetecknades då (1900) som 1975 av låg förädlingsgrad och stor konjunkturkänslighet.

I Länsprogram 80 konstaterade länsstyrelsen att beroendet av de stora basföretagen varit hindrande för Norrbottens utveckling och stark kritik riktades mot Statsföretag AB (holdingbolag bildat 1970 för att få en samlad förvaltning av huvuddelen av de statligt ägda bolagen) för dess underlåtenhet att utveckla och höja förädlingsgraden vid dess bolags anläggningar i länet.

Ljus i mörkret

De utvecklingstendenser som ägt rum från tidigt 1900-tal fram till 1980-tal finns kvar än idag och har i viss mån även förstärkts. För Norrbottens del har globaliseringen medfört en ökad konkurrensutsatthet och större krav på att överleva av egen kraft. Från 1985 fram till början av 2000-talet har detta inneburit att Norrbotten förlorat omkring 25 000 arbetstillfällen vilka huvudsakligen kan hänföras till hårda rationaliseringar inom basnäringarna och neddragningar inom bl.a. försvar och sjukvård.

Positivt är att utvecklingen medfört en stark vilja i länet att mer aktivt än tidigare ta tag i problemen och utmaningarna på den lokala och regionala nivån. Nyföretagandet som historiskt sett varit en stor svaghet i Norrbotten har ökat.

Det finns nu också en stark optimism när det gäller länets utvecklingsmöjligheter, insikten om att geografiskt läge och kärvt klimat snarare är en tillgång än ett hinder har bevisats av framgången för ishotellet i Jukkasjärvi och Tree Hotel i Harads, biltestverksamhet, Älvsbyhus och en lång rad andra företag.

Fullständigt avgörande är att länet fått ett universitet. Betydelsen av att ha tillgång till högre utbildning i regionen går inte att betona för mycket. Tillgången till högre utbildning och forskning har inneburit en kraftig ökning av antalet högskoleutbildade och ett flöde av kunskap som genererat såväl nya som konkurrenskraftigare företag på en rad områden. Glädjande är också norrbottningarna tagit ett kliv upp i tabellen över hur stor andel av befolkningen som börjar studera vid universitet och högskolor före 25 års ålder.

Norrbotten har idag tack vare universitet, kommunikationer och ny teknik bra förutsättningar för att kunna hävda sig i en globaliserad värld. Hur Norrbottens framtid kommer att se ut ligger däremot mer än någonsin i vad vi norrbottningar vill och kan åstadkomma.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.

Karlsborg – en del av Norrbottens industrihistoria

Norrbotten är ett län vars industrihistoria starkt förknippas med sina naturresurser i form av malmen, vattnet och skogen. Industrialiseringen under 1800-talet var i stor grad landsbygdsorienterad – där industrierna växte fram fanns även själva råvarorna.

Det finns beräkningar från 1870-talet som visar att det vid sågverken krävdes drygt 12 timmar att förädla en kubikmeter sågtimmer, men det krävdes också 13 timmars arbete med timmerhuggning, körning och flottning – vilket gjorde att många arbetare fick jobb långt ute i skogarna i inlandet, medan andra fick arbete i de industrier som växte fram längs med kusten. Råvarubehovet ökade dessutom mycket fort. År 1870 uppgick den svenska skogsindustrins råvarubehov till 5 miljoner kubikmeter, 1985 till 15 miljoner kubikmeter och närmare 30 miljoner på 1930-talet. Skogsindustrin i Norrbotten var väl etablerad kring årsskiftet 1900. Den förbättrade konjunkturen under 1800-talets mitt och införandet av ångsågen var en bidragande orsak, som ledde till att ångsågar började anläggas i anslutning till kusten. Innan ångsågens införande användes en typ av vattensågar som placerades nedanför vattendragens forsar, för att maximalt kunna utnyttja vattenkraftens drivkraft. Ofta var vattensågarna placerade i inlandet och i mindre vattendrag, vilket medförde besvärliga transporter på grund av bristfälliga transportvägar. När ångsågarna introducerades skedde en förflyttning från inlandets forsar ut till kusten. Nu kunde sågverk och brädgårdar anläggas bredvid varandra invid lämpliga exporthamnar.

Karlsborg – ångsåg och sulfatfabrik
26 februari 1848 säljer Vånafjärdens byamän den så kallade Låsholmen vid Kalixälvens mynning och Låsholmens bolag bildas. En av köparna, Carl Emil Grundén, får namnge den nya orten: Karlsborg.

1982_1529_Karlsborgs 1a hus

Karlsborgs första hus, byggt 1852 av Gustav Johansson. Huset kallades för Jannegustavstugan och revs omkring 1928. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:1529.

1850 övertar bolaget Bergman Hummel & Co Låsholmens bolag och år 1863 anlägger de Karlsborgs ångsåg som Norrbottens tredje ångsåg vid kusten. Detta var starten till en industri baserad på skog i Karlsborg, där fabriken Billerud Korsnäs, f.d. ASSI Karlsborg, än idag är verksam.

1982_1517_sågverk

Karlsborgs ångsågar på 1870-talet. Till vänster den så kallade Lillsågen, byggd år 1868, med två ramar samt kvarn. Lillsågen revs 1899. Till höger den så kallade storsågen, byggd 1871 och som hade fyra sågramar. Båda sågarna drevs parallellt för dag- och nattskift. Utbyggnaden på sidan inrymmer maskin- och pannrum samt reparationsverkstad. I bakgrunden syns flera bostadshus. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:1517.

Läget för ångsågen var perfekt, intill Kalixälvens mynning och vid djupa vatten. Hit kom timret via Kalixälven och lastfartygen kunde gå ända fram till sågverket tack vare de djupa vattnen. En ny större ångsåg byggdes 1870, då Lillsågen blivit för liten. Enligt mantalslängden från år 1862 framgår att det bor en änka och två arbetskarlar i Karlsborg. År 1870 bodde tre arbetskarlar på platsen och fram till år 1872 hade befolkningen ökat till sex familjer. Befolkningen ökade och ett sågverkssamhälle växte upp kring sågverket.

1977_1349_rivning sågverk

Rivning av Karlsborgs första ångsåg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1349.

Under 1870-talet fick Karlsborgs ångsåg konkurrens då Kalix ångsågsaktiebolag anlade en såg vid Nyborg. Bergman Hummel & Co konkurrerade dock ut Kalix ångsågsaktiebolag. Precis innan julafton 1899 brann sågen i Karlsborg ner, men byggdes upp igen redan 1901. Därefter medförde en konjunkturnedgång ekonomiska svårigheter och Karlsborgs ångsåg gick i konkurs 1908. Sågen togs över av Baltiska Trävaru AB, men lades så småningom ned år 1926 på grund av den ökade konkurrensen. Sågen återupptogs så småningom, och ytterligare en brand härjade sågen år 1935. Än en gång byggdes sågen upp. 30 juni 1988 sågades den sista stocken vid Karlsborgs sågverk.

1982_1516_branden

Foto från branden i Karlsborg år 1900, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:1516.

1914 anlade Norrbottens sulfataktiebolag en sulfatfabrik i Karlsborg. Fabriken lades ner redan 1919 på grund av dålig lönsamhet, mycket beroende på första världskriget som var katastrofalt för det svenska näringslivet. Karlsborg ägdes under åren 1918-1924 av Ytterfors-Munksund, men gick i konkurs 1924.

1982_1480_bygge av sulfatfabriken

Sulfatfabriken i Karlsborg under uppförande. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:1480.

1986_534_nybyggda fabriken

Den nybyggda fabriken i Karlsborg. Foto från 1915, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1986:534.

1926 agerar man i Kalix för att rädda näringslivet i bygden. 9 augusti samlades man till ett möte tillsammans med stadsministern, kommunalmän och landshövdingen i ett försök att rädda industrin. Mötet resulterade i att regeringen tillsatte en utredning för att få igång anläggningarna igen.

En ny massafabrik uppförs 1928 och samma år bildades Kalix Träindustri AB som drev Karlsborg fram till 1937 då staten, Domänverket, tog över fabriken, som varit igång sedan dess och som byggts upp under framförallt 1950- och 1970-talen. 1942 bildas ASSI, som blev ny ägare av fabriken. 1994 går ASSI och Domänverket samman till ett bolag och sedan 2001 ägs fabriken i Karlsborg av Billerud Korsnäs AB, som tillsammans med pappersbruken i Skärblacka och Gruvön utgör Billerud Korsnäs Sweden AB.

Bebyggelsen i Karlsborg är idag varierad men har en tydlig brukskaraktär. Ett tiotal små stugor byggdes till bostäder åt arbetarna i Karlsborg omkring 1897-1898, där två av stugorna står kvar på sin ursprungliga plats mot söder nedanför kyrkan. Andra stugor har flyttats och gjorts om till sommarstugor. Omkring år 1920 förseddes bostäderna i Karlsborg av ström från en turbin i ångsågen, och fabriken började leverera ström vid mitten av 1930-talet. Fortfarande försågs delar av Karlsborg med el från fabriken under 1960-talet.

U+15_1_äldre bebyggelse nedanför kapellet

Äldre bebyggelse nedanför kapellet. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr U 15:1.

Under 1901-1910 byggdes tre arbetarbaracker, de så kallade bombarackerna. I varje barack fanns åtta lägenheter med vardera ett rum och kök.

1979_9_6_bombarack

Exteriör av en av de tre bombarackerna. Den första baracken byggdes år 1901 och de två andra barackerna byggdes under 1905-1910. Hyran var 12 kr i månaden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:9:6.

Under 1930- och 1940-talen byggdes villaområden upp och ett höghusområde byggdes upp under 1940-1950-talet.

1982_1485_karlsborg

Karlsborg år 1954. Motiv från den nya bebyggelsen av arbetarbostäder i bomområdet. Längst till höger syns en skymt av förvaltarbostaden. Förvaltarbostaden byggde 1865 och blev Karlsborgs herrgård, som idag kallas för Disponentbostaden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:1485.

Fackföreningarnas framväxt och stridigheter i Karlsborg
För att återgå till industrialismens framväxt så innebar maskinåldern också nöd, fattigdom, otrygghet och hårt slavarbete för miljoner arbetare runt om i världen. Fattiga lantarbetare sökte sig in till de växande industrisamhället i ett försök att få arbete och en möjlighet till trygghet, men ofta hamnade de ur askan i elden. Industriägarna utnyttjade de anställdas stora antal och deras fattigdom, då de var lätta att avskeda och ersätta med någon annan arbetssökande. Dessutom förekom ett politiskt förtryck, då endast 6 % av Sveriges befolkning hade rösträtt vid 1800-talets mitt. Under 1870- och 1880-talen kom tankar på socialistiska partier och fackföreningar till Sverige, via Danmark och Tyskland. I Norrbotten var sågverksarbetarna på flera håll endast anställda under delar av året. Under vintern slog sågarna igen då det inte förekom någon utskeppning och på så vis slapp ägarna betala ersättning till arbetarna.

När socialistiska arbetarrörelser etablerade sig i Kalixbygden var det bland annat på sågverket i Karlsborg och år 1902 bildades en fackförening under en mycket hård kamp. Genom uppsägningar, vräkningar och svartlistning försökte industrin att knäcka den nybildade fackföreningsrörelsen. Vid denna tid var konsul Groth disponent vid Karlsborgs sågverk. Han avskydde fackföreningsrörelsen och i ett försök att förhindra fackföreningsbildandet vid Karlsborg avskedade han stabbläggarna vid sågen sommaren 1902. Stabbläggarna hade bäst lön, i regel lång yrkeserfarenhet och ansågs stabila och förtroendeingivande. Groth ville därför förhindra att de anslöt sig till fackföreningen.

1979_35_stabbläggare

Gruppbild av stabbläggare i Karlsborg. Foto från omkring år 1910-1915. Bakre raden från vänster: 1, Fritiof Johansson. 2, Oskar Strömbäck, Gammelgården. 3, David Johansson. 4, Tycko Strömbäck, Sangis. 6. Karl Jakob Strömbäck, Sangis. Sittande från vänster: 3, Oskar Strömbäck. 4, Nils Viktorinus Gerdin. 6, Julius Vernblom, Kramfors. 7, Helmer Fredriksson. 8, Viklund?, Ryssbält. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:35.

Trots Groths hot om att lägga ner driften vid sågverket i hela två år så bildades en fackförening vid sågen i Karlsborg 28 juli 1902. Redan från start anslöt sig 600 medlemmar. Groth inledde en förföljelse av arbetarna. Han kallade samtliga anställda till ett möte där han meddelade att de som ville behålla sitt arbete måste skriva under ett personligt kontrakt om de inte ville bli avskedade. Ingen skrev under och 150 personer avskedades. Ytterligare 200 personer anslöt sig till de avskedade, med följden att också de blev utan arbete. Även ett hundratal oorganiserade som stödde de avskedade fick också sparken. Sammanlagt avskedades omkring 800-900 personer endast för att de krävde sin rätt att bilda en egen fackföreningsorganisation. Ett femtiotal familjer vräktes från sina hem i oktober och en utflyttning från Karlsborg skedde. Fackföreningen var krossad och Groth stod som vinnare, om än bara för stunden. I Sverige skedde ett antal föreningsrättsstrider under 1902-1903 och i längden blev det omöjligt för Groths arbetsgivare att behålla honom som disponent i Karlsborg. 1 juni 1904 lämnade disponent Groth sitt arbete i Karlsborg, till allas glädje. Fackföreningen återupptog sin verksamhet 28 juli 1905.

1990_342_Disponent groth med ren

Disponent Gustaf Groth med sin körren, Karlsborgs sågverk, år 1900. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:342.

1907-1908 förekom en del stridigheter kring löner och arbetsförhållanden mellan arbetsgivaren och fackföreningen på Karlsborgs sågverk, som ledde till storstrejkåret 1909. Arbetarrörelsen hade tyvärr inte nått den styrka som hade behövts för att klara av strejken och till råga på allt återkom Groth som chef. Arbetarna tvingades till slut avbryta strejken och återgå till sina arbeten, på grund av svält, nöd och otrygghet. Därtill så återkom arbetarna till ännu sämre förhållanden än vad som varit rådande före strejken. Under Groths ledning bestraffades de personer som ansågs vara ansvariga för strejken. Många sattes upp på bolagets svarta lista, vräktes ur bolagets bostäder, förvägrades arbete och trakasserades. En del sökte sig till arbete på annan ort och några tvingades emigrera till Amerika, då svarta listan följde dem till andra arbetsplatser och förhindrade dem från att få arbete.

1982_1511_Groth

Disponent Gustaf Groth, Karlsborgs sågverk, med sonen Holger på herrgårdsterassen år 1909, Karlsborg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:1511.

Arbetarnas kamp om rätt till bra arbetsvillkor, löner och rätt till fackförenings-verksamhet fortsatte. 1914 blev det en hård avtalsstrid som faktiskt slutade med seger för arbetarna. Sen bröt första världskriget ut, vilket medförde svårigheter för hushållen. Priser på framförallt livsmedel steg kraftigt och tillgången till mat blev sämre. Sågverksindustriarbetarförbundet krävde att dyrtidstillägg skulle utgå och att arbetsgivarens lönesänkning av arbetarnas löner under vintern skulle upphöra, vilket löstes först 1917. 1917 önskade man även en nedsättning av arbetstiden från 59 till 57 timmars arbetsvecka, något som inte fick sin lösning förrän riksdagen år 1919 fattade ett beslut om att 8 timmars arbetsdag skulle införas från och med 1920. 1918 var ett nödens år på grund av brist på mat. Arbetarna levde främst på kålrötter och strömming. Ransonseringen var otillräcklig, brödransonen räckte endast en halv vecka och mjölkransonen var 1 liter per vecka och familj. Sågverksindustriarbetarförbundet framförde ett önskemål om att arbetarna skulle beviljas 6 dagars ledighet med halv lön för bärplockning.

Från 1920-talet och framåt blev det en försämrad konjunktur för träindustrin med försämrade möjligheter till export och sämre lönsamhet. Arbetslösheten ökade snabbt i Karlsborg, vilket förvärrades av att massafabriken lagts ner 1919. 1925 gick sågverket i konkurs. 1928 ingrep staten och både sågverket och sulfatfabriken togs åter i drift.

1981_548_Sulfatfabriken 1954

Karlsborgsverken, ”Sulfaten”, år 1954. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1981:548.

Karlsborg har varit mycket viktig för Kalix och är också en del av Norrbottens gemensamma industrihistoria. En stor del av min familj och släkt har jobbat eller jobbar i Karlsborg, och min mormor var faktiskt den första kvinnan som arbetade i fabriken. Jag har själv sommarjobbat några år i Karlsborg, även om jag inte arbetat i själva i fabriken utan på kontoret. Ofta är det många som idag klagar över lukten från fabriken i Karlsborg. Undertecknad är född och uppvuxen i Kalix, och när jag var liten sades ofta att ”det luktar pengar”. Kanske man istället ska se det som att det är så en del av Norrbottens industrihistoria och kamp för bra arbetsvillkor luktar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Källor och läs mer:
Avdelning 37 Norrbotten Sektion Karlsborg, Svenska träindustriarbetareförbundet 75 år. Jubileumsskrift 1905-1980. Föreningsarkivet Norrbotten.

Burman, Ann-Christin (red). 1998. Norrbottens synliga historia: Norrbottens kulturmiljöprogram del 1. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Karlsborg i ord och bild: 150 år, 1860-2010. Karlsborg. Vånafjärdens byaförening.

Lundgren, Nils-Gustav. Skogen och skogsarbetet i industrialismens Norrbotten. I: Landberg, Eva; Rönnbäck, Karin & Moritz, Per (red) 2007. Norrbotten 2007:65-83.

Lundin, Kerstin (red). 1992. Norrbottens synliga historia: Norrbottens kulturmiljöprogram del 1. Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Svanberg, Ingvar 1987. Arbetarrörelsens historia i Kalixbygden. Kalix.

Handlingar rörande Karlsborg i Norrbottens museums arkiv, dnr 96-2006 samt Nederkalix socken, FOAM:16, Kalix museum (1965-1971).