Struves meridianbåge är ett av Unescos världsarv sedan 2005 och det speglar en tvärvetenskaplig och internationell kontext där flera länder, institutioner och kommuner samarbetar för att bevara, förvalta och sprida kunskaper om en unik kulturskatt.
Men vad är äntligen ”Struves meridianbåge”? Om ni googlar den definitionen och kollar kartan ser ni en triangelkedja som går från Ukraina upp till Norge och korsar 8 ytterligare länder (Moldavien, Vitryssland, Ryssland, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige). Det är resultatet av en stor forskningskampanj samordnad av den tyska-ryska astronomen Wilhelm von Struve under första halvan och mitten av 1800-talet. Struve mätte tillsammans med sitt arbetslag och kollegor i Sverige och Norge in flera triangelmätningspunkter i olika länder för att visa att Jorden inte var helt klotrund utan tillplattad vid polerna. Idag erkänner vi kampanjens värde inte bara för dess vetenskapliga vikt, utan också som ett försök att skapa en gemensam identitet i Europa (just i den perioden där flera länder förenades – Italien 1861 och Tyskland 1871 till exempel). Dessutom ligger många av dessa mätningspunkter i otroliga naturmiljöer bestående av stigar, kullar och skog som bjuder på ett varierande landskap – från vitt till grönt, från brunt till mångfärgat, beroende på vilken årstid man besöker dem.
Struves meridianbåge. Kartbild från Wikipedia.
Friedrich George Wilhelm von Struve. Foto från Wikipedia.
Reflektioner och tankar från Haparanda Haparanda kommuns Perävaara är en av fyra mätningspunkter som ingår i världsarvet och som befinner sig i den svenska delen av Tornedalen. Den ligger 25 km norr om Haparanda stad, på bergets topp och syns som ett kryss graverat i marken, men det är mycket mer än det. Det är ett världsarv på grund av internationellt vetenskapligt samarbete som döljs bakom det krysset och som i Haparanda fysiskt genomfördes av Carl Skogman och Nils Haqvin Selander från Vetenskapsakademien i Stockholm. Det är ett naturarv då punkten nås med en mindre resa med bil (ungefär 30 minuter från Haparanda) och en lagom lång vandring (5–6 km) bland bär, stenar, träd och blommor. Det är friluftsliv för att vi rör oss i och upplever naturen helt och hållet. Och det är ett kulturarv eftersom platsen berättar om en tid som var, där historia, traditioner och kultur blandas ihop.
Struves mätpunkt i Perävaara, Haparanda kommun. Foto: Silvia Colombo.Perävaaras topp, Haparanda kommun. Foto: Silvia Colombo.
I Haparanda berättas om Struves historia inte bara i Perävaaras område, utan också i staden. Det är bara fem minuters promenad från Haparandas torg till älven, längst Köpmansgatan, och sedan till höger. Där börjar en fin konstupplevelse där en får passera över Hanna Kantos Strandad och Anja Örns Transit. Det tredje verket, skapat av konstnären Victoria Andersson 2012, heter just Struves triangel. Skulpturen är en hyllning till Struves forskning i Sverige och Tornedalen och dess form, en pyramid, samt ringarna och formlerna är tydliga referenser till triangelmätningssystemet. Verket ligger vid Torneälven, där Sverige möter Finland, och är placerat axiellt med Björkö kyrka (på andra sidan Torneälven), som är en annan mätpunkt i världsarvet.
Victoria Anderssons verk Struves Trangle. Foto: Silvia Colombo.
Nordens arbete runt Struves meridianbåge i nutiden Nationellt och internationellt samarbete inom Struves meridianbåge pågår för fullt i nutiden, då flera arbetsgrupper och institutioner aktivt jobbar för att synliggöra världsarvet. Tornedalens fyra svenska kommuner som involveras av mätpunkterna – från syd till norr – är: Perävaara i Haparanda kommun, Pullinki i Övertorneå kommun, Jupukka i Pajala kommun och Tynnyrilaki i Kiruna kommun. Kommunerna samarbetar med Tornedalen2020, Länsstyrelsen i Norrbotten och Lantmäteriet för att lyfta fram idéer och projekt om världsarvet. Stöttade av Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet jobbar kommunerna och Tornedalen2020 för att utöka mätpunkternas tillgänglighet och kunskaper. Just nu, till exempel, håller arbetsgruppen på med att beställa gemensamma skyltar i flera språk och snart lanseras några poddar om Struves punkter i Tornedalen via appen Storyspot. Och alla ser fram emot att träffas fysiskt igen, efter flera månader av endast digitalt samarbete.
InterregNord The Northern parts of the World Heritage Struve Geodetic Arcs hemsida. Screenshot från hemsidan.
Parallellt, sedan februari 2020 pågår det nästan treåriga projektet ”Nordliga delarna av världsarvet Struves meridianbåge”, finansierad av EU’s Interreg Nord programme, Region Norrbotten och Tornedalsrådet mm där Finland, Sverige och Norge samverkar för att öka Struves mätpunkters tillgänglighet samt kunskaper om ämnet. Det bredare nätverket, där ingår bl.a. Haparanda stad, Torneå stad samt Lapland UAS och Alta museum, jobbar för fullt och flera resultat har uppnåtts hittills. Bara för att nämna några, den 10 februari 2022 invigdes en ny sektion av basutställningen på Tornedalens museum som visar åtta Struve-punkter med hjälp av VR-teknik. De punkterna som fotades var lätt tillgängliga under pandemin, men målet är att fortsätta dokumentera alla mätpunkter innan projektet tar slut. Snart, den 11 april 2022 på Torneås Rajalla shoppingcenter, arrangeras en utställning som sedan, under sommaren, ska vandra vidare till Övertorneå och Hammerfest. Till hösten kommer äntligen utställningen tillbaka till Torneå där, för att visas på Tornedalens museum. Dessutom har dialog med andra aktörer – främst med skolor och elever, men också med företag aktiva inom hållbar turism – påbörjats och utveckling av digitala verktyg skapats. Om ni inte vill missa nästa arrangemang och träffar, följ projektets hemsida (www.struvenorth.net) och facebookssida (https://www.facebook.com/struvenorth). Ifall ni är nyfikna och vill veta mer, så berättar jag gärna om projektet och om Struve vid någon lokal eller regional träff. Hoppas att vi ses då!
I vårt sammanträdesrum hänger en bild som visar Svenska Mosskulturföreningens möte i Luleå, på stadshotellets terrass. Bilden fångade mitt intresse, då jag tidigare inte hört talas om Svenska Mosskulturföreningen. I föreningsarkivet på Arkivcentrum Norrbotten fann jag en del material rörande denna förening, dels stadgarna från år 1907 och dessutom en reseberättelse från Mosskulturföreningens Norrbottensfärd år 1913!
Svenska Mosskulturföreningen bildades år 1886 av Carl von Feilitzen och hade sitt säte i Jönköping. Föreningens ändamål var att främja den viktiga mosskulturen och genom föredrag, skrifter och möten sprida kunskap om odling av mossar, kärr, myrar och sankmarker, om mossjordens användning som jordförbättringsmedel och inom industrin samt att med tillgängliga medel stödja försök med olika mossodlingsmetoder, gödslingsämnen och att praktiskt verka till främjande av mosskulturen. När intresset för mossodling så småningom avtog, slogs Svenska mosskulturföreningen ihop med Svenska betes- och vallföreningen.
6 november 1912 skrivs ett brev från Svenska Mosskulturföreningen i Jönköping till Herr Doktor Paul Hellström vid Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå:
”Bäste bror Som vi vid denna tid på året skola bestämma, hvar nästa års sommarmöte skall äga rum, och nu alla län i södra och mellersta Sverige samt äfven Jämtland i Norrland äro genomgångna, väcktes vid förvaltningsutskottets sammanträde i går af en af dess ledamöter ett förslag att söka få ett möte till stånd nästa år i Norrbotten. Detta förslag vann synnerlig anklang hos samtliga närvarande med landshöfding Pettersson och statsrådet Hammarskiöld i spetsen, och erhöll jag i uppdrag att hos vederbörande höra mig för rörande möjligheten för denna plans realiserande.”
Denna tanke bildade grunden för den Norrbottensresa som Svenska Mosskulturföreningen genomförde sommaren 1913, som sedan kom att skildras i en reseberättelse. Denna reseskildring, författad av Hjalmar von Feilitzen och E. Haglund, inleds med följande ord skrivna av Hugo Hammarskjöld, som också visar på synen på Norrbotten vid denna tid:
”Sveriges nordligaste län, Norrbotten, är för de flesta svenskar, åtminstone för dem som bo i landets södra hälft, mera främmande och obekant än åtskilliga af de länder, som annars gå under benämningen »främmande». Till Danmark, Tyskland, Schweitz, Italien, Frankrike, England resa massor af svenskar men hur många besöka Norrbotten? Ett fåtal, jämfördt med de förra. Och när de komma hem, inskränker sig som oftast deras kännedom om Norrbottens län till hvad de sett genom kupéfönstret på resan till och från Abisko, hvilket brukar sammanfattas i det omdömet att det vid Torneträsk är vackert, men vägen dit genom enformiga skogsmarker och öfver ändlösa myrar är tråkig och ful. Och därmed är Norrbotten affärdadt.”
Norrbottensresan fick stor uppslutning av deltagare inom Svenska Mosskulturföreningen, många fler än föreningen själv hade väntat. Strax över 80 personer anmälde sig till resan! ”Lång var vägen, så lång att samma väglängd söderut skulle räcka långt ned i södra Europa, men de som företogo färden, fingo ej anledning att se sina förhoppningar gäckade, ingen ångrade att han rest dit”.
Karta över Norrbotten som anger var det finns åker, äng, myr och vatten. På kartan står det: Väg för mosskulturföreningens urfärder vid sommarmöte 1913. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003200364 .
Under hela fem dagar, 18-22 juli 1913, genomfördes ett gediget program med möten i Luleå med föredrag och utflykter, besök vid myrodlingar under en ångbåtsfärd på Luleälv till Edefors, resa till Karungi och vidare en tur norrut längs Torneälv på den halvfärdiga Matarengibanan, färd på timmerflottar utför Matkakoski, resa med ångbåt med besök på en av Torneälvens berömda starrholmar, färd med roddbåt från Karungi till Kukkula och resa på landsvägen till Haparanda där deltagarna skingrades för hemfärd. Under Norrbottensresan fick deltagarna så mycket nya intryck – de ansåg faktiskt att ett mer lärorikt sommarmöte hade Mosskulturföreningen aldrig haft! Av denna anledning kom reseskildringen över Norrbottensresan att skrivas, föra att även andra skulle kunna ta del av den! Framförallt är det de oändliga myrmarkerna som lyfts fram:
”En af färdledarne berättade om en by i Tornedalen, som vi besökte, att den för ett par tiotal år sedan var en af de fattigaste byar, som kunde uppletas, och att byns befolkning var beryktad för sina dåliga seder. Till byn hörde god myrmark. Genom impuls utifrån kom det slutligen därhän, att denna utdikades och odlades. Bönderna anses nu vara välbergade och det sedliga tillståndet har betydligt förbättrats.”
”Vi ha sett dessa af turisten missaktade myrar, stundom af en storlek, som måste mätas i kvadratmil, ofta med ypperlig jord, som blott väntar på dikning och plog för att bära rika skördar och ge bergning åt en befolkning flera gånger talrikare än den nuvarande. Vi har sett redan odlade myrar såväl som fastmarksjord med en växtlighet så lofvande, att den knappt öfverträffas i någon annan del af landet. Vi ha sett ett stort län, som till följe af bristande upplysning och dåliga kommunikationer blifvit efter i utvecklingen, men som har alla förutsättningar att blifva ett af de värdefullaste.”
Förhoppningen var även att väcka ett intresse för de människor som bodde i Norrbotten, och att resedeltagarna faktiskt insåg att Norrbotten är en viktig del av Sverige, både utifrån dess naturtillgångar men även ur politiskt avseende:
”Sveriges folk känner allt för litet om sina bröder i norr och de förhållanden, hvari de lefva. Låt oss försöka att i ord och i bild ge en enkel skildring af hvad vi sett. Kanske den i någon mån kan bidraga till att undanröja en eller annan skef uppfattning eller väcka intresse för den aflägsna landsända, som ligger där så långt borta på gränsen emot det ryska väldet. Det var nog icke ensamt författaren af dessa rader, som, då han under färden längs Torneälf ständigt såg den finska stranden på andra sidan, greps af underliga känslor vid tanken på hvad som varit – och hvad framtiden kan bära i sitt sköte. Men ett stod klart för oss alla: den strand där vi stodo, är vår, den är svensk, och det är hvarje svensk mans och kvinnas plikt att hjälpa till, att den alltid måtte så förblifva. Och ett af de viktigaste medlen därtill är att Norrbotten icke försummas utan att allt måtte göras för stödjande af arbetet för dess utveckling och dess befolknings trefnad, så att den måtte allt starkare känna, att den är ett med det folk som bor söderut i landet. Den aflägsna, vidsträckta landsända, som omfattar Norrbottens län utgör en af Sveriges politiskt viktigaste delar. Men äfven i ekonomiskt hänseende intager den en betydelsefull plats, i främsta rummet visserligen genom sina malmfält och skogstillgängar men äfven genom de ofantliga odlingslägenheter som myrarna erbjuda.”
18 juli Deltagarna samlas på Högre Allmänna Läroverkets högtidssal kl 11, där föreningens ordförande, landshöfding Fr. Pettersson, hälsade välkommen och riktade ett tack till Norrbottens landshövding för möjligheten att anordna Norrbottensresan. Vid mötet avhandlades diverse löpande ärenden och ett föredrag av statens lantbruksingenjör J. E. Berggren, som handlade om myrarna och myrodlingens betydelse i Norrbottens.
Luleå Högre Allmänna läroverk som uppfördes 1908. Till höger syns den s k “Språklådan” som uppfördes 1861-1862 och invigdes den 28 januari 1863. Okänd fotograf. Foto taget omkring år 1915. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003300161.
Lunch intogs därefter på Luleå stadshotells terrass, varefter besökarna fick åka ångbåt ut till Svartön. På Svartön demonstrerades lastningsanordningarna för utskeppningen av malmen.
Vidare åkte ångbåten till Karlsvik, för att titta på Luleå järnförädlingsverk. Vid järnförädlingsverket anrikades sämre varpmalmer från Malmberget genom magnetisk separering, varpå en slig med över 70 % järn erhölls, som efter brikettering smältes i masugnarna på platsen och slutligen utskeppades som tackjärn.
Luleå Järnverk. Karlsvikshyttan med spårändarna framför generatorhuset och brikettverket. I bakgrunden masungsbyggnaden. Foto: Henny Tegström, 1907. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000007943.
Luleå Järnverks kolkaj i Karlsvik. Till kajen anlände fartyg och lossade stenkol för driften av ångmaskiner, men från 1912 togs elektrisk energi från Sikfors kraftverk. Fotograf okänd, omkring 1910. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2004006300003.
Planen var att deltagarna även skulle få besöka Hagalund och dess försöksodlingar, men då tiden runnit iväg och på grund av den tropiska värmen (termometern visade närmare 30 grader i skuggan) och av värmen från masugnen, ville flera deltagare ta sig ett kallbad innan middagen. De deltagare som fortfarande var alerta följde däremot med på en liten exkursion till ett mindre försöksfält i staden och fick beundra förädlingar av olika grässorter – meterhög hundäxing, ängssvingel, ängskafle och timotej. Den första dagen avslutades med middag på Statshotellet, där landsövdingen Sydow med fru bjöd samtliga deltagare på middag. Kvällen tillbringades på terassen, och efter att deltagarna förevigats i fullt dagsljus på 11 på kvällen av en kvinnlig fotograf (Henny Tegström), satt sörlänningarna kvar inpå småtimmarna. De ville njuta ”af det säregna nöjet att vistas uppe utan att mörker inträdde i detta de »ljusa nätternas land».”
Svenska Mosskultursällskapets möte i Luleå på stadshotellets terrass. Skorstenen i bakgrunden tillhör Robertsviks Ångsåg. Fotograf okänd. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004212. Det är denna bild som hänger i vårt sammanträdesrum, och som fångade mitt intresse för Svenska Mosskulturföreningen.
19 juli – Tornedalsresan Andra dagen inleddes med en tågresa till Boden. Deltagarna steg av tåget i Hednoret och åkte därifrån upp längs Luleälven på en liten flodångare. Trots litet utrymme var sämjan god, och efter lite färdkost kunde deltagarna beundra den vackra naturen efter älven. Tydligen hade ”morgonkaffet i Luleå varit ganska svårt och för en del omöjligt att öfverkomma”!
Ångfartyget Turist som gick traden Hednoret – Edefors efter Luleälven. Från sekelskiftet 1900 och ett tjugotal år framåt var sjökapten Per Johan Sundquist (1873-1940) befälhavare. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2014000400021.
Vid 13-tiden anlände flodångaren till Harads, där alla gårdar hissat svenska flaggan. Församlingens kyrkoherde, kommunalordförande och folkskollärare mötte upp på bryggan och ledsagade deltagarna till gästgivaregården, där det ”serverades en så opulent lunch, att man sällan äfven på södra Sveriges finaste resturationer ser motstycke”. I Harads fick deltagarna se en gammaldags, egendomlig, tröskkärra som användes till sädens tröskning. Denna tröskkärra ansågs av deltagarna ha sin plats på Nordiska museet eller ett jordbruksmuseum! Därefter begav sig deltagarna, delvis till fots och delvis i vagn, till hemmansägaren O.F. Hedenbergs myrodling ca 3 km från Harads. Besöket vid Hedenbergs myrodling var tänkt att visas som ett exempel på vilken avkastning en genomsnittsmyr i Norrbotten gav när den sköttes på rätt sätt. Hedenberg hade efter kemisk-växtbiologiska anstaltens föreskrifter skött, gödslat och sått sin myr och resultatet skulle nu visas. ”Sedan vi så åkt eller promenerat i den värmen och under ideligt angepp af de specifika Norrbottensfienderna, myggen, rätt påkostande vägen upp till myren, fingo vi sannerligen lön för vår möda, ty en så vacker gröda som här framvisades af en småbrukare ute i dessa obygder, ser man inte så ofta äfven neråt landet, särskildt om man betänker de svåra förhållanden.” På myren, där Hedenberg odlat upp 23 tunnland, växte gräs, grönfoder och rovor, som gödslats med diverse medel, och som givit god avkastning.
Från Harads fortsatte resan vidare till Edefors, där deltagarna fick se den storartade forsen och se när burarna vid forsen vittjades på lax – varav några feta laxar ihjälklubbades. På turisthotellet bjöd därefter Hushållningssällskapet på middag – bland annat lax i olika former.
Edefors laxfiske. Laxfångst med not. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004543.
Edefors laxfiske. Södra fisket. Detaljbild av fiskebyggnaden med tinor av rundjärn och beklädda med mässingsduk. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004527.
20 juli – Tornedalsresan Från Hednoret gick så resan vidare mot Karungi. Dock splittrades gruppen – några deltagare återvände hem, andra ville bese riksgränsbanan och de stora malmfälten medan en tredje grupp begav sig på en exkursion till Tornedalen.
Tåget mot Tornedalen gjorde bland annat ett stopp i närheten av Tossa. Därifrån gjordes en kortare vandring upp till toppen av skogshöjden Karhuvaara, där deltagarna fick skåda den mäktiga Torneälven och dess breda dalgång, med Finland på andra sidan. Vid Karhuvaara mötte agronomen W. Wanhainen upp och övertog ledarskapet. Han pekade ut de stora odlingsbara myrarna och Bromska stiftelsens stora domäner. Enbart i Karungi ägde Broms 800 hektar och västerut omkring 2000 hektar odlingsbara myrmarker. Länets lantbruksingenjör hade gjort dikningsplaner för flera av myrarna, till en kostnad av 800 000 kr!
Mosskulturföreningens resa 1913. Jordbrukskonsulent Walde L Wanhainen håller föredrag på Karhuvaara-höjden. På bilden syns landshövding Bergström och riksmarskalk von Sydow. Karhuvaara-höjden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:271.
I Karungi mötte deltagarna även byns invånare, och fick erfara att det inte enbart talas svenska i Sverige! De fick även besöka fler odlingar i trakten och den lilla träkyrkan, vackert belägen på en holme i älven.
Karl Gustavs kyrka i Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:1749:5.
21 juli – Tornedalsresan Några av deltagarna, bland annat den äldste deltagaren grosshandlaren Wahlin, 70 år, inledde dagen med ett bad i Torneälven. Efter frukost fortsatte tågresan för att färdas mot rälstippen i Hietaniemi på den under byggnad blivande Karungi-Matarengibanan. Resan gick genom slättmark med gårdar, björkdungar, slåttermyrar – ”öfverströdda med de för Norrland egendomliga små sneda ladorna”.
Rälstippen vid Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:455.
Lada, 2 km söder om Svanstein by, Övertorneå socken. Foto Karl-Olov Arnstberg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1969:105:7.
Tågresan avslutades genom en 2 km promenad till Matkakoski, genom områden med korn-, råg- och potatisodlingar. Om potatisodlingen skrivs: ”Den odlas ofta på ett rätt egendomligt sätt. Jorden uppskyfflas i breda bänkar, nästan som gurklister, och härå sättes 2-4 potatisar tvärs öfver bänken. Numera börjar man dock äfven sätta i rader på vanligt vis.” Deltagarna fick även se flera rikt bevuxna starrholmar på vägen.
I Matkakoski fick medlemmarna i Mosskulturföreningen prova på att åka timmerflotte, medan åskådarna hurrade på stranden. Först fick deltagarna se hur timret bands ihop till flottar, vilka karlarna sedan förde genom forsar utmed älven. 100-150 timmerstockar bands ihop med hjälp av björkvidjor, till 4-5 stockars längd. I fören och aktern fanns två stora åror, som sköttes av två man vardera. Därtill fanns en styrman på varje flotte. Arbetet var mycket ansträngande och krävde stor uppmärksamhet. Om flotten styrdes fel kunde timret splittas som stickor. Av denna anledning betalades arbetarna rätt bra, 2 kr/färd och styrmannen fick 25 öre extra/färd. Innan deltagarna fick prova på en färd på en sådan flotte, fick de se hur forsfärden gick till:
”Försiktigt nog lät färdledaren oss från den höga stranden åse några flottar komma dansande utför fallen för att afskräcka de klenmodiga, men få blefvo kvar och dock såg färden rätt kuslig ut. I fören stå 4 man och arbeta all hvad de kunna, i aktern likaså. Skrik och rop på finska ljuda från styrmannen och besvaras af manskapet. Midt i forsen reser sig det främsta stockpartiet, hvitskummet stänker öfver och mellan stockarna och stundom blifva de i fören stående männen fullständigt genomblöta”.
Flottning vid Lilla Lappträsk, Kalix kommun. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:490.
Några deltagare blev mycket blöta av turen, men ”När allt var öfver rådde väl icke mer än en mening därom, att färden varit i högsta grad spännande och intressant och utgjorde ett minne för livet”. Efter forsfärden fortsatte resan vidare med tåg till Karungi, där hotellet länsades på all filmjölk! Planen hade dock varit att deltagarna skulle ha åkt med ångbåt från Matkakoski ner till Karungi, men kaptenen uteblev på grund av något missförstånd. Färdledaren Wanhainen sökte dock upp kaptenen med hjälp av cykel – ”under många »perkele»”, och resan kunde därefter fortsätta med ångbåt från kyrkudden i Karungi.
På väg till Kukkula gjordes ytterligare ett stopp – på berget Kakurivaara, där Wanhainen ville visa traktens rikedomar. Uppe på berget blev det dels kafferep och friskt vatten – och dels fick deltagarna beskåda en givande myrodling, där 40 000 kg färskt grönfoder per hektar hade skördats.
Strax innan deltagarna anlände till Kukkula fick ångbåten ersättas av roddbåtar, på grund av strömmarna i forsen. I Kukkulaforsen beskådades laxpator, fiskeanläggningar, och dessutom fick deltagarna beskåda sikfiske. Vid forsen dukades det upp till mat – halstrad sik, smör, ”ett för Tornedalen egendomligt mjuk, tunt osyradt kornbröd i handstora bitar”, fil och kaffe med dopp. Siken tillagades på ett särskilt sätt: “Fisken genomstickes i längdriktningen med långa stickor och halstras eller rökes i en särskild sorts bastu”.
Sik halstras i Kukkola. Fotograf: Britt Isaksson (född Ekman), 1958. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1958:34:8.
Lax- och sikpata Kukkolaforsen. Finska patorna i bakgrunden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1980:172:2.
Dessutom fick Mosskulturföreningens medlemmar vara med om en oväntad, stämningsfylld stund då en finsk medborgare önskade bli upptagen som svensk medborgare, vilket ordnades av landshövding Sydow. Finnen fick svära trohetseden och blev upptagen som svensk medborgare. Slutligen reste sällskapet till Haparanda.
Mosskulturföreningen i Norrbotten 1913. Trohetseden i Kukkola. Sittande landshövding von Sydow. Fotograf: Hugo Hammarskjöld. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2016:12.22 juli
22 juli – Tornedalsresan Deltagarna i Mosskulturföreningen fick den sista dagen möjlighet att besöka Finland och Torneå, tack vare landshövdingen Bergström, då en resa över landsgränsen vid denna tid krävde pass, för att därefter åter bege sig söderut igen.
”Det var med helt andra föreställningar om Norrbotten och dess utvecklingsmöjligheter, som resan mot söder anträddes. Man hade rest upp för att konstatera ett kargt klimats torftiga jordbruk, och man vände åter imponerad af utvecklingsmöjligheterna och de grödor, som ett rätt skött jordbruk äfven i dessa nordliga bygder ger åt idog man.”
Reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa i början av 1900-talet visar dels på den nationalistiska andan som fanns i Sverige vid denna tid. Detta framgår av den hur Norrland och de människor som bodde i de norra delarna av Sverige beskrivs i reseskildringen, men det visar också på att deltagarna vid resan blev imponerade av sitt besök i Norrbotten och av de förutsättningar som den norrländska naturen kan ge. Det är tydligt att de fick vara med om en spännande resa som garanterat gav dem minnen för livet.
Tänk så mycket information det går att få genom att bli intresserad av en enda bild! Det finns mycket fantastisk information att hämta hos Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan i Luleå. Jag rekommenderar ett besök i arkivet om du vill fördjupa dig i något ämne som rör Norrbotten – och vill du själv läsa hela reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa finns den tillgänglig i Norrbottens Föreningsarkiv!
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog
Källor Material om Mosskulturföreningen från Föreningsarkivet, Arkivcentrum Norrbotten
