Etikettarkiv: Tornedalen

Gränsöverskridande samarbete kring en flera hundra år gammal håvfiskekultur

Publicerat av
Svara

Håvfiskekulturen har levt längs Torneälven, på båda sidor om gränsen mellan Finland och Sverige, i århundraden. I dess kärna finns håvfiskegemenskapen som organiserar fisket, bygger pator (bryggor) som behövs för fisket, underhåller byggnaderna vid forsarna och tillverkar de redskap som används, de långskaftade håvarna. Viktigast av allt är att gemenskapen och kunskaper förs vidare till kommande generationer. Håvfisket har i århundraden lockat människor till forsarna, där älven möter en levande tradition. Här följer fiskaren strömmens rörelser och fiskarnas vandringsvägar med sin håv.

Vi har haft förmånen att arbeta med denna unika tradition, som fortfarande lever i områdena kring Kukkolaforsen och Matkakoski i Haparanda och Torneå, inom det EU-finansierade Interreg Aurora-projektet Torne Valley Dipnet Culture i över två års tid. Torneälvens håvfisketradition känner inga nationsgränser, och därför har också projektet byggt på ett starkt finsk-svenskt samarbete. Haparanda och Torneå har arbetat sida vid sida under hela projektperioden och gemensamt planerat och genomfört projektets aktiviteter. Nu när projektet närmar sig sitt avslut är det dags att stanna upp och reflektera över vad vi tillsammans har åstadkommit för den gränsöverskridande håvfisketraditionen.

Foto: Erik Wernerlich

Håvfisketraditionen i Torneälven på väg mot Unesco
Projektets främsta mål har varit att ansöka om att Håvfisketraditionen i Torneälven ska tas upp på UNESCOs representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv genom en gemensam svensk-finsk ansökan. Arbetet med ansökan har fört samman traditionsbärare, experter och myndigheter i båda länderna. Det har inte bara bidragit till en djupare förståelse för detta unika kulturarv, utan även till ökad kunskap om levande kulturarv i ett bredare perspektiv. Ansökan skickades in i mars 2025, och beslut väntas i slutet av 2027.

Som en del av Unescoansökan har även en gemensam dokumentärfilm om traditionen producerats. Den färdiga filmen kan ses här: Torne River Dipnet Fishing – Living heritage across Swedish-Finnish border

Parallellt med ansökningsprocessen pågår arbetet med att ta fram en skyddsplan tillsammans med traditionsbärarna. Planen innehåller riktlinjer och åtgärder som ska stärka och säkra den gränsöverskridande håvtraditionens fortsätta livskraft. Utvecklingen av planen har skett i nära samverkan med traditionsbärare genom hela projektet.

Skyddsplanen har utvecklats genom en inkluderande process där traditionsutövare aktivt medverkat. Arbetet har omfattat en inledande enkätundersökning, workshops och arbete inom en särskild arbetsgrupp med fokus på skyddsfrågor. Planen bygger på de principer som UNESCO har fastställt för skydd av immateriellt kulturarv. För att fördjupa kunskapen om dessa deltog projektets kärnteam i en utbildning om UNESCO:s skyddsarbete i november 2025.

Arbetsgruppen för skyddsfrågor samlad för att utveckla skyddsplanen för håvtraditionen. Foto: Tornedalens museum.

Internationella perspektiv på det levande kulturarvets framtid
Under projektets gång fick vi möjlighet att besöka Belgien för att studera den UNESCO-listade traditionen med räkfiske i Oostduinkerke, där räkor fångas från hästryggen längs Nordsjökusten. Trots de olika förutsättningarna finns det många likheter mellan traditionerna. Båda är starkt knutna till sin plats och utgör levande kulturarv där lokal kunskap, gemenskap och färdigheter som förs vidare mellan generationer spelar en avgörande roll. Naturförhållandena styr utövandet av båda traditionerna, och en gemensam utmaning som lyftes fram var klimatförändringarnas påverkan på bestånden.

Under besöket träffade vi även representanter för Belgiens kulturarvsmyndigheter. Samtalen gav värdefulla perspektiv på vårt eget arbete med UNESCO-nomineringen och skyddsplanen, och bekräftade betydelsen av ett nära samarbete mellan lokalsamhällen, museer och myndigheter för att bevara levande kulturarv. Besöket bidrog också med viktiga erfarenheter och insikter till vårt fortsatta arbete och påminde om att traditioner som har stor betydelse lokalt också kan ha ett starkt internationellt värde.

Besök i Oostduinkerke, Belgien. Foto: Oostduinkerke tourism.

Den byggda kulturmiljön som en del av det levande kulturarvet
Även om håvtraditionen i första hand utgör ett levande kulturarv är den starkt förankrad i miljöerna vid Kukkolaforsen och Matkakoski. Forsområdenas byggda kulturmiljö är en integrerad del av traditionen, vilket gör bevarandet och vården av dessa miljöer särskilt viktig.

Under projektets gång inventerades samtliga byggnader på forsområdena. För varje byggnad genomfördes en konditionsbedömning och rekommendationer togs fram för nödvändiga underhålls- och restaureringsåtgärder. Bedömningarna ger konkreta verktyg för att bevara och långsiktigt förvalta det byggda kulturarvet.

Inom projektet genomfördes även kulturmiljöutredningar för forsområdena. Utredningarna sammanfattar områdenas historia, beskriver de kulturhistoriska värden som är knutna till håvtraditionen och redogör för hur miljöerna har förändrats över tid. De utgör en viktig grund för ett hållbart bevarande och en långsiktig utveckling av både kulturmiljön och det levande kulturarv som är knutet till den.

På den svenska sidan genomfördes kulturmiljöutredningar och byggnadsinventeringar i samarbete med Norrbottens museum. Museets sakkunniga team, inklusive experter på byggnadsvård och restaurering, ansvarade för utredningsarbetet och bidrog med värdefull lokal kunskap och kompetens.

Deltagare vid projektets byggnadsvårdsdag arbetar tillsammans med att vårda en traditionell fiskebod. Foto: Haparanda stad.

Nya sätt att uppleva håvtraditionen
Projektet har bidragit till att öka håvtraditionens tillgänglighet och synlighet på flera nya sätt. För den gemensamma traditionen har en visuell identitet tagits fram. Traditionen har också fått en gemensam webbplats där både besökare och lokalbefolkning kan ta del av information om håvtraditionen samt forskning och publikationer med anknytning till traditionen. De trespråkiga sidorna finns på www.dipnetfishing.com.

En annan viktig satsning är den VR-applikation som utvecklats inom projektet. Genom den kan användaren förflyttas till forsarna och håvplatserna längs Torneälven. I den virtuella miljön går det att uppleva forsarnas atmosfär, lära sig mer om traditionen och prova på hur det känns att håva sik. Den digitala lösningen gör traditionen tillgänglig även för personer som inte har möjlighet att besöka älven på plats. VR-applikationen har utvecklats av vår projektpartner Novia yrkeshögskola i Jakobstad. Det har varit både värdefullt och inspirerande att få testa applikationen tillsammans med traditionsutövare och allmänheten under utvecklingsarbetet. 

Ett annat betydelsefullt resultat är den nyproducerade Håvbilen, en mobil utställning som för håvtraditionen närmare människor. Utställningen berättar på tre språk om håvtraditionen, vattendragen och det levande kulturarvet. Den skapar nya möjligheter för människor att möta och ta del av det levande kulturarvet där de befinner sig.

Genom Håvbilen kan Tornedalens museum utvidga sin verksamhet utanför museets väggar och nå nya målgrupper på båda sidor om nationsgränsen. På så sätt får fler möjlighet att upptäcka, uppleva och lära känna den gränsöverskridande håvtraditionen och dess betydelse för Tornedalen.

Besökarna färdas virtuellt till Torneälvens forsar genom VR-teknik vid Håvbilens premiär under de nationella Hembygdsdagarna i Torneå. Foto: Tornedalens museum.

Nya sätt att attrahera fler till håvtraditionen
En särskilt viktig del av projektet har varit att engagera nästa generation i håvtraditionen. Tillsammans med traditionsutövarna har olika metoder utvecklats för att väcka intresse hos barn, unga och nya utövare. Ett levande kulturarv kan bara bevaras om det förs vidare mellan människor och fortsätter att vara en naturlig del av samtiden. Även om de aktiva håvfiskarna i dag till stor del tillhör den äldre generationen är det viktigt att redan från tidig ålder stärka känslan av delaktighet, gemenskap och stolthet över traditionen.

För att stödja detta arbete har ett Håvpass och en forsspecifik handbok för traditionsutövare utvecklats inom projektet. Dessa verktyg bidrar till att föra vidare kunskap om traditionen och förmedla förståelse för dess olika delar och deras betydelse. De fungerar samtidigt som ett stöd för både nya och erfarna utövare som vill fördjupa sina kunskaper om håvfisket och dess kulturarv.

Under projektets gång har det även arrangerats evenemang, guidningar och kurser vid forsarna där deltagarna fått möjlighet att uppleva och lära känna håvtraditionen i praktiken. Aktiviteterna har gett deltagarna möjlighet att lära sig traditionella färdigheter, ta del av berättelser och stärka sin anknytning till det levande kulturarvet längs Torneälven. Samtidigt har evenemangen skapat naturliga mötesplatser där kunskap, erfarenheter och berättelser kan delas mellan generationer. På så sätt stärks traditionens förutsättningar att leva vidare och utvecklas även i framtiden.

Besökare får lära sig fiskberedning under evenemanget Gränsälvens dag. Foto: Tornedalens museum.

Ett gemensamt kulturarv, en gemensam framtid
Under projektets gång har det varit möjligt att betrakta håvtraditionen ur många olika perspektiv: som kultur, livsstil, gemenskap, landskap och kunskap. Arbetet har varit både givande och lärorikt och har på många sätt öppnat nya perspektiv. Samtidigt har det fördjupat förståelsen för vilket unikt kulturarv vi har förmånen att få arbeta med.

När projektet nu närmar sig sitt slut har en sak blivit allt tydligare: håvtraditionens styrka ligger i gemenskapen. Traditionen lever genom de människor som delar med sig av sina kunskaper, erfarenheter och berättelser till kommande generationer. Det gränsöverskridande samarbetet har visat att ett gemensamt kulturarv också kan förena människor över nationsgränserna. Just denna samverkan är avgörande för att håvtraditionen i Tornedalen ska fortsätta vara levande och relevant för framtida generationer, och kanske snart även erkännas som en del av hela mänsklighetens gemensamma kulturarv.

Även om projektet sista månader nu återstår, kommer dess insatser att bidra till bevarandet och utvecklingen av håvtraditionen långt in i framtiden. UNESCO-ansökan och det omfattande arbetet kring den, skyddsplanen, kulturmiljöutredningarna, VR-applikationen, Håvbilen samt de nätverk och samarbeten som stärkts under projektets gång bidrar alla till att skapa goda förutsättningar för att håvtraditionen i Torneälven ska förbli livskraftig och kunna föras vidare till kommande generationer.

Torne Valley Dipnet Culture är ett projekt som finansieras av EU:s Interreg Aurora-program under perioden 1 augusti 2024 till 28 februari 2027. Projektet genomförs gemensamt av städerna Torneå och Haparanda. Huvudpartner är Tornio stad genom Tornedalens museum, och projektets övriga partner är Haparanda stad, Norrbottens museum, Novia yrkeshögskola och ProSiika rf.

Merja Stenberg, Projektledare, Tornedalens museum

Anu Lakkala, Utvecklare, Haparanda stad

Åter till Hietaniemi, förhoppningar och tankar om framtiden

Publicerat av
Svara

Hietaniemi är en unik kulturmiljö i Norrbotten. Tillsammans med Gamla Kyrkbyn i Piteå så är det den enda påvisade medeltida marknadsplatsen i vårt län. Det är också en av få platser där förkristna gravar från medeltid undersökts arkeologiskt. På platsen finns även spår av metallhantering och en försvarsanläggning. Det är därför Norrbottens museum nu återvänder till platsen för fortsatta arbeten.

De arkeologiska undersökningarna vid Hietaniemi som inleddes 1974 och avslutades sommaren 1980 kom att förändra Thomas Wallerströms liv och bidra till en än idag central forskargärning för vår förståelse av medeltiden i Norrbotten. De arkeologiska undersökningarna han ledde där kom att utgöra grunden till den doktorsavhandling han senare skrev med titeln ”Norrbotten, Sverige och medeltiden”.

Hans avhandling är fortfarande den enda som tar ett större grepp om den historiska utvecklingen under medeltid i det som idag är Norrbotten och ur ett vetenskapligt perspektiv är den oumbärlig för vidare forskning och kunskapsuppbyggnad om perioden.

Thomas Wallerström i samband med de första arkeologiska undersökningarna på Kyrkudden i Hietaniemi år 1974. Fotograf: Okänd. Norrbottens museum. CC-BY.

Därför var det extra roligt att Thomas hade möjlighet att följa med upp till Hietaniemi när Norrbottens museum lät utföra markradarundersökningar på udden, drygt 50 år efter att han själv inledde de första undersökningarna. Det var uppskattat av både mig, Bengt Westergaard och Pär Karlsson att få höra direkt från Thomas om hans minnen från undersökningarna och att få gå igenom området som skulle karteras med markradar med honom.

Från vänster i bild: Pär Karlsson, Thomas Wallerström och Bengt Westergaard. Fotograf: Nils Harnesk. 2026. Norrbottens museum. CC-BY.

Bengt och Pär är arkeologer vid de samarbetspartners som utförde själva undersökningarna. Bengt Westergaard vid Arkeologerna, en del av Statens historiska museer, och Pär vid Astacus, ett företag som har den typ av markradarutrustning som krävs för att täcka så pass stora ytor som denna gång. Totalt rörde det sig om lite drygt fyra hektar.

Arbetet på platsen utfördes under 8-10 maj i ett helt fantastiskt väder och på en otroligt vacker plats. Kyrkudden (Kirkkoniemi) vid Hietaniemi är en få rullstensåsar som sträcker sig ända ut i Torne älv, utsikten över älven är vacker, vid bra väder är sikten god och det är en naturformation som är lätt att känna igen och som bryter av i landskapet och den har alltid varit lättillgänglig för båttrafik.

Markradarundersökningarna genomfördes i strålande solsken med en spegelblank älv i bakgrunden. Kyrkudden i Hietaniemi är en fantastiskt vacker plats. Här Pär Karlsson med markradarutrustningen dragen bakom en fyrhjuling under intervju med journalisten Maria Heikka från Meänraatio, Sveriges Radio. Fotograf: Nils harnesk. 2026. Norrbottens museum. CC-BY.

Allt detta sammantaget gör att det inte är någon slump att Wallerström hittade det han hittade där, det är geografin och älvens betydelse som färdväg som gjort den till en naturlig mötesplats.

Vad visade markradarundersökningarna då?

Det skulle vara hur roligt som helst att kunna berätta det nu men vi har inget resultat ännu. Vi inväntar fortfarande analysen av den stora mängd data som markradarundersökningarna gett upphov till och vi kommer att kommunicera resultaten när vi är redo. Så vi väntar med lika stor spänning som er på vad som eventuellt kan dölja sig under marken i Hietaniemi.

Vad var det Norrbottens museum hittade vid Hietaniemi för mer än 50 år sedan?

De huslämningar som Thomas Wallerström undersökte på platsen tolkades som säsongsmässigt nyttjade och som verkstäder. Ingen av byggnaderna han undersökte verkar ha varit använd som bostad, förutom möjligen ett av husen, eller för den delen som fähus och han menar att platsen inte har varit särskilt gynnsam för en bofast befolkning, udden är utsatt för den kalla nordanvinden och flera av huslämningarna han hittade verkade ha tidvis ha utsatts för översvämningar på grund av deras närhet och låga nivå i förhållande till älven.

I övre vänstra hörnet ses Hietaniemi kyrka, den som förstördes i den tragiska branden 2023. Fotografiet är taget från öster och visar hur lågt beläget den ligger i relation till Torne älv. Fotograf: Thomas Wallerström. 1977. Norrbottens museum. CC-BY.

Wallerström menar att detta vittnar om att de som verkade där saknade lokalkännedom eller att det helt enkelt varit platsen som varit viktigare än olägenheten att den från och till översvämmades i samband med islossningar och vårflöden. En parallell finns i historien kring Särkilax kapell vid byn Kuivakangas i nuvarande Övertorneå kommun, Sveriges nordligaste medeltida kyrka. Den fördes bort av vårfloden 1617 för att den låga så nära strandkanten, läget hade valts för att underlätta för församlingsmedlemmarna att ta sig dit med båt.

Läget var viktigare än besväret med att älven från och till orsakade översvämningar. Och det verkar även vara det vi ser vid Hietaniemi. Platsens betydelse som en naturlig mötesplats, lätt att känna igen och förmedla till andra och enkel att ta sig till med båt var avgörande.

Likheter finns i Gamla Kyrkbyn i Piteå, en naturlig hamnplats, längst in i en havsvik där älven möter havet. Även där avgjorde platsens betydelse för kommunikationer, resande och handel lokaliseringen av marknadsplatsen. Och även i Gamla Kyrkbyn speglas samma bild att byggnaderna på platsen nyttjats säsongsmässigt och merparten av dem som verkstäder.

Det här var också något som Wallerström vävde in i sin avhandling. För han tittade så klart inte enbart på Kyrkudden vid Hietaniemi utan även resultaten från arkeologiska undersökningar vid Gamla Kyrkbyn men även från Laxholmen, ett medeltida laxfiske, vid Edefors och han studerade även det medeltida kyrkobyggandet liksom att han brukade för tiden relativt nya metoder, som vegetationshistorisk metodik och den då väldigt dyra kol-14-metoden. Han lät också genomföra omfattande osteologisk analys av det arkeologiska material från de olika platser han inkluderade i sin forskning.

Sammantaget ett för arkeologer idag välkänt arbetssätt men som inte var lika självklart då, för 52 år sedan. Målet var bland annat att försöka spåra den fasta bosättningens uppkomst, i Norrbotten.

Men Wallerström hittade inte bara hus. Han undersökte även ett gravfält på Kyrkudden, ett förkristet och medeltida gravfält. Även det unikt för Norrbotten. Han identifierade fyra typer av gravar, däribland timrade ”hus” som sedan täckts med en stenpackning och jord. Dateringarna är senmedeltida, 1300-1400-tal medan några sträcker sig in 1500-1600-tal.

För tre av de fyra gravtyperna, varianter av jordblandade rösena som täckt en begravning så gör Wallerström kopplingar till primärt sydvästra Finland. För den fjärde typen, en stenpackning anlagd ovanpå ett litet timrat hus, ett slags ”hus för de döda”, hittar han paralleller inom nuvarande ryskt område, östra Ladoga, Karelen och vid floden Vaga och Kolahalvön för att nämna några platser.

En av de gravar som undersöktes på Kyrkudden, en sorts jordblandad stensättning, lågt röse. Här har graven precis torvats och konstruktionen frilagts. Fotograf: Thomas Wallerström. 1977. Norrbottens museum. CC-BY.

Kol-14-dateringarna bör dock tas med en viss försiktighet sett till deras ålder och då både metod och potentiella felkällor utvecklats sedan dess. Men de kan å andra sidan verifieras av Wallerström med typologisk datering, det vill säga med hjälp av föremål.

Ett annat exempel på de undersökta gravarna. Här har stenpackningen avlägsnats och under det framträder de kraftig förmultnade träresterna från en timrad kammare, ett så kallat hus för de döda. Paralleller finns i nuvarande Ryssland. Fotograf: Thomas Wallerström.1974. Norrbottens museum. CC-BY.

För Wallerström råder det heller inga tvivel om att Hietaniemi är platsen för en medeltida marknadsplats. Han påvisar också att fast bosättning, det vill säga bofasta jordbrukare, etableras i Tornedalen 1000-1100-tal men att en äldre datering är möjlig vid framtida undersökningar. Han menar också att forskningen visar att jordbruksbebyggelsens ursprung i älvdalen har sitt ursprung i Tavastland och Övre Satakunta.

Vad händer nu?

Som jag skrev tidigare så väntar vi på analysen av den data som markradarundersökningarna gav upphov till. Baserat på det resultatet så kommer vi, Norrbottens museum, att diskutera vidare om hur framtida arkeologiska undersökningar skulle kunna läggas upp och inriktas.

För det är otvivelaktigt så att om vi får indikationer på bebyggelse, gravar eller andra anläggningar så behöver de följas upp med någon form av provundersökningar för att kunna avgöra om det rör sig om arkeologiska lämningar eller ej.

Thomas Wallerströms undersökning berörde därtill relativt små ytor och stora delar av området är inte undersökt och han lämnar också öppet för framtida undersökningar.

Vi får se vad framtiden bär med sig men det är alldeles uppenbart att Hietaniemi och Kyrkudden fortsatt bär på en stor kunskapspotential för att förstå den medeltida historien om vårt län.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.