Mosskulturföreningens Norrbottensfärd 1913

I vårt sammanträdesrum hänger en bild som visar Svenska Mosskulturföreningens möte i Luleå, på stadshotellets terrass. Bilden fångade mitt intresse, då jag tidigare inte hört talas om Svenska Mosskulturföreningen. I föreningsarkivet på Arkivcentrum Norrbotten fann jag en del material rörande denna förening, dels stadgarna från år 1907 och dessutom en reseberättelse från Mosskulturföreningens Norrbottensfärd år 1913!

Svenska Mosskulturföreningen bildades år 1886 av Carl von Feilitzen och hade sitt säte i Jönköping. Föreningens ändamål var att främja den viktiga mosskulturen och genom föredrag, skrifter och möten sprida kunskap om odling av mossar, kärr, myrar och sankmarker, om mossjordens användning som jordförbättringsmedel och inom industrin samt att med tillgängliga medel stödja försök med olika mossodlingsmetoder, gödslingsämnen och att praktiskt verka till främjande av mosskulturen. När intresset för mossodling så småningom avtog, slogs Svenska mosskulturföreningen ihop med Svenska betes- och vallföreningen.

6 november 1912 skrivs ett brev från Svenska Mosskulturföreningen i Jönköping till Herr Doktor Paul Hellström vid Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå:

”Bäste bror
Som vi vid denna tid på året skola bestämma, hvar nästa års sommarmöte skall äga rum, och nu alla län i södra och mellersta Sverige samt äfven Jämtland i Norrland äro genomgångna, väcktes vid förvaltningsutskottets sammanträde i går af en af dess ledamöter ett förslag att söka få ett möte till stånd nästa år i Norrbotten. Detta förslag vann synnerlig anklang hos samtliga närvarande med landshöfding Pettersson och statsrådet Hammarskiöld i spetsen, och erhöll jag i uppdrag att hos vederbörande höra mig för rörande möjligheten för denna plans realiserande.”

Denna tanke bildade grunden för den Norrbottensresa som Svenska Mosskulturföreningen genomförde sommaren 1913, som sedan kom att skildras i en reseberättelse. Denna reseskildring, författad av Hjalmar von Feilitzen och E. Haglund, inleds med följande ord skrivna av Hugo Hammarskjöld, som också visar på synen på Norrbotten vid denna tid:

”Sveriges nordligaste län, Norrbotten, är för de flesta svenskar, åtminstone för dem som bo i landets södra hälft, mera främmande och obekant än åtskilliga af de länder, som annars gå under benämningen »främmande». Till Danmark, Tyskland, Schweitz, Italien, Frankrike, England resa massor af svenskar men hur många besöka Norrbotten? Ett fåtal, jämfördt med de förra. Och när de komma hem, inskränker sig som oftast deras kännedom om Norrbottens län till hvad de sett genom kupéfönstret på resan till och från Abisko, hvilket brukar sammanfattas i det omdömet att det vid Torneträsk är vackert, men vägen dit genom enformiga skogsmarker och öfver ändlösa myrar är tråkig och ful. Och därmed är Norrbotten affärdadt.”

Norrbottensresan fick stor uppslutning av deltagare inom Svenska Mosskulturföreningen, många fler än föreningen själv hade väntat. Strax över 80 personer anmälde sig till resan! ”Lång var vägen, så lång att samma väglängd söderut skulle räcka långt ned i södra Europa, men de som företogo färden, fingo ej anledning att se sina förhoppningar gäckade, ingen ångrade att han rest dit”.

2000003200364

Karta över Norrbotten som anger var det finns åker, äng, myr och vatten. På kartan står det: Väg för mosskulturföreningens urfärder vid sommarmöte 1913. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003200364 .

Under hela fem dagar, 18-22 juli 1913, genomfördes ett gediget program med möten i Luleå med föredrag och utflykter, besök vid myrodlingar under en ångbåtsfärd på Luleälv till Edefors, resa till Karungi och vidare en tur norrut längs Torneälv på den halvfärdiga Matarengibanan, färd på timmerflottar utför Matkakoski, resa med ångbåt med besök på en av Torneälvens berömda starrholmar, färd med roddbåt från Karungi till Kukkula och resa på landsvägen till Haparanda där deltagarna skingrades för hemfärd. Under Norrbottensresan fick deltagarna så mycket nya intryck – de ansåg faktiskt att ett mer lärorikt sommarmöte hade Mosskulturföreningen aldrig haft! Av denna anledning kom reseskildringen över Norrbottensresan att skrivas, föra att även andra skulle kunna ta del av den! Framförallt är det de oändliga myrmarkerna som lyfts fram:

”En af färdledarne berättade om en by i Tornedalen, som vi besökte, att den för ett par tiotal år sedan var en af de fattigaste byar, som kunde uppletas, och att byns befolkning var beryktad för sina dåliga seder. Till byn hörde god myrmark. Genom impuls utifrån kom det slutligen därhän, att denna utdikades och odlades. Bönderna anses nu vara välbergade och det sedliga tillståndet har betydligt förbättrats.”

 ”Vi ha sett dessa af turisten missaktade myrar, stundom af en storlek, som måste mätas i kvadratmil, ofta med ypperlig jord, som blott väntar på dikning och plog för att bära rika skördar och ge bergning åt en befolkning flera gånger talrikare än den nuvarande. Vi har sett redan odlade myrar såväl som fastmarksjord med en växtlighet så lofvande, att den knappt öfverträffas i någon annan del af landet. Vi ha sett ett stort län, som till följe af bristande upplysning och dåliga kommunikationer blifvit efter i utvecklingen, men som har alla förutsättningar att blifva ett af de värdefullaste.”

Förhoppningen var även att väcka ett intresse för de människor som bodde i Norrbotten, och att resedeltagarna faktiskt insåg att Norrbotten är en viktig del av Sverige, både utifrån dess naturtillgångar men även ur politiskt avseende:

”Sveriges folk känner allt för litet om sina bröder i norr och de förhållanden, hvari de lefva. Låt oss försöka att i ord och i bild ge en enkel skildring af hvad vi sett. Kanske den i någon mån kan bidraga till att undanröja en eller annan skef uppfattning eller väcka intresse för den aflägsna landsända, som ligger där så långt borta på gränsen emot det ryska väldet. Det var nog icke ensamt författaren af dessa rader, som, då han under färden längs Torneälf ständigt såg den finska stranden på andra sidan, greps af underliga känslor vid tanken på hvad som varit – och hvad framtiden kan bära i sitt sköte. Men ett stod klart för oss alla: den strand där vi stodo, är vår, den är svensk, och det är hvarje svensk mans och kvinnas plikt att hjälpa till, att den alltid måtte så förblifva. Och ett af de viktigaste medlen därtill är att Norrbotten icke försummas utan att allt måtte göras för stödjande af arbetet för dess utveckling och dess befolknings trefnad, så att den måtte allt starkare känna, att den är ett med det folk som bor söderut i landet. Den aflägsna, vidsträckta landsända, som omfattar Norrbottens län utgör en af Sveriges politiskt viktigaste delar. Men äfven i ekonomiskt hänseende intager den en betydelsefull plats, i främsta rummet visserligen genom sina malmfält och skogstillgängar men äfven genom de ofantliga odlingslägenheter som myrarna erbjuda.”

18 juli
Deltagarna samlas på Högre Allmänna Läroverkets högtidssal kl 11, där föreningens ordförande, landshöfding Fr. Pettersson, hälsade välkommen och riktade ett tack till Norrbottens landshövding för möjligheten att anordna Norrbottensresan. Vid mötet avhandlades diverse löpande ärenden och ett föredrag av statens lantbruksingenjör J. E. Berggren, som handlade om myrarna och myrodlingens betydelse i Norrbottens.

2000003300161

Luleå Högre Allmänna läroverk som uppfördes 1908. Till höger syns den s k ”Språklådan” som uppfördes 1861-1862 och invigdes den 28 januari 1863. Okänd fotograf. Foto taget omkring år 1915. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003300161.

Lunch intogs därefter på Luleå stadshotells terrass, varefter besökarna fick åka ångbåt ut till Svartön. På Svartön demonstrerades lastningsanordningarna för utskeppningen av malmen.

1982000007900

Vidare åkte ångbåten till Karlsvik, för att titta på Luleå järnförädlingsverk. Vid järnförädlingsverket anrikades sämre varpmalmer från Malmberget genom magnetisk separering, varpå en slig med över 70 % järn erhölls, som efter brikettering smältes i masugnarna på platsen och slutligen utskeppades som tackjärn.

1982000007943

Luleå Järnverk. Karlsvikshyttan med spårändarna framför generatorhuset och brikettverket. I bakgrunden masungsbyggnaden. Foto: Henny Tegström, 1907. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000007943.

2004006300003

Luleå Järnverks kolkaj i Karlsvik. Till kajen anlände fartyg och lossade stenkol för driften av ångmaskiner, men från 1912 togs elektrisk energi från Sikfors kraftverk. Fotograf okänd, omkring 1910. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2004006300003.

Planen var att deltagarna även skulle få besöka Hagalund och dess försöksodlingar, men då tiden runnit iväg och på grund av den tropiska värmen (termometern visade närmare 30 grader i skuggan) och av värmen från masugnen, ville flera deltagare ta sig ett kallbad innan middagen. De deltagare som fortfarande var alerta följde däremot med på en liten exkursion till ett mindre försöksfält i staden och fick beundra förädlingar av olika grässorter – meterhög hundäxing, ängssvingel, ängskafle och timotej. Den första dagen avslutades med middag på Statshotellet, där landsövdingen Sydow med fru bjöd samtliga deltagare på middag. Kvällen tillbringades på terassen, och efter att deltagarna förevigats i fullt dagsljus på 11 på kvällen av en kvinnlig fotograf (Henny Tegström), satt sörlänningarna kvar inpå småtimmarna. De ville njuta ”af det säregna nöjet att vistas uppe utan att mörker inträdde i detta de »ljusa nätternas land».”

1982000004212

Svenska Mosskultursällskapets möte i Luleå på stadshotellets terrass. Skorstenen i bakgrunden tillhör Robertsviks Ångsåg. Fotograf okänd. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004212. Det är denna bild som hänger i vårt sammanträdesrum, och som fångade mitt intresse för Svenska Mosskulturföreningen.

19 juli – Tornedalsresan
Andra dagen inleddes med en tågresa till Boden. Deltagarna steg av tåget i Hednoret och åkte därifrån upp längs Luleälven på en liten flodångare. Trots litet utrymme var sämjan god, och efter lite färdkost kunde deltagarna beundra den vackra naturen efter älven. Tydligen hade ”morgonkaffet i Luleå varit ganska svårt och för en del omöjligt att öfverkomma”!

2014000400021

Ångfartyget Turist som gick traden Hednoret – Edefors efter Luleälven. Från sekelskiftet 1900 och ett tjugotal år framåt var sjökapten Per Johan Sundquist (1873-1940) befälhavare. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2014000400021.

Vid 13-tiden anlände flodångaren till Harads, där alla gårdar hissat svenska flaggan. Församlingens kyrkoherde, kommunalordförande och folkskollärare mötte upp på bryggan och ledsagade deltagarna till gästgivaregården, där det ”serverades en så opulent lunch, att man sällan äfven på södra Sveriges finaste resturationer ser motstycke”. I Harads fick deltagarna se en gammaldags, egendomlig, tröskkärra som användes till sädens tröskning. Denna tröskkärra ansågs av deltagarna ha sin plats på Nordiska museet eller ett jordbruksmuseum! Därefter begav sig deltagarna, delvis till fots och delvis i vagn, till hemmansägaren O.F. Hedenbergs myrodling ca 3 km från Harads. Besöket vid Hedenbergs myrodling var tänkt att visas som ett exempel på vilken avkastning en genomsnittsmyr i Norrbotten gav när den sköttes på rätt sätt. Hedenberg hade efter kemisk-växtbiologiska anstaltens föreskrifter skött, gödslat och sått sin myr och resultatet skulle nu visas. ”Sedan vi så åkt eller promenerat i den värmen och under ideligt angepp af de specifika Norrbottensfienderna, myggen, rätt påkostande vägen upp till myren, fingo vi sannerligen lön för vår möda, ty en så vacker gröda som här framvisades af en småbrukare ute i dessa obygder, ser man inte så ofta äfven neråt landet, särskildt om man betänker de svåra förhållanden.” På myren, där Hedenberg odlat upp 23 tunnland, växte gräs, grönfoder och rovor, som gödslats med diverse medel, och som givit god avkastning.

Från Harads fortsatte resan vidare till Edefors, där deltagarna fick se den storartade forsen och se när burarna vid forsen vittjades på lax – varav några feta laxar ihjälklubbades. På turisthotellet bjöd därefter Hushållningssällskapet på middag – bland annat lax i olika former.

1982000004543

Edefors laxfiske. Laxfångst med not. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004543.

1982000004527

Edefors laxfiske. Södra fisket. Detaljbild av fiskebyggnaden med tinor av rundjärn och beklädda med mässingsduk. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004527.

20 juli – Tornedalsresan
Från Hednoret gick så resan vidare mot Karungi. Dock splittrades gruppen – några deltagare återvände hem, andra ville bese riksgränsbanan och de stora malmfälten medan en tredje grupp begav sig på en exkursion till Tornedalen.

Tåget mot Tornedalen gjorde bland annat ett stopp i närheten av Tossa. Därifrån gjordes en kortare vandring upp till toppen av skogshöjden Karhuvaara, där deltagarna fick skåda den mäktiga Torneälven och dess breda dalgång, med Finland på andra sidan. Vid Karhuvaara mötte agronomen W. Wanhainen upp och övertog ledarskapet. Han pekade ut de stora odlingsbara myrarna och Bromska stiftelsens stora domäner. Enbart i Karungi ägde Broms 800 hektar och västerut omkring 2000 hektar odlingsbara myrmarker. Länets lantbruksingenjör hade gjort dikningsplaner för flera av myrarna, till en kostnad av 800 000 kr!

1990_271

Mosskulturföreningens resa 1913. Jordbrukskonsulent Walde L Wanhainen håller föredrag på Karhuvaara-höjden. På bilden syns landshövding Bergström och riksmarskalk von Sydow. Karhuvaara-höjden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:271.

I Karungi mötte deltagarna även byns invånare, och fick erfara att det inte enbart talas svenska i Sverige! De fick även besöka fler odlingar i trakten och den lilla träkyrkan, vackert belägen på en holme i älven.

1978_1749_5

Karl Gustavs kyrka i Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:1749:5.

21 juli – Tornedalsresan
Några av deltagarna, bland annat den äldste deltagaren grosshandlaren Wahlin, 70 år, inledde dagen med ett bad i Torneälven. Efter frukost fortsatte tågresan för att färdas mot rälstippen i Hietaniemi på den under byggnad blivande Karungi-Matarengibanan. Resan gick genom slättmark med gårdar, björkdungar, slåttermyrar – ”öfverströdda med de för Norrland egendomliga små sneda ladorna”.

1990_455

Rälstippen vid Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:455.

1969_105_6-7

Lada, 2 km söder om Svanstein by, Övertorneå socken. Foto Karl-Olov Arnstberg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1969:105:7.

Tågresan avslutades genom en 2 km promenad till Matkakoski, genom områden med korn-, råg- och potatisodlingar. Om potatisodlingen skrivs: ”Den odlas ofta på ett rätt egendomligt sätt. Jorden uppskyfflas i breda bänkar, nästan som gurklister, och härå sättes 2-4 potatisar tvärs öfver bänken. Numera börjar man dock äfven sätta i rader på vanligt vis.” Deltagarna fick även se flera rikt bevuxna starrholmar på vägen.

I Matkakoski fick medlemmarna i Mosskulturföreningen prova på att åka timmerflotte, medan åskådarna hurrade på stranden. Först fick deltagarna se hur timret bands ihop till flottar, vilka karlarna sedan förde genom forsar utmed älven. 100-150 timmerstockar bands ihop med hjälp av björkvidjor, till 4-5 stockars längd. I fören och aktern fanns två stora åror, som sköttes av två man vardera. Därtill fanns en styrman på varje flotte. Arbetet var mycket ansträngande och krävde stor uppmärksamhet. Om flotten styrdes fel kunde timret splittas som stickor. Av denna anledning betalades arbetarna rätt bra, 2 kr/färd och styrmannen fick 25 öre extra/färd. Innan deltagarna fick prova på en färd på en sådan flotte, fick de se hur forsfärden gick till:

”Försiktigt nog lät färdledaren oss från den höga stranden åse några flottar komma dansande utför fallen för att afskräcka de klenmodiga, men få blefvo kvar och dock såg färden rätt kuslig ut. I fören stå 4 man och arbeta all hvad de kunna, i aktern likaså. Skrik och rop på finska ljuda från styrmannen och besvaras af manskapet. Midt i forsen reser sig det främsta stockpartiet, hvitskummet stänker öfver och mellan stockarna och stundom blifva de i fören stående männen fullständigt genomblöta”.

1994_490

Flottning vid Lilla Lappträsk, Kalix kommun. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:490.

Några deltagare blev mycket blöta av turen, men ”När allt var öfver rådde väl icke mer än en mening därom, att färden varit i högsta grad spännande och intressant och utgjorde ett minne för livet”. Efter forsfärden fortsatte resan vidare med tåg till Karungi, där hotellet länsades på all filmjölk! Planen hade dock varit att deltagarna skulle ha åkt med ångbåt från Matkakoski ner till Karungi, men kaptenen uteblev på grund av något missförstånd. Färdledaren Wanhainen sökte dock upp kaptenen med hjälp av cykel – ”under många »perkele»”, och resan kunde därefter fortsätta med ångbåt från kyrkudden i Karungi.

På väg till Kukkula gjordes ytterligare ett stopp – på berget Kakurivaara, där Wanhainen ville visa traktens rikedomar. Uppe på berget blev det dels kafferep och friskt vatten – och dels fick deltagarna beskåda en givande myrodling, där 40 000 kg färskt grönfoder per hektar hade skördats.

Strax innan deltagarna anlände till Kukkula fick ångbåten ersättas av roddbåtar, på grund av strömmarna i forsen. I Kukkulaforsen beskådades laxpator, fiskeanläggningar, och dessutom fick deltagarna beskåda sikfiske. Vid forsen dukades det upp till mat – halstrad sik, smör, ”ett för Tornedalen egendomligt mjuk, tunt osyradt kornbröd i handstora bitar”, fil och kaffe med dopp. Siken tillagades på ett särskilt sätt: ”Fisken genomstickes i längdriktningen med långa stickor och halstras eller rökes i en särskild sorts bastu”.

1958_34_8

Sik halstras i Kukkola. Fotograf: Britt Isaksson (född Ekman), 1958. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1958:34:8.

1980_172_2

Lax- och sikpata Kukkolaforsen. Finska patorna i bakgrunden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1980:172:2.

Dessutom fick Mosskulturföreningens medlemmar vara med om en oväntad, stämningsfylld stund då en finsk medborgare önskade bli upptagen som svensk medborgare, vilket ordnades av landshövding Sydow. Finnen fick svära trohetseden och blev upptagen som svensk medborgare. Slutligen reste sällskapet till Haparanda.

2016_12

Mosskulturföreningen i Norrbotten 1913. Trohetseden i Kukkola. Sittande landshövding von Sydow. Fotograf: Hugo Hammarskjöld. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2016:12.22 juli

22 juli – Tornedalsresan
Deltagarna i Mosskulturföreningen fick den sista dagen möjlighet att besöka Finland och Torneå, tack vare landshövdingen Bergström, då en resa över landsgränsen vid denna tid krävde pass, för att därefter åter bege sig söderut igen.

”Det var med helt andra föreställningar om Norrbotten och dess utvecklingsmöjligheter, som resan mot söder anträddes. Man hade rest upp för att konstatera ett kargt klimats torftiga jordbruk, och man vände åter imponerad af utvecklingsmöjligheterna och de grödor, som ett rätt skött jordbruk äfven i dessa nordliga bygder ger åt idog man.”

Reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa i början av 1900-talet visar dels på den nationalistiska andan som fanns i Sverige vid denna tid. Detta framgår av den hur Norrland och de människor som bodde i de norra delarna av Sverige beskrivs i reseskildringen, men det visar också på att deltagarna vid resan blev imponerade av sitt besök i Norrbotten och av de förutsättningar som den norrländska naturen kan ge. Det är tydligt att de fick vara med om en spännande resa som garanterat gav dem minnen för livet.

Tänk så mycket information det går att få genom att bli intresserad av en enda bild! Det finns mycket fantastisk information att hämta hos Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan i Luleå. Jag rekommenderar ett besök i arkivet om du vill fördjupa dig i något ämne som rör Norrbotten – och vill du själv läsa hela reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa finns den tillgänglig i Norrbottens Föreningsarkiv!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Källor
Material om Mosskulturföreningen från Föreningsarkivet, Arkivcentrum Norrbotten

Bilder från Luleå kommuns bildarkiv och Norrbottens museums bildarkiv

 

Äggherren och runristningen i Muoniovaara

I Muoniovaara i norra delen av Pajala kommun finns den nordligaste kända runristningen i Sverige. Ristningen finns på ett stenblock ute i skogen uppe på ett berg en dryg kilometer nordöst om sjön Viiksenjärvi. Trots att stenen inte är från förhistorisk tid, utan från mitten av 1800-talet så finns en spännande historia knuten till stenen. Runstenen kan ses som ett minnesmärke över händelser och människor, däribland en engelsmans livsöde i en främmande kultur och ett främmande land.

Seitastenen

Seitestenen vid Muoniovaara i Pajala kommun, belägen ett par kilometer från den finska gränsen. På bilden är Maarit Nuutinen, inventerare inom projektet Skog och Historia i Pajala kommun, 2006. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

John Wolley
I början av juni 1853, för 165 år sedan, kom den engelske ornitologen John Wolley till Muoniovaara för att studera den då relativt okända fågelfaunan i de norra delarna av Skandinavien. Han var 30 år, välbärgad och ekonomiskt oberoende. Wolley kom från den lilla staden Matlock i England och hade studerat på både Eton och Cambridge. Han var en berest man. 1845 reste han till södra Spanien och Marocko. 1846 bar det av genom Frankrike, Tyskland och Schweiz där Wolley besteg Mount Blanc – en verklig bragd vid denna tid. 1846 reste han också till Orkney- och Shetlandsöarna, och 1849 till Skottland och Färöarna. Vid många av sina resor besökte Wolley andra ornitologer och äggsamlare, uppsökte platser för kungs- och havsörnsbon och häckplatser för fiskgjusar.

JohnWolley_Creative Commons Public Domain Mark 1.0_CC-PD-Mark

John Wolley.

Vid mitten av 1800-talet fanns stora kunskapsluckor om de europeiska fågelarterna. Det fanns ingen kunskap om häckplatser, bon och ägg för flera olika flyttfåglar. Utifrån flyttningsvägar och enstaka fågelfynd, fanns en tanke om att norra Skandinavien borde kunna ge mer information om fåglars häckningsplatser och sommaruppehåll för exempelvis fåglar som vistades längs med Englands kuster under vintern. Detta var anledningen till att Wolley 1853 begav sig ut på en ny resa, denna gång till de norra delarna av Sverige, Norge och Finland.

Resa till väglöst land
Muoniovaara, som var målet för resan, låg vid denna tid i väglöst land och den enda möjligheten att ta sig till byn var att åka båt uppströms Torneälven, med start från Övertorneå. Från Kengis bruk bar resan vidare på Muonio älv. I drygt en vecka rodde och stakade Wolley tillsammans med två tolkar upp längs Torne och Muonio älvars forsande vatten. En av tolkarna, Teodor, anställdes i Haparanda. Han kunde både svenska och finska och skulle agera tolk åt Wolley tillsammans med studenten Salomon från Uppsala. Den 10 juni, efter närmare två månaders resa, kom Wolley till Muoniovaara som ligger vid den svensk-finska gränsen i övre Tornedalen.

Byn Muoniovaara bestod då av endast tre gårdar. En av dessa, ett stort, präktigt och till och med rödmålat hus, ägdes av handelsmannen Forsström. Han upplät rummen i bottenvåningen till Wolley. Enligt uppgifter så var det Lars Levi Læstadius som förmedlade kontakten mellan Wolley och Forsström. Redan samma dag plockade Wolley ägg från ett sädesärlabo i en vedstapel vid Forsströms gård. Dock insåg Wolley att barnen var intresserade av sädesärlorna, och lade därför tillbaka två av de fem äggen som han plockat från boet. Mycket nöjd kunde han konstatera att fågeln strax återupptog sitt ruvningsbestyr.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14770154073)

Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Knoblock
Under några av de första dagarna visade en 18-årig man, Ludvig Knoblock, bon av rödvingetrast och andra vanliga småfåglar för Wolley. Han tilltalades av den unge Ludvigs vakenhet och observationsförmåga och anställde Knoblock som passopp och förste bo-letare. Senare kom även Ludvigs far att arbeta för Wolley, då han var läs- och skrivkunnig. Fadern hade tidigare ägt handelsboden i Muoniovaara, men hade lämnat denna verksamhet på grund av ”samvetsbetänkligheter mot det brännvinssupande (!) som på den tiden var oskiljaktigt förbundet med all handel och köpenskap i lappmarken”. Istället hade han bosatt sig i en liten stuga. Wolley litade så pass på far och son Knoblock, att de fick blåsa ur och packa in de dyrbara ägg-rariteterna som skulle skickas till England.

Äggherren
Wolley kom till Lappland under slutet av en fjällämmelperiod. Han fick därmed se både lämlar och de rovfåglar som jagar lämlarna. Tyvärr hade rovfåglarna redan häckat, så han hade svårt att samla in ägg från dessa arter. Den 1 juli 1853 sköt han dock en jorduggla som flög upp från sitt bo just som äggen höll på att kläckas. Den 2 juli kunde Wolley samla in skalbitar av kläckta ägg från en fjällvråk.

Bättre tur hade han med vadar- och simfåglarna tack vare deras senare häckningsperiod. Han kunde samla in ägg från vanligare andfåglar, men också tidigare okända arter som mosnäppa och dvärgbeckasin/halvbeckasin (som tidigare kallades för halvenkel beckasin). Han konstaterade att arten myrsnäppa, som tidigare funnits av norrmannen Lagesen och engelsmannen Dann, häckade på de ”lösaste och myggrikaste gungflyna i myrarna”. Den 15 juni 1853 hade Wolley dessutom turen att få studera nykläckta tranungar.

Under sin tid i Muoniovaara samlade Wolley in över 6 000 fågelägg på sina resor i Tornedalen, Nordnorge, norra Finland och Ryssland. Han fick namnet Munaäija (äggherren) av lokalbefolkningen.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14563599920)

Ägg. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Wolley hade antagligen inte kunnat skaffa sig all denna kunskap om Lapplands fågelliv utan Ludvig Knoblocks hjälp. Han genomförde en hel del intervjuer, vilket var omständligt. Först framförde Wolley det han ville säga på engelska till sin tolk Salomon, som översatte meningen till svenska till Teodor. Teodor översatte därefter till finska, och sen fick svaret tolkas i omvänd ordning tillbaka till Wolley.

I augusti 1857 lämnade Wolley Tornedalen där han hade genomfört sitt egentliga livsverk. Efter sig lämnade han minnen bland befolkningen i Muoniovaara, som i flera decennier efter hans avresa pratade om Wolley och hans märkliga bedrifter – men också tvillingsönerna som han fick med en av pigorna på Forsströms gård. Wolley var noga med att betala underhåll för sina söner, och efter sin död fick mamman en stor summa pengar till att ta hand om barnen. Kvinnan, som kom från den finska grannbyn Muonio, gifte sig med en man från hembyn och familjen emigrerade senare till Amerika.

Efter Wolleys hemkomst till England konstaterades att han var drabbad av en allvarlig hjärnsjukdom. Wolley avled den 20 november 1859, endast 36 år gammal. Han testamenterade de stora äggsamlingarna till sin vän Alfred Newton, som ägnade ett halvt sekel åt att ge ut Wolleys bokverk om 1 300 sidor. Bokverket har den latinska titeln Ootheca Wolleyana, vilket betyder Wolleys äggsamling. I Wolleys äggsamling finns en katalog över 6 076 ägg samt alla zoologiska iakttagelser som Wolley gjort i form av brev och dagböcker.

Kriget på Krimhalvön och runstenen i Muoniovaara
När Wolley vistades i Muoniovaara pågick Krimkriget, som startade 1853 när Ryssland anföll Turkiet. England och Frankrike lierade sig med Turkiet mot Ryssland. Striderna pågick framförallt på Krimhalvön, men även i Östersjön och på Åland. Sverige hade långtgående planer på att också gå med i kriget, genom att liera sig med England och Frankrike, men kriget tog slut 1856 utan att planerna genomfördes.

Runstenen i Muoniovaara kan ses som ett minnesmärke efter John Wolley. På stenblocket har en väldig ormdrake huggits in. Kanske har runstenen författats av John Wolley själv och har sannolikt huggits in i stenen strax efter att Krimkriget var slut. Texten relaterar till Krimkriget och i runtexten finns också John Wolleys namn med.

John Wolley framför seitastenen innan runskriften.

John Wolley framför seitestenen innan runorna ristades in i stenen. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Inskriptionen är ristad med korrekta runor och är en blandning av svenska och engelska:

“Vi ar i lant of Oskar friat of Viktoria of Inklant.
This holi saita vit holt sint morak stil
har lat Jon Volli of Matlock rit runs
aftir Savastovols fal”

Eller:
“Vi äro I Oskars land, befriat från Viktoria av England.
Denna heliga seite med hela sin stilla mark omkring (omgivning)
har lärt Jon Volli från Matlok att rista runor
efter Sevastopols fall.”

ristningen

Runristningen på stenblocken. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

Ernst Manker, etnograf och föreståndare för den samiska avdelningen på Nordiska museet under åren 1939-1961, gjorde flera omfattande etnografiska undersökningar av samerna och deras historia. I sitt verk Lapparnas heliga ställen från 1957 skriver Manker att det inte finns någon nu levande tradition som styrker att stenen i Muoniovaara är en seite, samt att det inte finns några kända offerfynd från platsen. Manker menar dock att stenens form, storlek och plana ovansida liknar andra offerstenar, vilket kan indikera att det rör sig om en offerplats. Oavsett om stenen är en samisk offerplats eller ej, är historien kring seitestenen med runristningen en spännande berättelse om en del av Norrbottens historia.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

För den som vill läsa mer finns John Wolleys verk tillgängligt online: Ootheca Wolleyana: An illustrated cataloge of the collection of birds eggs. Begun by the late John Wolley, and continued with additions by the editor Alfred Newton.