Strömsund – en del av Meldersteins bruk

I Strömsund utanför Råneå finns resterna efter en masugn som tillhört Meldersteins bruk. På platsen finns även andra brukslämningar såsom grunder efter smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, rostgropar, malmhögar, brukskontor och varvsplats.

Ur Plageman

Avritad av Tommy Norén hösten 1964 ur Plagemanns Resor i Norrland. 1.Masugnen, 2. Det stora kolmagasinet, 3, Två magasin, 4. Gårdskomplex, 5. Fotqvarn, 6. Gårdskomplex, 7. Troliga arbetarbostäder.

Strömsunds masugn tillhörde Råneådistriktet/Meldersteins bruk av vad som senare kom att kallas för Gällivareverken. Gällivaremalmen upptäcktes antagligen någon gång under 1600-talets senare hälft, men enligt uppgifter så nämns Gällivare malmfält officiellt under benämningen Illuavre först i 1704 års bergmästarrelation. Carl Thingvall, löjtnant vid Västerbottens infanteriregemente, fick den 24 mars 1738 tillstånd och privilegium att anlägga en masugn och två stångjärnshammare i Råneå socken. Samma år överlät Thingvall sina privilegier till bruksdirektören Abraham Steinholtz och Jonas Meldercreutz, som senare blev professor i matematik vid Uppsala universitet. Namnet på bruket har helt enkelt skapats genom en ihopslagning av personnamnen Meldercreutz och Steinholtz. De inledde sin verksamhet med etableringen av Meldersteins bruk, men grundade även masugnen i Strömsund då kapaciteten i Melderstein inte var tillräcklig. Steinholtz flyttade dock till Kengis år 1744 varvid Meldercreutz stod som ensam ägare till Meldersteins bruk och Strömsunds masugn.

Karta 1790

Charta öfver the Ägor hvilka höra under Strömsunds Masugn uti Västerbottens län och Råneå Sockn. Upprättad år 1790 af L. Bergner. Beskrifning: 1. Anders Anders Gärdan skarp och stenig hård vall, 2. Gärdan vid träsket dels Åker och dels Lägdslag, 3. Qvarnhusgärdan mager på sandjord, 4. Masmästargärdan dito, 5. Dito mindre sandig mer växande, 6. Fieters Gärdorna dito dito, 7. Kyrko Gärdan nyligen inhägnade och ännu ej arbetade, 7a. Dito utom skillnaden på Rånbyns mark, 8. Dito gifver Lägdhö, 9. Små och onyttig Skog till vedbrand tjenlig, på stenig mark, 10. Alldeles kalt och onyttigt Bergland. a, Masugn. b, 2ne Smedior Kohlhus. c, Smedior. d, Järn och Spannmåls Bodar. e, Betjenlinshus. f, Damn. g, Qvarn…r. h, Skjepsvarf. i, Material Bod. k, Baspanna. 1, Skjepsskrifvare Contoir och Bod. L. Bergner

Strömsunds masugn anlades år 1744 vid Dynästräsket/Dönträsket utanför Råneå och startades upp året därpå. Att masugnen kom att anläggas i Strömsund beror på att där dels fanns en skyddad hamnplats och en bäck med vattenföring och fallhöjd nog till att driva masugnen. Dels var Strömsund lokaliserat i närheten av tätbefolkade områden där det fanns arbetskraft. Genom att anlägga en damm vid Dynästräskets utlopp var det möjligt att nyttja vårfloden maximalt och vattenkraften till bruket löstes genom att leda bort vatten från den närbelägna bäcken. Träsket låg drygt 6,5 m högre än vattenytan i havsviken intill masugnen. Från den byggda dammen fanns två utflöden. Genom det norra utflödet leddes vattnet till kvarnen och genom det södra utflödet leddes vattnet ut i en ca 155 meter lång grävd kanal som ledde vattnet ned till masugnens ränna. Hyttan i Strömsund var en så kallad mulltimmerhytta, med en grund av stenar och en timring ovanpå. För att öka hettan i ugnen anlades träbälgar som pumpade luft in i ugnen, drivna av ett timrat vattenhjul. Nedanför masugnen fanns bokaren/bokhuset/stamphuset där malmen slogs sönder till mindre stycken innan den förflyttades till smältugnen. Innan malmen hamnade i bokhuset rostades malmstyckena i rostgropar för att driva ut svavel, kolsyra, vatten och arsenik.

vattenhjul

Skiss av vattenhjul, av Tommy Norén.

blåsbälg

Skiss av blåsbälg, av Tommy Norén.

Dammen

Skiss över dammen, av Tommy Norén.

Med hjälp av ren och ackja fraktades malmen från Gällivare 11 mil ner till sjön Degerselet. Varje ackja lastades med 12-15 lispund, vilket motsvarar drygt 102-127 kg. Vid Degerselet vägdes malmen och fraktades sedan resterande sex mil med hjälp av hästar ner till masugnen i Strömsund. Ofta hände det dock att samerna fick köra även denna sträcka. Dessutom fraktades malm sjövägen från Mellansverige och lossades i den närbelägna hamnen. Hamnen nyttjades såklart också till att skeppa de färdiga järnvarorna som producerats vid Meldersteins bruk.

På grund av de långa transporterna var Meldersteins bruksrörelse inte speciellt lönsam. Bruket, som hann byta ägare ett flertal gånger (däribland Samuel Gustaf Hermelin, Carl XIV Johan och Oskar I), var i bruk fram till 1831. Under åren som masugnen var i gång producerades totalt 30 815 skeppund tackjärn, vilket motsvarar omkring 5 238 ton.

Illustrerad tidning N:0 3, Stockholm den 20 januari 1866, finns en beskrivning av Strömsund och masugnen:

”I Råneå socken, en half mil norr om dess kyrka, vid allmänna landsvägen ligger Strömsund, ett egentligen oegentligt namn, emedan den förbiflytande bäcken knappast kan anses lemna ens rakvatten nog åt ställets innevånare.”

”Efter flera ‘dyrbara’ undersökningar om fördelaktigaste platsen för Gellivare-jernvägens beröring med hafvet, var detta stället länge ansedt för ändamålsenligast, och mången hoppades att Strömsund snart skulle såsom en annan Fenix resa sig ur askan, men äfven detta hopp, liksom mycket från andra håll, for till Luleå.”

”På senare tider har jernhandteringen här legat i dvala, och sjelfa Gellivare-bolaget har raserat den här synliga ruinen för erhållande af nödigt jern till byggandet af en brigg. Måtte emellertid snart den dag randas, då dessa jernlagers outtömliga innehåll, sedan skogarna nu äro utplundrade, kommer att icke allenast förse ortens innevånare med arbetsförtjenst, utan äfven Sverige med råämne till ‘monitorer’.” (monitor = bepansrat örlogsfartyg.)

2004_198_Masugnsruin

Ruinen av masugnen i Strömsund. Foto: Reinhold Odencrants © Norrbottens museum, acc nr 2004:198.

När masugnen lades ned 1830 var Strömsund fortsatt betydelsefull genom skeppsvarvet. 1866 tog man tillvara på masugnens börd- och ankarjärn för att få nödvändigt järn till byggandet av en brygga. Paul B. Du Chaillu, en amerikansk turist anlände till Strömsund i juni 1871. Han beskrev händelsen:

”Då resan började att lida mot sitt slut och vi nalkades öfversta delen af Botniska viken, egde icke längre någon skymning rum och endast en timme förflöt mellan solens ned- och upp-gång. Vi anlände till Strömsund, den sista stationen innan vi kommo till Haparanda, och ångbåten låg kvar der några timmar.
Stället såg tämligen öde ut. Nära landningsplatsen låg en sjö, vid hvars utlopp en kvarn var belägen. Man såg ett par bondgårdar, klippor, öfvervuxna med mossa, rullsten, små granar och furor samt en ofruktbar mark. Det hela syntes så ödsligt, att man ofrivilligt frågade sig sjelf, hvart den stora lasten, som fördes iland, skulle taga vägen.”

Du Chaillu tog en promenad i omgivningarna, och när han återvände till ångbåten i Strömsund ”herskade det lif och rörelse. Jag undrade, hvarifrån folket kommit. En stor mängd kärror hade anländt från olika håll af trakten för att hemta den last, som förts iland från båten och som utgjordes af råg- och kornmjöl, en fullständig ångmaskin för något sågverk, snusfjerdingar, lådor och fat med franska och andra viner, jerngrytor, spiklådor, tyg af alla slag, kaffesäckar, socker och för öfrigt alla andra slags varor, som pläga finnas i en landthandel.”

Idag finns bara brukskontoret kvar på platsen, samt lämningar efter bruket i form av masugn, grunder till smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, två rostgropar, malmhögar, varvslämningar och en kåtatomt. Tillsammans med en del av den gamla kustlandsvägen vittnar de om svunna tider i Strömsund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer:
Ahlström, Gunnar (1966). De mörka bergen. En krönika om de lappländska malmfälten. Stockholm.

Burman, Ann-Christin (red) (1998). Norrbottens synliga historia: Norrbottens kulturmiljöprogram, del 2, band 2. Luleå.

Järnhantering i Norrbotten under 1600- och 1700-talen. Några Minnesblad, hopsamlade af F.K. N

Norberg, Petrus (1958). Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Stockholm.

Plagemann, Carl Johan Fredrik (1942-1944). C.J.F. Plagemanns resor i Norrland, Dalarna och Västmanland samt på Gotland: åren 1833-1856. Lund.

Material ur Norrbottens museums topografiska arkiv rörande Strömsunds bruk, framförallt beskrivningar och anteckningar av Tommy Norén, däribland Strömsund en Masugn 1740-1830.

Att bruka kulturarvet

Det finns många olika typer av kulturarv i vår omgivning, såväl materiella som immateriella. Det materiella kulturarvet består till största delen av olika typer av byggnationer som människor skapat under olika tider i historien. Men det kan även vara små artefakter som knyter an till händelser och traditioner, vilket är en del i ett större mönster av mänsklig aktivitet. Till det immateriella kulturarvet knyts ofta olika gruppers traditioner, språk och sedvanor. I denna text skall jag problematisera kring vårt gemensamma industrihistoriska kulturarv, vilket ofta dessvärre faller mellan stolarna av olika anledningar.

Industriella kulturmiljön i Norrbotten – två exempel
I Norrbottens län är spåren av industrihistorien i allmänhet bitvis tydliga och konkreta. Det är oftast fragmenten av industrins verksamhet i form av byggnader, anläggningar, kommunikationssystem och inte allt för sällan miljöfarliga rester i naturen och stadsnära miljöer. Samtidigt är just industrimiljöns kulturarv något som skapar engagemang hos människor i allmänhet och i synnerhet i ett tidigare av basindustrier präglat län.

De vanligaste industrihistoriska lämningarna i Norrbottens län, härrör framförallt från gruv- och skogsindustrin. Denna text skall belysa två fall av gruvindustrins kulturarv. Otaliga övergivna gamla gruvschakt finns utspridda inom Norrbottens län, såväl i fjäll- som skogsmiljöer. Gruvindustrilämningarna har en spridning i tid, som gör att vi kan följa den tekniska utvecklingen vad gäller brytning, bearbetning och transport på ett övergripande pedagogiskt sätt. Jag skall belysa några korta exempel inom gruvindustri med binäringar, där man hanterat industriarvet på olika sätt.

Exemplet Tornedalen
Det första exemplet hämtar jag från det tidiga 1700-talet. Redan vid denna tid hade ett flertal projekt inom bergsbruk och metallbearbetning pågått i Norrbotten. Gemensamt för alla dessa var att de var olönsamma industriprojekt och mer att betrakta som politiska strategiska projekt understödda av den svenska staten, genom olika typer av privilegier.

I början av 1730-talet, övertog Abraham Steinholz direktionen för det Västerbottniska bergslaget och presenterade en plan för att effektivisera bergsbruket genom olika förändringar i systemet. Det viktigaste var att han ansåg att expertis och arbetsledning måste finnas på plats, där verksamheten bedrivs. Den gamla masugnen belägen vid Tornefors (började uppföras 1706) var uttjänt och dåligt underhållen, varför Steinholz 1744 lät anlägga en ny masugn med förbättrad konstruktion, cirka fyra kilometer längre ned efter Torneälv.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön belägen vid Torneälvens västra strand. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Platsen där den nya masugnen anlades bär namnet Palokorva. Namnet Palokorva är i sig ett immateriellt kulturarv, eftersom det på meänkieli anger vad platsen betyder. Förledet i namnet Palo, anger att platsen är en gammal naturlig svedjeplats, ett brännland för odling. Efterledet Korva, anger att älvens form ur ett fågelperspektiv har en tydlig krök, likt ett öra, där kungsådran i älven tar sig fram. Platsen hade alltså en helt annan funktion och betydelse innan bergsbrukets hyttverksamhet tog den i anspråk. Vi borde kanske lägga ned mer tid till att beskriva hur kulturmiljön var beskaffad innan bergsbrukets intåg i området, eftersom den tiden har en längre kontinuitet och prägling av kulturmiljön.

Palokorva är en väldigt pedagogisk kulturmiljö, som beskriver en masugnsanläggning i hela sin omfattning. Här kan man se rester av de stora kolmagasinens placering med ledning av dess grundstenar. Husgrunder från boningshus hjälper oss att återge omfattningen av hur många som var permanent bosatta på platsen, i samband med bruksrörelsen. Lämningar av körvägar och delar av den gamla masugnspipan utgör de kraftigaste markörerna av verksamheten.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnsruinen. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kring anläggningen etablerades under senare perioden av arbetet i och omkring masugnen, även ett antal bosättningar, vilka till slut utgjorde storleken av en mindre by. Etableringen av bosättningarna var naturlig eftersom det behövdes många arbetare, bara för anskaffning av ved till kolmilning för masugnen. I privilegiebrevet för koncessionen för masugnen, ingick det att kunna ta vedbrand för anläggningen två till tre kilometer runt själva anläggningen. Detta innebär även att det i stort sett var som ett kalhygge runt platsen i många år efter att anläggningen slutat användas.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Masugnen invändigt. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum.

Kulturmiljön Palokorva är belägen inom en privat fastighet. Den privata fastighetsägaren har genom avtal med länsstyrelsen och Pajala kommun, medverkat till att tillgängliggöra kulturmiljön för allmänheten. Genom allmänna medel har parkeringsplats, gångstig fram till masugnen, rastplats och TC uppförts, och därigenom tillgängliggjort platsen för allmänheten. Skötseln av anläggningen utförs av kommunen i samverkan med skogsstyrelsen.

Masugnen läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Masugnens läge i miljön. Foto: Curt Persson 2016 Norrbottens museum

Just detta objekt är ett bra exempel på hur en befintlig kulturmiljö från den tidiga industriverksamheten kan visas upp och användas. Skolorna i Pajala kommun besöker platsen och integrerar olika ämnen i undervisningen. Teknikhistoria, kunskapen om platsers namn och bakgrund, samt hur människor genom århundradena bebott och brukat platsen. Genom kombinationen av såväl det materiella- som det immateriella kulturarvet, utgör Palokorva ett bra exempel på, där även ett minoritetsperspektiv lyfts fram.

Industriarv i fjällmiljö
Det andra exemplet jag kort skall beröra, handlar om industriarvet i fjällmiljön. Fjällvisteler sammanknippas oftast med naturupplevelser och strapatser utanför vardagens invanda lunk. Men i fjällmiljön finns även spår av tidigare industriverksamhet inom begreppet ”Framtidslandet”. En tid då de norra delarna av landet började ses som en slumrande skatt ur ett kolonialt perspektiv.

Lokstallet i Riksgränsen
När järnvägssträckningen Gällivare – Narvik byggdes under åren 1898-1902, var själva driften av den färdiga banan inriktad på ångkraft. Detta innebar att mellan varje station utefter banan, skulle det även finnas depåer för påfyllning av kol och vatten till ångloken. Längs hela sträckningen fanns det en station vid varje mil mellan Gällivare och Riksgränsen. Mellan stationerna uppfördes även tre banvaktarstugor, vilka alla var bebodda. Dessa banvakter hade uppgiften att övervaka att spåren var fria och framkomliga för ångloken och dess dyrbara last. Var annan banvaktsstuga hade även depå för påfyllning av kol och vatten.

Under banbygget arbetade som mest nära fem tusen man med projektet. Vad som sällan beskrivs är de ca 400 kvinnor och barn, som även fanns med som både entreprenörer och medföljande. I beskrivningen av industrimiljön, saknas oftast just kvinnors och unga vuxnas berättelser.

I Riksgränsen uppfördes en magnifik stationsbyggnad och ett lokstall. Lokstallet var nödvändigt för att kunna härbärgera ett flertal lok för malmtransporter. Därtill behövdes även reparationsmiljöer för den rullande materielen. Hela stationsmiljön i Riksgränsen var hårt väderutsatt, varför huvudverksamheten flyttades till Vassijaure/Katterjokk stationssamhälle med start 1904.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

Byggnation av stationsbyggnad inklusive lokstall. Foto: Erland Groth 1899. Kiruna bildarkiv.

När sedan elektrifieringen av Riksgränsbanan genomfördes mellan åren 1915-1923, blev lokstallet i Riksgränsen överflödigt. Redan 1924 avvecklades succesivt verksamheten på platsen och byggnadens träkonstruktion monterades ned bit för bit. Idag finns stommen av natursten kvar, som ett monument över en industriepok. Det vackra stenarbetet är genomgående för alla byggnader och brofästen längs Malmbanan. En intressant iakttagelse är att LKAB: disponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926) var starkt involverad att införa byggnadskonstruktioner med svensk natursten som grund i industribyggandet.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Lokstallet färdigbyggt. Foto: Borg Mesch 1902. Kiruna bildarkiv.

Kulturmiljön – för vem?
Men vad händer med detta industrihistoriska arv idag? Lokstallsruinen är en välbesökt kulturmiljö, som vittnar om ett fantastiskt hantverksarbete i natursten. Lämningarna ger en uppfattning om svårigheten att bygga och verka i det karga fjällandskapet och är den nordligaste industrihistoriska kulturmiljön i Sverige.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen har emellertid utsatts för den förändring i kulturmiljölagen som ger möjlighet att tillåta exploatering av kulturmiljön, till förmån för privata affärsintressen. Länsstyrelsen har i beslut gett tillstånd för ett exklusivt hotellbygge i själva lokstallsruinen. Till detta har även tillstånd givits att bebygga de gamla naturstensgrunderna för ytterligare byggnader på platsen. För att kunna realisera detta projekt har tillstånd även getts för att bygga väg fram till platsen, samt att anlägga erforderliga VA anläggningar.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

Arkitektskiss hotell. Foto: Polarexpressen 2015.

I tidningen Dagens Industri beskriver exploatören Polarexpressen projektet som ett exklusivt alternativ för de som har råd att betala. Hotellprojektet skall innehålla 30 bäddar fördelade på 14 rum samt ett annex med ytterligare tio sängar. I bygget ingår även personalbostäder för cirka 15 personer. Företaget anger i sitt uttalande att en veckas vistelse på hotellet med aktiviteter beräknas kosta ca 60-70 000 SEK per person.

Man kan tycka vad man vill om detta, men man bör kanske ställa frågan – hur starkt skydd har ett riksintresse för kulturmiljön, egentligen?

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, översikt från söder. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Lokstallsruinen, detalj. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys Ihjäl
I samband med banbygget uppfördes en mängd byggnader i Katterjokk. Bostäder, förmansmäss, matsalar, kraftverk, sjukstuga, stallar med mera. Genom bilder och kartmaterial kan man göra en uppskattning av mängden byggnader på platsen. Katterjokk låg väldigt strategiskt mellan Vassijaure och Riksgränsen, varför platsen var livligt trafikerad såväl under banbygget som också tiden närmast efter projektet.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

En speciell byggnad i Katterjokk är den legendariska ”Hotell Frys ihjäl”. Denna byggnad uppfördes som ingenjörsmatsal 1898. När banbygget var klart övertog STF byggnaden 1902 och drev turistverksamhet i den. Efter den totala branden av den naturvetenskapliga stationen i Katterjokk, hyrde STF ut sin byggnad för den naturvetenskapliga forskningen fram till omkring 1912, då den nya vetenskapliga forskningsstationen var klar att tas i bruk i Abisko. Sedan dröjer det fram till omkring 1935 när nästa verksamhet tar vid då Skid- och friluftsfrämjandet tar byggnaden i bruk. Föreningen planerade en utbyggnad av huset, men övergav planerna när man fick köpa billiga baracker från inlandsbanebygget som fraktades upp till Katterjokk. Nu stod den gamla mässen tom igen.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Frys ihjäl, då byggnaden användes av STF. Foto okänd 1904.

Under andra världskriget användes huset av försvarsmakten och efter kriget lämnades byggnaden vind för våg att bitvis förfalla. Kirunas lokala scoutkår använde byggnaden för sin lägerverksamhet, men då hade fiskare och jägare redan börjat demontera material från byggnaden, för att bygga fiske- och jaktkojor längs Vassijaures stränder. Det är i samband med scouternas lägeraktiviteter som namnet Hotell frys ihjäl uppkommer. Det hade blivit så glest med material i väggarna så värme- och vindisoleringen var dålig, därav namnet.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Jag kommer själv ihåg när man i grundskolan hade friluftsdag och besökte platsen. På den tiden åkte man med tåg ”Karven” till Katterjokk, långt innan mellanriksvägen kom till. Då stod huset fortfarande upp i sin prakt och taket höll relativt tätt. Idag har huset gett upp kampen mot väder och vind och brist på underhåll. Vid ett besök på platsen i september 2013, hade huset rasat ihop fullständigt. Men fortfarande är det väl värt ett besök.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Hotell Frys ihjäl september 2013. Foto: Curt Persson Norrbottens museum 2013.

Sammanfattning
Jag har i denna text försökt problematisera hur myndigheter, exploatörer och allmänhet, förhåller sig till begreppet att bruka kulturarvet. I texten lyfter jag fram två kulturmiljöer ur kategorin industriminnen, från olika tidsepoker. Vad sker egentligen med kulturmiljöns värdering, när den fysiska exploateringen expanderar? Hur brukar vi och värderar industriarven? Vems arv vårdar och visar vi, och hur visar vi det?

Vår gemensamma syn på industriarvet har hittills präglats av en massiv maskulinitet, där kvinnor och unga vuxnas delaktighet sällan har lyfts fram i berättelsen. Jag tror faktiskt att vi i arbetet med kulturmiljön missat en viktig del av kulturarvet – nämligen att kulturavet inte är homogent.

De bägge exemplen jag använt i denna text, synliggör enbart det maskulina arvet. Jag hade kunnat välja andra exempel, men hade förmodligen erhållit samma resultat. Arbetet med bevarandet och synliggörandet av kulturmiljön måste därför framledas inriktas både ur ett genus- såväl som ett minoritetsperspektiv, i synnerhet i län som Norrbotten.

Att värna kulturmiljön och viktiga gemensamma minnen handlar i första rummet om att bevara något betydande, för att med säkerhet kunna tillgängliggöra det för flertalet i framtiden.

Vid tangentbordet:

Curt Persson
Antikvarie vid Norrbottens museum och forskare vid Luleå tekniska universitet

Läs mer:
Agricola Greorgius, De Re Metallica. Translated from the first latin edition of 1556.Hoover Herbert Clark. Hoover Lou Henry. New York. (New York 1950).

Ahlström Gunnar, De mörka bergen. Almqvist & söners förlag. (1966 Stockholm).

Akselsen Albert, Fra Ofotenbanens første anleggstid. Med kart og opplysende noter til tryckken befodret av EEG-Henriksen & Diderich Lund. Otto Stenersens boktryckeri A.S. (Oslo 1948).

Hansson Staffan (2015) Malmens land. Gruvnäringen i Norrbotten under 400 år. Tornedalica.

Hansson Staffan, Porjus. En vision för industriell utveckling i övre Norrland. Diss. Intuitionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap (IES). (Luleå 1994).

Kummu Maria, Gruvor och bruk i norr. Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. (Kiruna 1997).

Norberg Petrus, Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Särtryck ur Blad för bergshanteringens vänner, häfte 3, 1957. Almqvist & Wiksell. Stockholm. (Stockholm 1958). Nr 63.

Persson Curt (2015) Hjalmar Lundbohm.  -En studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Avdelningen för samhällsvetenskap. Studier i norra Europas historia 9.

Swahn Waldemar, Axel Granholm och hans rallare. Järnvägsbyggaren – Diktatorn – Arbetarvännen. C.E. Fritzez Bokförlags aktiebo­lag. (Stockholm 1940).

Teknisk-ekonomisk redogörelse för Anläggningen af Statsbanan Gellivare-Riksgränsen. Utarbetad genom Kungl. Järnvägsstyrelsens försorg, år 1903. Tryckt hos P. Palmquist Aktiebolag. (Stockholm 1903).

Theander Agge, I rallarnas spår. Ofoten museum. Fabrici Tryckeri AB. (Kiruna 1993).

Viklund Roine, Riksgränsbanans elektrifiering. Stat och företag i samverkan: 1910-1917. Diss. Luleå tekniska universitet. Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle. Avdelningen för samhällsvetenskap. Universitetstryckeriet, Luleå. (Luleå 2012).