En kärleksförklaring genom linfästen

Friargåvor var vanligt förekommande i det svenska allmogesamhället. Både mannen och kvinnan lämnade ifrån sig gåvor till den som de var intresserade av och dennes familj. Mannen kunde lämna ifrån sig gåvor i form av olika slöjdföremål, så som skedar eller som detta blogginlägg kommer att fokusera på nämligen linfästen.
Detta gåvoutbyte kunde ske när mannen ville visa sitt intresse eller som en gåva till den kvinna han redan var trolovad med. Friargåvans syfte var att etablera själva förhållandet medan trolovningsgåvans syfte var att bekräfta det stundande bröllopet och äktenskapet. I allmogesamhället, eller bondesamhället som det även kan kallas, gav det även högre status att ge något som man själv hade tillverkat i friargåva då detta visade att man menade allvar med bekantskapen och man fick även möjlighet att visa upp och imponera med sin hantverksskicklighet. Även kvinnan lämnade ifrån sig gåvor som hon själv hade tillverkat och då kunde det röra sig om en stickad halsduk, strumpor eller en mössa. Dessa gåvor var enklare i början av bekantskapen och kunde då bestå av exempelvis marknadskarameller eller en sked, för att sedan bli allt mer avancerade och i många fall även vackrare i takt med att relationen utvecklades. Från Roslagen finns det ett uttryck som lyder enligt följande: ”ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman” som vittnar om den omsorg som i detta fall mannen lagt ner på sin gåva.

Linfäste 1

Tornspireliknande rockhuvud, skuret ur ett trä med snidad ornering samt spår av blågrön målning. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004833.

Det var när kärleken besvarades och gjordes offentlig som gåvorna blev mer dyrbara och det kunde då vara i detta steg som mannen gav kvinnan ett linfäste som friargåva. Det ansågs bättre om mannen själv hade tillverkat det föremål han lämnade ifrån sig. Från Västergötland berättas följande: ”Om pojkarna själva tillverkade gåvorna, så var däm i högre värde för flickorna…” Det ansågs mer imponerande och mannen ville ju även imponera på hans förhoppningsvis blivande svärfader.

Men faktum är att det inom denna föremålstyp även går att urskilja en specialiserad hantverksproduktion där en bild av friargåvor som saluslöjd framträder, detta verkar ha varit vanligast i Götalandskapen och Hälsingland. I de fall mannen inte var en lika skicklig hantverkare behövde han inte gå tomhänt till sin käresta utan han kunde istället köpa något i friargåva. För linfästenas del finns det exempel där ett flertal från samma landskap är så lika utseendemässigt att det finns anledning att misstänka att dessa varit en del av en serietillverkning. Ett exempel från Roslagen vittnar om just detta. Där finns det två identiska linfästen som båda har årtalet 1823 inskuret, dock i kombination med olika initialer. Det har tolkats som att dessa är skapade av samma person för två olika kunder som just det året gick i giftastankar och som möjligen då inte var speciellt hantverksskickliga så de anlitade då istället en hantverkare för att tillverka linfästena åt dem.

linfäste 2

Blåmålat linfäste med två kammar och utskurna hjärtan. Det är märkt: ”M B J A”. Detta linfäste är ifrån Brändön, Nederluleå socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004141.

Friargåvor var ofta bruksföremål, redskap som användes i vardagen. Men de var även minnessaker som användes och visades upp vid kollektiva arbetstillfällen under friaretiden där kvinnan kunde visa upp sina vackra gåvor. Typiska friargåvor var arbetsredskap för tillverkning och skötsel av textilier. Exempel på dessa är skäkteträ för linberedning, klappträ och mangelbräde för tvätten eller ett linfäste för spinnrocken.

Linfästen är en del av linberedningen som var en betydelsefull syssla i det svenska allmogesamhället och det är på själva linfästet som man fäster linet när man spinner med en spinnrocka. Linet går igenom en rad olika processer innan det är redo att spinnas. Först och främst ska man skörda linet och därefter sker processerna röta, bråka, häckla och därefter kan man spinna linet till garn. Linfästet är som det låter, ett fäste för linet som man i sin tur satte fast på spinnrocken. På linfästet hängdes linet trådrakt och lodrätt. Genom detta kunde man dra ut linet från underkanten och börja spinna. Linfästet kan vara format som en spira, eller så kan det vara platt och då kallas det istället för rockblad.

linfäste 3

Rockblad av björk med en kam upptill och nedanför en urtagning med ytterligare en kam. Hela bladet genombrutet. Målad i klarblå färg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 000954.

Linfästen kan bland annat kallas för rockhuvud, rockblad, linhuvud, blånkrona, bånkräkla, hörhuvud och torock. Denna variation av namn för ett föremål kan för vissa av dem ha sin förklaring i att lin har haft andra namn beroende på var i landet man kommer ifrån och där olika dialekter har satt sin prägel på själva namnet för linfästet. Lin har bland annat kallats för ”to” och ”hör” vilket gett namnen torock och hörhuvud. Denna stora namnvariation beror även på själva linet och hur linfästet såg ut, som nämnts tidigare kallas de för rockblad när de är platta till utseendet. När linet var något grövre, det så kallade blångarnet, och skulle spinnas använda man sig istället av en kräckla. Man kan då gissa sig till att blångarn och kräckla har spelat en roll för användandet av namnen blånkrona och bånkräkla.

Linfäste 4

Rockblad i björk. Rektangulärt med rundade hörn. Bladet helt genombrutet med snidade slingor. Målat i rött och grönt. Detta rockblad är ifrån Svartbyn, Överkalix socken. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 00967.

 

I Sverige förekommer linfästen i en stor variation med en rad olika utformningar och utseenden. Förklaringen till att linfästen kunde ha en sådan stor variation utseendemässigt kan bero på att den svenska allmogemannens konstnärliga kunnande till mångt och mycket just varit fokuserat på bland annat detta redskap, vilket även kan återkopplas till att linfästen har nyttjats som en friargåva och då krävt lite extra uppmärksamhet och kärlek från hantverkarens sida.

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

 

Källor:
https://www.unt.se/sigtunabygden/kultur/utstallning-pa-skanelaholms-slott-4703966.aspx

http://www.vitterhetsakad.se/ckeditor_assets/attachments/555/intro_lin_blir_gull.pdf

http://www.domboksforskning.se/foremalslexion/rockhuvud_torock.htm

Jirlow, Ragnar. 1924. Om linberedning och linspinning hos svensk allmoge. Ingår i: Fataburen: kulturhistorisk tidskrift. Stockholm: Nordiska museets förlag. Sid. 143-162.

Lillienberg Olsson, Eva. 1993. Kär och valhänt – om friar- och fästmögåvor. Kulturen 1993. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Lund

Knutsson, Johan. 1995. Kärleksgåvor. Fataburen 1995. I glädje och sorg. Nordiska museets förlag.