SLÖJD- OCH BYGGNADSVÅRDSTURNÉN

Vår slöjd- och byggnadsvårdsturné stannade upp i Gallejaur och Karungi i slutet av augusti i år. Ja precis, vi packade museibilen med äggoljetempera, textilfärgningskit, fönster och fönsterskrapor och gjorde en rundtur i Norrbotten. Vi har besökt verksamheter i länet med intresse för hantverk, slöjd och byggnadsvård. Med oss ut i länet har vi bjudit med både slöjdare och hantverkare och på plats har vi träffat trevliga människor, tagit del av intressanta platshistorier, byggnadstekniker och prövat på olika hantverk ihop. Trots pandemins utdragna begränsningar kunde vi tillslut slutföra turnéplanen.

Under fjolåret besökte vi Avan och Bälinge för att titta på olika typer av jordkällare uppförda med ett tidsspann på omkring 450 år. Valvade jordkällare av natursten från 1600-talet där det goda hantverksresultatet fortfarande gör sin verkan för att hålla stenarna på plats ovanför huvudet. Vi fick även se jordkällare från 1970-talet gjutna i betong väl fungerande för förvaring av ortens potatis, lingonsyltburkar och inläggningar. Med oss ut på jordkällarexkursionen hade vi bygghantverkare Kent Vesterlund som intygade att det sällan är försent för en restaurering om så behövs. Det mesta går att rusta upp.

Ekonomibyggnaden som jordkällaren från 1600-talet var belägen i. Utsikt över Lule älv.
Ett stenvalv som tros vara uppfört under 1600-talet.

KARUNGI. I år följdes vi till Karungi i Haparanda kommun, till den gamla jägmästargården kallad Sakarigården för att hantverka tillsammans. Längs med tomtgränsen rinner Torneälven förbi och bidrar minst sagt till skaparlust. Med var länets hemslöjdskonsulent Linnea Nilsson och konstpedagog Linda Ekersund. Vi dukade upp ett buffébord av hård- och mjuk slöjd. Folk från trakten liksom hemvändare för sommaren kom för att ta del av den gemensamma dagen. Vigert Haapasaari som är aktiv byggnadsvårdare och samordnare på platsen guidade och hade visning i den Stjernbergska villan.

Stjernbergska villan har en sidoentré med ett vågformat tak och utsikt över Torneälven.

NATURFÄRGNING. Under dagen kokade vi ett bad med gurkmeja och rödkål som besökarna fick testa på att textilfärga i. Linnea och Linda visade olika vikningstekniker med inspiration från den japanska infärgningstekniken Shibori för att göra snygga mönster.

Besökarna fick testa på den japanska textilfärgningstekniken Shibori.
Resultatet efter vikning och ett textilbad av gurkmeja.

INSEKTSHOTELL. Vi byggde också insektshotell till vilda insekter och bin och andra som kan tänkas vilja övervintra tryggt och med stil. Om du som läser också vill bygga ett hotell så skickar vi med några korta tips: de ska fyllas med ihåliga rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika. Använd hålstorlekar mellan 3-13 mm stora i diameter och 50 mm djupa. De gillar att krypa in där det är mörkt, så låt hotellet ha en sluten baksida. Hotellen placeras där du vet att insekterna gärna rör sig eller bredvid en blomsteräng.

Under dagen målades insektshotellen i glada färger. Barn och vuxna fick måla sina hotellbyggen med äggoljetempera i olika kulörer. Hoppas att insekterna dras till färgglatt!
Hotellen ska fyllas med rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika.
Öva att slå med hammare är bra träning.

GALLEJAUR. Sista stoppet för året gick till Gallejaur kultur- och naturreservat. Solen strålade och äppelkakan stod på fikabordet under gårdsbjörken när vi anlände till byn. Här är minst sagt tyst och rofyllt. Tyst från urbana läten och rikt på naturljud och sprakande från bagarstugan. Gallejaursbon Christer Lövgren gjorde sina dagliga sysslor innan besökarna anlände. Släppa ut fåren på sitt dagliga ängsbete hör till en av dessa.

Jordbruksbyggnaderna på gården i Gallejaur speglar en bruksplats som haft det relativt gott ställt. Kvalitetsvirke ska ha exporterats från fastigheten via älven till Skellefteå där Gallejaursstockarna blev till träråvaror av olika slag. Det medan flottningen fortsatt var igång. Gallejaur är idag ett reservat och några stockar flottas inte längre till kusten. De står tryggt kvar på skogsmarken bakom gårdshusen. Bakom de vältimrade bostadshusen och ekonomibyggnaderna. Ja till och med utedasset är timrat. De silvergrå och solbrända fasaderna går vackert hop med den bakomliggande barrskogen, sommarängarna och älven. Möjligt är att här hyra rum för den som verkligen vill stanna upp ett längre tag i idyllen.

Ägg, rå linolja, vatten och kromoxidgrönt pigment blir en slitstark färg att måla interiöra detaljer med.
Marcus Bengtsson demonstrerar fönsterrenoveringens grunder. Fåren betar på ängen bakom.

Vi ställer sedan i ordning våra stationer för slöjd- och byggnadsvårdsdagen. Insektshotellen som ska spikas samman och fyllas med lämpliga gräs och rör, en fönsterstation för att demonstrera fönsterrenovering, äggoljetempera och tovning för barnen. Vi hade förmånen att ha med oss hemslöjdaren Eva Öhrling som barnen fick tillverka charmiga ullmonster genom tovningsteknik med. Ljummet vatten, såpa och ull och varsamma handrörelser som efter en stund resulterar i de karaktärsfulla ullmonstren. Trots spåren av pandemin kommer besökare i alla åldersgrupper.

Tovning av ullmonster pågår!

Inför en naturvandring med Leif Björk samlas besökarna under gårdsbjörken, ”Gamm Bjärka”. Det finns knappt några bladverk kvar på trädet som ska ha stått där 150-200 år. Ett vårdträd som sägs ska skydda mot sjukdomar och sorger och fungera som ”garanti” för välfärd och lycka. Annars var träd på odlingsmarker inte att önska eftersom de tar kraften ur jorden, utom en enstaka björk som faktiskt skyddar gårdsbyggnaderna genom sina dränerande egenskaper. På ”Gamm Bjärka” i Gallejaur börjar snart de sista grenarna tappa sina löv. Att såga ned trädet i förtid skulle däremot vara direkt olämpligt. Ett vårdträd måste självdö tills den sista grönskan gått ur (sägs det). Sedan ska ett nytt vårdträd utses.

Gästerna spanar in gårdsträdet. Intill ser ni bagarstugan som var igång under dagen.
Systrarna tre som växte upp i Gallejaur i början på 1900-talet. Greta, Lisa och Ebba var också de sista som bodde på gården innan den kom att utses som ett kultur- och sedermera även ett naturreservat.

Det är något särskilt med att hantverka på platser med så rika kultur- och naturvärden. De är som gjorda för att skapa i. Det har ju folk gjort i alla tider vilket speglas i de byar och på de orter vi besökt under vår lilla turné. På byggnaderna, trasmattorna, trägolven, kanske även i ängsmarkerna. De är tillverkade av handen och visar spår efter kunskap, handkraft och skicklighet.

Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Tidskriften Gallejaur – Redskapens träd, 2019. Christer Lövgren.

Gallejaur.com AndersLarsagården – fyra generationer och en stiftelse

Flammar norrskenet och blinkar stjärnorna – Lihpuhi guovsagisá ja jillali náste

Andrea Barghi Goaskim tolkar Mikael Piraks berättelser

Flammar norrskenet och blinkar stjärnornaLihpuhi guovsagisá ja jillali náste

Från den 10 oktober till 6 november visas utställningen Flammar norrskenet och blinkar stjärnornaLihpuhi guovsagisá ja jillali náste på Gällivare museum. Denna är resultatet av ett spännande och fruktbart samarbete mellan den italienske fotografen Andrea Barghi Goaskim och den samiske konstnären och författaren Mikael Pirak. Han har skrivit en bok med samiska sagor för barn på lulesamiska och svenska. Andrea Barghi Goaskim visar en samling visionära fotografier som tolkar och ackompanjerar boken. Tillsammans stärker de varandra och speglar Sápmis själ. Deras samling av bilder och berättelser kan liknas vid en spännande teaterpjäs i ett vildmarksscenario.

Andrea Barghi Goaskim och den samiske konstnären och författaren Mikael Pirak.

Mikael Piraks bok omfattar hundrafemtio års berättande och återskapar den generationslinje och tidlösa berättelse som är typisk för den samiska traditionen. Utställningen förmedlar därför en intresseväckande inblick i den samiska kulturen genom dess rika och färgstarka muntliga berättartradition. Förr skapades det en gemenskap på kvällarna vid härdens ljus och värme, liksom i det gamla bondesamhället, där berättelserna utgjorde en central del. Dessa bidrog till att överföra och bearbeta kulturens inre kärna, dess värderingar och existentiella frågor från generation till generation. Berättelserna hjälpte därför till att skapa ett sammanhang för individerna och en känsla av samhörighet. Denna inkluderande tradition står därför i stark kontrast till den ensamhet som många människor i vårt land upplever idag, för ett stort antal har gemenskapen bytts ut mot en flimrande teve eller dataskärm som tagit över rollen som berättare.

Andrea Barghi Goaskim, Vision, fotograferat i Vuojat.

Det faktum att boken är skriven på två språk medför att den både bidrar till att stärka den samiska kulturen och att väcka intresse och att sprida kunskap kring denna till en bredare publik. Förbättrandet av förutsättningarna för det samiska språket är en viktig komponent för att stärka den samiska minoritetsgruppen. Språket är inte ett neutralt kommunikationssystem utan kan beskrivas till att vara en bärare av kultur och identitet samt det grundläggande ramverk som alla människor använder sig av för att förstå och interagera med sin omvärld. För att en kultur skall vara livskraftig krävs det följaktligen att den har ett levande språk som förmedlar dess världssyn och värden. Pirak gör därför en insats genom att synliggöra och bevara det samiska kulturarvet genom att i skrift stärka dess berättartradition. Hålls inte denna levande och finns nedtecknad är det risk för att den drunknar och försvinner i dagens enorma mediabrus.

Andrea Barghi Goaskim, Mitt land, fotograferat i Lannavaara/Láttevárri.

Andrea Barghi Goaskim (född 1953) är vid sidan av fotograf även filmare och författare. Han har ett stort intresse i natur, miljö, kultur och reportage. Sápmi har legat honom varmt om hjärtat under drygt trettio år och sedan tio år är han bosatt i Jokkmokk-området. Han har tidigare publicerat och filmat flera projekt om Sápmi och samer. Hans fotografier har publicerats i foto- och kulturtidskrifter (Airone, Oasis, I viaggi di Repubblica, Fotografia Reflex) samt i många böcker, i samarbete med bland andra Regione Toscana, Naturvårdsverket, Världsnaturfonden WWF och FN.

Vid tangentbordet:
Björn Pettersson, Gällivare museum