Kulturarvspodden 8: Gammelstad

Avsnitt nummer 8 av Kulturarvspodden handlar i huvudsak om platsen Gammelstad. Medeltida centrum i en socken som sträckte sig från fjäll till hav med en yta motsvarande dagens Benelux-länder och med den största senmedeltida stenkyrkan norr om Uppsala. Det kommer i ett större perspektiv handla om en väldigt omvälvande och spännande period i norra Sveriges historia; medeltiden och till de första städernas grundande 1621.

Gemensamt för alla medeltida kyrkplatser efter Bottenvikens kust är att de delar karakteristik. Öjebyn, Kalix, Torneå och Gammelstad, alla låg vid tillfället för platsernas tillkomst i skärningspunkten mellan de två viktigaste kommunikationslederna; älv och hav. Vattenvägarna var de dominerande transportlederna, sommar som vinter. De tillfrysta vattendragen öppnade vintertid dessutom upp för resor över vattendelarna mellan älvdalarna. Lokaliseringen av kyrkorna och sockenbildningarna har alla drag av att ha varit planerade av den svenska kungamakten och kyrkan.

Utifrån de arkeologiska undersökningar Norrbottens museum genomfört inom stadskulturlagren under den nuvarande kyrkstaden kan vi inte se några indikationer på att området varit av större betydelse innan kyrkans etablering under 1300-tal. De äldsta daterade lämningarna som möjligen kan vara från en mänsklig aktivitet på platsen är ett sotlager som återfinns alldeles ovanför den orörda marken. Det är återfunnet över stora delar av norra och västra kyrkstadsområdet. Vi tolkar det som de första spåren av påvisbar mänsklig närvaro på platsen, att man svedjebränt för odling eller bättre bete. Daterat med kol-14-metoden till 1300-1400-tal. Finns ett äldre sotlager daterat till vikingatid, 900-1000-tal. Inget av lagren kan uteslutas härröra från en naturlig brand. Det senare kan dock sättas i samband med kyrkoetableringen på platsen.

Platsen omkring kyrkan får alltså sin betydelse i samband med sockenbildningen och prästgårdens etablering under 1300-tal. Den äldsta kyrkan, kapellet som omnämns 1339, är inte återfunnen men kan döljas under nuvarande kyrka. Nuvarande kyrka uppfördes vid 1400-talets slut och är den största senmedeltida stenkyrkan norr om Uppsala. En kyrka kunde inte invigas om det inte fanns ett prästboställe knutet till densamma. Prästgården omtalas första gången 1339 därefter år 1374 så senast vid denna tid var Luleå en egen församling med kyrka. Ett kapell kunde nämligen inte äga jord och därmed inte heller ha en prästgård.

Mer om detta kan du lära dig mer om genom att lyssna på avsnittet, ha en god lyssning!

Önskar er alla en god jul och gott nytt år!

Vid mikrofon och tangentbord, Nils Harnesk.

Litteraturtips, urval:

Bergling, R. 1964. Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Uppsala.

Bergner, L P. 1817. Charta Öfver Luleå Gammel Stad . (Nytryck Lantmäteriet)

Boman, E. 2019. Förundersökning inför vägsänkningar av fornlämning L1992:4875, inom Gammelstads kyrkstad. Arkeologisk förundersökning. Norrbottens museum. Dnr 142-2019.

Bäck, M. 2008. Prästgården och staden. Lund.

Feldt, A-C. 2000. Rapportmanus. Undersökningar 1992-1993, Raä 330, Gammelstad 5:11, Nederluleå socken, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Arkeologisk för- och slutundersökning. Norrbottens museum.

Flodin, B. m.fl. 1998. Nederluleå kyrka. Borås.

Harnesk, N. 2011. Fjärrvärme 2011. Gammelstad, Raä 330, medeltida kulturlager, Nederluleå socken, Norrbottens län. Arkeologisk förundersökning. Norrbottens museum. Dnr 217-2011.

Lindgren, Å. 2005. Fjärran fjärrvärmen. Gammelstad, Raä 330, medeltida kulturlager, Nederluleå socken, Västerbottens landskap, Norrbottens län.  Arkeologisk förundersökning. Norrbottens museum. Dnr 212-2005.

Nordberg, A. 1965. En gammal Norrbottensbygd. Anteckningar till Luleå sockens historia. Luleå.

Rissla, P. 1996. Rapportmanus. Undersökning 1994, Raä 330, Gammelstad 5:58, Nederluleå socken, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Arkeologisk slutundersökning. Norrbottens museum.

Kulturarvspodden 7: Kommunikation, handel och resande i Lule älvdal

Avsnitt nummer 7 av Kulturarvspodden handlar i huvudsak om en analys och tolkning av två vikingatida gravar i Lule älvdal. Två unika gravfynd från samma älvdal, med snarlika fyndomständigheter och nära nog identisk fyndsammansättning. I dagens avsnitt får vi veta mer om dessa gravar, vilka som kan ha gravlagts på dessa platser och varför.

Sommaren 1926 gjorde arbetaren Janne Pettersson från Randijaur ett till synes makabert fynd i samband med vägarbeten på ön Storholmen i sjön Vajkijaure, Jokkmokks kommun. Vid schaktningen ur en mindre kulle hade Pettersson huggit fast korpen i vad som visade sig vara en del av ett människokranium. Polisen tillkallades men att det skulle föreligga brott bakom att de mänskliga kvarlevorna fanns på platsen kunde snabbt avskrivas. Föremålen som hittades i anslutning till fyndet visade att det rörde sig om en förhistorisk grav.

Vid täktarbeten i en utskjutande sandbacke invid Slumpberget i Bodens kommun gjordes 14 år senare, 1940, ett liknande fynd. Vid arbetet hade ett antal föremål kastats upp utan att arbetarna noterat detta. När den fuktiga sanden torkat blev föremålen mer synliga och togs till vara tillfälligt av en skolelev från Boden. Under sommaren 1942 genomfördes en besiktning av platsen och fler föremål och mänskliga kvarlevor kunde tas om hand och samlas in till Norrbottens museum. Fyndet fick namn efter en närliggande sjö, Brotjärn.

Inom forskningen har det framförts en hypotes om att de nordliga flodsystemen med sina drag och ed ingick i ett gemensamt trans-Arktiskt handelsnätverk som etablerades redan under järnålder. Nätverket sträckte sig från norra Skandinavien, via Vita Havet och Norra Dvina till västra Sibirien. Nätverket var enligt denna hypotes uppdelat i två sektioner med Norra Dvina som centralområde och nav i nätverket. Nedre Dvina var under hela nätverkets existens en skärningspunkt mellan de nord-sydliga och öst-västliga rutterna. Norrbotten tillhörde det västligaste undersystemet i nätverket. Detta geografiska område kallades av samtida ryska krönikörer för Kayanskaya Zemlya eller på svenska; Kajanernas land.

Det arkeologiska materialet från yngre järnålder i Norrbotten stöder etableringen och existensen av ett sådant kontaktnätverk. Majoriteten av fynden från perioden härrör från nuvarande Finland, Ryssland, Baltikum och Norge. Ett exempel är Storkågefyndet daterat till 300-talet e.Kr. som med sina föremål antyder en förbindelse rakt över Bottniska viken mot södra Finland och Estland. Gråträskfyndet är ytterligare ett exempel från Piteå socken som uppvisar en rik variation av föremål från finsk-östbaltiskt, ryskt, samt gotländskt område daterade till 1000-1200 e.Kr. med en mycket stor andel norska och engelska mynt från perioden 1050-1200.

Från Lule älvdal kan nämnas fyndet av ett svärd funnet vid Njoatsosjávrre, en av källsjöarna till Kamajokk. Svärdet som har daterats till tidig vikingatid har med stor sannolikhet sitt ursprung i Norge. Fyndplatsen ansluter till den färdväg som via Luleälven tog resenärer över vattendelaren ned till Tysfjord.

Det här sätter Brotjärns- och Vajkijaurefynden i ett intressant sammanhang. Gravar daterade till sen vikingatid, mycket lika varandra till fyndsammansättning och lokalisering samt innehåller föremål som anknyter starkt till nuvarande Finland och Ryssland. De bägge individerna som gravlagts vid Brotjärn och Vajkijaure kan ha varit handelsresande på väg till eller från möten med sina handelspartners, dels från den norska sidan och med samiska invånare boende i regionen.

Ha en fin lyssning, Nils Harnesk.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Urval av källhänvisningar:

Harnesk, Nils. 2019. Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder. Ingår i: Norrbotten 2018-2019. Luleå.

Arkeologi i Norrbotten. En forskningsöversikt. 1998. Luleå.

Bergman, Ingela & Edlund, Lars-Erik. 2016. Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies. Ingår i: Acta Borealia Volume 33. Tromsø.

Bergman, Ingela; Zackrisson, Olle; Östlund, Lars. 2014. Travelling in boreal forests: Routes of communication in pre-industrial Northern Sweden. Ingår i: Fennoscandia archaeologica XXXI. Helsingfors.

Fjellström, Markus. 2017. Kol- och kväveisotopanalyser samt 14C-dateringar på humant skelettmaterial från Brotjärn, Överluleå socken, Norrbotten (Raä 436:1). Uppdragsrapport.

Fjellström, Markus. 2017. Kol- och kväveisotopanalyser samt 14C-dateringar på humant skelettmaterial från Storholmen i Vajkijaur, Jokkmokk socken, Lappland (Raä 24:1). Uppdragsrapport.

Hartzell, Lisa. 2016. Osteologisk analys av skelettdelar från Brotjärn. Raä 436:1, Överluleå socken, Norrbotten, Nbm 4900. Osteologisk rapport.

Hartzell, Lisa. 2016. Osteologisk analys av skelett från Storholmen i Vajkijaursjön. Raä 24:1, Jokkmokk socken, Lappland, SHM 18106. Osteologisk rapport.

Hoppe, Gunnar. 1945. Vägarna i Norrbottens län. Uppsala.

Jasinski, Marek E. & Ovsyannikov, Oleg V. 2006. Routes to the Arctic Ocean – Aspects of medieval and post medieval portage systems in the Russian north. Ingår i: The Significance of Portages: Proceedings of the First International Conference of the Significance of Portages. Oxford.

Korhonen, Olavi & Anderson, Hans. 2010. Samiska ortnamn vid vägar och färdleder i Lule lappmark. Luleå.

Larsson, Gunilla. 2007. Ship and Society – Maritime Ideology in Late Iron Age Sweden. Uppsala.

Magnus, Olaus. (1555) 1976. Historia om de nordiska folken I-IV, nytryck sedan 1951 års upplaga, med kommentarer av Nils Granlund. Östervåla.

Makarov, Nikolaj. 1991. ”Eastern” Ornaments of the 11th-13th Centuries in the Sami Areas: Origins and Routes. Ingår i: Acta Borealia Volume 8. Tromsø.

Serning, Inga. 1960. Övre Norrlands järnålder. Umeå.

Tingbrand, Per. 2009. Forna konflikter inom Nordkalotten – Strövtåg, gränsfejder och krig till och med 1809. Umeå.

Torstensson (Nylund), Eivor. 1977. 1553 års fiskeregister för Torneå och Kalix storsocknar. Ingår i: Namn och bygd – Tidsskrift för nordisk ortnamnsforskning. Årgång 65. Uppsala.

Wessman, Anna. 2010. Death, Destruction and Commemoration Tracing ritual activities in Finnish Late Iron Age cemeteries (AD 550–1150). Iskos 18. Helsingfors.