Stigluckorna i Gammelstad vittnar om oroliga tider

I veckans blogginlägg ska vi ta en närmare titt på stigluckor, en byggnadskonstruktion som i regel associeras med kyrkomiljöer men som också har förekommit i andra sammanhang, som i anslutning till stadsmurar och inhägnade parker. Trots att många har passerat en stiglucka vid ett eller annat tillfälle får begreppet ändå ett flertal personer att frågande höja på ögonbrynen. Låt oss därför börja med en kortfattad förklaring till vad en stiglucka faktiskt är och vilken funktion den har haft, innan vi fördjupar oss i de två medeltida stigluckorna vid Nederluleå kyrka i Gammelstad, Norrbotten.

En stiglucka kan beskrivas som ett ”porthus” eller en taköverbyggd portal med det huvudsakliga syftet att fungera som en ingång genom ett inhägnat område, vanligtvis genom en bogårdsmur. Ursprunget till namnet stiglucka tros vara hämtat från verbet stiga som har använts synonymt med stega – vilket hänsyftar till att gå eller ta steg – och substantivet lucka som avser en öppning i en hägnad. Som med mycket annat förekommer olika termer för att beskriva byggnadstypen och utöver att kallas för stiglucka har begrepp som luckhus, stigport, bogårdsport, kyrkogårdsport, stegport och steglucka även använts.  

Kyrkan och den omkringliggande kyrkogården skulle under medeltiden vara avgränsad från markområdet utanför. Detta berodde på att området intill kyrkan efter invigning betraktades som helig mark och ansågs utgöra en förlängning av kyrkorummet. Innanför hägnaden kunde församlingsbor begravas, kyrkliga processioner hållas och frid skulle råda. Andra juridiska bestämmelser gällde inom det inhägnade kyrkoområdet och landskapslagarnas kyrkobalkar innehöll ofta straff för brott mot kyrkofriden. Ett avgränsat och slutet kyrkoområde var även viktigt för att utestänga lösdrivande djur som betande i området från att ta sig in på kyrkogården och orsaka skada på exempelvis gravvårdar eller på själva kyrkobyggnaden.

Västra stigluckan vid Nederluleå kyrka. © Norrbottens museum. Foto: Kristin Lång, 2022.

Valet av hägnadstyp kunde variera, men vanligast var att kyrkoområdet avgränsades med hjälp av en stenmur. Andra varianter av inhägnader kunde dock förekomma, exempelvis trästaket eller den enklaste lösningen i form av grävda diken. För inhägnaden utgjorde stigluckan en viktig komponent och fungerade som en ingång till kyrkogården och i förlängning även till kyrkan. Stigluckor har i regel haft en brädbeslagen dörr som har medfört att ett slutet kyrkoområde har kunnat uppnås. En rist, dvs. ett markplacerat metallgaller, kunde även vara ett sätt att utestänga omkringströvande djur från att passera genom stigluckan in till kyrkogården. För att hägnaden skulle fylla sin funktion och skapa ett slutet rum var det nödvändigt att både stigluckorna och bogårdsmuren fungerade som de skulle.

Församlingarna ansvarade för genomförandet och bekostandet av inhägnaden, med eventuella stigluckor inräknade, och valet av utformning kunde därför variera i stor utsträckning från plats till plats. Faktorer som påverkade stigluckornas form var i regel ekonomi, materialtillgång, lokala byggnadstraditioner och yttre stilinfluenser. Stigluckorna kunde uppföras av diverse material, exempelvis tegel, trä och sten, och variera i storlek, form och utsmyckning. Församlingar med stora ekonomiska resurser kunde bekosta statusfyllda stigluckor med praktfulla utsmyckningar och exklusiva material, medan mindre bemedlade församlingarna fick nöja sig med enklare och mer sparsamt utformade stigluckor och hägnader. De församlingar som hade möjlighet att satsa mer på byggnationen av stigluckor kunde förse dessa med stildrag som återkopplade till själva kyrkobyggnaden, exempelvis vad gällde blinderingar. På så vis kunde en känsla av enhetlighet uppnås mellan kyrkobyggnaden och inhägnaden. Korsblinderingar var till exempel vanligt förekommande på stigluckor och signalerade att området innanför hägnaden var att betrakta som heligt område och kyrklig mark.

Många medeltida stigluckor är idag borta och har under historiens lopp kommit att rivas i samband med att befintliga kyrkogårdar och tomter expanderats, men även på grund av att nya stilideal – där en mer öppen känsla eftersträvats – blivit rådande. Uppland och framför allt Gotland särskiljer sig från övriga Sverige med högst antal bevarade stigluckor av medeltida ursprung. Dock förekommer även medeltida stigluckor i Norrbotten och vi ska nu fördjupa oss i några närliggande exempel, placerade intill Nederluleå kyrka i världsarvet Gammelstads kyrkstad i Luleå kommun.

Nederluleå kyrka utgör den största medeltida stenkyrkan norr om Uppsala och uppfördes mest troligt under 1400-talets andra hälft. Omkring kyrkan löper en stenmur med två stigluckor, en placerad i nordlig riktning och en i västlig om kyrkan. Den nuvarande bogårdsmuren är inte kyrkans ursprungliga utan uppfördes så sent som år 1932. Den ursprungliga, medeltida stenmuren revs vid tiden omkring 1800-talets slut på grund av vad som har beskrivits som omfattande skador. Under tiden mellan att de två stenmurarna avlöste varandra förekom ett järnstaket, vilket dock inte blev långvarigt på platsen till följd av missnöje från församlingen som saknade den äldre stenmuren.

Nederluleå kyrka med bogårdsmur och stiglucka. Vy från norr. © Norrbottens museum. Foto: Kristin Lång, 2022.

Stigluckorna vid Nederluleå kyrka är medeltida och uppfördes troligtvis samtidigt som kyrkans ursprungliga bogårdsmur. Båda stigluckorna mäter omkring 7 meter i höjd och har en grundplan på cirka 5 x 5 meter. Den norra stigluckan undersöktes år 2012 med hjälp av dendrokronologi, utförd av Skogsmuseet i Lycksele i samarbete med Historiska hus i Norr och Luleå stift. Prover togs från olika virkesdelar i byggnadskonstruktionen och resultatet visade att det mest sentida virket förekom i takstolen, där de yttersta årsringarna var från år 1494. Det tyder på att stigluckan troligtvis uppfördes vid slutet på 1400-talet eller början på 1500-talet.

Den norra stigluckan har ett sadeltak med takbeklädnad av tjärade spån lagda i mönster och ett murverk uppfört av natursten och rött lertegel. Naturstenen är centrerad till konstruktionens nedersta parti, där ytan även visar vita rester från kalkslamning. I stigluckans gavelrösten av tegel syns blinderingar i form av kors som omgärdas av trappstegsformade veckblinderingar, även kallat stormskiftsytor. Gavelröstenas blinderingar är gråputsade och bidrar med en kontrasterande verkan till det röda teglet. Korsblinderingarna harmoniserar med och återkopplar till karaktären på de återkommande korsblinderingarna på kyrkans gavelrösten. En känsla av samstämmighet uppnås således mellan kyrkobyggnaden och stigluckorna.

På den norra stigluckans tak sitter en takryttare med en klockhuva och en liten klocka, vilka tillkom under 1930-talet. I nock finns även en vimpel som anger årtalet 1932, ett år då ett flertal större restaureringsåtgärder på stigluckan ägde rum. Stigluckans vindskivor är kontursågade i nederkant och bidrar således till en utsmyckning av byggnaden. Öppningarna in till stigluckan är svagt spetsbågade och i stigluckans norra öppning finns en trädörr, uppbyggd av brädor placerade i ett gallermönster, som medför att stigluckan kan stängas.

Det invändiga portrummet i den norra stigluckan har putsade väggar, avfärgade i vitt, och ett kryssvalv som murades år 1928 efter att det ursprungliga, tidigare valvet avlägsnats på grund av skador och rasrisk. Öster om dörromfattningen syns en nisch, vilken smalnar av desto längre in i muren den sträcker sig. Denna nisch utgör insidan av en tidigare skottglugg som har blivit igenmurad i stigluckans yttermur. I stigluckans västra mur syns en trädörr som leder upp till en vindsvåning. På vindsvåningen finns fler skyttegluggar, placerade under korsarmarna på det norra och södra gavelröstets blinderingar. Dessa är synliga från stigluckans utsida som kvadratiska öppningar.

Den västra stigluckan uppfördes troligtvis samtidigt som den norra, men genomgick en stor ombyggnation under 1740-talet på grund av omfattande skador. Under ombyggnationen kom stigluckan att erhålla en ny överdel med gavelrösten av timmer som har rödmålats med slamfärg. Tidigare hade stigluckan gavelrösten av rött tegel, vilka med sannolikhet var försedda med blinderingar och liknade den norra stigluckan i utformning. Spår från tidigare blinderingar kan urskiljas på den västra gaveln där två vinkelformade strömskiftsytor förekommer i tegelpartiets överdel. Den västra stigluckan har även den svagt spetsbågsformade öppningar, sadeltak med tjärade och mönsterlagda takspån och kontursågade vindskivor.  

Invändigt, i den västra stigluckans portrum, förekommer ett kryssvalv som murades under tidigt 1930-tal. Det ursprungliga valvet rasade nämligen in redan under 1700-talet. Stigluckan kan stängas med hjälp av en trädörr i den västra öppningen. På portrummets södra mur finns en trädörr som leder upp till ett vindsutrymme. Två skyttegluggar förekommer inne i stigluckan, varav den ena är placerad i västlig riktning och den andra mot norr, i riktning längs med bogårdsmurens sträckning. Båda dessa skyttgluggar har blivit igenmurade i yttermuren och är således inte urskiljbara från stigluckans utsida. Troligtvis har den västra stiglucka, i likhet med den norra, tidigare haft skyttegluggar även på vindsvåningen.

I jämförelse med andra bevarade, medeltida stigluckor runt om i Sverige är de två vid Nederluleå kyrka att betrakta som särskiljande. Anledningen till detta är att de utgör de enda kända stigluckorna med skyttegluggar i Sverige. Dessa stigluckor har alltså varit rustade för att kunna fungera som en form av försvarsanordning och utgjorde tillsammans med bogårdsmuren en befästning. Under senmedeltiden, när Nederluleå kyrka uppfördes, var tiderna oroliga och de nordligare landområdena präglades av yttre, överhängande hot. Sverige hade under 1300-talet koloniserat dagens Luleåbygd och Bottenvikens norra kustområden, men även andra riken hade intressen i området. Efter freden i Nöteborg år 1323 rådde oklarheter gällande hur gränserna gick mellan olika länders territorier och tiden omkring 1400-talets slut präglades av yttre hot och av stridigheter. Kyrkan och dess hägnad kom därför att bli en plats dit församlingen kunde söka tillflykt och där ett aktivt försvar kunde bedrivas. Skyttegluggarna i stigluckorna utgör ett exempel på hur den kyrkliga miljön vid Nederluleå kyrka påverkades av behovet av en försvarsfunktion.

Som avslutning på den här fördjupningen i stigluckornas värld bör deras omistliga värden för uppfattningen av en kyrka framlyftas. Stigluckorna bidrar nämligen till att ge en betydelsefull historisk kontext till en kyrkobyggnad och till att berätta om den tid och de stilideal som var rådande vid perioden då kyrkan tillkom. Även upplevelsen av en kyrkobyggnads exteriör präglas till stor del av eventuella stigluckor och deras närliggande placering medför att det kan vara svårt att få en helhetsvy över kyrkobyggnaden utan att eventuella stigluckor inkluderas i blickfånget. Stigluckornas form och skick inverkar därför till stor del på intrycket och inramningen av en kyrka och kan påverka en betraktares uppfattning i både positiv och negativ riktning.

Förhoppningsvis har det här blogginlägget kunnat väcka en nyfikenhet på den spännande byggnadstyp som stigluckor utgör och kanske även lyckats uppmuntra läsaren till att stanna och titta lite extra på dessa medeltida, små porthus vid ett framtida besök i världsarvet Gammelstads kyrkstad. För den med lång resväg till platsen kan Nederluleå kyrka och världsarvet Gammelstads kyrkstad också ”besökas” digitalt via följande länk: Gammelstads Kyrkstad Foto och produktion Norrbottens museum -Daryoush Tahmasebi | Virtual tour generated by Panotour (gammelstad360.se)

Vid tangentbordet,

Kristin Lång

Byggnadsantikvariestudent och praktikant på Norrbottens museum

Källor:

Flodin, Barbro (1998). Sveriges kyrkor. Nederluleå kyrka. Norrbotten. Stockholm: Riksantikvarieämbetet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Jonsson, Jan (1993). Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige. Om bogård, balk och stiglucka. Lic-avh., Uppsala Universitet. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetes Akademien. Kalela-Brundin, Maarit och Annika Lindberg (2012).

Dendrokronologiska undersökningar i gamla kyrkor och kyrkliga byggnader i Luleå stift. Rapport upprättad av Skogsmuseet i Lycksele.

Historiska kartor

Tänk att kunna resa utan att förflyttas och att dessutom resa i tiden – vore inte det en dröm?! Med lite fantasi och med hjälp av historiska kartor så är det faktiskt möjligt – nästan i alla fall. I detta blogginlägg tänkte jag göra en liten resa som förhoppningsvis kan inspirera till resor på egen hand.

Lantmäteriet är den myndighet som kartlägger Sverige, något de har gjort i snart 400 år. Den förste lantmätaren, Anders Bure, tillträdde sitt ämbete 1628. Kung Gustav II Adolf gav honom i uppgift att göra en systematisk uppmätning och kartering av landet. Det som kartlades var gårdar, byar, städer och deras tillhörande marker. Skattläggning, ägotvister och skiften låg ofta bakom de karteringar som utfördes under 1600-talets senare del.

Under 1700- och 1800-tal ägnade lantmätarna en stor del av sitt arbete åt de stora jordreformerna – storskiftet, enskiftet och laga skiftet. Dessa reformer syftade till att effektivisera jordbruket genom att samla ägor i större och mer sammanhängande enheter. Här i Norrbotten var det i stort sett bara Storskiftet och Laga skiftet som genomfördes och det senare pågick in på 1900-talet. De beslut som togs och de kartor som upprättades då gäller fortfarande, om inte någon senare lantmäteriförrättning utförts.

Vid mitten av 1800-talet började även en mer systematisk kartläggning av landet, vilket gett oss generalstabskartan och häradsekonomiska kartan och ekonomiska kartan. I samband med utgivningen av den ekonomiska kartan påbörjades även den systematiska fornminnesinventeringen som vi skrivit om i tidigare blogginlägg.

Alla kartor och tillhörande handlingar som lantmätarna upprättat sedan 1628 finns bevarade. Det är en unik kartsamling som innehåller mer än en miljon historiska kartor. Sedan 2009 är de även tillgängliga digitalt via lantmäteriets söksida för historiska kartor. Det är där vi kliver på vår resa!

Luleå 400 år

Jag tycker det passar bra att kika lite närmare på Luleå, som i år firar 400-år i år. Jag börjar med en karta från 1642. Då var staden endast 21 år gammal och låg där Luleå Gammelstad, eller kyrkbyn ligger. Det som visas på kartan nedan är bland annat kyrkans mark och prästgården. De odlade inägorna är omgärdade med staket och det råder inga tvivel om vad det är för typ av skog i området. Själva staden innanför stadsmuren (som mer ser ut som ett träplank) är inte utritad på denna karta. Det beror sannolikt på att det var kyrkans jordbruksmark som var det intressanta. Trots propåer från staten om att borgarna (köpmännen) skulle bosätta sig i staden var det huvudsakligen kyrkstugor och stall som återfanns här. Köpmännen bodde kvar på sina gårdar i byarna runt omkring.

– Avmätning av en del av stadens ägor, upprättad av lantmätare Olof Tresk 1642. Bilden högst upp till vänster visar hela kartan, därintill ses en beskrivning av kartans innehåll. De tre bilderna i mitten är utsnitt av kartan: 1 och 2 = kyrkan och stadens område innanför stadsmuren; 3 = prästgården och 5 = klockarens gård. Längst ned ses kartans skalstock. Akt-ID: Å19-1:z1:83-86.

1600-talets kartor kan vara svåra att förstå, eftersom både handstil och språk skiljer sig mycket från dagens. Som tur är finns dessa kartor även tillgängliga via Riksarkivet och där är även den text som finns på kartorna renskriven! Själva kartorna kan bjuda på riktigt fina detaljer. Se bara på tallarna med sina skuggor, portarna in till staden och inte minst kartans kompassros!

Här nedan ser vi en karta över prästgårdens ägor 1686. Nu förstår vi att staden flyttat, då det står “Gambler Stads platsen” (gamla stadsplatsen) strax under kyrkan. År 1649 flyttades staden till sin nuvarande plats eftersom viken in till hamnen blivit för grund för båttrafiken. På kartan syns hamnen som en liten brygga i vattnet.

Luleå Gammelstad. Utsnitt av lantmätare Johan Gedda Perssons karta från 1686. På kartan visas prästgårdens marker. Kyrkan ses som en rödmarkerad byggnad lite till vänster i bild och prästgården är den röda bygganden till höger. Vägen ner till hamnen är tydligt utritad och den slutar i en liten brygga. Akt ID: Å23-29:1

Luleå – Nya staden

När vi kommer framåt i tid blir kartorna lite mer begripliga och texten lite mer lättläst (eller mindre svårläst), även om det kan variera mycket mellan kartor och mellan de olika lantmätare som upprättat kartorna. Beroende på vilket syfte kartan haft är de även mer eller mindre informativa. En karta som gäller en gränsdragning innehåller ofta bara själva gränsen och dess brytpunkter. Kartan nedan är lite mer innehållsrik, då den är upprättad i samband med planering av Luleå handelsstad 1790. Den första bilden visar hur staden faktiskt såg ut när lantmätaren gjorde sin kartering. Till den hör en förteckning över tomtägarnas namn och deras yrke. Därefter följer en ny karta, som är ett förslag på hur staden skulle kunna se ut.

Stadsplaneringskarta upprättad av lantmätare Olof Clausén 1790. Den översta kartan visar stadens faktiska utseende och till den hör en förteckning över tomtägarna. Längst ner är ett förslag på en ny kvartersplanering för staden. Akt-ID Å19-1:3

Begreppet stad gör i alla fall att jag tänker på relativt stora hus och tät bebyggelse, men så var inte fallet med Luleå under 1700-1800-tal. Bilden nedan är inte exakt daterad, men är tagen någon gång före stadsbranden 1887. Fotografen (okänd) står längst upp på Storgatan, vid Residenset. Till vänster i bild är gamla läroverket, eller “språklådan” som den senare kom att kallas. Denna byggnad finns kvar idag och tillhör gymnasiebyn. Till höger i bild ser vi Gustafskyrkan som stod klar 1790, men som förstördes i branden. Förutom kyrkan förstördes 75 av stadens gårdar och cirka 700 personer förlorade sina hem.

Storgatan i Luleå någon gång innan 1887. Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:150
Luleå dagen efter branden 1887. Bilden är tagen från hörnet av Rådstugatan och Storgatan.
Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:168

När staden byggdes upp igen efter branden byggdes husen i sten och tegel. Kvarter och gårdar lades med större avstånd för att undvika ett liknande brandförlopp i framtiden. Strax därefter, 1892, upprättas en karta med förslag på namn på stadens nya kvarter.

Karta, beslut för stadens kvartersnamn. Akt_ID: 25-lul-h13/1892

Nu börjar Luleå likna den stad som vi känner igen idag. Den stora skillnaden är att staden vuxit och fortfarande växer både till ytan och på höjden. Nedan är ett exempel på en ekonomisk karta från 1948, eller “grönsaksbladet” som den även kallas, då bakgrunden består av en grönfärgat flygfoto.

Ekonomisk karta över Luleå 1948. RAK-ID: J133-24l8i50

Det här blev inte riktigt den resa som jag tänkt från början, men väl en liten presentation av några olika historiska kartor. Jag hoppas att det väckt ett intresse för att själv börja botanisera i denna fantastiska, kulturhistoriska skatt!

Avslutningsvis vill jag även tipsa om en kommande föreläsning om historiska kartor. Det är Pär Connelid, arkeologiskt inriktad kulturgeograf, som kommer att hålla en föreläsning den 14 april klockan 18:00. Boka in detta datum och håll ögonen öppna för mer information om hur du tar del av den digitala föreläsningen.

// Åsa Lindgren
Arkeolog