Intill Öjebyns kyrka står ett klocktorn som väcker nyfikenhet hos sina betraktare. Många som har passerat Öjebyns kyrkstad har säkerligen förundrats över denna spännande byggnad, murad i sten och med tre våningar. Länge har det spekulerats kring byggnadens ålder och vilken ursprunglig funktion den har varit ämnad att fylla. Veckans blogginlägg kommer handla om det gåtfulla klocktornet i Öjebyn och om några av teorierna kring denna byggnads ursprungliga syfte.
Bild 1. Öjebyns kyrka och dess klocktorn. Foto: Kristin Lång, Norrbottens museum.
Byggnaden som idag utgör klocktorn är huvudsakligen murad i gråsten, men med gavelrösten delvis uppförda i tegel. Det norra och södra gavelröstet har utsmyckats med blinderingar som bland annat föreställer kors. Tegeldekorationer av liknande slag kan urskiljas på många andra medeltida kyrkor och stigluckor i landet. Exempelvis kan samma typ av motiv återfinnas på blinderingar på Umeå landsförsamlings kyrka (Backens kyrka).
Klocktornet har tre våningar. På den nedersta våningen finns portöppningar i nordlig och sydlig riktning som möjliggör en passage genom byggnaden. Den andra våningen har totalt åtta muröppningar: två på varje sida av byggnaden. Dessa är lätt spetsbågsformade. Den tredje våningen har totalt fyra muröppningar: två på östra sidan och två på västra. Tredje våningens öppningar skiljer sig från de på andra våningen och är rundbågsformade med omfattningar av annan typ. Mitt emellan den andra och tredje våningen hänger de två kyrkklockorna. Tornets fyra gavelrösten är höga och spetsiga. På gavelröstena kan utöver blinderingar även ankarslut och urverk urskiljas.
Bild 2. Klocktornet. Vy från nordöstlig riktning. På det östra gavelröstet syns tre ankarslut och ett urverk. Foto: Kristin Lång, Norrbottens museum.
Öjebyns kyrka
Klocktornet är placerat söder om Öjebyns kyrka. Kyrkan är en senmedeltida stenkyrka uppförd i gråsten med inslag av tegel i gavelrösten och vid muröppningar. Tegeldekorationer förekommer på kyrkans gavelrösten. Kyrkans fasader är vitputsade. Exakt när kyrkan började byggas och vid vilken tid den stod färdig är oklart, men kyrkvallen som kyrkan byggdes på donerades till församlingen år 1408. Troligtvis kom byggnationen av stenkyrkan att påbörjas någon gång under 1400-talets andra hälft. Kyrkan uppfördes som en långkyrka i traditionell öst-västlig riktning. Vid mitten på 1700-talet hade kyrkan blivit för trång för församlingen och kom därför att byggas ut med korsarmar i nordlig och sydlig riktning. Därmed fick Öjebyns kyrka formen av en korskyrka i stället för ett långhus. Kyrkan restaurerades i omfattande skala vid slutet på 1800-talet i nygotisk stil.
Det så kallade klocktornet har ursprungligen legat på ett avstånd på 14,6 meter från kyrkan men efter att den södra korsarmen byggdes till på 1700-talet kom avståndet att minska till enbart 4,3 meter.
Bild 3. Öjebyns kyrka med klocktornet till vänster i bild (söder). Vy från östlig riktning. Foto: Kristin Lång, Norrbottens museum.
När kan tornet ha uppförts?
Det råder ingen tvekan om att byggnaden som idag fungerar som klocktorn är av hög ålder och det har spekulerats om den eventuellt kan vara äldre än den intilliggande kyrkan. Tornets exakta tillkomsttid är dock inte helt klarlagd, men byggnaden har bedömts som senmedeltida. Iwar Andersson har i artikeln ”Kapell sticklucka och klockstapel. Om Piteå Landsförsamlings klocktorn” i Norrbottens museums årsskrift Norrbotten 1864-1965 beskrivit att byggnaden med sannolikhet kan ha uppförts någon gång under 1400-talets första hälft, sett till dess stil och utformning. Genom undersökningar av byggnaden är det tydligt att den tredje våningen har byggts till i ett senare skede, mest troligt någon gång under den så kallade Vasatiden i Sverige (1521-1611). Den tredje våningen särskiljer sig i stil och murningsteknik från de två nedre våningarna. Med hjälp av noggranna undersökningar av byggnaden har Andersson i en skiss rekonstruerat hur byggnaden med sannolikhet kan ha sett ut före den tredje våningens tillkomst.
Rekonstruktion av byggnadens troliga utformning innan byggnationen av en tredje våning. Skiss upprättad av Iwar Andersson. Bildkälla: Norrbotten 1964-1965 (Norrbottens museums årsskrift), sida 44.
Genom dendrokronologiska undersökningar av byggnaden har försök till en mer exakt tidsbestämning genomförts. En undersökning av sådant slag innebär att borrprover tas från olika virkesdelar i konstruktionen. Genom att undersöka årsringarna kan kännedom om tidsintervallet för när trädet växte i skogen och tidpunkten för dess avverkning erhållas. Genom dendrokronologiska undersökningar går det därmed att få anvisningar om en byggnads tillkomsttid och om dess olika byggfaser. Dock är det viktigt att ha i åtanke att äldre virke kan ha återbrukats vid byggnation och reparation, samt att trä är ett förgängligt material och olika delar kan därför ha bytts ut vid skilda tillfällen under en byggnads levnadstid.
Den dendrokronologiska provtagningen på klocktornet i Öjebyn genomfördes år 2011-2012 av Skogs- och samemuseet i Lycksele i samarbete med Historiska hus i norr AB. Uppdragsgivare var Luleå stift och undersökningen ingick i ett projekt då provtagning för dendrokronologisk datering utfördes på ett urval av äldre kyrkor och kyrkliga byggnader i stiftet. På klocktornet togs totalt åtta borrprover från olika placeringar på de tre våningarnas golvbjälklag. Provet som visade den äldsta dateringen var taget på en bjälke på första våningens golvbjälklag och angav att trädet växt mellan åren 1355-1482. Det innebär att virket till bjälken bör ha avverkats år 1482. Om bjälken är från tidpunkten då tornet först byggdes eller om den har tillkommit vid ett senare skede är dock oklart. Samtliga övriga prover visade senare årtal och angav att virket huggits under 1700- eller 1800-talet. Troligtvis har dessa tillförts byggnaden i samband med senare restaureringar och/eller ombyggnationer. I resultat beskrevs det att fler prover kommer krävas för att kunna genomföra en mer noggrann kartläggning av byggnadens olika byggfaser. Kanske är detta något som kommer ske i framtiden.
Vad kan byggnadens ursprungliga funktion ha varit?
Det finns många frågetecken om vilket syfte byggnaden ursprungligen har varit ämnad att fylla. Genom tiderna har olika teorier presenterats och diskuterats. Det är exempelvis inte ovanligt att byggnaden ibland refereras till som en kastal, det vill säga en form av torn som nyttjats i försvarssyfte. Denna teori om att byggnaden skulle vara ett försvarsverk har dock i senare tid kommit att förkastas av flertalet forskare. Andersson menar att byggnadens ursprungliga konstruktion var för ”fredlig” och ”öppen” i karaktär för att fylla en försvarsfunktion. På bottenvåningen tyder byggnadens portöppningar på att den enbart har varit stängd med dörr i sydlig riktning och att den därmed har varit helt öppen in mot kyrkan och kyrkogården i nordlig riktning. Även de åtta muröppningarna på andra våningen tycks ha varit för tilltagna i storlek och för öppna i form för att ha fyllt en försvarsfunktion, exempelvis för att fungera som skottgluggar i likhet med vad som kan urskiljas på stigluckorna tillhörande Nederluleå kyrka i Gammelstad.
Vad gäller tornets bottenvåning är en etablerad teori som stödjs av både Andersson och av Jan Johansson som skrivit avhandlingen Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige (1993) att tornets nedersta våning har varit ämnad att fungera som en så kallad stiglucka. En stiglucka kan beskrivas som en portbyggnad sammanbunden med en bogårdsmur och ämnad att fungera som en portal in till kyrkoområdet. Brukligt under medeltiden var nämligen att kyrkan och kyrkogården skulle vara inhägnad och åtskild från dess omkringliggande omgivning.
Tornets funktion som stiglucka bör dock ha varit kombinerad med ytterligare en funktion, vilket förekomsten av den andra våningen tyder på. Denna vånings användningsområde har diskuterats och olika förslag presenterats, däribland sädesmagasin, klocktorn, gillestuga, kapell och utomhuskor. Forskare hävdar dock att våningens öppna karaktär med dess åtta muröppningar, placerade i samtliga riktningar, gör den olämplig som förvaringsutrymme för säd eller som förråd i allmänhet.
Kombinationen av stiglucka och klocktorn är även något som har lyfts fram som en tänkbar möjlighet. Det är dock något som vissa forskare ställer sig aningen tvivlande till. Höjden på den andra våningens gluggar är nämligen betydligt lägre än kyrkans murkrön. Det anses föga troligt att man skulle ha valt en så låg höjdplacering på klockorna samtidigt som kyrkan byggdes betydligt högre. En förklaring skulle i så fall vara att den uppfördes som ett klocktorn före kyrkan började byggas. Dock har den lite gemensamt med andra klockstaplars utformningar samt att våningens muröppningarna har ett formspråk som är ovanligt för ljudgluggar (se Andersson 1964, s. 43).
Bild 4. Tornet från nordostlig riktning. Foto: Kristin Lång/Norrbottens museum.
Ett användningsområde som forskare har funnit mer sannolikt med hänsyn till byggnadens gestaltning är att den andra våningen ursprungligen kan ha haft ett mer högtidligt syfte och nyttjats som kapell eller gillestuga för sammankomster. Inte minst skulle denna funktion ha varit av stor betydelse ifall byggnaden uppfördes före stenkyrkan stod färdig.
Bild 5. Tornets södra fasad. Foto: Kristin Lång/Norrbottens museum.
Historikern Knut Drake har även kommit att framföra en senare teori och menar att den andra våningen troligtvis har fungerat som ett ”utomhuskor”. Det innebär att prästen kunde predika från utrymmet i tornet till en menighet som samlats nedanför på kyrkogården. Detta kunde framför allt bli aktuellt i samband med större högtider då antalet kyrkobesökare ibland kunde vara av sådan numerär storlek att det riskerade bli för trångt inne i kyrkan. Liknande konstruktioner har kunnat urskiljas i finska kyrkor, bland annat i Virmo (på finska: Mynämäki), vilket har gett upphov till Drakes teori om att det även i detta fall kan röra sig om ett utomhuskor.
Kanske kommer mysteriet med byggnadens funktion såväl som med dess ålder att nystas upp i framtiden och frågorna äntligen få tydliga svar. Det är något som bara tiden kan utvisa. Fram till dess får vi nöja oss med att grubbla över denna gåta och hoppas på att den en dag kommer att lösas.
Vid skrivbordet denna vecka,
Kristin Lång, byggnadsantikvarie på Norrbottens museum
Referenser och lästips!
Andersson, Iwar (1964). ”Kapell stiglucka och klockstapel. Om Piteå landsförsamlings klocktorn.” I: Norrbotten 1964-1965. Norrbottens museums årsskrift.
Carlsson, Curt (1999). Piteå församling – en resa genom 1000 år.
Johansson, Jan (1993). Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige. Om bogård, balk och stiglucka. Licentiatavhandling framlagd vid Konstvetenskapliga Institutionen, Uppsala universitet 1990.
Kalela-Brundin, Maarit och Annika Lindberg (2012). Dendrokronologiska undersökningar i gamla kyrkor och kyrkliga byggnader i Luleå stift (Rapport). Skogsmuseet i Lycksele.
De senaste åren har jag arbetat på Piteå museum och fick där vara delaktig i tre projekt som har handlat om kyrkstäder i Norrbotten. Det första var en etnologisk dokumentation av Lappstan i Arvidsjaur 2020 och året därpå, 2021, fortsatte arbetet med projektet Kyrkstäder i Norrbotten del 1 med fokus på kyrkstäderna i Älvsbyn, Öjebyn, Hortlax och Norrfjärden. Det följdes 2022 av Kyrkstäder i Norrbotten del 2 då vi arbetade med kyrkstäderna i Boden och Råneå.
I flödet på mina sociala medier har det de senaste veckorna dykt upp inlägg om aktiviteter och evenemang i olika kyrkstäder. Kyrkstäderna lever upp under sommaren för det är då de flesta ägarna besöker sina stugor och återkommande evenemang anordnas. Så i mitt sommarblogginlägg kommer att handla om kyrkstäderna och resultatet från våra dokumentationer.
Kyrkstadsmarknaden i Öjebyn och Persmässfirande i Gammelstad är exempel på evenemang som knyter an till kyrkstadstraditionen, men det ordnas även andra aktiviteter i länets kyrkstäderna under sommaren så som kulturrunda i Gammelstad, loppis i Öjebyn och retreat i Norrfjärden.
Vad är en kyrkstad?
Det har funnits kyrkstäder på många orter i norra Sverige men idag är de flesta borta. I statens offentliga utredning De norrländska kyrkstäderna från 2003 uppges att kyrkstadsbebyggelse funnits på 71 orter men finns endast kvar på 16 platser. Åtta av dessa finns i Norrbotten, sju i Västerbotten och en i Jämtland.
Torsten Furberg har utifrån en utredning gjord av Karin Eriksson 2001 uppdaterat Ragnar Berglings karta från 1964 med färgkoder för de kyrkstäder som finns idag. De grönmarkerade är kyrkstäder där det finns en bevarad kyrkstadstradition, de orangemarkerade är privatägda stugor på kommunal mark och de rödmarkerade är kyrkstugor som nyttjas för kommersiell uthyrningsverksamhet. (http://bonnstan.se/kyrkstader/ (hämtad 01.12 2022).
Men vad är då egentligen en kyrkstad och hur kommer det sig att de endast funnits i norra delen av landet. En kyrkstad är en samling av små hus, så kallade kyrkstugor, bodar och stall som uppfördes intill kyrkan och användes för tillfälligt husrum. Kyrkstäderna uppstod i områden där sockenborna hade långa avstånd till kyrkan och det fanns behov av att övernatta i samband med kyrkobesöken. I slutet av 1600-talet infördes kyrkogångsplikt som krävde regelbunden närvaro vid gudstjänsterna. De som bodde inom en mils radie skulle närvara vid gudstjänsterna varje helg, de som bodde två mil bort varannan helg och så vidare. Vid större kyrkhelger som påsk, pingst, Mikaeli och julen samt bönhelger skulle alla närvara oavsett avstånd. Kyrkogångsplikten var lagstadgad fram till 1809, men traditionen var stark och kyrkstäderna fortsatte att användas vid de större kyrkhelgerna under 1800-talet. På 1900-talet började traditionen att avta på många orter medan den levde vidare på några. Det finns därför en stor variation i hur mycket av den ursprungliga bebyggelsen som är bevarad i de kvarvarande kyrkstäderna. I Gammelstad och Öjebyn återstår många kyrkstugor samlade i kvarter, medan det i Råneå endast finns tio stugor kvar.
I Råneå finns tio kyrkstugor kvar och de är samlade på tomten intill kyrkan. Foto: Sophie Nyblom, 2022.
Kunskap om kyrkstäderna
Det finns en hel del dokumentationer och litteratur om kyrkstäderna, kyrkstadstraditionen och deras historia. På 1920-talet började kyrkstäderna uppmärksammas från antikvariskt håll för de ansågs vara viktiga kulturhistoriska minnesmärken. Sigurd Erixon vid Nordiska museet och Bertil Berthelson vid Riksantikvarieämbetet tog initiativ till att seder och traditioner nedtecknades och att kyrkstädernas bebyggelse inventerades. Riksantikvarieämbetet och landsantikvarierna gav stöd till lokala hembygdsvårdare och deras arbete bidrog till att flera kyrkstäderna bevarades. På 1940-talet resulterade arbetet i konkreta åtgärder för att rusta upp bebyggelse och med hjälp av lagstiftningen skydda miljöerna genom planbestämmelser och byggnadsminnesförklaringar.
Idag anses Norrbottens kyrkstäder vara en del av länets kulturmiljöprofil och de har höga kulturhistoriska värden både när det gäller de fysiska bebyggelsemiljöerna och den särpräglade funktionen de har haft. Gammelstad, Öjebyn och Lappstan har uppmärksammats i många dokumentations- och forskningsprojekt. Det är de två största kyrkstäderna och den största lappstaden, dessutom är det kulturmiljöer där kyrkstadstraditionen delvis lever kvar utifrån sin lokala prägel. Lappstan är även länets äldsta byggnadsminne och den enda lappstaden med skogssamisk bebyggelse som finns bevarad. Kyrkstäderna och kyrkstadstraditionen fick internationell uppmärksamhet år 1996, då Gammelstad utsågs till världsarv av Unesco och kyrkstaden lockar årligen många besökare.
Projektet Kyrkstäder i Norrbotten
Syftet med projektet var att synliggöra dagens bruk av kyrkstäderna och arbetet bestod av tre delar. För det första en etnologisk dokumentation för att samla in information om hur kyrkstäderna används idag, samt ta del av minnen och berättelser som kan bidra till ökad kunskap om hur kyrkstäderna har nyttjats tidigare. För det andra en bebyggelseantikvarisk dokumentation med målet att arbeta för ett ökat intresse och engagemang för kyrkstäderna och bidra till miljöernas vård och bevarande. För det tredje ville vi bidra till att stärka nätverk kring kyrkstäderna lokalt och regionalt för att på sikt kunna bidra till att utveckla idéer om hur dessa platser kan nyttjas och förädlas på ett hållbart sätt både kulturellt och socialt. Samtliga projekt finansierades av externa medel; Dokumentationen om Lappstan med medel från Länsstyrelsen i Norrbotten och Arvidsjaurs kommun och projektet Norrbottens kyrkstäder med medel från Länsstyrelsen i Norrbotten och Region Norrbotten. Arbetet med de enskilda kyrkstäderna såg lite olika ut beroende på vilka dokumentationer som hade gjorts tidigare.
Den etnologiska undersökningen har bestod av enklare arkivstudier, genomgång av relevant litteratur och intervjuer med kyrkstugeägare. Den aktiva insamlingen skedde framför allt genom intervjuer men det fanns även möjlighet att lämna in skriftliga svar. Summerar vi alla tre projekten intervjuade vi 44 kyrkstugeägare från Lappstan, Hortlax, Norrfjärden, Älvsbyn, Öjebyn, Boden och Råneå, varav 24 var kvinnor och 20 män. Utöver det skickades det in tio skriftliga svar.
Den bebyggelseantikvariska delen av projektet anpassades utifrån kyrkstädernas specifika karaktär. För Norrfjärden och Älvsbyn arbetades det fram förslag på riktlinjer för byggnadsvården och efter avslutat projekt har det tagits fram byggnadsvårdsbroschyrer utifrån det förslag som togs fram i projektet. I Öjebyn och Hortlax fanns redan aktuella riktlinjer och därför inget behov av ytterligare insatser. I Boden och Råneå var förutsättningarna annorlunda och byggnadsantikvarien tog fram förslag på hur de lokala aktörerna kan arbeta vidare med till exempel en vård- och underhållsplan för respektive kyrkstad.
I projektet Norrbottens kyrkstäder del 1 tog byggnadsantikvarie Anna Elmén Berg fram förslag på riktlinjer för byggnadsvården i Älvsbyns och Norrfjärdens kyrkstäder. Efter att projektet avslutades arbetade Piteå museum vidare med att förankra förslagen hos berörda aktörer och 2023 trycktes det upp broschyrer med råd för byggnadsvården i respektive kyrkstad.
Utöver det arbete Piteå museum genomförde anlitades även fotograf Maria Fäldt. Hon fick uppdraget att fotografera kyrkstäderna i Älvsbyn, Norrfjärden, Boden, Råneå och Hortlax. Bildmaterial består av exteriöra stillbilder av bebyggelsen samt bilder tagna med drönare som ger en bra överblick över kyrkstädernas placering i miljön.
Den tredje delen i projektet handlade om kunskapsförmedling och nätverksstärkande insatser. För att stärka den regionala samverkan kring kyrkstäderna tillsattes en referensgrupp för projektet som bestod av representanter från Länsstyrelsen i Norrbotten, Norrbottens museum, Gammelstads samt personal från Piteå museum. Gruppen har träffades regelbundet och gjorde studiebesök i kyrkstäder i Norrbotten och Västerbotten. Det möjliggjorde erfarenhetsutbyte och nätverkande med de lokala aktörerna vi träffade i de enskilda kyrkstäderna. Ett annat sätt för att sprida kunskap var återkommande nyhetsbrev som skickades ut under projekttiden.
I juni 2022 besökte referensgruppen Råneås kyrkstad där representanter från föreningen Raan.nu tog emot oss och visade upp kyrkstaden. Från vänster Jan Nordström, Paulina Öqvist Haugen, Sophie Nyblom, Kent Höglund, Erica Duvensjö, Marcus Bengtsson, Birgitta Johansson Norberg och Sara Vintén. Foto: Anna Elmén Berg, 2022.
Kyrkstädernas organisation
Kyrkstaden i Gammelstad består av över 400 byggnader och är utsedd till ett av Unescos världsarv, medan Råneå består av tio stycken stugor och i Boden ägs alla kyrkstugor av kommunen. Dessa skillnader innebär att det finns olika former av samverkan kring kyrkstäderna. I Gammelstad och Öjebyn finns en organiserad samverkan där berörda aktörer träffas regelbundet för att hantera frågor som berör kyrkstaden. I de mindre kyrkstäderna finns inte motsvarande organisation.
Det finns också likheter mellan kyrkstäderna. De flesta stugorna är privatägda och står på församlingens mark, här är Boden ett undantag där byggnaderna och marken ägs av kommunen. I de flesta kyrkstäder finns ett servicehus som församlingen ansvarar för och som ägarna kan använda mot en mindre kostnad eller avgiftsfritt. Gräsklippning och snöskottning i området sköts oftast av församlingen eller kommunen beroende på kyrkstadens lokalisering. I flera av kyrkstäderna finns det någon form av föreningen för ägarna. I Älvsbyn, Öjebyn, Gammelstad och Hortlax är det specifika ägarföreningar. I Lappstan är det Arvidsjaurs sameföreningen som är engagerad i frågor som berör Lappstan. I Råneå och Norrfjärden saknas det ägarföreningen och i Boden finns det inget behov av en ägarförening. Föreningarnas roll, funktion och samverkar med andra aktörer varierar. I Gammelstad finns ett kyrkstadsråd där berörda aktörer finns representerade och gemensamma angelägenheter diskutera. Ett motsvarande kyrkstadsråd finns i Piteå där kommunens alla tre kyrkstäder numera finns representerade. I dessa kyrkstadsråd deltar även Länsstyrelsen i Norrbotten och Norrbottens museum.
Gammelstads kyrkstad utsågs till världsarv 1996 och det innebär att ägarna inte endast är kyrkstugeägare utan de är även en del av ett världsarv med vissa förpliktelser som skiljer sig från övriga kyrkstäder. Foto: Sophie Nyblom, 2022.
Kyrkstugor – att äga och förvalta
Vi var nyfikna på hur dagens kyrkstugeägare såg på sin roll som ägare, förvaltare och hur de nyttjar sin kyrkstuga. Vi använde begreppet levande kyrkstadstradition som utgångspunkt för undersökningen och från början utgick vi från definitionen av kyrkstadssed som fanns i de statliga utredningarna, det vill säga att kyrkstugekamrarna är privatägda av i huvudsak ortsbor och att de används för besök eller kortare vistelser som delvis sker i anslutning till kyrkhelgerna. Vi var medvetna om att denna definition inte skulle passa in på dagens användning i alla kyrkstäder och ville synliggöra skillnader mellan kyrkstadstraditionerna på de olika orterna.
Ägandet i en kyrkstad är speciellt eftersom byggnaderna står på ofri grund och du äger endast din stuga eller en enskild kammare. Har stugan flera kammare delar du ansvaret för byggnaden med de övriga i huset. Kyrkstugan har traditionellt följt med hemmanet och ärvts inom familjen, men till viss del har det förekommit försäljning i de fall ingen i släkten varit intresserad av att ta hand om den. Bland kyrkstugeägare finns många olika grupper av ägare. Det finns de som har ärvt sin kyrkstuga som gått i släkten i flera generationer och det finns de som har köpt en kammare utan att ha en stark anknytning till den specifika kyrkstaden. Det finns de som äger sin kammare själv och de som delar den med syskon eller släktingar. Vissa bor på orten där kyrkstaden finns medan andra bor på annat håll i landet. Bland våra informanter fanns alla dessa variationer representerade.
I Boden finns en kyrkstuga som är i privat ägo. Den ägs av bland annat Lars Marklund och Martin Engelmark och är kvar i ursprungligt skick i jämförelse med de restaurerade stugorna som har använts till uthyrningsverksamhet. Foto: Sophie Nyblom, 2022.
Ägarna är ansvarig för underhållet av byggnaden och det finns olika rutinerna för hur man arbetar med byggnadsvårdsfrågor i kyrkstäderna. På vissa orter genomför församling kyrkstadsronder tillsammans med representanter från kommunen, museet eller regionala aktörer, och ägarna får besked om åtgärder som behöver göras. I andra kyrkstäder är det oklart om det görs någon regelbunden översyn. Förvaltandet av kyrkstäderna är komplext. Det finns ansvarsområden som berör exempelvis kommunen eller församlingen, samtidigt finns det individuella ägaransvaret för de enskilda byggnaderna. Underhållet av kyrkstugorna är en fråga som väcker många tankar och farhågor bland ägarna och det framkom i våra intervjuer. Ett problem som återkom var de fall där byggnaden består av flera kamrar och engagemanget bland ägarna varierar. Om någon ägare inte vill medverka kan det hända att restaureringen uteblir och byggnaden förfaller.
En positiv tendens som flera av informanter tyckte sig se var att det de senaste åren blivit ett ökat intresse för att restaurera kyrkstugor och att det skett generationsskifte bland ägarna. Denna iakttagelse bekräftades av handläggarna på Länsstyrelsen som vittnade om att det de senaste åren har kommit fler bidragsansökningar än tidigare. Berthil Jakobsson, kyrkstugeägare i Norrfjärden, berättar på sin blogg om deras arbete med att restaurera sin kyrkstuga. I fyra inlägg får vi följa deras arbete med stugan och hur de njuter av besöken i Norrfjärden. Norrfjärdens kyrkstad – Berthils Blogg (berthiljakobsson.blog)
Den levande kyrkstaden – att nyttja sin kyrkstuga
Kyrkstäderna var en viktig mötesplats under 1600-, 1700- och 1800-talet medan dess betydelse avtog på 1900-talet. Kyrkstädernas ålder och historia varierar och det innebär att de lokala kyrkstadstraditionerna har tagit olika uttryck under tidens gång och det påverkar även hur de nyttjas idag. Bland de kyrkstäder som finns kvar idag har Öjebyn och Gammelstad anor från senare delen av 1500-talet, medan Hortlax och Norrfjärden byggdes på 1900-talet. I Råneå finns endast ett fåtal stugor kvar av och i Älvsbyn finns flera stugor bevarade på sin ursprungliga plats. I Boden har stugorna samlats till ett enhetligt område och är placerad i parkmiljö, dessa stugor har använts för uthyrningsverksamhet från 1960-talet fram till 2020. Lappstan är den enda bevarade samiska kyrkstaden i länet och berättar om en byggnadstradition och bruk som har försvunnit på andra håll.
Kyrkogångsplikten upphörde 1809, men traditionen var livskraftig och på vissa orter till exempel Öjebyn, Gammelstad och Hortlax har kyrkstadsseden funnits kvar fram till andra delen av 1900-talet med övernattningar vid kyrkhelgerna och konfirmationsläsning. På andra orter upphörde användandet i slutet av 1800-talet och kyrkstugorna övergavs. De tomma stugorna i Boden och Råneå blev ett problemområde där bostadslösa bosatte sig, trots förbud mot permanent boende i kyrkstugorna. Eftersom kyrkstugorna stod centralt omkring kyrkan revs de på många orter för att ge plats åt modern bebyggelse.
I Gammelstads utmärkelse till världsarv lyfts det immateriella kulturarvet fram och den levande kyrkstadsseden. I etnologiska undersökningar i Gammelstad har man försökt ringa in vad ägarna anser kyrkstadsseden består av. Det framkommer att det idag till stor del handlar om den sociala samvaron och interaktionen med andra ägare, turister och besökare. Det här förhållningsättet återkommer bland ägare i andra kyrkstäder.
Begreppet en levande kyrkstad kan tolkas på olika sätt. För vissa handlar det om kyrkstadsseden och att kyrkstaden ska användas på traditionellt vis, medan det för andra handlar om att platsen ska vara levande och att det ska ordnas aktiviteter som lockar människor till kyrkstaden. På vissa orter samverkar ägarföreningarna med församlingen, kommunala aktörer och det ideella föreningslivet för att ordna aktiviteter för allmänheten kring kyrkhelger, nationaldagsfirande, loppmarknader eller byadagar.
I Öjebyn ordnas fortsättningsvis traditionsenligt vår- och höstmarknad då det säljs hantverk och lokalt producerade produkter. Arrangör för marknaden är Kyrkstugeägarnas intresseförening som vill bidra till att hålla markandstraditionen vid liv. Foto: Sophie Nyblom, 2021.
Kyrkstugeägarna använder sina kyrkstugor på olika sätt. Det finns de som fortsättningsvis nyttjar den enligt traditionen och besöker den i anslutning till någon av årets stora kyrkhelger eller andra återkommande evenemang. Samtidigt finns det de som nyttjar sin kyrkstuga på ett andra sätt. I Älvsbyn och Norrfjärden har kyrkstugorna under en längre tid använts för tillfälligt boenden under somrarna av personer som inte längre bor på orten men som under sommaren återvänder för att hälsa på släkten. För dem har kyrkstugorna förvandlats till ett boende som till vissa delar kan jämföras med vistelsen på en sommarstuga. Det framkommer också att kyrkstugeägare har egna traditioner som de upprätthåller. Det handlar om att äta middag med släkt och vänner vid särskilda helger, att äta surströmming i kyrkstugan under hösten, bjuda in vänner för fika, arbetsplatsmöten eller afterwork med sina kollegor. Kyrkstugan är en miljö för social samvaro i olika sammanhang och många ägarna tycker om att visa upp sin kyrkstuga för vänner och bekanta.
Kyrkstugan är en plats för möten och socialt umgänge där det ofta bjuds på kaffe och ett välfyllt kakfat. Denna bild togs när jag träffade Elisabeth Westerlund i hennes kyrkstuga i Öjebyn. Foto: Sophie Nyblom, 2021.
I dokumentationen om Lappstan identifierade vi tre betydelser som ägarna tillskrev platsen; identitet, mötesplats och rekreation. I identitetsaspekten ingick såväl den kollektiva samiska identiteten som den individuella identiteten med koppling till den enskilda familjen. Dessa tre betydelser finns även i andra kyrkstäder men den kollektiva identiteten framträder tydligare i Lappstan än de övriga och platsen är viktig för den skogssamiska kulturen. I andra kyrkstäder kan man säga att i de fall människor köper en kyrkstuga för att ha en fast punkt i sin hembygd blir kyrkstugan en anknytning till den kollektiva identiteten som ”älvsbybo” eller ”norrfjärdsbo”. Familjeanknytningen återfinns i alla kyrkstäder då det fortfarande är vanligt att kyrkstugorna går i arv och att många har en familjekoppling till sin kyrkstuga.
Det framkommer även att kyrkstugorna är en plats för rekreation, för vila och återhämtning. Traditionellt förknippas kyrkstäderna med stora kyrkhelger, marknader och festligheter där människor samlas, men idag fyller de delvis en annan funktion. Det är en plats för stillhet och ro, en påminnelse om en enklare tillvaro och fristad från vardagslivets tempo.
Centralt i Arvidsjaur ligger Lappstan, det är en lugn plats där besökaren kan ta del av platsens historia via informationsskyltar och ströva mellan kåtorna och häbrena. Sista helgen i augusti ordnas Storstämningshelgen och då fylls Lappstan med aktivitet och besökare. Foto: Sophie Nyblom, 2020.
Kyrkstädernas materiella och immateriella värde
Kyrkstäderna klassades tidigt som säregna kulturmiljöer som skulle bevaras och skyddas. Skyddet har både handlat om byggnaderna, att miljöerna ska behållas i traditionsenligt skick och att nyttjande av kyrkstäderna har reglerats. Då det gäller bevarandet av byggnaderna är det förankrat bland ägarna, både bland de vi har intervjuat och bland informanter i tidigare undersökningar. Det finns en enighet om att kyrkstugorna är viktiga kulturmiljöer som bör bevaras för framtiden. Informanterna tycker det är bra att det finns riktlinjer för hur byggnaderna ska skötas och att det görs kontroller.
Det immateriella kulturarvet förknippas i första hand med kyrkstadsseden och att vistelsen i kyrkstugorna ska ske i anslutning till kyrkhelgerna. Men ett immateriellt kulturarv är till skillnad från det materiella av föränderlig natur. Det handlar om traditioner, seder och kunskaper som förs vidare från generation till generation och som ger gruppen en känsla av identitet och kontinuitet. I överföringen mellan generationerna finns ett inslag av förändring. När en tradition införlivas i en ny tid anpassas den samtidigt till samtiden, vissa delar av traditionen består medan andra tonas ner eller försvinner. Om vi med kyrkstadstraditionen enbart syftar på den traditionella användningen – det vill säga övernattningar vid kyrkhelger där gudstjänsten efterföljs av kyrkkaffe och umgänge i stugorna så är det ett fåtal som upprätthåller traditionen. Å andra sidan har kyrkstadens funktion alltid varit mångfasetterad och handlat om mer än den kyrkliga verksamheten. Den har varit en plats för handel, möten, samtal och socialt umgänge.
Kyrkstaden är fortfarande en mötesplats och för många kyrkstugeägare fyller den en viktig social funktion. Det nämns i tidigare källor att det var lite av en ”semester” att åka till kyrkstaden, en paus från vardagen och arbetet. På samma sätt beskriver flera kyrkstugeägare idag sitt nyttjande av kyrkstugan. Det är en plats att åka till och komma bort från vardagssysslorna och en frizon från delar av den moderna tekniken. För andra är det en plats som står för kontinuitet och bär på familjens historia där föremålen i stugorna berättar om tidigare generationer och platsen väcker ägarens egna minnen från barndomens besök i kyrkstaden. De barn som idag vistas i Öjebyns kyrkstad kommer kanske i framtiden minnas övernattningen i kyrkstugekammaren vid Kyrkstadsmarkanden, mysiga höstkvällar med ”Kura skymning” eller jakten på änglar i fönstren inför julen med mor- eller farföräldrar. En levande kyrkstadstradition handlar om att fortsätta fylla kyrkstaden med liv och aktiviteter som sammanför människor och skapar möten.
Kyrkstaden i Älvsbyn består av både mindre stugor med en eller två kammare och av större byggnader med flera kammare. Kyrkstugorna används för dagsbesök eller kortare vistelser under sommaren. Foto: Sophie Nyblom, 2021.
Slutreflektion
Kyrkstäderna förknippas traditionellt med kyrkan och dess verksamhet. De uppstod för att människor skulle övernatta i stugorna när de besökte gudstjänster, men deras funktion var mångfasetterad redan från början. Kyrkstäderna var en mötesplats där människor från olika delar av socknen träffades vid återkommande tillfällen under året. De var en plats för handel, sockenstämmor och rådslag. Vistelsen i kyrkstaden blev ett tillfälle att pausa från vardagen och få ett utökat socialt umgänge. Kyrkstädernas funktion är än idag mångfasetterad och i några kyrkstäder finns återkommande aktiviteter med anknytning till de gamla kyrkhelgerna, medan det i andra inte finns något eller väldigt lite kvar av traditionerna. Livet i kyrkstäderna fortsätter att förändras; det sker generationsskifte bland ägarna och samhällets utveckling påverkar bruket av platsen.
Ägarnas motiv till att ha en kyrkstuga följer delvis en kollektiv kyrkstadsnorm. De ser sig själva som förvaltare av en viktig kulturmiljö och vill bidra till att bevara kyrkstugorna för framtiden eftersom det är en viktig del av vår historia. Samtidigt är deras motiv väldigt individuella och personliga. Vissa förvaltar ett arv från sina förfäder, andra vill ha stugan som en anknytning till sin hemort och några tycker att det verkar mysigt med en kyrkstuga. Denna palett av motiv, kollektiva såväl som individuella, bidrar till att ägarna nyttjar sina kyrkstugor på olika sätt. Några tittar till den enstaka gånger om året, medan andra besöker den flera gånger i veckan under sommaren.
Kyrkstäderna fortsätter att fylla flera funktioner och det har skett en förändring i hur kyrkstugorna används. Kyrkstäderna är fortfarande en plats där människor träffas och knyter kontakter, men det sker i annat format än tidigare. Idag sker mötena i servicehuset och i gränderna snarare än vid gudstjänsten eller kyrkkaffet. Numera är kyrkstugan också en plats för att koppla av och pausa från vardagens höga tempo. Dit man kan åka för att ta en kopp kaffe och koppla av.
Kyrkstäderna fortsätter att fylla flera funktioner och samtidigt som det är en plats som berättar om vår historia är en levande miljö som fylls av värden av sina ägare. Foto: Sophie Nyblom, 2021.
Projektet Kyrkstäder i Norrbotten har gett oss svar på några av våra ursprungliga frågeställningar. Vi har fått en ökad förståelse för vilken funktion kyrkstäderna och de enskilda kyrkstugorna har idag. Samtidigt har nya frågor väckts och det finns anledning att arbeta vidare med länets kyrkstäder. Trots olikheter i såväl historia, omfattning och nyttjande finns det likheter och gemensamma utmaningar som återkommer i samtal med ägare från olika kyrkstäder. Vi märkte inom projektet att nätverksträffar och erfarenhetsutbyte mellan representanter från olika kyrkstäder, regionala och lokala aktörer gav nya insikter för de medverkande. Ett ökat regionalt utbyte skulle kunna bidra till att sprida kunskap, utveckla arbetssätt och metoder för att bevara kulturmiljöerna. I detta projekt har vi endast arbetat med de norrbottniska kyrkstäderna och nästa steg skulle kunna vara att arbeta för ett kunskapsutbyte med kyrkstäderna i Västerbotten.
Vid tangentbordet, Sophie Nyblom, etnolog Norrbottens museum
Vill du läsa mer så finns det några äldre blogginlägg som handlar om kyrkstäderna och på Piteå museums hemsida finns rapporter från projekten tillgängliga.
Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen, Skytteanska samf., Diss. Uppsala: Univ.,Umeå, 1964.
Erixon, Sigurd, De norrländska kyrkstäderna, i Gamla svenska städer (1938).
Gothefors, Ulf (red.), Älvsby kyrkstad: En sammanställning gjord av kyrkstadsgruppen i Älvsbyn, Älvsbyn 1999.
Lundgren, Anna och Ann-Louise Lång, ”Min kyrkstuga – vårt världsarv. En etnologisk studie av kyrkstadssed i Gammelstads kyrkstad under 2010-tal.” Luleå: Luleå kommun, Kulturförvaltningen, 2011.
Lång, Kristina, ”Kulturarvet Gammelstads kyrkstad. En etnologisk studie av kulturarvproduktion och hur kyrkstugeägare idag tillskriver ägande av en kyrkstuga betydelse”, Uppsala universitet, 2019.
SOU:1996:128, Skyddet av kulturmiljön. En översyn av kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäder och ortnamn: slutbetänkande av Kulturarvsutredningen, Stockholm, 1996.
SOU 2003:81, De norrländska kyrkstäderna, Delbetänkande av Kulturbebyggelseutredningen, Stockholm.
