I juletider hålls skyltsöndagar på många platser i Norrbotten. Skyltsöndagen är en förhållandevis ung tradition. I en artikel i Aftonbladet år 1895 nämndes ordet skyltsöndag för första gången. Julhelgen var och är den viktigaste försäljningsperioden under året. Det var bara några år tidigare, i tidningen Idun 1888, som begreppet skyltfönster hade dykt upp.

Före skyltfönstrens och den tryckta reklamens tid, ställde köpmän och handlare ut varor och skyltar framför deras butiker för att visa vad som såldes därinne. Köpmän med samma inriktning på varor samlades ofta kring samma gator. Köparna visste var de kunde gå för att handla t.ex. kött eller tyger.

Under 1840-talet började butiker inrymmas i bottenvåningarna på hus i städerna och de små fönster som fanns användes till skyltning. Varorna såldes över disk och låg ofta nedpackade, därför var det viktigt att kunna visa upp vad som såldes i fönstren. Långt in på 1870- och 1880-talet var gatubelysningen mycket dålig eller obefintlig. I skenet av gas- och fotogenlampor kunde butikerna locka till sig publik till skyltfönstren.

Under loppet av 1800-talet blev butikerna fler och med förbättrad teknik blev fönsterglasen större. Nya hus byggdes med extra stora fönster i butikerna, och i äldre byggnader revs de gamla fönstren ur och fönsteröppningarna förstorades. Med elljuset ökade intresset för fönsterskyltning och fönstershopping blev ett folknöje, även under de svåra tiderna kring 1930-talet (då förresten neonljuset kom ut på marknaden). Att vara dekoratör blev ett yrke, och det blev en konstform att ställa upp varor.

Under 1960-talet blev det vanligt med självbetjäning, och skyltfönstrens vikt minskade något men de är fortfararande en viktig del i handeln och är idag ett självklart inslag i stadsbilden.

Carl Jonssons affär i Kalix julen 1943. Foto: Rutberg © Kalix kommun. Acc nr 1981:518 ur Norrbottens museums bildarkiv.

Men åter till skyltsöndagarna. Detta skriver August Strindberg och Claes Lundin i sin bok ”Gamla Stockholm” år 1882:

”Söndagen näst före jul är inne. Det är den mest egendomliga söndagen på hela året, en söndag som egentligen inte är någon söndag och likväl mera festlig än söndagarna i allmänhet. Kyrkorna äro ej mycket besökta. De burgna familjernas fruntimmer ha icke tid att gå i kyrkan, ej ens om deras favoritpredikant är i tjänstgöring. Julstöket är i full fart, och broderierna, virkningarna, handarbetena av alla slag måste påskyndas. Bokförläggare, boktryckare, bokbindare ha arbetat i förskräckligt brådska ända till ett par dagar före högtiden. Jullitteraturen måste naturligtvis ut före jul. Nu är det bokspeditörernas och bokhandlarnas tid. Nu ordnas snillefostren på boklådornas diskar och i deras fönster. Det måste ske med smak och likväl med yttersta skyndsamhet.

Alla har bråttom, och likväg draga stockholmare i tiotusental omkring på stadens gator. Det ser ut som att ingen av dem har något att göra. Det är de söndagslediga, som inte är berörda av julbrådskan, och det är kanske också åtskilliga som oaktat brådskan måste ut och se på bodfönstren, vilka på aftonen lysa mera bländande än någonsin, locka med ännu sinnrikare utställningar av ännu präktigare varit”

I Carl-Herman Tillhagens bok ”Arbetsliv och livsglädje” berättar en Sundsvallsbo om sin barndoms skyltfönsterupplevelse under 1910-talet:

”Årets första skyltsöndag ett par veckor före jul var något som vi barn alltid såg fram emot med spänd förväntan. Far och mor var naturligtvis med och alla syskon som orkade traska i snön. Gatorna var fulla med folk. Vi som bodde på Norrmalmstorg tog vägen över Storbron och började vårt tittande vid riksbankshuset på Storgatan, för där var det grannaste och största skyltfönstren att finna. Granne med riksbankens vita palats låg Mersch & Johnssons Missionsbokhandel, och där var vår första anhalt. I fönstret låg allsköns brokiga julkort, jultidningar, julböcker och tavlor med kristligt innehåll. Jag minns fönstret som något vänligt och varmt färgrikt och de två gamla damerna som skymtade inne i den lilla affären föreföll mig väldigt rika som kunde äga alla dessa vackra saker och därtill massor med böcker i proppfulla hyllor kring väggarna.

Ett litet stycke längre bort längs Storgatan låg Lindgrens Järnhandel vars huvudingång bevakades av två farliga bronslejon, som överlägset blickade åt var sitt håll. De var underbara att klappa och drog till sig alla blickar. I fönstren blänkte de härligaste knivar och dolkar och kunde tjusa ett pojköga och de låg där i ett ljus som var så klart som det grannaste solsken, inte alls så blekt och gult som fotogenlampans på salsbordet hemma på Norrmalm. Och där fanns massor med grytor, kastruller, brasgaller, skidor, stavar, kälar och Gud vet allt. Men allra mest fantastiskt: i nästa fönster fanns ett leksakståg med röda granna vagnar som åkte runt, runt på en ändlös bana, som försvann i en tunnel, störtade fram över en bro och som genom ett trolleri stannade framför en station! Helt fantastiskt!”

Vilka minnen har du som läsare av julskyltning och skyltsöndagar?

Kommentera gärna eller skicka ett mail till jenny.dahlen-vestlund@nll.se så hamnar din julberättelse i Norrbottens museums arkiv.

God jul! / Jenny Dahlén Vestlund, byggnadsantikvarie

Källor

”Arbetsliv och julglädje” av Carl-Herman Tillhagen 1985.

”Gamla Stockholm” August Strindberg och Claes Lundin 1882.

http://www.handelnshistoria.se av Edward Blom och Kenth Hermansson.