Dagböcker

När jag var i mellanstadieåldern försökte jag föra dagbok – jag tyckte om att skriva, tyckte om att dagdrömma och fundera, så jag trodde helt naivt att det skulle bli en baggis att teckna ner alla dessa tankar på papper. Ack, så jag bedrog mig! Knappt hade jag skrivit en rad, så började jag ändra, försköna och lägga tillrätta, som om någon annan någonsin skulle läsa dagboken och betygssätta mitt liv.

Lustigt nog är det just sådant som jag tycker är särskilt roligt nu, i mitt yrke som arkivarie. Inte att döma andra, förstås, men att få läsa deras privata brev och dagböcker, sådant som aldrig varit avsett för mina ögon. Vi har en del sådant i våra arkiv, nämligen, och det ger en ibland helt oöverträffad närhetskänsla till historien. Personer som sedan länge är döda kommer till liv när man får ta del av deras tankar på nytt.

Nu ska tilläggas att det inte alltid är en så intim sak att läsa någon annans dagbok. Det beror mycket på vad personen som fört dagboken valt som minnesvärt – något så vardagligt som vädret är exempelvis vanligt förekommande. Nog för att vädret kunde vara viktigt, särskilt till sjöss eller på landet, men kanske är det också så vi skiljer en dag från en annan, när livet löper sin stilla gång? En del har till och med fört anteckningar över vädret i generationer som familjen Bohnsack i Luleå.

Även sådant som avviker från lunken tas förstås upp – besök från vänner och bekanta, kafferep och utflykter, resor och möten, men ofta helt kort och mest som en liten markering i tidslinjen. Många dagböcker liknar mer kalendrar över vardagens händelser, men där finns förstås även de stora händelserna nedtecknade. Födelse, död och giftermål kan finnas nedskrivet knapphändigt värre, för händelser som säkert varit livsomvälvande. Men de flesta har nog behållit sina djupaste tankar inombords, delat dem i samtal med nära och kära och inte med dagboken.

Kanske är det helt enkelt en konstart att skriva dagbok på det sätt jag som ung önskade? Det kräver både tid, vana och självdisciplin att skriva ned sina oförfalskade känslor. Jag, som gärna vill få reda på vad de människor som finns i våra arkiv verkligen tänkt och tyckt, får ofta läsa mellan raderna, gissa och pussla ihop utifrån de bitar som finns kvar. Brev kan vara ett bra komplement till dagboken, men då återstår problemet med att man ofta bara har en hälft av en brevväxling kvar.

Mycket av vår privata och enskilda historia förstörs med tiden, kastas i flyttar eller rensas ur dödsbon. Få tänker på att även denna slags historia kan vara viktig, och ifall man kanske ändå läser gammelmormors dagbok med intresse så tycker en del släktingar ofta att det är något för privat för att delas med andra. Men för mig är det snarare trösterikt och rentav demokratiskt att något av en människas liv – en helt vanlig människas liv – kan få leva kvar. Det personliga är därtill ett rikt stoff för forskningens fromma, för i varje livsöde speglas också mycket av personens omvärld. Bygden, tidsandan och de stora händelserna kan alla urskiljas på ett eller annat vis.

Språkbruk, känsloliv, religionsyttringar och sällskapslivets annars ofta bortflyende natur, allt det och mer kan man uttyda ur gamla dagböcker. Liksom de allra flesta arkivhandlingar har dagböcker inte förts för eftervärldens skull, utan skapats för helt andra syften. Men när de väl hamnar i arkivet blir de en värdefull historisk källa som kan studeras med helt andra ögon. En dagbok förblir på ett plan alltid personlig, men efterhand speglar den även något mer allmängiltigt – tiden, platsen, sedvänjorna och sådant vi har gemensamt. Historia, rätt och slätt. Var alltså inte rädda för att lämna in era släktingars brev, vykort, dagböcker och annat unikt material. Den där släktfejden eller släktskandalen, om det nu finns någon sådan, är inte det som eftervärlden kommer bry sig om i normala fall. Nej, det är snarare bygdeforskaren som vill veta allt om byn som kommer att få behållning av dagboken, eller kanske den som studerar krigstidens inverkan på vardagslivet. Kanske finns det forskare som studerar sorgens historia, och söker forna tiders uttryck för den i vanliga människors liv? Kafferepets historia, nöjesliv och teaterupptåg, ja varför inte klimatförändringar, till och med, baserat på de tusentals små väderobservationer som människor med nogsam hand skrivit ner under de senaste 150 åren…

Det är egentligen bara en sak jag är helt säker på, vad gäller dagböckernas framtid – om de inte bevaras så går något oersättligt förlorat.

Några smakprov ur arkivet:

Julia Englund (1882-1951), Nederluleå, levde med sin bror August i Bensbyn. De fiskade strömming vid Esparna och löja om hösten vid Hamnörarna. Skärgården och fisket gav livet sin rytm, men vid en läsning av de efterlämnade dagböckerna är det uppenbart att även tron och församlingslivet spelat en stor roll i Julia Englunds tillvaro. Hon var medlem av Nederluleå första baptistförsamling och tycks ha varit en flitig och trogen församlingsmedlem som bland annat städade i kapellet. Väder och vind, vävning, stickning, tvätt, bak, bärplockning, resor in till staden, försäljning, inköp och främmande på besök är annat som noteras i korthet i de svarta dagböckerna som spänner över 1930-talets Nederluleå. Skärgårdslivet och kvinnosysslorna syns tydligt i Julia Englunds dagböcker, som har varit utlånade både till forskning och utställning. Här följer några enkla rader, plockade från tiden kring påsk år 1933:

Julia Englund. Foto: Henny Tegström.
Kaffedrickning i det gröna, med bland annat Julia och August Englund vid Norr-Äspen. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1988:127.
Dagbokssida ur Julia Englunds dakbok, 30/3 1933.

Långfredagen

Idag möte -11-?- af Pastor Sjödin – Botzén, mycket goda möten mycket folk

I eftermiddag hos Husbergs och spisa och druckit kaffe allt väl Tack och lof Julia

Lörda Idag bakar jag småbröd och vete skidlöpare öfver om Alma varit hit. Allt väl Tack och lof Julia

Påskdagen

Idag till Gammelstad Församlingsmöte och Oferdag Predikan av Studerande Botzén från Stockholm äfven Pastor Sjödin talade och döpte sju stycken […]. Fick skjuts med Skoglund hem (Svårläst namn) och jag åkte spark dit. Ja nu ej mer, Tack och lof Julia

Annandag

Idag Husbergs varit hit druckit kaffe och spisa middag (svårläst ord) med skidlöpare om här allt väl Julia

(Källor: Nbm 12 Julia Englunds privatarkiv samt ”Julia Englunds dagbok – ett dokument om vardagslivet för en fiskare 1932-1933”, Erik Lundemark, Norrbotten 1969)

Magnhild Östling (1900-1995) var äldsta barnet till J E och Sofia Östling i Gammelstad. Östlings Sko- och Läderbutik öppnades av fadern i slutet av 1800-talet och drevs sedan vidare av de tre syskonen Magnhild, Valborg och Per Östling. Magnhild arbetade på Livsmedelsnämnden, men framför allt i familjebutiken där arbetstimmarna ofta blev långa och semester var ett okänt begrepp. Hon var varmt religiös och en generös donator till flera olika hjälporganisationer. Skoaffären såldes 1978, men många äldre lulebor minns ännu systrarna Östling och deras välfyllda, charmerande kaotiska butik, där systrarna ändå visste exakt var allting var. Här var konstläder var bannlyst och bara en enda rea förekom under dess nästan 90 år i familjens ägo – just i samband med att butiken såldes.

Magnhild och Valborg Östlund utanför butiken. Ur Norrbottens Kuriren 1978-08-10. Fotograf okänd.
Magnhild Östling i skoaffären. Ur Norrbottens Kuriren 1976-11-05. Foto: Ulf Svensson.
Magnhild Östlings dagbok, år 1919.

Den fina lilla boken, handgjord med egenhändiga dekorationer, fördes under knappt ett år, då Magnhild var 19 år gammal. Den beskriver i vacker och prydlig handstil vardagens händelser såsom familjeliv och nöjen i form av kafferep, biobesök, dans och sällskapslekar. Det sociala livet i Gammelstad får man en god inblick i, däremot glimtar Magnhilds arbete vid Livsmedelsnämnden förbi liksom i förbifarten. Landstingsvalet (där J E Östling var en av kandidaterna) ägnas däremot rätt livligt intresse. Omvärlden knackar abrupt på dörren då först mamma Sofia, sen Magnhild själv blir sängliggande i vad hon själv tror är spanska sjukan.

Kärleksintressen lyser mest med sin frånvaro i boken, men varför är en öppen fråga – jag får intrycket av att Magnhild Östling var något blyg och hemmakär. Jag småler åt hennes beskrivning av en basar där det förekom dans: ”Jag stod en stund och såg på, då kom en herre och bockade sig och sade: Får jag lov? Då skakade jag på huvudet. Han förstod visst att jag ej dansade för han sade: Jasså fröken dansar icke.” Kanske var det så med Magnhild som det var även för mig, när jag försökte skriva dagbok? Man väljer orden alltför noga, väljer bort, lägger tillrätta och polerar. Jag fastnar för en ensam, oavslutat mening den 1 april 1919: ”Jag har ej kunnat”

Vad som gömmer sig bakom denna rad får vi aldrig veta. Magnhild själv kommer jag aldrig riktigt nära, men de element som beskrivs i hennes vardag ger ändå en värdefull inblick i den tid och det sociala rum hon rörde sig i.

(Källor: Nbm 539 Familjen Östlings privatarkiv samt Norrbottens-Kurirens arkiv)

Dagbok 1966-1968, Luleå

Framsida av dagbok 1966-1968.

”Du älskling, jag har snart firat min första ensamma jul utan dig.”

Redan där är jag fast. Dagboken ser vid första anblicken trist och grå ut, men innehållet är just av den sort som ger mig rysningar. Skribenten, en kvinna som levde i Luleå under 1960-talet, är för mig i mycket okänd, men det är tydligt att hon är en van dagboksskrivare – det syns, även utan att veta att denna är en av många fler av sitt slag. Det är med ett stygn i hjärtat som jag tänker på alla dessa andra dagböcker av samma hand, de som tappades ut på gatan i regn och slask och sedan slängdes, i tron att de var hopplöst förstörda. Fuktskador kan både begränsas och till del räddas, bara man tar tag i problemen direkt. Nåväl, denna enda överlevande dagbok är rik på så mycket ändå, ett vackert och rörande nedslag i tid och rum till en sorg som känns genom sidorna. Hon har förlorat sin man och skriver sina dagboksanteckningar direkt till honom för att berätta allt hon vill säga, stort som smått.

”Det är julafton kväll klockan är nio. I TV:n är det så bullrigt program så jag har stängt av den en stund, för att få en liten stillsam halvtimma eller mer för att få prata med dig. Imorgon är det två månader som du varit borta. Två ofattbara månader, som blir fler, och fler, om jag orkar fortsätta utan dig.”

Sida upp och sida ner fortsätter hon att prata med den älskade. Hennes handstil är prydlig och jämn, den blå kulspetspennan löper på utan plumpar eller tvekan. Hon berättar hur familjen har det, om folk de känner, ja hela brevs innehåll skrivs ner som om hon via dagboken når direkt till den som är borta. Hon skriver om saknaden men också de små glädjeämnena. Om vårsolen och fåglarna sång till påsken, då hon dukat med den gula dockan han gett henne, ätit god choklad och lyssnat på radion: ”den som du köpte och som jag var så misslynt med. Tack ska du ha.”

Jag låter dagbokens författare förbli okänd till namnet i detta sammanhang, av hänsyn till eventuella efterlevande och de som kan ha minnen kvar av henne. Dagboken har vi tagit emot till arkivet utan några egentliga restriktioner, men det känns helt enkelt mer respektfullt att låta bli. Den som vill skänka en släktings eller till och med sin egen dagbok till arkivet men känner sig orolig för eventuellt känsligt innehåll, var lugn. Sekretess kan skrivas in i donationsavtalet, i regel för en bestämd tidsperiod.

Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum

Rådhustorget i Piteå och stadsplanen från 1667

Rådhustorget i Piteå är ett av Norrbottens riksintressen för kulturmiljövården. En av kulturmiljöfältets viktigaste idéer är att en autentisk miljö kan berätta om sin historia. För att detta ska vara möjligt måste miljön sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas. Att historien omkring våra utvalda kulturmiljöer finns nedskriven och tolkad är viktigt utifrån demokratisk synpunkt. Det visar inte minst det samtal som förts i media januari 2022 efter statsvetaren Qaisar Mahmoods debattartikel ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”.[1]

Denna artikel är tillkommen i samband med ett projekt som syftar till att ge riksintresset Rådhustorget i Piteå en nyanserad beskrivning och tolkning, som genomförs vid Piteå museum och finansieras av Länsstyrelsen i Norrbotten och Piteå kommun. En målsättning har varit att lyfta berättelsen om stadens och torgets tillkomst från den lokalhistoriska nivån, till en ”riksintressant berättelse”, som är ett av de kriterier som Riksantikvarieämbetet har föreslagit ska gälla för kulturmiljövårdens riksintressen.[2]

Vid stadens anläggning 1621

Men först en historisk tillbakablick. Vid grundläggningen 1621 förlades staden Piteå till Öjebyn, som sedan 1400-talet utgjort sockencentrum. Stenkyrkan som tillkom vid decennierna omkring 1500 hade sannolikt föregåtts av en träkyrka på platsen.[3]

Stadens läge var strategiskt valt. Kyrkplatsen var bygdens centrum och en etablerad handelsplats. Här låg hamnen, här sammanstrålade vägarna från socknens alla delar och här hölls gudstjänster, marknader och ting i den kyrkstad som funnits på platsen åtminstone sedan 1500-talets senare del.[4] Förutom vattenvägarna, som var tidens viktigaste kommunikationsleder, gick även den allmänna kustlandsvägen genom staden.

Piteå köpstad på dess gamla läge i Öjebyn. Stadsplan från 1649. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Den lagstiftning som städernas förvaltning vilade på vid denna tid var Magnus Erikssons stadslag som hade sitt ursprung i 1300-talet. Stadslagen trycktes första gången 1619, stadfästes av Gustav II Adolf och utgavs följande år. Den kom sedan att vara gällande fram till 1736, när den ersattes av Sveriges rikes lag.[5]

Den stadga för städernas förvaltning som tillkom 1619 var tänkt att utgöra en gemensam stadga för landets alla städer. Syftet var att stärka statsmaktens övervakning och kontroll av städerna. Detta var tänkt att ske bland annat genom att ståthållarens roll i länen stärktes. Redan här fanns en tanke på omorganisation av länsindelningen, för att effektivisera statsförvaltningen.[6] Stadgan blev aldrig antagen i behörig ordning, men kom trots detta att uppfattas som gällande lag. Dess intentioner kom framför allt att inarbetas i de stadsprivilegier som utfärdades under den kommande stadsgrundningsperioden.[7]

Hur processen med att anlägga de fysiska städerna gick till, framgår främst av de historiker som finns över Lantmäteristyrelsen och Fortifikationsverket. Enligt Sixten Humble som beskrivit lantmätarnas verksamhet (1928) började begreppet ”avritning” att användas vid 1600-talets början. Det avsåg då inte kartor i vanlig bemärkelse, utan stadsplaner för nyanläggningar av städer eller återuppbyggnad av brunna städer. Rörande återuppbyggnaden av Kalmar nämndes i ett kungligt brev från 1613 att Kungl. Maj:t ville att staden skulle återuppbyggas mer ”ordentligt” än tidigare, på samma sätt som var brukligt i Tyskland. Enligt Humble omfattade ”avritningen” inte enbart stadens yttre gestalt, med gator och torg, utan även platsen för var offentliga byggnader skulle placeras och tomtindelning för privat byggande. Planerna prövades och godkändes av regeringen.[8]

Av Ludvig W:son Munthes historik över Kungl. Fortifikationsverket (1902) framgår att utstakningar av stadsplaner framför allt gjordes av fortifikationens ingenjörer. När det gällde utstakning av städer som inte skulle befästas, kunde däremot andra personer anlitas.[9]

Den första stadsplanen

Piteå tilldelades stadsprivilegier den 12 maj 1621. Av privilegiebrevet framgår att stadsplatsen var ”afstuckin” av dr Olaus Bureus och att de sockenbor som hade hus på platsen anmodades att flytta bort dem.[10] Att ”avsticka” betydde i lantmätarsammanhang att stadsplanen stakades ut i terrängen.[11] Olaus Bureus (Olof Bure) var varken ingenjör eller lantmätare. Han var läkare och tjänstgjorde som kungens livmedikus. Hans studier vid europeiska universitet hade omfattat medicin och matematik och han hade disputerat i medicin i Basel i Schweiz 1611. Det var framför allt hans kunskaper i matematik som kvalificerade honom för uppdraget. Många stadsplanerare var matematiker och stadsbyggande var vid denna tid framför allt en militär disciplin.[12] En annan viktig omständighet var att Bureus hade kunskap om regionen. Han hade norrländska rötter och hade några år tidigare deltagit i den resa som riksrådet Filip Scheding företagit för att undersöka förutsättningarna för handel och sjöfart inför stadsgrundningarna.[13] Som stadsplanerare ansvarade Bureus 1620–1621 för utförandet av åtta stadsplaner i de norra delarna av riket: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå samt Gamlakarleby och Nykarleby.[14]

I det förfarande som var praxis vid stadsbildningar, liksom i de privilegier som stadens legitimitet vilade på, förutsattes alltså att städer skulle ha en stadsplan. Enligt konsthistorikern Henrik Lilius stakades dock Bures planer inte ut efter någon i förväg uppgjord stadsplan, utan direkt i terrängen. Därefter gjordes en uppmätning av utstakningen och denna blev den stadsplan som borgarna sedan fick bygga efter. Lilius tolkar det som att det i praktiken snarare rörde sig om ”en officiell uppmätning, som definierade gatunätets utsträckning och tomternas gränser”.[15]

För Piteås del stämmer nog denna karakteristik. Eftersom staden anlades på en plats som redan var bebyggd, fanns sannolikt inget utrymme för några omfattande regleringar. Det gatunät som redan fanns var i princip organiskt framvuxet. De infartsvägar som ringlade sig fram från byarna runtomkring till kyrkplatsen hade dragits fram där det passade sig i terrängen. Kyrkan låg på den högsta punkten på det som vid anläggningen varit en ö. Sydost om kyrkan fanns en öppen yta som fungerade som handelsplats och torg. Bureus reglering innebar att det befintliga gatunätet bibehölls med små justeringar för att bringa bättre ”ordning”. Den ordnande princip som eftersträvades var ett rutnätsmönster, med raka gator och rätvinkliga kvarter.

Vid stadens nyanläggning 1667

Efter en brand i Öjebyn 1666 flyttades staden till Häggholmen, en bit nedströms Piteälven.[16] Det praktiska arbetet med att ta Häggholmen i besittning startade 1667, när holmen röjdes av och lantmätaren Jonas Persson Gedda på landshövdingens order stakade ut den nya stadsplanen.[17]

Eftersom platsen var tidigare obebyggd fanns här en helt annan frihet till gestaltning, än tidigare i Öjebyn. Planen bildar en rektangulär figur som lagts ut över holmens hela längd. En lång huvudgata löper genom staden och korsas av fyra korta tvärgator. Gatorna är jämnbreda och tecknar ett rätvinkligt rutmönster som avgränsar tio rektangulära kvarter.

Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.
Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Trots att gatorna är lika breda, finns samtidigt en tydlig hierarkisk struktur: Den långa gatan, nu Storgatan, är stadens huvudgata och den korsas på torget av den gata,  som nu kallas Kyrkbrogatan. Denna var stadens andra huvudgata, den var vägen in till staden och vid den byggdes stadens viktigaste bro. Storgatan och Kyrkbrogatan kan läsas som en tolkning av det romerska antika stadsbyggnadsmotivet med två huvudgator som möts vid stadens forum, cardo (löpte vanligen i nord-sydlig riktning) och decumanus (i väst-östlig riktning).[18]

I ytterkanterna mot nordväst har kvarteren inte riktigt ”fått plats” så de har ojämna avslutningar ut mot strandkanten. Stora delar av detta gatumönster är bevarat än idag. Genom landhöjningens inverkan har stadsområdet utvidgats och holmen vuxit samman med fastlandet. 

Den enhetliga rutnätsplanen kan uppfattas som schematisk, men genom enkla medel har planarkitekten också lyckats ge staden ett monumentalt uttryck, bland annat genom att utnyttja höjdskillnaderna i terrängen. På moränhöjdens högsta punkt anlades ett torg. Genom utskärningar i fyra kvarter bildades en kvadratisk yta, där gatorna korsades i mitten. När tomterna runt torget bebyggdes blev torget en samlingspunkt som gestaltats som ett slutet rum i staden.

Det slutna torget gav staden den prägel av monumentalitet, symmetri och harmoni som eftersträvades i den samtida stadsplanekonsten och hade sina rötter i den europeiska renässansen. Stadens enda offentliga byggnader, Rådhuset och Trivialskolan, placerades som fondmotiv på ömse sidor om stadens huvudgata. Kyrkan förlades däremot till fastlandet, utanför staden.

Rådhustorget i Piteå är ett av länets riksintressen för kulturmiljövården. Under jubileumsåret 2021 genomgick torget en omgestaltning och fick ny beläggning av smågatsten och ny belysning. Foto Lennart Lundquist 2021.

Att lantmätaren Jonas Persson Gedda stakade ut planen utifrån sina egna estetiska preferenser är inte troligt. Min bedömning är att den okände planförfattaren måste ha haft gedigna teoretiska kunskaper i samtida stadsplaneringkonst. Motivet med det kvadratiska hörnslutna torget har utretts av Lilius som härleder det tillbaka till den italienska renässansen. [19]  Med utgångspunkt i den antike romerske arkitekten Vitruvius skrifter, blev torgtypen för arkitekturteoretikerna under renässansen en ofta utforskad komponent, sprungen ur ett nytt rumsbegrepp, ett intresse för matematik, proportioner och de geometriska grundformerna. Det kvadratiska hörnomslutna torget blev en idealtyp: ett geometriskt rent rum, karakteriserat av centralitet och med betoning av mittaxlar, väl proportionerat i förhållande till den omgivande rutnätsstaden.

Det fanns också i den statliga stadsbyggnadsproceduren en praxis som måste följas. Av exempel hämtade från Munthe och Humble framgår att standardförfarandet i tiden var att planen utstakades i enlighet med en ritning som godkänts av konungen/regeringen. Av exemplen Jönköping och Göteborg framgår att en av kungen godkänd ritning skickades till den ingenjör eller lantmätare som sedan stakade ut planen. I Jönköping ogillades den fastställda planen av fortifikatören Hans Fleming som därför upprättade en ny som kungen godkände. Av exemplet Kalmar framgår också att planen verkligen gällde. När borgarna vill frångå den så förbjöds detta ”strängeligen”. Från Jönköping finns en uppgift om att borgare som inte byggde enligt stadsplanen kunde fråntas sina tomter.[20]

Den slutsats som följer av detta är, att den stadsplan som på landshövdingens order stakades ut av lantmätaren Jonas Persson Gedda, måste ha utarbetats i enlighet med ett stadsplaneförslag på papper och skriftliga instruktioner.

Stadsplanens upphovsman

Vem som ritade stadsplanen över Piteå stad 1667 är ett klassiskt problem i stadsplaneringens historia. Planen ligger i Lantmäteristyrelsens arkiv och har därför i forskningen hamnat under kategorin ”lantmätarplaner”. Men i jämförelse med övriga städer som anlades i dåvarande Västerbotten och Österbotten representerar Piteå stadsplanekonst av betydligt högre kvalitet. Dess konstnärliga kvaliteter har också lyfts fram, särskilt vad gäller torgets utformning. Att det vid torget även finns ett arkitektoniskt fondmotiv, med Rådhuset och Trivialskolan som tvillingbyggnader, har förbisetts av tidigare forskning.

Stadsplanen över Piteå har ur arkitekturhistorisk synpunkt tidigare behandlats av flera forskare. Själv ansluter jag mig till den uppfattning som Reinhold Odencrants, landsantikvarie i Norrbotten från 1937, uttryckte redan 1943: att torgets gestaltning inte kan ha tillkommit i ett regionalt sammanhang. Odencrants skriver:

Det är ju ganska klart, att en sådan stadsplan icke kan ha uppstått i Norrbotten. Den är i själva verket en konstprodukt av stadsbyggnadskonstens mästare under en äldre epok.[21]

Stadsplanen från 1667 har ibland, som exempelvis hos Hammarlund (1952), ansetts vara en anläggningsplan, det vill säga en plan som staden stakades ut ifrån.[22]

Mot detta talar att de placeringar som stadens offentliga byggnader skulle få, liksom kyrkans placering på fastlandet inte är utmärkta. Det framstår istället som om planen är en uppmätningsritning, med andra ord en plan som upprättats efter det att stadens mönster stakats ut i terrängen. För denna slutsats talar också att båda de bevarade planerna en bit utanför både fastlandet och ön har en prickad linje utmärkt, som oregelbundet följer strandkanterna.[23] Jag tolkar det som att vattendjupet mätts upp, med tanke på det tullstaket som planerades sättas upp.

Stildrag i arkitekturen

Något förenklat kan stadsplanen över Piteå sägas innehålla tre element: den rektangulära rutnätsplanen, det kvadratiska hörnslutna torget samt fondmotivet med tvillingbyggnaderna vid torget. Den rektangulära rutnätsplanen och det kvadratiska hörnslutna torget kan karakteriseras som renässansdrag, de är komponenter som levt kvar länge och funnits rikt representerade i svensk stadsplanering under lång tid. Den rektangulära rutnätsplanen kan särskilt föras tillbaka till den nederländske arkitekturteoretikern Simon Stevin. Till skillnad från de italienska teoretikerna som förordade polygonala stadsplaner med radiellt utstrålande gator, föredrog Stevin städer anlagda efter rektangulär plan och rätvinkligt gatunät.[24]

Elementet med tvillingbyggnader som fondmotiv är intressant, som ett av barockens stildrag och som tidsmarkör. Det mest kända exemplet i europeisk arkitektur är arkitekten Carlo Rainaldis tvillingkyrkor vid Piazza del Popolo i Rom från 1660-talet. S:ta Maria in Montesanto och S:ta Maria dei Miracoli är symmetriskt placerade i piazzans södra fond, mellan de tre gator som strålar in mot torget.[25]

Tvillingbyggnaderna Trivialskolan och Rådhuset har funnits vid torget sedan staden byggdes. De har brunnit och återuppbyggts, men genom tiderna har deras arkitektoniska utformning följts åt. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2021.

Stadsplanen i Piteå kan karakteriseras som ett uttryck för en för tiden mycket modern arkitektur. Det fanns i landet endast en handfull arkitekter som hade tillräckliga teoretiska kunskaper om arkitektur och stadsplanering för att rita denna plan, som kombinerade de antika drag som lyftes fram av renässansteoretikerna, med stildrag från den samtida italienska barocken. Vem denne arkitekt var har jag för avsikt att återkomma till i ett senare sammanhang.

Vid tangentbordet den 3 april 2022

Anna Elmén Berg
Arkitekturhistoriker och kulturmiljövårdare vid Piteå museum

Käll- och litteraturförteckning

Internetpubliceringar

Mahmood, Qaisar 2022. ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/qaisar-mahmood-att-kulturarv-utses-i-en-svart-box-ar-ett-demokratiskt-problem/ (2022-02-02).

Pilvesmaa, Marja-Leena 2022. ”Riksantikvarieämbetet: Nej, vår makt är inte godtycklig”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/riksantikvarieambetet-nej-var-makt-ar-inte-godtycklig-skriver/ (2022-02-02).

Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/

(2022-02-02).

Tryckta källor och litteratur

Ahlberg, Nils 2005. Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering 1521–1721.

Berggren, Åke 2017.  ”När Piteå stad flyttades från Öjebyn”, Piteå museum årsbok (s. 122–135).

Berggren, Åke 2021. ”Stadsgrundningarna i Piteå, Luleå, Torneå och Umeå”, Piteå museum årsbok (s. 101–141).

Corin, Carl-Fredrik & Sleman, Folke 1985. Privilegier resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Sjätte delen (1621–1632).

Eimer, Gerhard 1961. Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600–1715: Mit Beiträgen zur Geschichte der Idealstadt.

Elmén Berg, Anna 2014.”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid”, Piteå museum årsbok, (s. 79–117).

Elmén Berg, Anna 2017. Medeltidskyrkornas modernisering: Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 med exempel från Övre Norrland.

Hammarlund, Sven 1952. ”Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten (s. 36–42).

Holmbäck, Åke & Wessén, Elias 1966. Magnus Erikssons stadslag.

Humble, Sixten 1928. Lantmätarnas verksamhet inom städer och stadsliknande samhällen.

Josephson, Ragnar 1923. Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början: Internationella stadsbyggnadsutställningen i Göteborg 1923.

Lilius, Henrik 1967. Der Pekkatori in Raahe: Studien über einen eckverschlossenen Platz und seine Gebäudetypen.

Lilius, Henrik 1985. Suomalainen puukaupunki: Trästaden i Finland.

Lindberg, Folke 1937. ”1619 års stadga om städernas administration”, Särtryck ur Svenska stadsförbundets årsskrift, h.1.

Munthe, Ludvig W:son 1901–1902. Kungl. Fortifikationens historia 1: Svenska fortifikationsväsendet från nyare tidens början till inrättandet af en särskild fortifikationsstat år 1641.

Munthe, Ludvig W:son 1904–1906. Kungl. Fortifikationens historia 2: Fortifikationsstaten under Örnehufwudh och Wärnschiöldh 1641–1674.

Morris, Anthony Edward James 1994 (3. ed.). History of Urban Form: Before the Industrial Revolutions.

Odencrants, Reinhold 1943. ”Renässanstorg i Norrbotten”, Norrbottens Allehanda 7 april.

Olofsson, Sven Ingemar 1965. Övre Norrlands historia del II: Tiden 1600–1721.

Oredsson, Sverker 2007. Gustaf II Adolf.

Råberg, Marianne 2016. ”Stadsbyggandet under 1600-talet: en militärvetenskaplig disciplin”, Sankt Eriks årsbok.

Råberg, Marianne 1987. Visioner och verklighet I: En studie kring Stockholms 1600-talsstadsplan (s. 47–57).

Steckzén, Birger 1921. Minnesskrift till Piteå stads 400-årsjubileum.

Vennberg, E. 1926. ”Olof Bure”, Svenskt biografiskt lexikon band 6.

Westerlund, Uno [2019]. Piteås historia: Om stadens styrelse, handel, industri och kultur under 400 år.

Wittkower, Rudolf (1958) 1982. Art and Architecture in Italy 1600–1750.


[1] Mahmood 2022, Pilvesmaa 2022.

[2] Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/ (2022-02-02).

[3] Elmén Berg 2014, s. 95 och 2017, s. 195.

[4] Standardverket omkring kyrkstäderna är Bergling 1964.

[5] Holmbäck & Wessén 1966, s. XIII, XV, LX.

[6] Lindberg 1937, s. 2–7.

[7] Lindberg 1937, s. 2, se även Råberg 1987, s. 37. Om den handelspolitiska bakgrunden till stadsgrundningarna se Oredsson 2007, s. 114 ff.

[8] Humble 1928, s. 3 ff.

[9] Munthe 1902, s. 222.

[10] Corin & Sleman, s. 19.

[11] Enlig SAOB ”gm i marken nedstuckna märken l. gm gjorda inskärningar o. d. utstaka, afgränsa l. uppdela”.

[12] Råberg 2016.

[13] Olofsson 1965, s. 222–226.

[14] Vennberg 1926, Humble 1928, s. 6, Westerlund 2019, s. 33 f, Berggren 2021, s. 122 f. Om Olof Bure som stadsplanerare se Eimer 1961, s. 171 ff, Lilius 1985, s. 88 f, Rådberg 1987, s. 196 f, Ahlberg 2005, s. 65, 211, 270, 321, 495, 519, 550, 554, 558, 566, 617, 632.

[15] Lilius 1985, s. 88 f.

[16] Steckzén 1921, s. 64 ff, Berggren 2017, Westerlund 2019, s. 64 ff.

[17] Berggren 2017, s. 129 ff. Planen är ritad med penna och akvarell, upprättad i två exemplar och finns i Lantmäteristyrelsens arkiv, Å 28–1:2. De två exemplaren är inte identiska och den ena har ett något klumpigare utförande.

[18] För påpekandet om detta förhållande, ett stort tack till stadsarkitekt Florian Steiner, Piteå kommun. Jämför Morris 1994, s. 57.

[19] Lilius 1967, s. 138–168.

[20] Munthe 1901–1902, s. 237–246, Humble 1928, s. 5.

[21] Odencrants 1943 skrev ”i Norrbotten” med ett anakronistiskt begrepp. Norrbotten som län tillkom först 1810.

[22] Även Josephson 1923, benämner planen som en anläggningsplan, s. 48.

[23] Planer över Piteå stad 1667, Å 28–1:2, Lantmäteristyrelsens arkiv.

[24] Råberg 1987, s. 22.

[25] Wittkower [1958] 1982, s. 283 ff.