Luleå hamnkran – en rest eller en symbol?

Den södra sidan av Luleå stadsö har sedan stadens grundande använts för sjöfart och fiske. På en karta från 1758 syns sjöbodar placerade längs med södra stadsön. Det ska dock inte tolkas som att Södra hamn låg på precis samma plats som idag. Det görs tydligt på 1892 års karta där vi ser att strandlinjen är helt annorlunda. Många av de stråk där vi idag går torrskodda krävdes förut en båt eller adekvata simkunskaper.

Luleå stad 1790

Karta från 1790 över Luleå stad. Sjöbodar låg placerade längs strandlinjen på såväl norra som södra sidan stan. © Lantmäteriet. Lantmäteristyrelsens arkiv.

untitled

Karta från 1892 över Luleå stad. 25-LUL-H13/1892. Märk väl hur rutnätsmönstret är en efterkonstruktion över det äldre stadsmönstret. Inte ens strandlinjen skonades 1880-talets inrutning. © Lantmäteriet. Lantmäterimyndigheternas arkiv.

Luleås huvudsakliga hamn var på tiden före sekelskiftet snarare beläget på norra delen av stadsön. Med förändrade behov och förutsättningar flyttades dock hamnen till den södra sidan av halvön (fastän en och annan båt än idag lägger till vid Norra hamn). Flytten inleddes kring sekelskiftet 1900. År 1901 drogs järnvägsspår fram och tre år senare, år 1904, stod både Hamnpiren och Södra Långkajen färdiga. En första kran byggdes samma år av Munktell, men monterades först året därpå. Kranen stod på ett solitt fundament i granit. Det dröjde dock 11 år innan kranen kunde förses med en elektrisk motor. Kranen hade som främsta uppgift att lasta i och ur gods, men även att lyfta upp och sänka ner mindre båtar. Kranens lyftförmåga på 18 ton kom väl till pass vid de tillfällen som den fick lyfta andra, smått oanade tingest. Flera bilar fick lyftas år 1923 och även tre flygplan mellan åren 1926 och 1928.

2015000300016

Hildur Dahl på promenad längs vattnet med sin dotter. I bakgrunden syns den tidigare hamnkranen och hamnpiren. © Fotograf: Verner Dahl. Datum: 1937. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer: 2015000300016.

Hamnpiren var en smal pir som gick rakt ut i vattnet, i linje med dagens Nygatan, med sitt fäste där Hamnkranen idag står parkerad. Väster om piren, mot Varvet, låg Långkajen mäktig med sina 245 meter. Även Ettans småbåtshamn har sina anor från tidigt 1900-tal. Vågbrytare av stenkistor låg placerade för att skydda de små båtarna. Hamnbassängen där småbåtarna låg fylldes igen på 1950-talet och småbåtshamnen fick flytta till sin nuvarande plats.

2010002800011.jpg

Södra hamn på 1950-tal. © Fotograf: Okänd. Datum: 1950-tal. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer 2010002800011.

Som väntat fortsatte Södra hamn att växa och på 1940-talet började Djuphamnen att byggas. Två stora hamnkranar uppfördes år 1950. Modellen av kran kallas vipparmsportalkran och dessa tillverkades av Motala verkstad, samma företag som tillverkade Bergnäsbron. Vipparmsportalkranar är en vanligt förkommande typ och har funnits i exempelvis Hammarby, Kristinehamn och Stockholms hamnar. Kranskötaren Agnar Persson fick äran att inviga Luleås hamnkran genom att lossa armeringsjärn och räls från fartyget Lillie Mathiessen.

2000002300057.jpg

Det torde vara en storslagen känsla att se tvillingkranarna i arbete. © Fotograf: Nils Ahlstrand. Datum: Kring 1960. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer 2000002300057.

Mellan åren 1965 och 1970 förlängdes Djupkajen i etapper, vilket har lämnat de spår vi kan se idag. Kranen vi kan se idag har alltså tidigare stått längre österut, men fick flytta efter då kajen förlängdes. Djupkajen kom så småningom att avvecklas och verksamheten flyttades till Victoriahamnen. 1985 var det sista året som Djupkajen och dess kranar användes. Luleå hamnkran, som tidigare var en av två tvillingkranar, står idag ensam kvar efter att den andra blev påseglad och fick demonteras. Kranen som däremot inte blev påseglad överlämnades år 1991 till Luleå tekniska förvaltning och är numera ett av Luleås byggnadsminnen. Kranens betydelse för staden kan nog utläsas i det svenska passet på sidorna 28-29, där kranen har fått stå som symbol för hela staden Luleå.

Luleå hamnkran

Luleå hamnkran år 2017. © Marcus Bengtsson, Norrbottens museum

 

Vid skrivbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?

Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden

2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum

Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog