Några ord (och bilder) om illustration och arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten”

Uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” är välanvänt och i många fall sant. En bild, vare sig det är ett foto eller en illustration, är ett kommunikativt verktyg som engagerar åskådaren och gör ett budskap lättillgängligt. Bilden förklarar det vi missar då den talar till varje individ och fyller i just den information som texten inte kunde kommunicera till denne. Bilden kan säga mer än tusen ord då den kan tolkas på tusen vis av tusen människor. Men när man genom bilder skall illustrera det vi vet och inget mer – hur gör man då? 

Under hösten 2019 fick jag den spännande arbetsuppgiften att illustrera arkeologiutställningen som då var under produktion. Utställningen hade sitt fokus i de artiklar som publicerats i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. Jag var vid det här laget ny på museet och att få det här förtroendet var både spännande och nervöst. Att måla och illustrera är någonting jag alltid har gjort, som fritidssyssla, som ett verktyg i mina arkeologistudier och även professionellt. Måleri är mångfacetterat och allt från teknik och medium till bakomliggande tanke spelar stor roll i vad som kommer att kommuniceras där igenom. Inom arkeologi skall man aldrig redogöra för vad vi inte hittar. Den listan kan bli väldigt lång, brukar vi säga. I att illustrera mina nya kollegors arbeten för museets besökare hade jag således en svår uppgift framför mig; att pedagogiskt illustrera det vi vet utan att göra ogrundade påståenden rörande saker vi inte vet. Det kanske låter enkelt, men i bild är det svårt att förmedla tolkningar.

Illustration av författaren, gjord till arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten” och Frida Palmbos artikel ”Öberget – boplatsgropar i klapper” i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. © Norrbottens museum

Vi kan ta bilden till Frida Palmbos artikel ”Öberget – boplatsgropar i klapper” som ett exempel. På bilden kan vi se en pappa som visar sin döttrar hur han lägger björknäverpaket i en klapperstensgrop. Det är höst. Vid deras sida ligger två gräsänder och i bakgrunden kan man se flyttfåglar på himlen. Bilden bygger på tolkningen av resultatet från de lipidprover som togs i boplatsgroparna. Proverna innehöll dels betulin – ett ämne som förekommer i björknäver och dels fetter från landlevande djur. Detta tyder på ett kustbundet resursutnyttjande som inte var inriktat på maritima resurser. En tolkning av resultatet blev sjöfågeljakt. Den äger rum på hösten när flyttfåglarna samlas längs kusten i stora flockar efter att ha tillbringat sommaren i inlandet där de levt av sötvattensföda. Jag övervägde länge hur jag skulle illustrera en tolkning. Målar jag att man jagat och förvarat gräsänder insvepta i björknäver i en klapperstensgrop är det lätt för åskådaren läsa av det som fakta. Skulle jag teckna tolkningar i svartvitt och måla fakta i färg, för att förtydliga? Skulle jag välja en mer abstrakt teknik som skulle dölja vissa detaljer? Eller skulle jag försöka vara så noggrann och faktabaserad jag kunde? Jag valde efter mycket om och men det senare alternativet. Nu var jag kanske något överdriven i mina analyser, vilket ledde till ett internskämt mig och mina kollegor emellan: ”Det är en anka” – det vill säga; det är någonting av relativt liten betydelse. 

Att dramatisera en berättelse kan, i rätt sammanhang, vara ett användbart redskap. Resultaten från boplatserna i Aareavaara var sensationella. Dateringarna visade att de var 10 600 år gamla, de äldsta i norra Sverige. De skrev om Norrbottens historia och den etablerade teorin om isavsmältningen i norra Skandinavien. Fynden som återfanns bestod av avslag, mestadels av kvarts, från redskapstillverkning samt brända ben, mest troligt från ren.

Avslag i kvarts från Aareavaara. Nbm Acc nr: 2011:117:2, © Norrbottens museum. Fotograf Staffan Nygren.

Boplatserna var små till ytan och relativt fyndfattiga, vilket tolkades som att de använts under en kortare tid och bara återbesökts ett fåtal gånger. De låg på små öar omgivna av kallt, grunt vatten. Glaciären låg nära, kanske inom synhåll. Läget, med bra uppsikt över vattnet, talar för att man jagat ren från kanot.

Tolkningen av landskapet och jakten var viktiga element i historien om Aareavaara. Utifrån Olof Östlunds artikel samt skisser och idéer från de ansvariga för utställningen växte en bild över boplatsen fram.

De första skisserna över Öberget (överst), bronsålder (mitten) och Aareavaara (längst ner). © Norrbottens museum.
Illustration av författaren, gjord till arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten” och Olof Östlunds artikel ”Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten” i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. © Norrbottens museum. 

Jag ville fånga besökarens uppmärksamhet genom att skapa rörelse i bilden, någonting som drar blicken till sig utan att stjäla uppmärksamheten från artikelns resultat genom ”fylla ut” med extra information.

Färg kan också fånga blickar och skapa stämning, vilket jag försökte göra med illustrationen till artikeln ”Bronsålder i Norrbottens kustland” skriven av Frida Palmbo. I artikeln kan man, bland annat, läsa om en stensättning på Sandholmsberget i närheten av Jävre. I stensättningen påträffades en stenkista innehållande brända ben. En del av benen tillhörde en människa i 18-20 årsåldern som kremerats och sedan gravlagts i stenkistan för 3 000 – 3 200 år sedan. Kistan innehöll fler ben vilka visade sig tillhöra ett får eller en get. Vad som var så märkligt var att den hade kremerats och deponerats i graven 200 – 300 år efter att människan gravlagts där. Kanske var detta rester från en ritual där man har offrat till sina förfäder, att gravar har varit en plats för kommunikation med de döda? Eller har monumenten, som tydligt sticker ut i landskapet, med tiden fått en annan betydelse för människorna som vistats på platsen? Deponeringen av får/getbenen i graven tyder på en rituell handling, men dessa är svårtolkade och det är lätt att handlingsteorier, speciellt rörande offer och riter, mystifierar forntiden. En handling som för de utövande var logisk kan såldes feltolkas som någonting magiskt av oss idag, eftersom vi inte kan se syftet.

Illustration av författaren, gjord till arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten” och Frida Palmbos artikel ”Bronsålder i Norrbottens kustland” i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. © Norrbottens museum. 

Att illustrera arkeologi och historia är alltså en balansgång mellan att belysa resultat och att förmedla kunskap, samtidigt som det är viktigt att ”fylla ut” utan att distrahera. Det är även viktigt att fånga uppmärksamheten och nyfikenheten hos åskådaren men att samtidigt vara noga med att inte mystifiera eller övertolka forntiden. Utan att i bild, precis som i text, tydligt redogöra för vad vi vet.

/Hanna Larsson

Arkeolog och ibland illustratör.

Referenser

Moritz, P., (red.) (2019). Arkeologi Norrbotten 2018-2019. Luleå, Norrbottens hembygdsförbund

Östlund, O., 2010, Aareavaara – Tidigmesolitiska kustboplatser nära inlandsisen (Mellan is och hav-projektet 2010) Norrbottens museum Olof Östlund Dnr 131-2010 Lst dnr 431-6687-2010 Arkeologisk undersökning av del av fornlämning Pajala Raä 1276 och Raä 1277, fastigheten Aareavaara 4:10, Pajala socken och kommun, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Norrbottens museum, Dnr 131-2010, Rapport 2011:24-. Luleå

Ett fruset ögonblick som väcks till liv, bland barrskog och hästhår mitt i preppingtider.

I höghuset där jag bor i en högst urban miljö tar hissen mig hem, centralvärmen håller fötter och kropp varma, ständig uppkoppling står för kunskapsuppdateringen och vatten flödar i kranen. Det är tacksamt, tryggt och bekvämt, men sårbart såklart vid en eventuell kris. Säg att elen eller matfrakter bryts, då krävs förberedelse och prepping i högre utsträckning. Det finns samtidigt en romantisk längtan hos mig efter att vara mer självförsörjande, efter kalla bad, handtvätt och att själv elda husrum och badvatten varmt. Att helt enkelt leva närmare naturens element. Friluftsliv och camping är ett sådant levnadssätt men ingen åretruntlösning direkt. Lägenhetsodling är en annan metod. Hur som helst jobbar jag som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum och jag fick ynnesten att en tidig sommardag besöka just en sådan gård, som är utformad för att verka ett med naturen och har så gjort sedan flera hundra år tillbaka. Eld, jord, vatten och luft upplevs här nära inpå. Lukten av grönska, nybakt bröd, kreatur och gödsel ska ha mött gårdsägarna redan på farstubron, den idag flagnande men ack så vackra.

Gårdsbilden, sett från vänster: rundloge med tröskverk, härbre, bagarstuga med sovloft, jordkällare, två brunnar, en vildvuxen trädgård, åkermark, huvudbyggnad, ladugård med ett fristående timrat dass som göms på baksidan. Illustration av Jessica Lundmark.

 

20200609_105817

En glimt av gårdsbilden, bagarstugan i förgrunden och huvudbyggnaden strax bakom.

Barrskog, en antikvariedröm och hästhår
I en by strax innanför Norrbottens kustland alldeles intill spirande ängar och barrskog ligger nämligen en gård som får en bebyggelseantikvarie som mig, och säkerligen många där till, att få ett mindre pulspåslag. Gården har legat i dvala sedan 1980-talet då syskonparet som senast brukade platsen lämnade den för ålderdomshemmet. Det måste ha skett plötsligt, flytten alltså. Kvar är ett fruset ögonblick som ifrån en annan tid. Kvar är mjölet i skafferiet, den handmålade marmoreringen på stenfoten i kammaren, den vitlaserade kakelugnen med kröning, fasadsnickerier av det estetiska slaget, höga listverk i bruten kontrasterande kulör till väggarnas mönstrade tapeter, vadmalsbyxorna på vinden, vattnet i brunnarna, den primitiva mjölkmaskinen i ladugården och hovkravsan intill hästbåset. Ja till och med hästhåren håller sig fortfarande fast på panelen i båset.

Prepping och självförsörjning
Livet här på gården har varit enkelt, kontakten och kopplingarna till naturen är ännu tydliga. Här finns alla de livsviktiga resurserna. Vattnet hämtades i brunnarna på gården. Eld i kakelugn och vedspis höll kropp och knopp varma. Åkerjorden som fortfarande breder ut sig nedanför gårdssluttningen låg bakom matproduktionen. För mig som har skafferier i det minsta laget och handlar maten i närbutiken finns här till synes fantastiska resurser. Här på gården finns matförråd i form av generösa skafferier och matkällare samt en jordkällare nästan i samma storlek som mitt eget kök. Här bodde (med ett urbant begrepp) preppers, som var oberoende och redo. Gården utformades och brukades långt innan dagens långa fraktkedjor och centrallager kom till. Självförsörjning var varken ett begrepp eller ett val. Inte heller närproducerat, ekologi och att verka miljövänligt. Det var istället en självklarhet.

Fioltillverkning, instrumentet ligger kvar på vindsvåningen i väntan på att färdigställas.

Instrumentmakare eller slåtterarbetare?
I bagarstugan, belägen ovan härbret och nedan huvudbyggnaden, finns några enkla bäddar på vindsvåningen ämnade för säsongsarbetarna, de som jobbade med slåttern. Intill sängarna ligger högar med tidningar och magasin samt ett par tofflor kvar på trägolvet. Vid fönstret med vy ut mot åkrarna pågår ett instrumentmakeri på ett bord. Någon har här lämnat en fiol mitt i tillverkningsprocessen.

Att aktivera en gård och samtidigt bevara dess berättelser
Sedan alldeles nyligen, alltså under detta året, har denna gården strax innanför Norrbottens kustland fått nya ägare efter fyrtio år i vila. Nu kan gårdsaktiviteten åter ta vid igen. Utmaningen är att veta hur platsens ska förvaltas för gårdens bästa. Platsens enkelhet lockade ägarna hit och just det faktumet att den är så pass bevarad. Här finns de gedigna materialen kvar och de hantverksmässiga metoderna är synliga. Här finns kulturhistoriska spår som berättas genom de äldre byggnaderna, byggnadsdelarna och deras interiörer. Karaktärsdragen tar sig här uttryck förutom i materialen även genom färger, tapeter, storlek och proportioner. Husen behöver däremot hjälp, handfasta tag där fukt letat sig in och huskroppar sjunkit ihop. Byggnaderna behöver hanteras med respekt i samband med restaureringarna för att bevarande, utveckling och aktivering skall gå hand i hand. Det är något alldeles speciellt då byggnaders alla lager av tid får komma till uttryck. Det kan vara en strävan att kvarnstenen nedan härbret får fortsätta fungera som brotrapp, att pardörr, listverk och golv inte byts ut och istället restaureras för att nötningar av händer och fötter skall sitta kvar och fortsätta berätta sin långa historia av brukande.

Bakom de handblåsta glasen har någon hängt upp gardiner för att göra upplevelsen ändå mer fönsterlik. En rolig lösning på bagarstugans baksida!

 

Ett tresitsigt dass som står placerat närmast ladugården. Här ska både vuxna och barn ha kunnat stanna upp för att ha en avskild konversation med varandra, förutom att göra sina behov.

 

De som ändå har ett val
Här bland timmerstockar och hästhår finns både materiella resurser och berättelser kvar. Visst är det så, att matleveranser, hissar och varmt vatten är tacksamma bekvämligheter för att kunna hinna med allt som en vill göra i övrigt. Det är ett val för de som har möjligheten att välja såklart, att kunna leva så. Att ta vid där de två systrarna lämnade, på en gård med alla möjligheter för ett ekologiskt hållbart leverne, är något väldigt vackert på många sätt. Inte bara en romantisk dröm, men ändå vackert. Många är de ödegårdar som står tomma intill åkrar, ängar, vattenbrunnar och jordkällare. Tänka sig, att där finns redan de resurser som krävs för självförsörjning och prepping, redo att börja brukas.

Bakom kamera, penna och papper: Jessica Lundmark, bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.