Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad

På uppdrag av Luleå kommun har professor Lars Elenius djupdykt i Gammelstads mer okända historia. I ett flerårigt projekt har han åtagit sig att skriva fyra böcker om delar av kyrkstadens historia som tidigare inte berättats eller synliggjorts och att ta fram ny kunskap.

Under 2019 och 2020 kommer resterande tre böcker att publiceras på följande teman: Kyrkans och kyrkstugornas sociala arkitektur, Landhöjningen, landskapet och den omgivande vegetationen samt Hur man klädde sig till kyrkobesöket.

Det här inlägget kommer att beröra den första boken som publicerades för ungefär en månad senMöten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad.

 

IMG_1242

Möten mellan olika folk – den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad. Första boken av fyra om ett av vårt läns världsarv som ska ta fram ny kunskap om Gammelstad och synliggöra kulturhistoria som tidigare inte skildrats. Foto: Nils Harnesk © Norrbottens museum

Gammelstad. Platsen för Nederluleå kyrka. Nederluleå heter församlingen idag. Men fram till 1693 var den stora medeltida kyrkan centrum i en enorm socken som omfattade nuvarande Luleå, Boden, Gällivare och Jokkmokks kommuner. Ett väldigt område som motsvarar ytan av landskapen Uppland, Sörmland och Västergötland.

Här tar boken sin början. Namnet Luleå härrör från nämligen från samiska, det äldsta skrivningarna av namnet på älven som gett socken dess namn är lula eller lulu, vilket med största sannolikhet kommer från det samiska lulle som betecknar väderstrecket ”öster”. Den östliga beteckningen användes för Luleälven nedanför sammanflödet mellan Stora och Lilla Luleälven vid Vuollerim. Nedanför sammanflödet av älvarna har det under lång tid bott skogssamer.

En teori för uppkomsten av detta namn är därför att det var fjällsamernas beteckning på skogssamerna som ”de som bor i öster” eller ”östborna”. Alldeles oavsett har namnet sitt ursprung i det samiska språket och i en äldre språkform som tagits upp i det finska och svenska språket vilket talar för att de tre språkgrupperna möttes tidigt i området.

Den samiska närvaron i kustlandet gör sig påmind ännu idag genom en rad platsnamn, det finns exempelvis ett 60-tal namn med ändelsen ren. Namn som berättar om traditionella områden för renskötsel och de grupper som arbetat med renar på just den platsen. Ännu vanligare är namn med ändelsen kåta eller lapp. Kåtanamnen återfinns sällan i närheten av jordbruksbyarna utan finns ofta på platser som haft närhet till gott fiske. Elenius menar att dessa platser nyttjats säsongsmässigt för mindre grupper av samer och att man snarare skulle kunna lägga till en beteckning vid sidan av de två etablerade, fjällsamer och skogssamer, och det är kustsamer.

Det är ett hundratal platsnamn som har ändelsen lapp inom nuvarande Boden och Luleå kommuner, de är jämnt spridda över kust och inland. Ibland framträder de däremot i större koncentration inom vissa områden, de kan då tänkas spegla en mer omfattande och permanent samisk bosättning.

Värt att understryka är att de samiska namnen är få i kustlandet. De namn som återgetts ovan är svenska namn som beskriver en samisk aktivitet och bosättning i närheten av byarna i Lule älvdal. Däremot finns i princip inga ortnamn som uppenbart härrör från det samiska språket. Det tyder enligt Elenius på att den samiska bosättningen var småskalig och glest utspridd.

Inte heller finskan har påverkat ortnamnen i nuvarande Luleå och Boden kommuner. Från den gamla storsocknens tid finns endast tre bynamn som är av finskt ursprung, det är Kallax, Vittjärv och Niemisel. Samtliga tre har sin grund i naturnamn och har troligen tillkommit i samband med att platserna nyttjades för jakt och fiske. Sjönamnet Vittjärvsträsk, som gett byn Vittjärv sitt namn, vittnar om hur det lätt blir när två skilda språkgrupper möts, det finska järvi betyder sjö vilket också det svenska ordet träsk gör. I mötet mellan språken blev det alltså i svensk översättning Rissjönsjön då förleden Vitt- antas komma från tornedalsfinska vitta som betyder ”ris”.

Generellt sett så vittnar de historiska källorna om ett brett utbyte och en flerspråkighet även i bygder som under lång tid betraktats som homogent svenskspråkiga. Elenius lyfter exempelvis fram ett vittnesmål av bonden Laurens Nilsson, bonde i Antnäs, från 1482. Han vittnade då i en arvstvist om ett laxfiske i Torne älv, något som han inte kunde ha gjort om han inte haft nära kontakter med boende i Torne älvdal eller för den delen varit flerspråkig. Ett annat exempel som visar detta är att en av männen i ett hushåll i Måttsund anges kunna läsa på finska i husförhörslängden under slutet av 1700-tal.

Även om de svenska platsnamnen idag är dominerande i kustlandet är Elenius noga med att understryka att den namngivning som fått fäste och behållits inte behöver vara den tidigaste namngivningen. Detta visas exempelvis av det samiska namnet på Luleälven som inte ersatts av något svenskt namn, i många fall har finska och samiska platsnamn fått svenska tillägg som exemplet Vittjärvsträsk men oftast har det skapats hela nya svenska namn som anknyter till jordbruksnäringen.

Boken är bara lite drygt 100 sidor men visar en fantastisk bredd och framför allt lyckas den med ambitionen att föra fram en del av vår gemensamma kulturhistoria som inte tidigare berättats. Den gör det också på ett enkelt och tillgängligt språk.

Boken fortsätter med att skildra birkarlaväsendet och dess relation till den samiska befolkningen, den finska kolonisationen uppför Luleälven, samiska flyttningsmönster, kustsamerna i byarna runt Gammelstad, domböckernas inblick i vardagslivet, den mångkulturella kyrkstaden, bilden av samerna i gamla och nya Luleå och närvaron av de andra nationella minoriteterna i världsarvet bara för att nämna något mer om bokens innehåll.

Vi kommer med spänning att följa de resterande tre publikationerna i serien och hoppas att de lyckas lika bra med att presentera det som tidigare inte berättats eller synliggjorts.

Denna fredag, Nils Harnesk.

 

Nausta, we’ve had a problem

För den som är nyfiken på det byggda kulturarvet brukar mitt främsta råd lyda; se upp! Ofta får man helt nya perspektiv då man lyfter blicken från gatan och börjar titta på de hus som omger en. I veckans blogginlägg ska vi lyfta blicken något ytterligare. Om en dryg vecka, den 20 juli, är det precis 50 år sedan Apollo 11 kunde landa på månen. Det hela förefaller sig ha väldigt lite med Norrbotten att göra, men det ger oss ett tillfälle att gräva lite i svensk rymdforskning. Och när det gäller svensk rymdforskning – då är Norrbotten i högsta grad aktuellt.

E32_7

Att stöta på en gammal raket under en arkeologisk utredning hör kanske ovanligheterna till, men tordes vara vanligare inom Esranges 5 600 km² stora nedslagsområde. På bilden inspekterar Minna Paananen Kemi den gamla raketen. © Norrbottens museum. Foto: Lars Backman. Datum: 2012-08-27.

År 1961 var ett viktigt år för rymdforskningen. Ryssarna hade precis lyckats skicka Jurij Gagarin ut i rymden och Kennedy lovade dyrt att bräcka dem genom att landa på månen. Någon mil väster om E45, i lilla Kronogård i Nausta skedde betydligt mer modesta rymdäventyr. Meteorologiska Institutionen vid Stockholm Universitet hade under flera års tid intresserat sig för nattlysande moln. Detta i kombination med att forskningsraketer blev allt billigare i slutet på 1950-talet resulterade i att man den 14 augusti 1961 klockan 22.10 sköt upp den första svenska raketen. Den lilla Arcas-raketen var fylld med talkpulver och en explosiv laddning. På 80 kilometers höjd skulle denna laddning explodera och skapa ett konstgjort nattlysande moln. Projektet var tämligen misslyckat, då noskonen på 4,3 kg inte smällde av som den skulle. När raketen fyrats av försvann den spårlöst. Någon radiosändare hade man inte installerat och inte heller fick man se något nattlysande moln.

Bert_Bolin_till_hoeger_inspekterar_i_augusti_1961_raketen_som_skulle_bli_det_foersta_svenska_rymdskottet

Arcas-raketen, som kom att bli den första raketen i svensk rymdhistoria, inspekteras av Bertil Bolin. © ESA. Bild-Id 225295. Okänd fotograf.

Ett litet nederlag bräcker dock inte en rymdentusiast. Samlingen forskare, ingenjörer och studenter började snart att planera nästa uppskjutning och till detta samarbetade man med jänkarna på NASA och det amerikanska flygvapnets forskningslaboratorium i Cambridge, Massachusetts (AFCRL). Samarbetet innebar att AFCRL bistod med 4 Nike-Cajunraketer, NASA bistod med mottagningsstationen för mätdata och en startramp, och Sveriges bidrag var en uppskjutningsplats. Återigen fick Kronogård uppleva raketernas mullrande i sina provisoriska raketforskningslokaler. Kronogård 62, som var namnet på andra årets verksamhet, var ett stort arbete för Meteorologiska institutionen vid Stockholms Universitet. Personal skramlades ihop från universitet, statliga verk, privata företag och till och med högstadieskolor. Från den 7 augusti 1962 pågick ett intensivt arbete för ingenjörerna, meteorologerna och alla andra inblandade med att skjuta iväg raketerna. Även media fick slita hårt för att hinna med att rapportera om detta spektakel från Kronogård. Den sommaren skickades fyra Nike-Cajunraketer som NASA bistod med. Den andra raketen man skickade upp lyckades faktiskt att skapa ett nattlysande moln.

nattlysande

Nattlysande moln är det fenomen lockade in Sverige in i rymdforskningen. Här är ett nattlysande moln över Norrköping år 2004. Foto: Magnus Svensson. Bild hämtad från SMHI 2019-07-09.

Kronogård 63 fokuserade på att mäta temperaturprofiler på 85 kilometers höjd, precis där mesosfären övergår till termosfären. Då mesosfären är unikt med att det blir kallare desto högre upp man kommer, är det översta skiktet av mesosfären också det kallaste. Man lyckades faktiskt under Kronogård 63 uppmäta den kallaste temperaturen på jorden och i dess atmosfär någonsin. På -143°C lyckades Kronogård skrivas in i Guiness rekordbok.

Nästa år, vid Kronogård 64, sköt man upp hela åtta raketer. Fyra Nike-Cajun och fyra Nike-Apache skickades upp för att ta partikelprover från nattlysande moln samt mäta temperaturer.

Studenterna_fick_ocksaa_besoeka_Kronogaard_vildmark_daer_de_foersta_svenska_rymdskotten_avfyrades_i_boerjan_av_60-talet

Rymdnyfikna studenter besöker Kronogård. © ESA. Bild-Id 202706. Fotograf: Sven Grahn.

Esrange, eller European Space and Sounding Rocket Range, kom att snabbt avlösa Kronogårds tillfälliga rymdforskningsstation. År 1964, samma år som sista raketåret på Kronogård, byggdes Esrange av ESRO (European Space Research Organisation). De första 10 åren var ombildningar, namnbyten, ägarbyten och omorganisation vanliga. ESRO slogs samman med ELDO (European Launcher Development Organisation) år 1974 och bildade då ESA (European Space Agency). År 1966, den 20 november, sköts den första sondraketen upp från Esrange emedan den första höghöjdballongen släpptes år 1974. År 1972 togs Esrange över av Rymdbolaget och blev därmed helt svenskt. Rymdbolaget kom senare att byta namn till SSC, Swedish Space Corporation.

History_EsrangeBeingBuilt

Byggnationen av Esrange. Källa: https://www.sscspace.com/about-ssc/history/ Hämtat 2019-07-09

Genom Esrange och SSC får Norrbotten ytterligare en internationell koppling. SSC äger ett tiotal satellitstationer i USA, Australien, Kanada, Chile och Thailand och har därutöver även samarbeten med bland annat Japan, Indien, Sydafrika, Spanien, Tyskland och Italien. På Esrange görs fortfarande beställningsjobb år såväl NASA som det japanska JAXA.

Vid skrivbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Källor i urval:
https://www.rymdstyrelsen.se/

https://www.sscspace.com/ssc-worldwide/esrange-space-center/”>https://www.sscspace.com/

http://www.esa.int/swe/ESA_in_your_country/Sweden/Sverige_50_aar_som_rymdnation