Historia, kulturarv och rättsprocesser

Jag har varit chef vid Silvermuseet i Arjeplog i snart ett år. Under mina snart 25 år som verksam jurist har jag tidigare inte ägnat särskilt mycket tid åt att fundera över varför kunskaper om historia och kulturarv är viktiga. Men i rollen som museichef och genom att jag under lång tid har följt rättsprocessen i Girjasmålet om småviltsjakten och fisket i fjällen har det blivit uppenbart för mig att kunskaperna om vår historia och vårt kulturarv verkligen har stor betydelse i dagens samhälle. Historien ger oss en bild av varför nuläget ser ut som det gör. Och den ger oss en kompass inför framtiden.

Malin Brännström, chef vid Silvermuseet i Arjeplog.

Men vi tar det från början. Under flera decennier har det funnits olika åsikter om det är statens eller samebyarnas jakt- och fiskerättigheter som upplåts väster om odlingsgränsen. 1993 fattade regeringen beslut om att öppna upp jakten och fisket för alla, vilket ledde till högljudda protester från samebyarna som menade att förändringarna var en kränkning av samiska markrättigheter. Frågan om hur småviltsjakten och fisket skulle förvaltas utreddes sedan i offentliga utredningar för att försöka hitta en politisk lösning. I utredningarna gjordes omfattande historiska och rättsliga utredningar för att få en bild av vad som hänt under de senaste seklen. I mitten av 2000-talet stod det dock klart att det inte skulle gå att hitta en politisk lösning som skulle få stöd i riksdagen. I praktiken handlade det om att det inte fanns stöd för att ge samebyarna större inflytande över fjällområdena och naturresurserna. I det läget inledde Svenska Samernas Riksförbund, SSR, en utredning om frågan om jakten och fisket kunde prövas i domstol. Jag var förbundsjurist på SSR och fick för första gången som jurist anledning att börja grotta ner mig i de historiska källorna. Det blev uppenbart att många av de oklarheter som finns idag rörande jakten och fisket beror på beslut och händelser som ligger långt tillbaks i tiden.

I maj 2009 lämnade jag jobbet som förbundsjurist hos SSR. Samma månad lämnade organisationen och Girjas sameby in en stämningsansökan mot svenska staten. Samebyn ville få fastställt att det är samebyn, inte staten, som har rätten till småviltsjakten och fisket väster om odlingsgränsen på den mark som staten förvaltar. Nu inleddes en tio år lång rättsprocess med historia och kulturarv i fokus, för staten gick inte med på samebyns yrkanden eller den historiebeskrivning som samebyn presenterade. Allt ifrågasattes, och i ett tvistemål innebär det att domstolen måste ta ställning till alla frågor som parterna är oeniga om och att all bevisning måste prövas. Staten menade att samerna inte hade använt marken intensivt nog för att kunna få exklusiva rättigheter till jaken och fisket. Därför kom mycket av domstolsprövningen att handla om hur samisk markanvändning sett ut i förhistorisk och historisk tid. Hyllmeter med bevisning om historiska förhållanden åberopades. Det innebar att domstolarna fick ägna mycket tid åt att ta ställning till hur samer använt marken och hur staten agerat under olika perioder. När man läser Högsta domstolens dom från januari 2020 förstår man att domstolen verkligen försökt sätta sig in i dessa historiska förhållanden.

I Girjasmålet prövades bland annat frågan om vad de arkeologiska lämningarna säger om markanvändningen. Är de så kallade stallotomterna (jordkåtorna) verkligen samiska lämningar? Det ifrågasattes av staten och de arkeologiska tolkningarna kom under lupp. Hur intensivt användes markerna egentligen av samerna? Här kom kunskaper om barktäkter, fiskemetoder, jaktens utövande och samernas interna fördelning av resurserna att granskas. Och fanns det andra än samerna som jagade och fiskade i området? Alla dessa frågor om historiska förhållanden prövades i målet.

I domstolsprövningen fick forskningen som bedrivits om samisk historisk markanvändning en viktig roll. Exempelvis ger Inga-Maria Mulks arkeologiska studier bilden av hur intensiv markanvändningen var under förhistorisk tid. Särskild betydelse hade resultaten av den forskning Silvermuseet bedrivit genom Institutet för arktisk landskapsforskning (INSARC) i 20 års tid under ledning av arkeologen Ingela Bergman. I denna forskning har just relationen mellan landskapet och människan stått i fokus och den visar hur resurserna använts och hur människorna påverkat sina omgivningar. Resultaten har gett nya insikter om hur intensivt marken har använts och hur alla resurser som finns i dessa karga arktiska miljöer har använts av dem som bott här för att man skulle överleva. Dessa människor har haft en otrolig kunskap om och förståelse för sina omgivningar.

I domstolarna finns inga arkeologer eller historiska experter. Domarna är därför beroende av att få forskningsresultat presenterade för sig på ett begripligt sätt. Långa vetenskapliga artiklar på engelska är inte särskilt användbara i en domstol. I stället fick skogshistorikern och professorn Lars Östlund, verksam vid Statens Lantbruksuniversitet och INSARC, sammanfatta forskningsresultaten i ett skriftligt utlåtande. Han hördes även i domstolen. Även flera andra historiska och rättshistoriska experter hördes i domstolen. Det syns i Högsta domstolens domskäl att de övervägt den muntliga och skriftliga bevisningen noga. Domstolen kommer fram till att samerna inom det som nu är Girjas sameby hade upparbetat exklusiva rättigheter till småviltsjakten och fisket i mitten av 1700-talet. Dessa rättigheter överfördes sedan till samebyarna genom den första renbeteslagen 1886. Högsta domstolen kommer också fram till att staten inte har vidtagit några åtgärder som gjort att samebyns rättigheter upphört. Därför gör Högsta domstolen bedömningen att det är Girjas sameby som ska sköta upplåtelserna av småviltsjakten och fisket inom samebyns område.

Domen är omvälvande och omdiskuterad. Man kan ha olika åsikter om domstolens bedömning, men en sak har i alla fall tydliggjorts. Historiska förhållanden har stor betydelse när vi ska lösa dagens samhällsutmaningar. Girjasmålet visar hur viktig kunskap om vår historia är och att det krävs en tydligare bild av vår gemensamma historia som en plattform för de samhällsutmaningar vi står inför idag. Den stora utmaningen ligger i att det fortfarande finns stora kunskapsluckor vad gäller norra Sveriges historia. Det riskerar att leda till spekulationer om historiska förhållanden som ökar konflikterna mellan olika grupper. Det är viktigt att forskningen inom arkeologi och historia får förutsättningar att genomföras. Det behövs medel för att genomföra forskningen och vi måste ha disputerade forskare som kan ta sig an uppgiften. Det är också viktigt att museerna förmedlar denna kunskap så att fler får en bättre bild av de förhållanden som lett fram till dagens komplexa situation när det gäller frågor om naturresurser i norra Sverige. Dessutom är det otroligt viktigt att dagens barn och unga får en bra bild av sin egen historia. För som jag brukar säga; i Arjeplog fanns det ingen adel, präster, borgare och bönder som skolböckerna beskriver. Men historien om birkarlarna är lika intressant. Och det är vår gemensamma historia.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, chef vid Silvermuseet i Arjeplog

Historiska kartor

Tänk att kunna resa utan att förflyttas och att dessutom resa i tiden – vore inte det en dröm?! Med lite fantasi och med hjälp av historiska kartor så är det faktiskt möjligt – nästan i alla fall. I detta blogginlägg tänkte jag göra en liten resa som förhoppningsvis kan inspirera till resor på egen hand.

Lantmäteriet är den myndighet som kartlägger Sverige, något de har gjort i snart 400 år. Den förste lantmätaren, Anders Bure, tillträdde sitt ämbete 1628. Kung Gustav II Adolf gav honom i uppgift att göra en systematisk uppmätning och kartering av landet. Det som kartlades var gårdar, byar, städer och deras tillhörande marker. Skattläggning, ägotvister och skiften låg ofta bakom de karteringar som utfördes under 1600-talets senare del.

Under 1700- och 1800-tal ägnade lantmätarna en stor del av sitt arbete åt de stora jordreformerna – storskiftet, enskiftet och laga skiftet. Dessa reformer syftade till att effektivisera jordbruket genom att samla ägor i större och mer sammanhängande enheter. Här i Norrbotten var det i stort sett bara Storskiftet och Laga skiftet som genomfördes och det senare pågick in på 1900-talet. De beslut som togs och de kartor som upprättades då gäller fortfarande, om inte någon senare lantmäteriförrättning utförts.

Vid mitten av 1800-talet började även en mer systematisk kartläggning av landet, vilket gett oss generalstabskartan och häradsekonomiska kartan och ekonomiska kartan. I samband med utgivningen av den ekonomiska kartan påbörjades även den systematiska fornminnesinventeringen som vi skrivit om i tidigare blogginlägg.

Alla kartor och tillhörande handlingar som lantmätarna upprättat sedan 1628 finns bevarade. Det är en unik kartsamling som innehåller mer än en miljon historiska kartor. Sedan 2009 är de även tillgängliga digitalt via lantmäteriets söksida för historiska kartor. Det är där vi kliver på vår resa!

Luleå 400 år

Jag tycker det passar bra att kika lite närmare på Luleå, som i år firar 400-år i år. Jag börjar med en karta från 1642. Då var staden endast 21 år gammal och låg där Luleå Gammelstad, eller kyrkbyn ligger. Det som visas på kartan nedan är bland annat kyrkans mark och prästgården. De odlade inägorna är omgärdade med staket och det råder inga tvivel om vad det är för typ av skog i området. Själva staden innanför stadsmuren (som mer ser ut som ett träplank) är inte utritad på denna karta. Det beror sannolikt på att det var kyrkans jordbruksmark som var det intressanta. Trots propåer från staten om att borgarna (köpmännen) skulle bosätta sig i staden var det huvudsakligen kyrkstugor och stall som återfanns här. Köpmännen bodde kvar på sina gårdar i byarna runt omkring.

– Avmätning av en del av stadens ägor, upprättad av lantmätare Olof Tresk 1642. Bilden högst upp till vänster visar hela kartan, därintill ses en beskrivning av kartans innehåll. De tre bilderna i mitten är utsnitt av kartan: 1 och 2 = kyrkan och stadens område innanför stadsmuren; 3 = prästgården och 5 = klockarens gård. Längst ned ses kartans skalstock. Akt-ID: Å19-1:z1:83-86.

1600-talets kartor kan vara svåra att förstå, eftersom både handstil och språk skiljer sig mycket från dagens. Som tur är finns dessa kartor även tillgängliga via Riksarkivet och där är även den text som finns på kartorna renskriven! Själva kartorna kan bjuda på riktigt fina detaljer. Se bara på tallarna med sina skuggor, portarna in till staden och inte minst kartans kompassros!

Här nedan ser vi en karta över prästgårdens ägor 1686. Nu förstår vi att staden flyttat, då det står ”Gambler Stads platsen” (gamla stadsplatsen) strax under kyrkan. År 1649 flyttades staden till sin nuvarande plats eftersom viken in till hamnen blivit för grund för båttrafiken. På kartan syns hamnen som en liten brygga i vattnet.

Luleå Gammelstad. Utsnitt av lantmätare Johan Gedda Perssons karta från 1686. På kartan visas prästgårdens marker. Kyrkan ses som en rödmarkerad byggnad lite till vänster i bild och prästgården är den röda bygganden till höger. Vägen ner till hamnen är tydligt utritad och den slutar i en liten brygga. Akt ID: Å23-29:1

Luleå – Nya staden

När vi kommer framåt i tid blir kartorna lite mer begripliga och texten lite mer lättläst (eller mindre svårläst), även om det kan variera mycket mellan kartor och mellan de olika lantmätare som upprättat kartorna. Beroende på vilket syfte kartan haft är de även mer eller mindre informativa. En karta som gäller en gränsdragning innehåller ofta bara själva gränsen och dess brytpunkter. Kartan nedan är lite mer innehållsrik, då den är upprättad i samband med planering av Luleå handelsstad 1790. Den första bilden visar hur staden faktiskt såg ut när lantmätaren gjorde sin kartering. Till den hör en förteckning över tomtägarnas namn och deras yrke. Därefter följer en ny karta, som är ett förslag på hur staden skulle kunna se ut.

Stadsplaneringskarta upprättad av lantmätare Olof Clausén 1790. Den översta kartan visar stadens faktiska utseende och till den hör en förteckning över tomtägarna. Längst ner är ett förslag på en ny kvartersplanering för staden. Akt-ID Å19-1:3

Begreppet stad gör i alla fall att jag tänker på relativt stora hus och tät bebyggelse, men så var inte fallet med Luleå under 1700-1800-tal. Bilden nedan är inte exakt daterad, men är tagen någon gång före stadsbranden 1887. Fotografen (okänd) står längst upp på Storgatan, vid Residenset. Till vänster i bild är gamla läroverket, eller ”språklådan” som den senare kom att kallas. Denna byggnad finns kvar idag och tillhör gymnasiebyn. Till höger i bild ser vi Gustafskyrkan som stod klar 1790, men som förstördes i branden. Förutom kyrkan förstördes 75 av stadens gårdar och cirka 700 personer förlorade sina hem.

Storgatan i Luleå någon gång innan 1887. Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:150
Luleå dagen efter branden 1887. Bilden är tagen från hörnet av Rådstugatan och Storgatan.
Norrbottens museums bildarkiv, acc 1987:168

När staden byggdes upp igen efter branden byggdes husen i sten och tegel. Kvarter och gårdar lades med större avstånd för att undvika ett liknande brandförlopp i framtiden. Strax därefter, 1892, upprättas en karta med förslag på namn på stadens nya kvarter.

Karta, beslut för stadens kvartersnamn. Akt_ID: 25-lul-h13/1892

Nu börjar Luleå likna den stad som vi känner igen idag. Den stora skillnaden är att staden vuxit och fortfarande växer både till ytan och på höjden. Nedan är ett exempel på en ekonomisk karta från 1948, eller ”grönsaksbladet” som den även kallas, då bakgrunden består av en grönfärgat flygfoto.

Ekonomisk karta över Luleå 1948. RAK-ID: J133-24l8i50

Det här blev inte riktigt den resa som jag tänkt från början, men väl en liten presentation av några olika historiska kartor. Jag hoppas att det väckt ett intresse för att själv börja botanisera i denna fantastiska, kulturhistoriska skatt!

Avslutningsvis vill jag även tipsa om en kommande föreläsning om historiska kartor. Det är Pär Connelid, arkeologiskt inriktad kulturgeograf, som kommer att hålla en föreläsning den 14 april klockan 18:00. Boka in detta datum och håll ögonen öppna för mer information om hur du tar del av den digitala föreläsningen.

// Åsa Lindgren
Arkeolog