Silbojokk och den svenska gravrätten

På förekommen anledning tar jag nu tag i ett ämne som jag funderat på i flera år. Det gäller den svenska gravrätten. Att jag funderat på det en längre tid har sin grund i våra undersökningar av ödekyrkogården i Silbojokk. I dagarna har Silbojokk figurerat i radio och uttalanden om gravfrid och återbegravning har hörts. Här kommer ett litet inlägg på detta tema.

Först en kort tillbakablick och introduktion till platsen och omständigheterna. Silbojokk etablerades som ett litet brukssamhälle med start 1635, då malmen från Nasafjälls silvergruva började bearbetas. En präst stationerades på platsen, dels för att sörja för hyttarbetarnas själavård och dels för att missionera bland samerna i området. Förhoppningarna på silverfyndigheten var stora och Silbojokk var en tid en egen församling. Kyrka och kyrkogård anlades på platsen.

Gruvverksamheten blev aldrig lönsam, den avslutades efter ett anfall av en dansk/norsk krigshär 1659. Den kyrkliga verksamheten fortsatte i över hundra år efter det, trots att både samer och präster tyckte att Silbojokk låg avsides. 1770 övergavs Silbojokk och kyrkogården lämnades öde.

När Sädvajaures vattenkraftsdamm skulle höjas på 1980-talet utfördes arkeologiska undersökningar i Silbojokk. De anläggningar som hörde till hyttan undersöktes. Trots att man visste att en kyrka och kyrkogård funnits på platsen kunde den inte hittas. Jag förebrår inte de arkeologer som utförde de undersökningarna, de gjorde ett fantastiskt jobb! De försökte med de medel de hade, men förutsättningarna var emot dem. Dels blev de förvillade av den muntliga traditionen och dels hindrades de av markens obarmhärtiga natur. Alla rötter från den snåriga björkskogen med kraftig undervegetation gjorde att det var svårt att undersöka området.

Silbojokk_1984

Pågående undersökning av hyttans anläggningar i Silbojokk 1984. Kyrkogården låg på andra sidan bäcken, till höger i bild (troligen strax utanför bilden). Okänd fotograf.

Jag menar att de förvillades av en muntlig tradition för att de lade mycket tid på att undersöka mer recenta lämningar i form av en husgrund och en kåta. Detta på grund av att de låg på en udde som kallas Kyrkudden. Enligt traditionen var det där kyrkan skulle ha legat. Denna udde blev dock till först efter det att dammen byggdes och vattennivån i sjön höjdes. En kartering från 1947 (efter dammens tillkomst) visar att det då inte fanns någon udde vid Silbojokks utlopp i sjön. Kyrkudden bör således ha fått sitt namn först efter den första höjningen av dammen på 1950-talet.

Silbojokk_Kartering_1947

Skiss av Silbojokk utförd 1947, innan den första höjningen av dammen. 1. Privat stuga. 2. Grundrester, kyrka? 3. Grundrester, bostad? 4. Grundrester? 5. Grund efter hytta? 6. Rester efter dammbyggnad. 7. Område täckt av slagg. 8. Ängsmarker, f.d. bostadsområde?

Hade de tittat lite närmare på bergmästare Hans Philip Lybeckers karta från 1638 hade de kanske letat lite mer i området där kyrkogården är inritad på den kartan. Visst är den översiktlig, men det framgår i alla fall att kyrkogården inte ligger vid bäckens utlopp.

Silbojokk_1638_Lybecker_Utsnitt

Utsnitt av karta över Piteå silverbruk vid Silbojokk. Upprättad av Hans Philip Lybecker den 15 mars 1938. Kyrkogården ligger strax bakom hyttan. Originalkartan förvaras vid Riksarkivet.

Det där var nog en liten förebråelse ändå, men inte illa ment, vi skulle antagligen ha gjort precis likadant. Det som är märkligast är det beslut som togs av Länsstyrelsen efter undersökningarna på 1980-talet. Hur kunde exploatören få tillstånd att höja dammen trots att kyrkogården inte hittats? Och varför agerade inte svenska kyrkan vid den tiden för att rädda ödekyrkogården i Silbojokk? Den riskerade att dämmas över trots att den inte var undersökt, något som vi får hantera konsekvenserna av idag. Vi har en mycket stark gravrätt i Sverige. Varför använde man inte den rätten då, för att rädda Silbojokks församlingsmedlemmar från sitt öde – att spolas ut i Sädvajaure?

2014_177_020_Översikt_uo_Kyrkudden

Vy över Sädvajaure, från Silbojokk. Till vänster ses den så kallade Kyrkudden och hitom de två röd-vita markeringskäpparna ligger resterna efter kyrkan. Foto: Sara Hagström-Yamamoto, Norrbottens museum, 2014, CC BY

Nu vill jag titta lite närmare på den svenska gravrätten. Efter att ha läst på Svenska kyrkans hemsida och även gått igenom begravningslagen så kan jag sammanfatta det såhär: gravrätten i Sverige gäller generellt i minst 25 år från senaste begravning, om inte någon gravrättsinnehavare gör anspråk på gravplatsen. En förutsättning för att gravrätten ska gälla är även att gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats. Vad som händer med en grav efter det framgår inte. Antagligen beror det på hur mycket plats det finns på kyrkogården i övrigt.

Att diskutera den nu gällande svenska gravrätten i detta sammanhang är egentligen helt felaktigt. Begravningsplatsen i Silbojokk övergavs av kyrkan 1770 och är idag en ödekyrkogård som faller under kulturmiljölagens skydd. Jag brukar säga att Silbojokk har hamnat i ett juridiskt vakuum i och med att exploatören inte längre är skyldig att stå för de arkeologiska kostnaderna. Detta på grund av att de arkeologiska undersökningar som gjordes inför senaste höjningen av dammen godkändes och ansågs tillräckliga för att tillåta att området exploaterades. Men det är faktiskt inte ett juridiskt vakuum. Det är bara kostnadsansvaret som har förflyttats. Det ansvaret ligger nu hos staten.

Det här blev inte det inlägg jag hade tänkt mig från början, men jag har i alla fall fått lära mig lite mer om den svenska gravrätten. Silbojokk är en komplex kulturmiljö med många komplexa frågor att hantera, och ingen vinner på att försöka förenkla det som är svårt. Framför allt går det inte att tillämpa en nutida begravningslagstiftning på en kyrkogård som övergavs för nästan 250 år sedan och som skyddas av kulturmiljölagen.

Då detta är årets sista blogginlägg passar jag på att önska alla ett Gott nytt år!

// Åsa Lindgren
Norrbottens museum