Intill Öjebyns kyrka står ett klocktorn som väcker nyfikenhet hos sina betraktare. Många som har passerat Öjebyns kyrkstad har säkerligen förundrats över denna spännande byggnad, murad i sten och med tre våningar. Länge har det spekulerats kring byggnadens ålder och vilken ursprunglig funktion den har varit ämnad att fylla. Veckans blogginlägg kommer handla om det gåtfulla klocktornet i Öjebyn och om några av teorierna kring denna byggnads ursprungliga syfte.

Byggnaden som idag utgör klocktorn är huvudsakligen murad i gråsten, men med gavelrösten delvis uppförda i tegel. Det norra och södra gavelröstet har utsmyckats med blinderingar som bland annat föreställer kors. Tegeldekorationer av liknande slag kan urskiljas på många andra medeltida kyrkor och stigluckor i landet. Exempelvis kan samma typ av motiv återfinnas på blinderingar på Umeå landsförsamlings kyrka (Backens kyrka).

Klocktornet har tre våningar. På den nedersta våningen finns portöppningar i nordlig och sydlig riktning som möjliggör en passage genom byggnaden. Den andra våningen har totalt åtta muröppningar: två på varje sida av byggnaden. Dessa är lätt spetsbågsformade. Den tredje våningen har totalt fyra muröppningar: två på östra sidan och två på västra. Tredje våningens öppningar skiljer sig från de på andra våningen och är rundbågsformade med omfattningar av annan typ. Mitt emellan den andra och tredje våningen hänger de två kyrkklockorna. Tornets fyra gavelrösten är höga och spetsiga. På gavelröstena kan utöver blinderingar även ankarslut och urverk urskiljas.

Öjebyns kyrka

Klocktornet är placerat söder om Öjebyns kyrka. Kyrkan är en senmedeltida stenkyrka uppförd i gråsten med inslag av tegel i gavelrösten och vid muröppningar. Tegeldekorationer förekommer på kyrkans gavelrösten. Kyrkans fasader är vitputsade. Exakt när kyrkan började byggas och vid vilken tid den stod färdig är oklart, men kyrkvallen som kyrkan byggdes på donerades till församlingen år 1408. Troligtvis kom byggnationen av stenkyrkan att påbörjas någon gång under 1400-talets andra hälft. Kyrkan uppfördes som en långkyrka i traditionell öst-västlig riktning. Vid mitten på 1700-talet hade kyrkan blivit för trång för församlingen och kom därför att byggas ut med korsarmar i nordlig och sydlig riktning. Därmed fick Öjebyns kyrka formen av en korskyrka i stället för ett långhus. Kyrkan restaurerades i omfattande skala vid slutet på 1800-talet i nygotisk stil.

Det så kallade klocktornet har ursprungligen legat på ett avstånd på 14,6 meter från kyrkan men efter att den södra korsarmen byggdes till på 1700-talet kom avståndet att minska till enbart 4,3 meter.

När kan tornet ha uppförts?

Det råder ingen tvekan om att byggnaden som idag fungerar som klocktorn är av hög ålder och det har spekulerats om den eventuellt kan vara äldre än den intilliggande kyrkan. Tornets exakta tillkomsttid är dock inte helt klarlagd, men byggnaden har bedömts som senmedeltida. Iwar Andersson har i artikeln ”Kapell sticklucka och klockstapel. Om Piteå Landsförsamlings klocktorn” i Norrbottens museums årsskrift Norrbotten 1864-1965 beskrivit att byggnaden med sannolikhet kan ha uppförts någon gång under 1400-talets första hälft, sett till dess stil och utformning. Genom undersökningar av byggnaden är det tydligt att den tredje våningen har byggts till i ett senare skede, mest troligt någon gång under den så kallade Vasatiden i Sverige (1521-1611). Den tredje våningen särskiljer sig i stil och murningsteknik från de två nedre våningarna. Med hjälp av noggranna undersökningar av byggnaden har Andersson i en skiss rekonstruerat hur byggnaden med sannolikhet kan ha sett ut före den tredje våningens tillkomst.

Genom dendrokronologiska undersökningar av byggnaden har försök till en mer exakt tidsbestämning genomförts. En undersökning av sådant slag innebär att borrprover tas från olika virkesdelar i konstruktionen. Genom att undersöka årsringarna kan kännedom om tidsintervallet för när trädet växte i skogen och tidpunkten för dess avverkning erhållas. Genom dendrokronologiska undersökningar går det därmed att få anvisningar om en byggnads tillkomsttid och om dess olika byggfaser. Dock är det viktigt att ha i åtanke att äldre virke kan ha återbrukats vid byggnation och reparation, samt att trä är ett förgängligt material och olika delar kan därför ha bytts ut vid skilda tillfällen under en byggnads levnadstid.

Den dendrokronologiska provtagningen på klocktornet i Öjebyn genomfördes år 2011-2012 av Skogs- och samemuseet i Lycksele i samarbete med Historiska hus i norr AB. Uppdragsgivare var Luleå stift och undersökningen ingick i ett projekt då provtagning för dendrokronologisk datering utfördes på ett urval av äldre kyrkor och kyrkliga byggnader i stiftet. På klocktornet togs totalt åtta borrprover från olika placeringar på de tre våningarnas golvbjälklag. Provet som visade den äldsta dateringen var taget på en bjälke på första våningens golvbjälklag och angav att trädet växt mellan åren 1355-1482. Det innebär att virket till bjälken bör ha avverkats år 1482. Om bjälken är från tidpunkten då tornet först byggdes eller om den har tillkommit vid ett senare skede är dock oklart. Samtliga övriga prover visade senare årtal och angav att virket huggits under 1700- eller 1800-talet. Troligtvis har dessa tillförts byggnaden i samband med senare restaureringar och/eller ombyggnationer. I resultat beskrevs det att fler prover kommer krävas för att kunna genomföra en mer noggrann kartläggning av byggnadens olika byggfaser. Kanske är detta något som kommer ske i framtiden.

Vad kan byggnadens ursprungliga funktion ha varit?  

Det finns många frågetecken om vilket syfte byggnaden ursprungligen har varit ämnad att fylla. Genom tiderna har olika teorier presenterats och diskuterats. Det är exempelvis inte ovanligt att byggnaden ibland refereras till som en kastal, det vill säga en form av torn som nyttjats i försvarssyfte. Denna teori om att byggnaden skulle vara ett försvarsverk har dock i senare tid kommit att förkastas av flertalet forskare. Andersson menar att byggnadens ursprungliga konstruktion var för ”fredlig” och ”öppen” i karaktär för att fylla en försvarsfunktion. På bottenvåningen tyder byggnadens portöppningar på att den enbart har varit stängd med dörr i sydlig riktning och att den därmed har varit helt öppen in mot kyrkan och kyrkogården i nordlig riktning. Även de åtta muröppningarna på andra våningen tycks ha varit för tilltagna i storlek och för öppna i form för att ha fyllt en försvarsfunktion, exempelvis för att fungera som skottgluggar i likhet med vad som kan urskiljas på stigluckorna tillhörande Nederluleå kyrka i Gammelstad.

Vad gäller tornets bottenvåning är en etablerad teori som stödjs av både Andersson och av Jan Johansson som skrivit avhandlingen Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige (1993) att tornets nedersta våning har varit ämnad att fungera som en så kallad stiglucka. En stiglucka kan beskrivas som en portbyggnad sammanbunden med en bogårdsmur och ämnad att fungera som en portal in till kyrkoområdet. Brukligt under medeltiden var nämligen att kyrkan och kyrkogården skulle vara inhägnad och åtskild från dess omkringliggande omgivning.

Tornets funktion som stiglucka bör dock ha varit kombinerad med ytterligare en funktion, vilket förekomsten av den andra våningen tyder på. Denna vånings användningsområde har diskuterats och olika förslag presenterats, däribland sädesmagasin, klocktorn, gillestuga, kapell och utomhuskor. Forskare hävdar dock att våningens öppna karaktär med dess åtta muröppningar, placerade i samtliga riktningar, gör den olämplig som förvaringsutrymme för säd eller som förråd i allmänhet.

Kombinationen av stiglucka och klocktorn är även något som har lyfts fram som en tänkbar möjlighet. Det är dock något som vissa forskare ställer sig aningen tvivlande till. Höjden på den andra våningens gluggar är nämligen betydligt lägre än kyrkans murkrön. Det anses föga troligt att man skulle ha valt en så låg höjdplacering på klockorna samtidigt som kyrkan byggdes betydligt högre. En förklaring skulle i så fall vara att den uppfördes som ett klocktorn före kyrkan började byggas. Dock har den lite gemensamt med andra klockstaplars utformningar samt att våningens muröppningarna har ett formspråk som är ovanligt för ljudgluggar (se Andersson 1964, s. 43).

Ett användningsområde som forskare har funnit mer sannolikt med hänsyn till byggnadens gestaltning är att den andra våningen ursprungligen kan ha haft ett mer högtidligt syfte och nyttjats som kapell eller gillestuga för sammankomster. Inte minst skulle denna funktion ha varit av stor betydelse ifall byggnaden uppfördes före stenkyrkan stod färdig.

Historikern Knut Drake har även kommit att framföra en senare teori och menar att den andra våningen troligtvis har fungerat som ett ”utomhuskor”. Det innebär att prästen kunde predika från utrymmet i tornet till en menighet som samlats nedanför på kyrkogården. Detta kunde framför allt bli aktuellt i samband med större högtider då antalet kyrkobesökare ibland kunde vara av sådan numerär storlek att det riskerade bli för trångt inne i kyrkan. Liknande konstruktioner har kunnat urskiljas i finska kyrkor, bland annat i Virmo (på finska: Mynämäki), vilket har gett upphov till Drakes teori om att det även i detta fall kan röra sig om ett utomhuskor.

Kanske kommer mysteriet med byggnadens funktion såväl som med dess ålder att nystas upp i framtiden och frågorna äntligen få tydliga svar. Det är något som bara tiden kan utvisa. Fram till dess får vi nöja oss med att grubbla över denna gåta och hoppas på att den en dag kommer att lösas.

Vid skrivbordet denna vecka,

Kristin Lång, byggnadsantikvarie på Norrbottens museum

Referenser och lästips!

Andersson, Iwar (1964). ”Kapell stiglucka och klockstapel. Om Piteå landsförsamlings klocktorn.” I: Norrbotten 1964-1965. Norrbottens museums årsskrift.

Carlsson, Curt (1999). Piteå församling – en resa genom 1000 år.

Johansson, Jan (1993). Kyrkogårdens hägn i det medeltida Sverige. Om bogård, balk och stiglucka. Licentiatavhandling framlagd vid Konstvetenskapliga Institutionen, Uppsala universitet 1990.

Kalela-Brundin, Maarit och Annika Lindberg (2012). Dendrokronologiska undersökningar i gamla kyrkor och kyrkliga byggnader i Luleå stift (Rapport). Skogsmuseet i Lycksele.  

Piteå musem (u.å.). Öjebyns kyrka. Tillgänglig på: Öjebyns kyrka – Pitea museum [Hämtad 2024-08-01].