Det här inlägget relaterar till en metodkonferens som hölls på Västerbottens museum 8-9 april 2025. Konferensen hade arkeologiska utredningar som tema och innehöll många informativa föreläsningar och bra diskussioner. Trots det kvarstår en del frågetecken och olika uppfattningar om vad som gäller vid detta moment inom det arkeologiska uppdragssystemet. Det som är särskilt problematiskt är när en utredning delas upp i olika steg. Det här inlägget är ett försök att reda ut vad som gäller i de olika stegen, med hjälp av de vägledningar och föreskrifter som finns.

I korthet har jag dragit följande slutsatser:

• Inom Steg 1 utförs inga markingrepp (utom med jordsond)
• Inom Steg 2 utförs utredningsgrävning vid behov, i de områden som ska exploateras
• Allemansrätten gäller inte vid arkeologiska utredningar

Underlag till mina slutsatser

Uppdragsarkeologi är ett samlingsbegrepp för de arkeologiska utredningar och undersökningar som länsstyrelsen beslutar om i samband med markexploateringar. Det uppdragsarkeologiska systemet regleras i Kulturmiljölagen (KML 2 kap. kulturmiljölagen, 1988:950).

I rollen som övergripande myndighet skriver Riksantikvarieämbetet föreskrifter och vägledningar för hur kulturmiljölagen ska tillämpas:

• Riksantikvarieämbetets föreskrifter och allmänna råd:
  KRFS 2017:1 och KRFS 2018:6
• Vägledningar för tillämpning av kulturmiljölagen:
  Vägledningar inom uppdragsarkeologin – Riksantikvarieämbetet

De parter som ingår i det uppdragsarkeologiska systemet är:

• Länsstyrelsen – den kulturmiljövårdande myndigheten,
  som prövar tillstånd och fattar beslut
• Företagaren – den som ska utföra ett arbetsföretag,
  som är exploatör och har kostnadsansvar
• Undersökaren – den undersökande organisationen,
  som utför arkeologiska undersökningar

Arkeologisk utredning

Syftet med en arkeologisk utredning är att ta reda på om det finns fornlämningar inom ett område där arbetsföretag/byggåtgärder planeras. Utredningen ska ge länsstyrelsen och företagaren förutsättningar att planera så att fornlämningar inte berörs eller att nödvändiga ingrepp minimeras.

Den arkeologiska utredningen kan enligt Riksantikvarieämbetets vägledning innefatta:

• arkivstudier,
• fältinventering med arbetsmetoder som inte medför fysiskt ingrepp, och
• sökschaktning, provgropar samt provtagning

Exempel på arbetsmetoder som inte medför fysiskt ingrepp är markradar och magnetometer. Båda metoderna ger en bild av markens strukturer och kan på så sätt avslöja arkeologiska lämningar utan att man behöver gräva. För att verkligen ta reda på vad man ser på bilderna behöver man dock ofta göra en undersökning.

Länsstyrelsen kan vid behov fatta beslut om arkeologiska utredningar i olika steg. Det gäller framför allt större utredningar, och i synnerhet linjeobjekt (som en väg, järnväg eller elledning) där den exakta sträckningen inte är bestämd.

Här är en av osäkerheterna som jag gärna vill reda ut – vilka moment som ingår i steg 1 och vilka som ingår i steg 2. Nedan kommer jag att redogöra för min tolkning av föreskrifter och vägledningar.

Steg 1

Inom steg 1 utförs kart- och arkivstudier samt en fältinventering. Kart och arkivstudier utförs för att få en förförståelse för området och dess kulturhistoriska potential. Historiska kartor kan till exempel visa på var äldre hus och gårdar legat, men även ge andra ledtrådar i form av ortnamn. Vid fältinventeringen är uppgiften att hitta fornlämningar samt peka ut troliga lägen för fornlämningar som inte är synliga ovan mark. Många av våra fornlämningar är ju av sådan karaktär att de inte syns om marken har vegetation av mossa och bärris. Då räcker det inte med att bara titta sig omkring i skogen för att hitta dem.

Inom steg 1 kan även olika icke förstörande metoder användas. Markradar, georadar eller magnetometer är de beprövade metoder som anges i vägledningen. ”I detta steg kan det ibland vara fördelaktigt att använda olika icke-förstörande metoder för geofysisk kartering såsom exempelvis markradar eller magnetometer.”

De metoder som togs upp vid metodkonferensen var arkeologisk sökhund samt NIR-spektroskopi av jordprover. Båda dessa metoder, liksom metalldetektering och kartering med så kallad skelleftepik (kallas även medlespjut), ligger dock i en gråzon – i och med att markingrepp krävs på ett eller annat sätt. Jordprover tas med en provborr, vilket innebär mindre markingrepp. Vid övriga metoder behöver hundens markeringar och metalldetektorns utslag kontrolleras genom undersökning i form av upptagande av provgropar.

I och med det tolkar jag det som att denna typ av metoder inte ska utföras inom steg 1. I alla fall inte den undersökande delen. Själva karteringen med hund, metalldetektor eller pik kan utföras, men då utan att kontrollera resultatet. Även provtagning och sondning kan påverka en fornlämnings bevarandepotential i och med att tillförseln av syre och vatten förändras. Men jämfört med att schakta stora ytor med maskin så är provtagning ett litet markingrepp som kan ge indikationer på var det kan finnas fornlämningar.

Ingreppen i fornlämningarna ska ju undvikas eller så långt det är möjligt minimeras. Så i detta skede – innan det är beslutat om markområdet kommer att tas i anspråk – ska inga markingrepp göras. Varken i tidigare kända fornlämningar, potentiella eller osäkra lämningar.

Resultatet av Steg 1 ger ett planeringsunderlag som både arbetsföretaget och Länsstyrelsen kan ta ställning till.

Steg 2

Steg 2 blir aktuellt när den exakta sträckningen fastställts och det är klart vilket område som ska tas i anspråk. Det är i detta moment som utredningsgrävning utförs. Det kan vara i form av sökschaktning med maskin, avtorvning och provgropsgrävning för hand samt kontroll av sökhundsmarkeringar och metalldetektorutslag. I steg 2 utförs även underökning av objekt som bedömts som osäkra fornlämningar. Så fort en fornlämning påträffas, eller status kan fastställs, ska schaktningen/undersökningen avbrytas.

Information till fastighetsägare

Det är företagarens ansvar att se till att marken är tillgänglig för undersökaren. I vägledningen står detta i samband med sökschaktning: ”Länsstyrelsen bör inför beslutet om arkeologisk utredning även försäkra sig om att markägaren är medveten om att utredningen kan omfatta markingrepp i form av sökschaktning.” Det är alltså inför Steg 2 som denna information är aktuell.

Här kan jag tycka att vägledningen är lite begränsande, då det endast är sökschaktning som anges. Fördjupad utredning kan ju bestå av andra metoder som också innefattar markingrepp, om än i mindre skala. Även om det kanske inte finns krav på att informera om mindre ingrepp, så tycker jag att det hör till allmänt hyfs och god yrkesetik att berätta vad vi gör ute i skogen.

I vissa fall kan företagaren begränsa kontakten med fastighetsägare, för att inte oroa dem som inte kommer att beröras i slutänden. Detta krockar lite med undersökarens ambitioner om att ta reda på så mycket som möjligt om ett område som är föremål för utredning. Ett bra sätt att få information är att kontakta markägare.

Fördelar och nackdelar med uppdelad utredning

Att dela upp en utredning i två steg har både för- och nackdelar.

Fördelar med uppdelning:

• Lättare att bedöma och prioritera vilka insatser som behövs i Steg 2
• Lättare att beräkna för de insatser som behövs
• Kulturmiljölagens syfte efterlevs bättre
• Färre fastighetsägare behöver godkänna markingrepp

En utredning som omfattar samtliga moment kan vara svår att kostnadsberäkna. Särskilt om den berör markområden som inte omfattats av den systematiska fornminnesinventeringen, där kunskapsläget är lågt (ca 50 % av Norrbottens län).

En uppdelning i två steg underlättar bedömningen av vilka insatser som är lämpliga och var de behövs. Därmed kan de insatserna även beräknas mer exakt.

Detta tillvägagångssätt gör att kulturmiljölagens syfte – att bevara fornlämningar så långt det är möjligt – efterlevs bättre. Bara de osäkra fornlämningar som kommer att beröras av markexploateringen undersöks för att fastställa status.

Fastighetsägare som inte berörs behöver inte tillfrågas om tillstånd till markingrepp.

Nackdelar med uppdelning:

• Förlängd handläggning
• Potentiella lägen för fornlämningar blir ”osynliga”
• Osäkra lämningar kvarstår utan korrekt bedömning i KMR

Uppdelningen innebär att det blir två olika ärenden som ska handläggas, både av Länsstyrelsen och undersökare. Det kan göra att det drar ut på tiden.

Den kanske största nackdelen är att potentiella lägen för fornlämningar inte utreds vidare. Det innebär att de eventuella fornlämningarna inte registreras i KMR. De blir då ”osynliga” till exempel för skogsbrukets aktörer och risken är stor att de körs över vid föryngringsåtgärder. Rent krasst gör det dock inte någon större skillnad, då även en stor del av de kända lämningarna förstörs vid olika skogsåtgärder. Men, är de kända finns i alla fall bättre förutsättningar för att de kan bevaras.

De osäkra lämningarna finns registrerade i KMR, om än med osäker status. För dem är läget inte lika kritiskt, med det ställer krav på en eventuell framtida handläggare att uppmärksamma att det kan röra sig om en fornlämning.

Allemansrätten

Ibland hänvisas till allemansrätten i samband med arkeologiska utredningar och att det skulle vara tillåtet att ta upp provgropar med spade. Men, allemansrätten gäller vid fritidsaktiviteter, inte yrkesutövande. Detta fick jag klart för mig när jag pratade med Naturvårdsverkets miljörättsjurist för ett par år sedan. Detta borde räcka, men jag tar ändå med att det i Naturvårdsverkets skrift Arrangemang i naturen även framgår att följande åtgärder inte ingår i allemansrätten (notera särskilt den tredje punkten):

• Att man röjer sly, bryter kvistar eller tar skott från levande träd.
• Uppsättande av fasta markeringar, exempelvis permanenta skyltar eller målning av permanent karaktär på träd eller sten.
• Grävning i mark eller utsättning av spänger eller broar.
• Parkering som hindrar verksamheten på fastigheten.
• Beträda mark med växande gröda på åkermark eller skada skogsplanteringar.

Arrangemang som medför någon eller några av ovanstående åtgärder behöver markägarens medgivande. Detta gäller arrangemang riktade till friluftsaktiviteter och inte övrig yrkesverksamhet, där allemansrätten alltså inte gäller överhuvudtaget.

Fortsatt dialog

Jag hoppas att detta inte krånglade till det ytterligare, utan var till någon sorts hjälp för att reda ut den osäkerhet som råder. Jag är öppen för dialog om det är något jag missuppfattat, eller tolkat galet!

Vid tangentbordet
Åsa Lindgren
Arkeolog