Varför skulle någon vara intresserad av mitt arkiv? Att ha ett arkiv är väl inget för en duojár! Det är några spontana reaktioner som vi fått när vi uppmanat samiska slöjdare och konstnärer att etablera sina arkiv vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum.
Projektet AIDA- Arctic Indigenous Design Archives är på många sätt ett riskprojekt där vi tillsammans med Samearkivet i Inari och Samisk Hǿgskole i Kautokeino utforskar vad en slöjdares eller konstnärs arkiv skulle kunna vara. Detta inom ramen för ett Interreg Nordprojekt. Hur skulle arbetet med dessa arkiv kunna anpassas för att harmonieras med en samisk förståelse av världen. Stora anspråk, kan det tyckas, men det är egentligen frågan om små förskjutningar och problematiseringar av våra nuvarande arbetssätt vid institutionerna.
Inledningsvis frågade vi slöjdare och konstnärer om de skulle vilja etablera arkiv, något som var öppet för alla. Det var inte en självklarhet, många kände sig tveksamma till att dela något som var så nära knutet till familjens traditioner. Vad händer med materialet när man lämnat det till Ájtte, var en annan fråga? Arkiven etablerades därför i nära samarbete med duojárat och med en lyhördhet inför deras tankar. 17 slöjdare och konstnärer plus Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji har hittills valt att etablera arkiv vid Ájtte. Intresset har varit större bland kvinnliga slöjdare än manliga. Ålderspannet är stort, från personer i 30 årsåldern till närmare 80 år, alla med sin speciella tillnärmning till duodji. Majoriteten av slöjdare har kommit från nord- och lulesamiskt område. Vad som skulle ingå i arkiven, var helt styrt av slöjdarna. Det vi poängterade var att vi inte var intresserade av det enskilda slöjdföremålet eller konstverket, vi ville istället sätta fokus på allt annat material som lett fram till objektet. Det visade sig att personerna sparat mycket i askar, kassar och bodar. Att detta skulle vara av värde för det gemensamma samiska kulturarvet var något som förvånade. Men arkivalierna hjälper oss att förstå enskilda konstnärskap men sammantaget utgör de även ett värdefullt material när förändringsprocesser i det samiska samhället skall analyseras. Några lämnade in ett omfångsrikt material medan andra gjorde ett urval. Arkivalierna som speglar duodji och skapandeprocessen är materialprover, formexperiment, skisser, anteckningsböcker, kvitton och beställningar, utställningskataloger och marknadsföringsmaterial. Det kan vara material i trä, horn, skinn och textil, papper, foto och video.
Material ur Solveig Labbas arkiv. Arkivalierna visar ett samarbete hon hade med artisten Sofia Jannok. Solveig Labbas arkiv speglar hennes arbete med duodji, design och utbildning. Foto: Lena Kuoljok Lind.
Det är till viss del sådant som vi traditionellt associerar med arkiv men det kan även vara som ElleMina Kuoljok Baer säger när hon håller upp sin mobiltelefon: detta är mitt arkiv! Här har jag inspirationsbilder från internetsajter och magasin, här dokumenterar jag material, skapandeprocessen och de färdiga slöjdföremålen. Detta är det framtida kulturarvet som vi måste fundera på hur vi på bästa sätt kan bevara för kommande generationer.
Vi tänker ofta på arkiv som ett kollektivt minne, men i AIDA vill vi lyfta arkiven som en aktör i samtiden. Hur skall vi kunna synliggöra arkiven och göra dem till en aktiv del av kulturarvsarbetet? Det finns en inneboende spänning mellan att synliggöra duodjiarkiven som en del av det gemensamma kulturarvet och att blotta de enskilda skaparna och göra dem sårbara för kopiering och appropriering. Det är en återkommande farhåga bland slöjdarna, och i förlängningen ett ansvar för oss som institution. Vi måste ta frågan på allvar. Här finns det inga enkla lösningar eller självklara vägar att ta. Detta är något som måste diskuteras fram och i slutänden handlar det kanske om ett förtroende för institutioner.
Helge Sunnas arkiv består av utredningar, utställningskataloger och fotografier på duodji. Han har arbetat med trummor som speglar samisk samtid och finns representerad på flera museer. Arkivet innehåller både materialprover och skisser inför hans arbete med trummor.
Det är därför vi kallar vår nuvarande fas för utforskande och utprövande. Vi reflekterar och experimenterar kring nya sätt att använda arkiven och arkivmaterialet. Hur kan arkiven synliggöras? Hur kan de som använder arkiven få tillgång till material på nya sätt? Hur måste arkiv och museer förändra sina arbetssätt för att bättre motsvara en samisk förståelse av duodji? Arbetet sker i nära kontakt med de slöjdare och konstnärer som etablerat arkiv. Vi ser det som att vi inlett en relation som kommer att pågå under många år. Vi vill veta deras syn i olika frågor, vi bjuder in till seminarier, workshops, samtal och föreläsningar där de medverkar. Tillsammans utforskar vi hur en relation mellan slöjdare, konstnärer och museet skulle kunna se ut.
Vid tangentbordet: Anna Westman Kuhmunen Intendent Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum och projektledare för AIDA- arkiv som aktör i samtiden
Faktaruta Duodji är hantverk skapat av samer och har sin grund i mötet mellan naturens material och samers traditionella behov. Ett behov av till exempel kläder, verktyg och husgeråd. En mycket viktig del av duodji är själva skapandet; process, filosofi, det ekologiska tänkandet och kunskap. Duodji har alltid anpassats och utvecklats efter tidens behov. Idag skapas många moderna alster och det är tillverkaren som införlivar sin uppfattning om duodji i det skapade.
Finansiärer i Sverige: EU genom Interreg Nord programmet och i AIDA I Statens Kulturråd, Kulturfonden för Finland och Sverige, Ájtte museum. I AIDA II Sameskolstyrelsen, Sametinget, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Region Norrbotten, Ájtte museum.
Att forska om byggnaders historia är inte bara en arkitektonisk utan också en social fråga. En bostad är inte bara ett hus med väggar, tak, fönster och dörrar, en plats där vi bara bor i. En byggnad tillfredsställer ett samhälles behov i termer av behändighet, representation av status, smak och stil under en viss era. Bebyggelsens förändringar över tid återspeglar mer än vad vi bara ser. Därför är det viktigt att skapa kontext och att samla dokument, information och detaljer runt omkring en byggnad.
Det som ligger bakom Fjällnäs, till exempel, är en berättelse där historia, arkitektur och samhälle vävs ihop med dåtid och nutid, privata önskningar och offentliga intressen. Fjällnäs handlingar börjar i slutet på 1880-talet, när överste Carl Otto Bergman (1828–1901) beställde ett sommarresidens vid Dundrets fot. Han var en smart industriman som då tog ledningen i malmföretaget Gellivare AB (senare AB Gellivare Malmfält, AGM) med andelar i området. Att bygga en representativ semesterbostad med tillbehör (terrasser, växthus, stallar, trädgård osv.) kändes som en naturlig utveckling av Bergmans professionella roll. Resurser var inte ett problem eftersom huset, som uppfördes 1888, kostade 105 000 kr: det betyder att ”uppskattningsvis skulle det idag motsvara c:a 16-20 miljoner kr” (Krigsman 2000). Resultat blev en mörk 3-våningsbyggnad i Schweizerstil målad med trätjära. Timmerstrukturen med bas i granit blev symmetrisk och imponerande också tack vare ett inglasat torn med balkong som steg upp mitt i taket. Invändigt var de två nedersta våningarna likadana medan den tredje – som användes som laboratorium av Axel Otto, Carl Ottos son – skilde sig från de andra. Dessutom fanns det en stor källare med skafferi och vinkällare under hela huset.
Porträtt av Carl Otto Bergman (1890) ur Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 632.Fjällnäs 1890 ur Mats Krigsmans bok, 2000.
Elegans och snickarglädje: Fjällnäs första år Efter uppförandet av Fjällnäs skedde mycket under en 2-årsperiod. 1891 köpte AGM fastigheten, som då blev chefen Bergmans bostad samt kontor. Ett år senare brann Fjällnäs laboratorium och elden påverkade nästan hela huset. Det var inte av en slump att arkitekten Carl Österman (1859-1938) blev tillkallad för att genomföra residensets ombyggnation då han var bekant med design av representativa och lyxiga byggnader, som exempelvis Sockerslottet i Karlstad (1898-1899) och Wollinska trähuset i Borgholm (1900). Ombyggnationen av Fjällnäs visar faktiskt på sparsamma men återkommande mönster, speciellt vad gäller dekorationerna. Här blir träsniderierna den röda tråden som upprepades från grund till tak. Nu byggdes två sidotorn istället för ett centralt torn, med utstickande tak. De större glasdörrarna med balkong som funnits på tredje våning ersattes med ett band av små fönster. Dessutom, som Mats Krigsman skriver, var ”Fjällnäs lika påkostad invändigt som utvändigt med målningar, marmoreringar, svarvade pelare stuckatur, träsniderier och vackra ekpaneler. Möbler var i typiskt vacker 1800 tals stil, där fanns även urnor, tavlor, statyer och andra prydnadsföremål”. Ytterligare utsmyckningar uppfördes runt omkring huset – bl.a. en extern träpaviljong på Tingvallskulle med utsikt mot malmkroppen – till kungen Oscar II:s samt Riksdagens besök som ägde rum år 1894 respektive år 1900. I sin helhet blev bostaden ännu mer grandios och kan idag anses som en norr-nordisk variant av nationalromantisk stil. Fjällnäs slott omvandlades från ett sommarhus till ett (mindre) slott.
Ritning av arkitekten Carl Österman, ca. 1892. Bild ur Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. FO AD6, Gällivare socken, Gällivare samhälle.Svenska riksdagsmän på Norrlandsresa fotograferade framför Fjällnäs slott av Borg Mesch den 3 juli år 1900. Ur tidningen Idun. Källa Wikipedia.
När festen tystnar (1900–1970) Även om både fadern Carl Otto och sonen Axel Otto avled ganska kort därefter (1901 och 1914) bodde familjen Bergman i huset tills även Elisabeth, Axel Ottos änka, dog (1934). Platsen levde upp regelbundet, som vi läser i jägmästarens dotters berättelse om Fjällnäs liv mellan 1913 och 1970. Laila Hallén (f. Holm) mindes faktiskt att ”någon gång på året var det bal på Fjällnäs. Då rullades mattan undan i stora salongen, och möblerna ställdes utefter väggarna, och man dansade de gamla danserna alltifrån fransäs till polka och hambo. Ibland spelade mamma och pappa fyrhändigt på pianot, och då blev det sådan fart på dansen, att hela golvet gungade, och det hände sig en gång, att överstinnans väldiga kristallkrona på undre botten började svänga fram och tillbaka. De förskräckta tanterna därnere väntade, att den skulle braka i golvet närsomhelst, och för att hindra en större katastrof stor de under hela dansen med ett uppspänt lakan mellan sig, följande kronans svängningar. Men ingenting hände, några klagomål hördes inte, och vi visste ingenting om detta förrän långt senare, då tant Betty berättade det” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Fester, sammankomster, bröllop och middagar på slottet var någonting som fortsatte även senare, tills när ”LKAB inte ville ha någon mer hyresgäst på nedre botten, som kunde göra anspråk på reparationer”. Det var precis 1970 när också jägmästaren Holm, sista hyresgästen, flyttade ut ”efter 57 fjällnäsår” (NMB, enskilt arkiv nr. 397).
Under den perioden förändrades slottet både i struktur och inredning: många av de fina möblerna såldes på auktion, planlösningen justerades efter behov, belysning kom ganska snabbt och centralvärme installerades på 1940-talet. Utvändigt målades fastigheten vit under 1950-talet och en del träsniderier togs bort, ”då det var besvärligt vid ommålningar med alla dessa krusiduller” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Ljusa färger lät och låter byggnaden påminna om en kyrka mer än ett residens. De ljusa färgerna placerar Fjällnäs i en sagokontext som når dess klimax på vintern, när snön glittrar och lyser upp byggnaden i mörkret.
Fjällnäs slott 1972. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.
En plats öppen för alla? 1972 gjorde Norrbottens museum en noggrann dokumentation av Fjällnäs (NBMs arkiv, vol. FO AD:6). Då konstaterades att byggnaden gått genom mindre förändringar som mest påverkade rumsindelningen. Tapeter samt en del kakelugnar var kvar och likaså trapphuset. ”Den största förlusten ur kulturhistorisk synvinkel är dock att samtliga gamla listverk, undantaget foderlister kring välvda fönster, bytts ut. Borta är även en del kakelugnar och de båda öppna spisarna” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Byggnadens värde, om inte helt intakt, var ändå högt. Det var vid den tiden LKAB donerade huset till Luleå stift för att stötta kreativa och rekreativa verksamheter för ungdomar och familjer (NK, 22 feb. 1974) – vilket dock inte kunde göras utan en omfattande renovering. Stiftelsen Fjällnäs blev då ansvarig för husets konservering samt förvaltning, tack vare gåvor samt ”bidrag till upprustning av herrgården” från, bl.a., Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen. Renoveringsarbetet pågick mellan åren 1978-1984, men var inte helt klart när slottet invigdes av biskop Olaus Brännström. I huset bodde då familjerna Larsson och Bergman – förmodligen släktningar till Fjällnäs grundare – men allmänna planen var att öppna huset inte bara för ”kyrkans människor”, utan också för lokala ”föreningar av olika slag” (NSD, 2 okt. 1984). Flera källor visar att bostaden faktiskt hade rum för någonting annat än bara lägenheter: 1975 skickade MAF Arkitektkontor en föranmäla till Arbetsmarknadsstyrelsen för att öppna en restaurang; och åtminstone till och med 1984 var Fjällnäs Café operativ. Men trots alla ansträngningar kom den delen av slottets historia snabbt till ett slut.
Fjällnäs herrgård 1984. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.Fjällnäs innan och efter parkeringsbyggnation. Foton ur Norrbottens museums arkiv.
”I början av 1980-talet förvärvades fastigheten av Riksbyggen. Flygellängorna revs då och parkområdet framför huset exploaterades och bebyggdes med tvåvåniga bostadslängor” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Riksbyggen ingriper då i Fjällnäs historia åtminstone 1985 och det som kommer efter är ganska tydligt: 1987 bildades bostadsföreningen BRF Fjällnäs, som handledde byggnation av 44 fastigheter med 176 lägenheter placerade runt residenset. ”Byggnaderna är uppförda 1989-1991. Fastigheternas adress är Fjällnäsgränd 1-44” (RBF Fjällnäs) medan slottet ligger på Fjällnäsgränd 45. Man gissar att även Fjällnäs återigen användes, åtminstone under en kort period, som bostad. Sedan dess är dock slottets historia svårare att följa och mindre spårbart. 1996 försökte Länsstyrelsen att genomföra en byggnadsminnesförklaring som påbörjades på 1970-talet men som aldrig blev av. Efter detta finns det en stor lucka till och med början av nästa århundrade. 2003 köpte det italienska paret Mordini fastigheten och investerade 20 miljoner kronor för att ”rusta upp och omvandla byggnaden till restaurang och lägenhetshotell” (NK, 26 sep. 2011). Ett stort renoveringsarbete utfördes mellan 2004 och 2007 i avsikt att utveckla turismen i området. Lyxiga standarder avslöjade höga förväntningar som, tyvärr, snart blev misslyckade. Faktiskt, som ”Norrbottens Kuriren” rubriksatte, Fjällnäs byter ägare – bara 4 år senare. 2011 såldes slottet till ”hotellkung Peter Aasa” och idag, efter ytterligare förnyelser, har ’Fjällnäs Castle’ öppet som en luxuös bostadsmöjlighet vid Dundrets fot. Ni som är nyfikna och vill titta på sista inredningsbytet, ommålning och omorganisation, kan titta på ’Fjällnäs Castle’ Instagram konto.
I många ord var det en berättelse om Fjällnäs slott från slutet av 1800-talet till och med idag. Ett residens som, under tiden, inbjöd till flera förändringar både ut- och invändigt. Det tänktes som privat residens men blev sedan statligt, kyrko-, förenings- och även bolagsägt. Dess rum underhöll chefer och vetenskapsmän, familjer, änkor och barn, men också inneboende och turister. Fjällnäs har då blivit huset för drömmar och mardrömmar, hopp och förtvivlan, glädje och sorg, lycka och misslycka. Och dess handlingar kommer säkert att fortsätta i framtiden.
Silvia Colombo Norrbottens museums bibliotekarie
Källor: Fjällnäsgården måste rivas?, i Norrbottens Kuriren, 22 februari 1974.
Fjällnäs invigt, i NSD, 2 oktober 1984.
Mats Krigsman, Fjällnäs. Slottet i Gällivare och Öfverste Carl-Otto Bergman, Grofex, 2000.
