Midvintertid är för oss som lever här på den nordligaste delen av vår jord den kallaste och mörkaste tiden av året. Speciellt mörkt blir det om snön är sen eller uteblir – det vi kallar för svartvinter. Mörkret påverkar oss på olika sätt, exempelvis är D-vitaminbrist ett påtagligt problem för oss nordbor under vinterhalvåret. Det finns också de som blir deprimerade och som drömmer sig bort till en solig badstrand i något varmare land. Många gör slag i saken och reser bort kring julledigheten och firar högtiderna under en palm och med saltvatten i håret. Men för många av oss är den mörka tiden också en tid för värme och mys.

När jag är ute med hunden och går i grannskapet så ser jag ibland in genom fönstren till hemmen jag passerar. Där lyser ofta ljus eller små lampor i fönstren och rökdoften av björkved kan ibland ligga tung över husen, speciellt när det är riktigt kallt vilket det ibland blir här i den allra nordligaste delen av landet. Även hemma hos mig släcker vi ofta ner den elektriska belysningen och myser i skenet från stearinljus. Det skulle kunna vara så att det svenska ”myset” eller den danska exportsuccén ”Hygge” tar avstamp just i denna mörka och kalla årstid. Trots att vi idag har bemästrat och kan betvinga ljuset med en knapp i väggen så väljer många av oss bort den möjligheten för att istället sitta hopkurade under filtar i skenet av dov belysning, kanske från stearinljus, några värmeljus eller i spraket av en värmande brasa. Att sitta där i halvmörkret med en filt omkring sig när snön yr utomhus, antingen ensam eller tillsammans med nära och kära, med en varm kopp kaffe, te, glögg eller choklad i handen är mysigt, det är att ”hygge seg”. Där kan vi sitta och läsa, samtala eller se en film tillsammans. I mörkret och i värmen kurar vi ihop oss och har det bra.

Värmande eld i kyrkstuga i Gammelstad, Luleå. Fotograf: Elvin Enqvist. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:385:6.

Men det är kanske så att vi uppskattar allt detta för att vi närsomhelst kan skingra skuggorna. Bara med en enkel knapptryckning kan mörker förvandlas till ljus. Det var en gång för inte så länge sedan som mörkret inte skingrades lika lätt omkring oss. När skuggor ruvade i både koja och slott. Den tiden ligger som sagt inte så långt tillbaks och vår moderna historia handlar mycket om resan från mörker till ljus.

Fram till 1860-talet och introduktionen av fotogenlampan hade de flesta människor i vårt land mycket begränsad tillgång till ljus under vinterhalvåret. Förutom de få timmar som solen eller månen lyste upp himmel och jord, i ett ofta grådaskigt sken, var människorna som levde förpassade till mörkret. Detta oavsett om man levde på landsbygden eller i någon by eller stad. Mörkret under vintern var något ständigt tillstädesvarande. Detta på ett sätt som de flesta av oss idag skulle ha svårt att förhålla oss till. I hemmen var elden ofta den enda källan till ljus och värme.

De flesta hem har genom historien haft någon form av fast eldstad, ofta placerad mitt i rummet, där röken sipprade ut genom vädringshål i taket och/eller väggarna. Dessa hus kallas rökstugor och var oftast fönsterlösa. Detta innebar att rökstugorna var sotiga, rökiga och mörka men höll värmen ganska bra. I Skåne och finnbygderna i Mellansverige var rökstugor allmänt förekommande ända in på 1800-talet. I övriga Sverige blev det från 1500-talet allt vanligare med hus som hade murstock och skorsten. Eldstaden användes till att laga mat, belysning och värma upp rummet, men till uppvärmning var den inte så effektiv utan det mesta av värmen, nära 90 %, gick upp och ut genom skorstenen. Här i norr eldade man med andra ord för kråkorna under lång tid. Men nymodigheter spred sig sakteligen norrut. Redan under 600-talet förstod man i Italien att värmen från rökgaser kunde nyttjas mer effektivt och genom att sätta lerkrukor i ugnarna för att samla röken bevarades värmen bättre. Nästa utvecklingssteg var att fästa glaserade lergodsplattor (kakel) runt eldhärden då dessa plattor visade sig hålla värmen längre än både sten och tegel.

Köket med öppenspis i Englundsgården, Kalix. Från köket ser man genom hela den långa byggnaden mot kökskammare och sal till en av salskamrarna. Foto från 1963. Fotograf: Anders Lindström. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1963:65:5-8.

Konsten att tillverka kakel utvecklades i Assyrien omkring 1000 f.vt. och de tåliga och lätt rengörbara kakelplattorna användes till en början för att beklä golv och väggar. Efterhand spred sig kunskapen om kakeltillverkning runt Medelhavet och under medeltiden nådde den även Västeuropa efter den muslimska erövringen av Spanien, som inleddes 711. Det upptäcktes även att kakel var värmehållande och när tyska hantverkare lärde sig att tillverka kakel och placera plattorna på murstocken för att behålla värmen längre så tog det inte länge förrän kunskapen även spreds till Sverige. De första kakelplattorna tros vara importerade under 1500-talet och de första kakelugnarna monterades i några svenska slott i slutet av århundradet. Den moderna kakelugnen var dock en svensk innovation som kom till 1767 efter att Rikets Råd beslutat att förbättra konstruktionen på grund av den stora vedbrist som uppkommit i landet. Vedbristen berodde framförallt på den stora mängden ved som behövdes till järnproduktion. Det var Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede som insåg att kakelugnarna kunde alstra mer och beständigare värme med större luftinförsel genom spjäll och längre rökkanaler som lades i vertikala gångar och täckte hela murstocken så att den varma rökgasen åkte upp och sedan ner flera gånger innan den försvann ut genom skorstenen. Nu hade alla som hade råd med kakelugn möjlighet att hålla värmen i sina rum på ett helt annat sätt än tidigare.

Kakelugn i ”gäststugan” på kaptensbostället Hedenslund, ägd av O. Engström år 1926, Gammelstad, Luleå. Fotograf: Bertil Waldén. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1998:199.

Interiörbild från förstukammaren, med kakelugn, Roknäs, Piteå. Foto från 1959. Fotograf: Olov Isaksson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr K 65:3.

Hur var det då med ljuset? Ja, så länge hemmets främsta ljuskälla var eldstaden så var det mörkt. De flammande eldslågorna förmådde inte lysa upp så stor yta utan det var allra närmast elden man skulle sitta om man behövde ljus för arbete eller läsning. Ofta var det barnens uppgift att hålla liv i elden och se till att det fanns brasved och späntad tändved. Vedstickor kunde användas till att ge punktbelysning när det behövdes, exempelvis vid ett arbetsmoment där synen var viktig. Antingen fick ett av barnen hålla upp lysstickan eller så kunde en ställning, en s.k. Lysekäring, användas. I lysekäringen kunde lysstickan sättas fast och riktas neråt för att dels öka mängden belysning och dels för att brinna längre, ungefär som när man håller en tändsticka. Men lysstickan brann snabbt ner.

I eldskenets utkanter fladdrade skuggorna oförtröttligt och längst ut i rummet var det allt som oftast mörkt. Antagligen utvecklade och använde människorna som levde i detta mörker andra sinnen mer. Lukter, ljud och känsel blev förmodligen viktigare än synen. I denna skuggvärld samlades människor för att berätta sagor och berättelser, inte sällan om allt oknytt som gömde sig i mörkret. Hemska historier om troll och skogsrået var säkerligen lika nervkittlande och populära som dagens moderna skräckfilmer.

Målning av David Wallin till överläkare Robert Ivarsson, Furunäset, Piteå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:387.

Vi vet av bevarade berättelser att man även sjöng tillsammans medan alla arbetade med det de kunde arbeta med. Arbetsdagen blev dock ofta kortare än under det ljusare halvåret, något som många säkerligen uppskattade. Men det kunde nog ibland bli långtråkigt, eller som Jan Garnet beskriver i sin bok om ljus och mörker ”Ut ur mörkret” (2016) där adelsfröken Märta Heelena Reenstierna skriver i sin dagbok att ”man åt, läste och sof”.

Under denna mörka tid fanns det några andra ljuskällor än härden att använda sig av. Talgljus stöptes av talg från får eller nötkreatur efter höstslakten. Dessa ljus användes sällan i enklare hem, kanske vid någon speciell högtid, däremot var det vardagsbelysning hos de bemedlade klasserna. Beräkningar från Dalarna från 1800-talets början visar att en gårds årsförbrukning låg omkring 10 – 20 ljus. Fram till mitten av 1800-talet var talgljuset Sveriges näst vanliga ljuskälla, efter elden. Talgljuset lyste men hade några dåliga egenskaper. Dels osade ljusen starkt av djuret vars talg som användes, dels tålde det inte värme och redan vid +20 grader började ljuset mjukna och bågna. Inte så brandsäkert… De som hade råd kunde emellertid använda sig av den mer brandsäkra oljelampan, vanligtvis bestående av en skål med vatten och en skål med olja med veke. Bränslet var vanligen tran (fiskleverolja) och under 1700-talet växte en mängd trankokerier upp runtom i Sverige, främst på västkusten. Det var en blomstrande industri och i slutet av århundradet fanns det hundratals trankokerier i landet vilka drevs av fiskare, bönder och borgare. Oavsett huvudman så luktade det lika starkt när levern kokades och oljan avskildes, samma lukt fast mildare kändes när tranlampan tändes i hemmets vrå. Även olja från val användes till tranlamporna, den oljan var emellertid dyrare men nästan luktfri.

Axel Johansson, Luleå, kokar tran från ”späcktinget”, 1930-1940-tal. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1981:604:4A.

Tranlampa i lergods. Fotograf: Hans Andersson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:63.

Mer välluktande än tranlampor och talgljus var vaxljuset. Detta ljus lyste klarare än någon annan ljuskälla och tillverkades av bivax som oftast fick importeras och var mycket dyrt, vilket innebar att vaxljusen endast lyste upp ljuskronor och kandelabrar i de allra rikaste hemmen. Vaxljuset tålde även värme bättre än talgljuset och började inte smälta förrän vid +62 grader. I Frankrike upptäckte kemisten Michel-Eugène Chevreul 1818 att stearin var lämpligt till att tillverka ljus och från omkring 1830 inleddes en stor produktion av stearinljus. Redan 1839 startade den första stearinljustillverkningen i Sverige vid Liljeholmens stearinfabrik i Stockholm som snart följdes av fler, men stearinljusen var också dyra och ännu inget för vanligt folk. För de allra flesta svenskar användes de ljus man hade tillgång till (oftast talgljuset) mycket sparsamt så hus och hem var fortsatt dunkla, skuggiga och mörka.

På 1860-talet blev plötsligt alla tidigare ljuskällor omoderna. Fotogen är en petroleumprodukt som var känd i Persien sedan 800-talet och något som kineserna använde för belysning och uppvärmning sedan 1500-talet. Många uppfinnare i Väst arbetade med att destillera fotogen och använda det till belysning under 1800-talet. Det stora genombrottet gjordes 1853, av den polske farmaceuten Ignacy Łukasiewicz. Hans fotogenlampa användes under en operation efter att några kirurger som hört talas om den klagat över ljusen de hade till förfogande och istället ville ha Łukasiewicz lampa i operationssalen. Detta ordnades och därefter gjorde sjukhuset en beställning på fler lampor. I och med upptäckten av flera stora oljefält i bland annat Ontario (Oil Springs 1858) och Pennsylvania (Drake Wells 1859), bättre destilleringsmetoder, avsaknad av patent och Łukasiewicz fotogenlampa inleddes en explosionsartad försäljning av fotogenlampor över hela världen. Förutom att världen lystes upp minskade även valspäckets betydelse för oljeproduktion, vilket var bra för valarna.

Familjen Vilhelm Svensson i Alvik (Augusta, Frideborg och Vilhelm). Fotogenlampa i taket. Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1940:2.

Fotogenlamporna lyste upp större delen av det rum de hängdes i då fotogen lyste klarare och stabilare än någon tidigare ljuskälla. Fotogenlampan bestod av en fotogenbehållare (oljehus) med brännare i metall (ofta mässing) ovanpå och en platt veke av bomull. Lågan lyste i ett glasrör som kunde ha en mängd olika former. Ljusstyrkan reglerades med hjälp av en skruv på brännaren. Lampan hade ofta en skärm av metall eller färgat glas och kunde med fördel hängas under taket mitt i rummet. Det det fanns även modeller som det gick att ställa på bordet, fästa på väggen och bära med sig.

Fotogenlampa, bestående av ett stativ av 0,5 cm tjock järntråd i form av ett upp- och nedvänt nyckelhål. Nedtill en stor ring av 2 cm bred plåt, överdragen med förgyllning. Därtill en något kupig lampskärm av plåt med vitmålad undersida. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 010576.

Samtidigt som fotogenlamporna gick åt som smör i solsken och lyste upp slott och koja arbetade andra i fotegenljusets sken med att göra experiment med en ännu otämjd kraftkälla – elektriciteten. Fysiker som Allessandro Volta och André-Marie Ampère hade arbetat med elektrisk ström och hur den kunde tyglas och användas i decennierna kring 1800. Michael Faraday uppfann den första elektromagneten 1831 och därmed grunden för en elektrisk motor. Länge var det likström som användes och som alstrades av mindre ångdrivna elverk. Likströmmen användes till att driva elektriska maskiner men framförallt till belysning.

Den första elektriska lampan var båglampan. På grund av brandrisken med öppen eld och fotogen fanns det ett stort intresse inom industrin att få tillgång till en säker och bra ljuskälla, inte minst för att hålla produktionen uppe när det var mörkt. Arkitektoniskt byggdes 1800-talets industrilokaler ofta med stora väggfönster och även ibland med takfönster för maximalt ljusinsläpp. Men det hjälpte föga när solen gick ner tidigt på eftermiddagen och fotogenlamporna inte kunde lysa upp något större område. Båglampans sken var väldigt starkt och tekniken är densamma som när man svetsar. En ljusbåge av elektricitet går mellan två elektroder och avger då ljus. Bågljus kom att användas i fyrar och i de strålkastare som lyste upp himlen under 2:a världskriget i jakt på fientligt flyg eller vid filmpremiärer med Hollywoodstjärnor. I Sverige användes de första båglamporna 1876 på Marma och Näs sågverk i Dalarna och två år senare på Blanchs Café i Stockholm och Trädgårdsföreningen i Göteborg.

Under 1870-talet arbetade 22 uppfinnare runtom i världen med att utveckla en fungerande glödlampa. Thomas Edison lyckades bäst med sin lampa med glödtråd av kol i ett glas av vacuum vilken patenterades 1879. Enligt vissa källor kan det ha varit efter en korrespondens med den svenske uppfinnaren Jonas Wenström som Edison fick idén med kolfibertråd, men det låter vi vara osagt. Oavsett byggde Edison upp ett helt tekniskt system för belysning, från kraftkälla till belysning som föredömligt har beskrivits av Thomas P. Hughes i ”Networks of Power”. Under 1880-talet sattes de första glödlamporna upp i Sverige, de första på Korsnäs sågverk i Falun men snart även i flera fastigheter i Stockholm och Göteborg.

Glödlampa bestående av en glasbubbla, vars sidor vidgar sig från fästet, sedan blir rakare och har en avrundad ända med en glaspigg. Inuti en glasstav med sju trådar längst upp. Fäste av slät mässing. Glaset är märkt ”Made in Holland” VOLT. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 011691.

Edison och likströmmen utsattes snart för konkurrens. Till den elektrotekniska utställningen i Frankfurt 1891 hade företagen Oerlikon och AEG, där den ryskfödde chefsingenjören Michael Dolivo Dobrovolskij arbetade, utvecklat ett trefassystem där ström togs från ett vattenfall 175 km bort från utställningsplatsen. Genom att transformera strömmen minskade strömförlusten under sträckan och kunde användas till att lysa upp 1000 glödlampor på området. Detta var en spektakulär händelse och en stor succé för de inblandade. I USA hade George Westinghouse och Nikola Tesla arbetat med växelström och utmanade snart Edison. Detta har gått till historien som ”Strömkriget” och pågick fram till 1893 då Westinghouse och växelströmmen avgick som segrare ur striden. Detta trots att Edison reste runt och visade hur farlig växelströmmen var genom att avrätta djur med elström offentligt. Oavsett, Westinghouse vann och fick i uppdrag att elektrifiera världsutställningen i Chicago 1893 och därefter Buffalo.

Fotogenlampan var fortfarande i början av 1900-talet den vanligaste ljuskällan i landet men med fotogenransonering och importproblem under 1:a världskriget blev elektriska glödlampor allt mer eftertraktade. Dessutom hade glödlampan förbättrats under 1910-talet genom volframglödtråd och argongas istället för vacuum. Detta innebar att lampan lyste avsevärt starkare och var betydligt tåligare än de tidigare med koltråd, vilka lätt gick sönder. De nya glödlamporna var dessutom billigare att producera och därför billigare i handeln. Sverige var dessutom i startfasen av en stor älvregleringsprocess vilket skulle komma att ge enormt överskott av vattenkraft till järnväg, industri och hushåll. Det fanns omkring 1000 små kraftverk i Sverige 1918 och två statliga större kraftverk, Olidans kraftverk utanför Trollhättan i Göta Älv och Porjus i Luleälven. Som så ofta när nya produkter erövrar världen så var det tre faktorer som spelade in – kvalitet, pris och tillgänglighet.

Med det elektriska ljuset blev människan oberoende av mörkret och kunde själv bestämma sin dygnsrytm. Ljuset och rummet blev för första gången individualiserat då ingen längre behövde trängas vid en fladdrande ljuskälla. Då hela rummet blev upplyst kunde man sitta var som helst och göra det man ville i avskildhet. Ljuset var till och med så starkt så att vi bländades av det och var tvungna att klä in lamporna i olika former av armaturer och lampskärmar. Jag kommer exempelvis aldrig att glömma hur min mormor sydde lampskärmar och sålde dessa till vänner och bekanta. Det gick att köpa stålbågar i olika former och storlekar och sedan klädde hon in dessa i olika tyger, satte på fransar och rosetter, helt enligt folks önskemål och smak.

Men i dagens ljusfyllda och moderna värld, där vi inte längre behöver utsätta oss för mörkrets skuggor, blir tydligen den historiska nostalgin för stor och vi söker oss tillbaka till gemenskapen kring en öppen eld och det tända ljuset. Vi ”hygger oss” och myser tillsammans i dunklet och kanske samtalar vi, kanske lite tystare och förtroligare än annars medan vi läppjar på varm choklad omsvepta av en mjuk filt.

Mys vid brasan. Hemma hos Emma Andersson i Alvik på 1930-Talet. 1. Emma, 2. Fosterdottern Ann-Mari, 3. Systerdottern och fosterdottern Hilma Liljedahl, gift Lundqvist. Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1477.1.

Vid tangentbordet:
Roine Viklund, ämnesansvarig för historia vid Luleå tekniska universitet