För 50 år sedan – den 3 september 1967 övergick Sverige från vänster till högertrafik, men den första lagstadgade bestämningen som rör trafikriktningen i Sverige utfärdades faktiskt av Karl XII. I ”Kongl. Maj:ts Förordning 10 februari 1718 angående Postväsendets och Gästgifweriernas sammanfogande” föreskrevs högertrafik redan då. I förordningen beskrevs att där två postvagnar mötes ”hålla de halfwa vägen hwardera till höger”. Förordningen upphävdes dock redan år 1734 och vänstertrafik blev istället gällande. I Kungl. Maj:ts Gästgivareordning från 12 december 1734 skrevs att när resande möttes, borde de vika till vänster så att de kunde komma förbi varandra utan hinder, enligt principen att den lättrörligaste skulle vika för mötande fordon. Enligt den principen skulle gående vika för ridande, ridande för åkande, kärra för vagn, mindre vagn för större, tomt fordon för fordon med personer i och så vidare.

Luleå stad. Kv. Kycklingen nr 2. Västra hälften. ”Bobergs”, C.G. Norbergs, Henny Tegström & Co:s, nu i stadens ägo. Busscentralen, lastbilar och häst och vagn. Foto från år 1944, ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:138.

Bilen förekom sporadiskt i Sverige under slutet av 1800-talet, men det finns få uppgifter som berättar om de tidiga bilarna. Omkring 1910 började de första bilarna synas ute i den svenska landsbygden. Vid den här tiden var bilen sällsynt och det var en stor händelse i byarna om en bil körde förbi. Bilarna ägdes av förmögna personer som brukspatroner, landshövdingar, direktörer och läkare. Det var inte alla som hade råd att skaffa bil, men bilen hade kommit för att stanna. 1910 fanns drygt 1000 bilar i Sverige, vid mitten av 1920-talet hade antalet ökat till 70 000 och vid årsskiftet 1939/1940 fanns det hela 249 000 bilar i landet. Bilen började bli en naturlig del av samhället under 1950-1960 tal. Den började ses som en nödvändighet och inte en lyx – något som man kan ana redan under 1930-talet, men andra världskriget medförde bensinransonering och gummidäcken samlades in för militärt bruk, så hästens tid var inte förbi då trots bilens ankomst i samhället.

En nöjesresa från Moskosel till Arjeplog en söndag. Bilen t v, BD 1065, en Ford av 1923-års modell, ägdes av Tycko Furtenback, Moskosel. Det var en så kallad ”Trampolinare” med hel- och halvfart. Passagerare är Hanna Andersson, Sofia Johansson, kronojägare KV Johansson och två cementgjutare från Älvsbyn. Bilen t h. BD 1001, en Overland ägdes av Artur Öhman, Moskosel. Stående vid sidan av bilen Johan Andersson, Lomträsk och Magnus Svensson, Moskosel samt ägaren bakom ratten. Foto: Pelle Persson. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:1157.

21 september 1906 kom Sveriges första motorfordonsförfattning, då den rörde automobiltrafik. Denna sade dock inget om trafikriktningen och man fortsatte att köra vänstertrafik. 10 år senare, i förordningen om automobiltrafik – och som enbart gällde biltrafiken, ålades förare ”att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till vänster samt att hålla till höger, när annan trafik förbiköres, dock att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning kan fritt överskådas”. Sveriges första vägtrafikstadga kom och 1923 och då lagstadgades vänstertrafik för alla typer av trafikanter.

Under 1920-talet ökade biltrafiken och redan då fanns det funderingar på högertrafik. Ett förslag om övergång till högertrafik väcktes 1930 i riksdagen genom en motion, som tillsatte en utredning. Denna avslogs dock och under hela 1930-talet och vid olika tillfällen under både 1940- och 1950-talen var frågan om högertrafik uppe flera gånger vid riksdagen. Först under 1953 års riksdag enades man om en ny utredning, som lade fram 1954 års kommitté för utredning om högertrafik. Utredningen förordade en övergång till högertrafik till år 1959. Utredningen föreslog att frågan om övergången till högertrafik kunde avgöras genom en folkomröstning som kom att äga rum 16 oktober 1950. Svenska folket röstade nej och riksdagen beslöt att vänstertrafiken skulle bibehållas.

Ur Norrbottens Kuriren, inför valet 16 oktober.

Då Europarådet 1960 antog en resolution om fördelen med en enhetlig trafikriktning i Europa, började man inse att det var ett misstag att behålla vänstertrafiken. En ny utredning genomfördes 1961 av Gösta Hall, överdirektören i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att ta reda på kostnaderna för en omläggning till högertrafik. Utredningen fastslog att kostnaden till övergången till högertrafik skulle gå på drygt 340 miljoner kronor. 10 maj 1963 beslöt riksdagen att Sverige skulle övergå till högertrafik år 1967 med stor majoritet. Datumet för övergången bestämdes till söndagen 3 september 1967 – Dagen H! Beslutet omfattade väg-, gatu- och spårvagnstrafiken, men inte järnvägs- och tunnelbanetrafiken. Kostnaderna – som visade sig uppgå till 600 miljoner kronor (motsvarar omkring 5,5 miljarder i dagens penningvärde) – skulle finansieras genom en särskild på registrerade motorfordon lagd trafikomläggningsskatten. Skatten skulle tas ut i samband med den vanliga fordonsskatten under 4 års följd. Skatten var 20 kr för motorcykel, 40 kr för mindre personbil, 75 kr för medelstor personbil och 100 kr för större personbil, lastbil och buss. Denna kostnad motsvarar idag ca 180 kr för motorcykel, ca 370 kr för mindre personbil, ca 690 kr för medelstor personbil och ca 920 kr för större personbil, lastbil och buss.

En massiv informations- och arbetsinsats
Det var mycket viktigt att alla fick information om att högertrafik skulle införas, när den skulle införas (söndagen den 3 september 1967) och hur man skulle bete sig i trafiken från och med den dag högertrafiken infördes. För att lyckas med detta genomfördes en massiv informationsinsats. Trafikomläggningen hade förberetts under mer än ett år i radio och TV. Dessutom söktes ensamma människor, gamla och sjuka upp personligen och det togs fram material för synskadade, döva, icke svensktalande personer i Sverige och för turister.

Ur Anders Granbergs privatarkiv, Norrbottens museum

Trafikskola för barn. Okänd fotograf. NSD 1968-05-30.

Veckan före trafikomläggningen genomfördes ytterligare en stor informationsinsats. En annonskampanj i 72 miljoner tidningsexemplar, en 32-sidig broschyr trycktes upp i 8 miljoner exemplar och sändes ut till varje hushåll i Sverige, 12 miljoner påminnelselappar distribuerades via bensinstationer och det sändes fyra olika annonsfilmer på 700 biografer.

Anders Arnö, Högertrafikkommissionen. Ur Anders Granbergs privatarkiv, Norrbottens museum

Före 30 augusti 1967 gick det dock inte ut någon information om hur man skulle agera i högertrafiken, för att minska risken att trafikanterna skulle agera felaktigt i den gällande vänstertrafiken. Vid månadsskiftet augusti-september kompletterades informationen om de regler som skulle gälla vid övergången och som rörde hastigheter, körförbud m.m. Nu först innehöll informationen uppgifter om hur man borde uppträda i högertrafik, vad den nya högerregeln innebar, vilken sida på vägen fotgängare skulle gå på men även vilka situationer i trafiken som lätt kunde leda till återfall i vänstertrafikbeteende. I TV sändes 12 timmars högertrafikprogram från lördag till söndag och i radio sändes under samma tid 40 timmars trafikprogram på tre kanaler och hela 10 språk.

Trafikskyltar under utbyte. NSD.

De sista dagarna innan överläggningen arbetade 20 000 man med de sista förberedelserna inför övergången till högertrafik. Det gällde att flytta ca 300 000 vägmärken, vilket hade förberetts genom att man tidigare dubblerat märkena och täckt över dem som var uppsatta på höger sida av vägen. För Norrbottens del rörde det sig om 10 000 trafikmärken. Under natten till den 3 september togs övertäckningen av högermärkena bort och istället täcktes vägmärkena på vänster sida om vägen över – det ansågs vara mycket viktigt att trafikanterna skulle tvingas att söka information endast på högra sidan av vägen. I Norrbotten arbetade 700 man med trafikskyltarna på länets 850 mil vägar under fyra timmar natten till söndagen den 3 september.

Högertrafikomläggningen. Hertsörondellen (Skurholmsrondellen) 1967-09-02. Trafikmärket till höger är dolt inför morgondagens omläggning till högertrafik. I förgrunden Hertsövägen mot Rondellen. Ur Luleå kommuns stadsarkiv.

Dessutom behövde strålkastare bytas ut på omkring 2 miljoner bilar före den 3 september, då alla bilar med vänsterasymmetriska strålkastare behövde bytas ut till högerassymmetriska. Detta var naturligtvis inte gjort i en handvändning, så bilisterna fick några månader på sig att byta. Strålkastarglaset tejpades därefter över så att man körde med symmetriskt ljus fram till 3 september för att inte blända mötande trafikanter.

Krock med älgjakten!
I Norrbotten protesterade Norrbottens läns jaktvårdsförening åt att högertrafiken skulle införas just 3 september. Orsaken var att älgjakten startade första måndagen i september, vilket var dagen efter dagen H. Jaktvårdsföreningen var orolig att olyckor skulle inträffa i trafiken om jakttiden förlades så nära övergången till högertrafik. Då många jägare skulle befinna sig på sina jaktmarker några dagar innan skulle de befinna sig i skogen vid själva övergången till högertrafik. Jaktvårdsföreningen befarade att det fanns risk för olyckor, då jägarna kanske lämnat sina fordon parkerade på vänstra sidan av vägen och att de trötta efter flera dagar i skogen kanske skulle glömma bort att övergången till högertrafik genomförts.

Norrbottens högertrafikgeneral
I Norrbotten var det Anders Granberg, chef för Luleåpolisens trafiksektion som arbetade som högertrafikgeneral och samordnare av arbetet med omläggningen till högertrafik. Han började sitt arbete 1 augusti 1966 och arbetade med organisationen inför omläggningen. Hans arbete gick ut på att göra norrbottningarna till bättre vänstertrafikanter. Kunde norrbottningarna mycket om vänstertrafik skulle de också bli bra högertrafikanter! Studieförbunden anordnade trafikcirklar i trafikkunskap och ett halvår innan omläggningen hade fem av studieförbunden genomfört 563 trafikcirklar med sammanlagt 4667 deltagare. Piteå stod för hela 74 cirklar med totalt 734 deltagare.

I samspråk vid Östlings gengasdrivna droska. Från vänster: Poliskonstapel Eugen Nordström; polisassistent Anders Granberg; bilägare Felix Östling (i uniform), innehavare av Felix Östling Bilstation. Droskägare Östling var även sista brandchefen i Nederluleå församling. Bild från år 1956, ur Luleå kommuns stadsarkiv.

När Anders Granberg påbörjade sitt arbete fanns det inte ens trafiksäkerhetskommittéer i samtliga Norrbottens kommuner, där Luleå var en av dem. Snart fanns dock en kommitté i varje kommun, som bland annat fick kartlägga alla svåra övergångar för att kunna beräkna antalet vägledare för gångtrafikanter som skulle behövas vid omläggningen. Vägledare var de personer som skulle hjälpa gångtrafikanter vid omläggningen, då de ansågs leva farligast den första tiden i högertrafik. Gångtrafikanter var vana att titta åt ”fel” håll när de skulle korsa en gata.

Högertrafikomläggning. Högertrafikens första dag. Då tjänstgjorde medlemmar från olika motororganisationer som tillfälliga trafikpoliser. På bilden en av dessa iförd lysande vita manschetter. I förgrunden Hertsövägen mot Hertsörondellen (Skurholmsrondellen). I bakgrunden syns bensinstationerna IC och Esso. Foto ur Luleå kommuns stadsarkiv.

10 år efter omläggningen reflekterar Granberg:
”Natten mot den 3 september 1967 sov jag den rättfärdiges söm. Nu fanns inte mer att göra. Norrbottningarna var förberedda för högertrafiken så långt det i mänsklig makt var möjligt.”

Dagen H
Trafikomläggningen, dagen H, skedde natten till söndagen den 3 september 1967. Det rådde körförbud för alla trafikanter förutom nyttotrafiken (bussar, taxi, utryckningsfordon m.m.) mellan kl 01-06. På en del håll började körförbudet redan dagen innan. Klockan 04.50 skulle alla fordon med tillstånd stanna på vänster sida och försiktigt ta sig över till höger sida, för att kl 05.00 fortsätta som högertrafik. Från kl 06.00 var det fritt fram för övriga trafikanter att ge sig ut i trafiken igen. I Norrbottens Kuriren kunde man läsa att till och med raggarna för en gångs skull (!) hade varit lydiga och respekterat körförbudet.

Reportagebild, Stockholm, inför högertrafikomläggningen. Ur Anders Granbergs privatarkiv, Norrbottens museum.

I Norrbotten bestod arbetsstyrkan vid övergången till högertrafik av 330 poliser, 80 militärpoliser, 400 informatörer och 3000 vägledare för gångtrafikanter. Därtill räknas också en mängd andra som under flera månader arbetat med att lära Norrbottens befolkning vad som gällde kring högertrafiken.

Byte från vänster till höger körfält på väg in till Luleå stad. Norrbottens Kuriren 1977-09-01.

Norrbottens Kuriren 1977-09-01.

Byte från vänster till höger körfält på väg in till Luleå stad. Norrbottens Kuriren 1977-09-01.

Det skedde endast en större kollision i Norrbotten den första dagen med högertrafik, men det förekom händelser som hade kunnat få katastrofala följder. En norsk långtradare kom dundrande fram på E4an mellan Haparanda och Luleå på vänster sida och blev stoppade av polis. Det visade sig att chauffören inte hade någon aning om att Sverige gått över till högertrafik. Den kraftigaste kollision som inträffade i Norrbotten den första högertrafiksdagen skedde i Rosvik. En personbil körde ut på E4an från en mindre väg. Chauffören glömde helt bort att Sverige hade fått högertrafik och två bilar frontalkrockade. Sex personer skadades i olyckan.

Påminnelsemärket om högertrafik utformades sexkantigt för att skilja det från andra märken.

Vid september månads slut visade det sig att 59 människor omkommit i trafiken, jämfört med 99 personer samma månad året innan. För oktober var motsvarande siffror 70 respektive 159 personer. Många olyckskorpar och förespråkare för att behålla vänstertrafik hade befarat att omställningen till högertrafik skulle innebära fler olyckor. Istället sjönk olyckorna under övergångstiden, och kom att öka under 1968-1969 – men då ökade också å andra sidan antalet bilar.

En bilkrock vid Södra bron i Luleå. Trots ringa biltrafik i början av 1930 förekom ibland bilolyckor. En mindre lastbil och personbil krockade vid broändan. Ingen människa kom till skada. Foto ur Luleå kommuns stadsarkiv. En forskare hade innan övergången uttalat sig i att det skulle dröja ända till år 2020 innan vänsterbeteendet helt hade försvunnit ur trafiken, men de flesta tycker nog att man kör ”fel” om man kör på vänster sida av vägen. Högertrafik är en så naturlig del av vardagen och ingenting man reflekterar över.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Källor och läs mer:
Trafikverkets information om Högertrafik

Hall, Gösta (red) 1961. Kostnader för övergång till högertrafik. Betänkande angivet av inom kommunikationsdepartementet tillkallad utredningsman. Statens offentliga utredningar 1961:62. Kommunikationsdepartementet.

Handlingar från Norrbottens museums arkiv som rör omläggningen till högertrafik: NSD och Kurirens arkiv och Anders Granbergs privata arkiv.

Tio år i högertrafik. Statens trafiksäkerhetsverk. Stockholm.